Föreningen Dreems International

ETT DOKUMENT

Sitter med ett märkligt dokument framför mig och läser: ”Ur Justitiekanslersämbetets arkiv EIIIcc:1447 Fånglistor 1858. Kronobergs län och Jönköpings län. Förteckning över fångar uti Växjö läns cellfängelse för juni månad 1858.” I dokumentet beskrivs hur Bendedicta Jonasdotter hamnade i fängelset. Hon var ”ogift piga från Issjöa i Hamneda socken, född där 24/9 1833. Fadern bonde, lever, Modern lever även. Ostraffad. Ordinär till växten, med gult hår, blå ögon, trubbig näsa, ordinär mun, rundlagt ansikte, 5 fot 2 1/2 tum lång. Avsitter böter, kronolänsman Wettermark.”

Hur hade denna bondpiga, 167 cm lång, med sitt runda, vänliga ansikte omgivet av ett blond hårsvall, kunnat bli en sådan samhällsfara att hon behövde spärras in på Växjö cellfängelse – denna nymodighet i tiden? Där hade de gamla fängelsernas stora salar bytts ut mot små celler för fångarna, och vid inspärrandet fick Benedicta som alla andra ta av sig sina egna kläder och efter badning bli iförd fångdräkt. I två veckor levde den fattiga pigan sedan på vatten och bröd innan hon släpptes den 4 juli och fick gå till fots de 80 kilometrarna hem till Issjöa igen. Protokollet vet att berätta mer om Benedicta och några andra unga flickor i samma ålder; Maria, Kryck-Johanna, Anna Grann, Kajsa och Petronella att de begått ett allvarligt brott i Sverige vid denna tid; gäckeri med sakramenten!

EN RINGA BÖRJAN

Ljungby Baptistförsamling berättar på sin hemsida: ”Under mitten av 1800-talet framträdde baptismen som en av de första frikyrkorörelserna i Sverige. Tidigt i dess historia kom den också att beröra människor i Sunnerbo. Baptisterna tog på många punkter avstånd från det ordinära kyrkolivet och kom därför i konflikt med både samhällets och statskyrkans regelverk. År 1857 hölls den första rättegången i Sunnerbo mot några av baptisterna. Sju unga kvinnor från Issjöa baptistförsamling döms till bötesstraff och fem av dessa måste – för att de inte kunde eller ville betala bötesstraffet – underkasta sig vatten- och brödstraff i Växjö cellfängelse. Dessa personer och denna församling var upprinnelsen till det som år 1880 blev Ljungby baptistförsamling.”

Protokollet med kronolänsman Wettermarks namn klarlägger tydligt vad Benedicta var straffad för: ”Dömd vid Sunnerbo härads hösteting 1857 under nr 208 fastställt av Kungl. Göta hovrätt den 19 mars 1858, för det hon låtit sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden att böta 16 riksdaler 32 skillingar banko eller under 14 dagars fängelse vid vatten och bröd.”  För en piga i fattigdomens Smålandsskogar var 16 riksdaler ett astronomiskt belopp, motsvarande en oxe och två tunnor råg, eller tre månadslöner för en rättare på en gård, förmodligen nära en halvårs lön för en piga.

För att hon låtit sig omdöpas och för att hon genom obehöriga personer anammat = mottagit den helige nattvarden.

ANKLAGELSERNA

Ändå var Benedicta välsignad, som hennes namn betyder, och lyckligt lottad. Samma höst som höstetinget hölls i Sunnerbo hade den vederstyggliga landsförvisningslagen upphävts. Annars hade pigorna från Issjöa med största sannolikhet drabbats av samma öde som baptismens svenske förgrundsgestalt. Under ledning av Fredrik Olaus Nilsson (ofta kallad F.O. Nilsson) bildades 1848 den första baptistförsamlingen i Sverige.

Under sin första tid utsattes baptisterna för svår förföljelse från de svenska myndigheterna. Att samlas till egna gudstjänster var förbjudet enligt konventikelplakatet och att leda sådana var straffbart. Rörelsens ledare blev bötfällda och fängslade, och F.O. Nilsson själv blev slutligen landsförvisad. Baptister förvägrades att gifta sig och deras barn betraktades som oäkta. När föräldrarna vägrade att låta döpa sina nyfödda barn med hänvisning till att de skulle få välja själva senare i livet, genomförde myndigheterna i flera fall tvångsdop.

Två anklagelsepunkter låg till grund för den fällande domen mot pigan Benedicta: Omdop och ovigda förrättare av nattvard. Detta var hennes allvarliga brott i sin tid. Hon hade låtit döpa sig med det baptistiska dopet eftersom hon inte längre kunde anse att det av den lutherska kyrkan förmedlade spädbarnsdopet var ett kristet dop, och hon hade tagit emot nattvardens gåvor, vin och bröd, ur händerna på en lekmannapredikant som inte var vigd till präst av den lutherska kyrkan. För detta kunde hon och hennes pig-kollegor ha fått lämna Sverige för alltid, böta motsvarande nära en halv årslön eller – som det nu blev – sitta av 14 dagar i Växjö cellfängelse på vatten och bröd.

EKUMENISKA SAMTAL

När Svenska Baptistsamfundet för samtal med Svenska Kyrkan i 2000-talets Sverige får vi som inte är inbjudna att närvara intryck av att frågorna fortfarande rör sig om samma saker: omdop och ämbetssyn. Exakt 150 år efter att Issjöa lilla baptistförsamling byggde sitt missionshus som fortfarande finns bevarat har vi inte rört oss nämnvärt – eller snarare så har inte Svenska Kyrkan rört sig nämnvärt inom ramen för de här två anklagelsepunkterna. Det heter fortfarande att baptister gör omdop – och för att kunna få till stånd ett samarbetsavtal med Svenska Kyrkan måste ett dyrbart löfte ges att inte göra omdop d.v.s. att inte döpa dem som spädbarn-döpts. Så länge den frågan är olöst är också synen på vigning en konfliktfråga mellan baptister och svenskkyrkliga. En pastor med likartad utbildning som sin prästkollega och långvarig tjänst inom Svenska Baptistsamfundet får fortfarande stå vid sidan om när nattvard ska förrättas i ekumeniska gudstjänster, och hoppas på att prästerna ser mellan fingrarna. För Svenska Kyrkan officiellt är han eller hon en obehörig person. Om en pastor från Baptistsamundet önskar gå in i tjänst i Svenska Kyrkan föreligger en omfattande procedur för att behöriggöra den obehörige. Anklagelser leder inte till fängelse på vatten och bröd idag, och inte till landsförvisning, men de finns kvar i de ekumeniska samtalen som mörka monster från en svunnen tid.

VI BER OM FÖRLÅTELSE

Idag kan vi höra från olika delar av vår värld om grupper av människor, kyrkor och rörelser som vill ta initiativ till försoning. Biskop Tutus kraftfulla ledarskap för att rädda Sydafrika från konsekvenserna av apartheid-systemets bittra rötter har lett till efterföljelse på många håll. När BWA – världsbaptistalliansen – för några år sedan höll sin stora världskonferens på Afrikas västkust möttes man på en av slaveriets mörkaste platser där tusentals och åter tusentals slavar hållits fångna för att skeppas över Atlanten. Här uttalade man en bön om omvändelse och bad om förlåtelse för dessa brott. Samma sak har skett med företrädare för trossamfund i USA, representerande svarta och vita. Den anglikanske prästen Russ Parker, ledare för Acorn Christian Healing Foundation, och en av initiativtagarna till att utbilda lyssnarteam till försoningsdomstolarna i Sydafrika, Rwanda m. fl. länder har gett uttryck för den djupa betydelse dessa handlingar – symbolhandlingar om du så vill – har för fortsatt befrielse och en ny utgångspunkt för samtalen. ”It is the call of the Body of Christ to bring healing to our land through reconciliation”, uttryckte han vid en konferens i Danmark nyligen.

EN FÖRSONINGENS HANDLING

När jag satt häromdagen med utdraget ur Justitiekanslersämbetets arkiv insåg jag att det aldrig skett någon sådan försoning i Sverige. Tusentals landsförvisade, fängslade, ekonomiskt bestraffade svenska baptister, som tvingades att bevittna tvångsdop av sina barn, förvägrades att gifta sig, hade barn som fick heta oäktingar eller lämnade landet frivilligt undan förföljelsen för att söka sig en andlig fristad i USA har aldrig själva hört en bön om förlåtelse. Deras efterlevande inte heller. Detta hände i Sverige när slaveriet sedan länge varit avskaffat i många europeiska länder och det amerikanska slaveriet precis var på väg att avskaffas (1866). Men så vitt jag vet har vi aldrig i Sverige haft en försoningens uppgörelse med vår historia på den här punkten. Det är en viktig fråga.

I den karismatiska förnyelsens genombrottstid i början av 1970-talet stod Stanley Sjöberg, då pastor i Citykyrkan, Stockholm, i en nationell Carisma-konferens och bad svensk kristenhet om förlåtelse för den hårdhet och de fördömanden som svensk pingströrelse visat mot övriga kristna i Sverige. En del pingstvänner blev upprörda: ”vem har gett honom ett sådant mandat?” frågade man sig.  Men många kände Andens uppvind under vingarna, och faktum är att det öppna förhållningssättet mellan Pingströrelsen och övriga samfund i Sverige som råder idag vittnar om att försoning och förlåtelse är viktigt.

Och samtidigt fortsätter diskussionerna om omdop och obehörig samkramentsförvaltning. Kanske Benedicta skulle känna igen sig alltför väl i de frågorna, även om mycket annat har hänt som positivt förändrat det ekumeniska klimatet i Sverige.

Men vore det inte ett stort steg om representanter för den svenska staten – som fortfarande genom sin politiska partier är djupt involverade i den Svenska Kyrkan, trots att den numera är fri från staten – och representanter för den Svenska Kyrkan tog ett djärvt initiativ för att be om förlåtelse för den börda kyrkan och staten släpar på från sin historia? En bön om tillgift för hårdheten mot Benedicta? Inte för att hon hyste någon bitterhet. Nej, hon och Kryck-Johanna och Petronella och de andra  prisade sig saliga: ”Jag må i sanning säga, att det är saligt, när lekamen blir späkt och tron blir prövad. Det var visst något bittert för köttet, men däremot nästan obeskrivligt hälsosamt för anden”, skrev Benedicta i sitt brev till predikanten Jöns Andersson Hanner en vecka efter frisläppandet. Inte för hennes skull, men för Kyrkans skull, för Kristi kropps skull och kanske för det svenska samhällets skull? Ett tecken på att förlåtelse är en väg att gå på även i samefrågan, zigenarfrågan, invandrarfrågan, mobbningsfrågan eller HBT-frågan?

INBJUDAN

Jag är sedan några månader tillbaka pastor i Lagadalskyrkan, Strömsnäsbruk som idag är ägare till Issjöa Mssionshus. På något märkligt sätt har det lilla missionshuset i skogen fångat min uppmärksamhet där det ligger helt ensamt bland träden vid sjön. Dess historia lämnar ingen oberörd. Väggar och tak, nästan helt orörda sedan byggnationen, viskar om människor som tog sin övertygelse på allvar och inte lät sig skrämmas till tystnad. Där har hållits stormöten och gudstjänster, men jag tror att jag kan försäkra Svenska Kyrkans ledning och representanter för vårt politiska Sverige att det enkla baptistkapellet från 1860 aldrig skulle ha rymt en vackrare högtid än den som skulle firas om ni ville mötas där – snarare än i någon mäktig katedral – och fira förlåtelsens kraft i en försoningens handling. Då kanske dopfrågan och ämbetssynen skulle komma i bakgrunden och Kristi kärlek som överbryggar alla åsiktsskillnader skulle få stråla fram? En ny ton kanske skulle prägla ekumenikens samtal. Representanter för Svenska Baptistsamfundet, sentida släktingar till de som åkte vägskjuts till Växjö och många engagerade frikyrkliga i södra Småland skulle säkert känna stor glädje en sådan dag.

20100223

Nu börjar så sakta konsekvenserna av skiljandet av Svenska Kyrkan från Staten gå upp för makthavare och politiska ledare. Moderaternas partisekreterare Schlingman drar slutsatser i en artikel i Dagen. För de flesta av oss med frikyrklig tradition är det häpnadsväckande men hoppfullt att de sista resterna av monopolkyrkan och den inskränkta religionsfriheten från förr är på väg att försvinna i Sverige.

Det samhälle i vilket Jesus växte upp och var verksam fram till sin död c:a år 30 flätade samman personlig tro, officiell religion och politisk makt till ett statskyrkligt system. Jag använder här “kyrka” på ett medvetet sätt, men menar då naturligtvis officiell religionsutövning i tempel och synagoga och den koppling detta hade till den officiella statsapparaten. Det fanns så vitt vi vet inget samhälle vid den här tiden som kopplade loss tron från det offentliga samhällslivet. Kopplingen mellan religion och samhällets funktion sågs som en självklarhet. Ingen samhällsledare kunde ta risken av att låta religionen leva ett fritt liv. Tanken att den enskilde skulle kunna välja trostillhörighet utifrån personlig övertygelse, inklusive friheten att välja att inte tillhöra någon religiös grupp alls var en samhällsvision som ingen hade vågat sig på. Den skulle ju innebära en statsmakt som var livsåskådningsmässigt neutral, som saknade sanktionsmöjligheter mot dem som hade en annan världsbild och som saknade möjlighet att i guds namn samla folket runt fanan och nationen för att strida mot en gemensam fiende. En sådan risk vågade inget samhälle ta.

Men även religionen skulle ju förlora sin kontroll över människor, ekonomin och samhället genom att acceptera en sekulariserad stat. Det ömsesidiga beroendeförhållandet hade framstått som självklart i de samhällsbyggen som ägt rum under tidens gång. Israel skulle utgöra Guds unika, annorlunda rike.

I de historiska böckerna i Gamla Testamentet framträder möjligheten till en bild av en helt annorlunda relation mellan Gud, människa och samhälle. Här beskrivs en Gudstro som i första hand är en trons personliga relation till Gud baserad på kärlek och överlåtelse. Människan kallas att ha en Gudsrelation, inte som en utifrån påtvingad lagreligion utan som ett kärleksfullt vänskapsförhållande hon själv väljer att säga ja till. Det samhälle som formades av dem som kommit genom öknen och in i landet var inte byggt på tanken av en tvingade religion, men på personlig efterföljelse och lydnad i kärlek till den himmelske Fadern.

Det skulle inte dröja många generationer innan den radikala synen på ett fritt samhälle skulle gå under. När religionen förstatligades blev det ett uttryck för att israeliterna ville bli som alla andra folk. Att dra ut i strid med en bredaxlad kung i första ledet kändes mer betryggande än att efterfölja den gamle profeten. Kungen skulle ta över från hjärtats man Samuel och en ordning inrättas som byggde på statsmakten skulle ta, och ta, och ta… Detta alternativ var dock mer intressant för det folket som förlorat hjärtats relation och man bad om att få en religion som var kopplad till statsmakten och dess främste representant kungen. Med öppna ögon gick man in detta och Saul blev den förste i en lång, oändligt lång, rad av kungar av vilka några få var gudsmän, men de flesta var despoter som använde sig av religionen som maktfaktor. Vid Jesu födelse var den ordningen så väletablerad att ingen ifrågasatte den. Inte före Jesus. Om regenten hette Herodes, Pontius Pilatus eller Ceasar var mindre viktigt. Deras övertygelse var att stat och religion var så sammanväxta med varandra att det varken var möjligt eller önskvärt att skilja dem åt.

Med Jesus föds den revolutionära tanken om en sekulär stat, om ett samhälle byggt på den enskildes tro och gudsrelation. Han såg för sin inre syn en nation där tron inte delades av alla men där vem som helst som önskade skulle få en levande gudsrelation genom personlig förvandling och pånyttfödelse. Rakt igenom samhället, hemmen, arbetsplatserna och den sociala gemenskapen skulle sekulariseringen löpa. De som inte hade tro skulle vara med om att “solen gick upp över onda och goda” eller att “det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga”. Genom hemmen löpte spänningen som en stubintråd. Far och son, mor och dotter, sonhustru och svärföräldrar; alla var påverkade av sekulariseringen. Svärdet skulle löpa genom dessa nära mänskliga relationer och skapa spänningar. För Jesus var detta en självklar konsekvens av att tron inte handlade om ett försanthållande eller ett åtlydande av lagen men om en vald hjärterelation med Gud. Detta kunde ingen ärva eller ta till sig som ett socialt arv.

Jesus introducerade sekularismen som en total nyhet i sin tid. Hans radikala samhällsvision hotade samhället. Den skulle bli relativt kortlivad. Hans liv var hotat eftersom stat och “kyrka” var i behov av varandras stöd. Påskveckan som slutar med hans avrättning utanför Jerusalem visar hur de två makterna samverkar för att döda honom, Hans efterföljare bar med sig visionen och förkunnade ett glädjebud att varje människa kunde få leva i en fri gudsrelation. Första generationen av omvända förstod det som om att man lät döpa sig på grund av personlig tro och omvändelse och formade en gemenskap av Gudsrikets annorlunda gemenskap. Men snart började en socialiseringsprocess, där tron går i arv. Av utvecklingen blir det en nödvändighet. Med Konstantinianismen och Augustinus introduceras en Gammaltestamentlig Gudsstat där barndopet som introduktion och lagiskheten som drivkraft föder fram en maktkyrka som går i ok med Statsmakten. Sekulariseringen under kristendomens första århundraden ersätts med kristenhetserans Statskyrkosystem. Tanken på religionsfrihet ut ur bilden för de närmaste 1600 åren.

Väst-Europas reformrörelse, med Martin Luther som mest välkända affischnamn, men egentligen inte dess innovativa skapare, ledde till att reformationens styvbarn anabaptisterna återuppväckte sekulariseringen. Man förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt förnyare av Jesu uppfattning att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.

Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och George Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich. Anabaptismen spred sig snart över stora delar av den europeiska kontinenten. Anabaptisterna ansåg att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både “revolutionärer” och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare; bl.a. blev Felix Mantz dränkt och Balthasar Hubmaier bränd på bål. Maktkyrkan visade sitt fulaste ansikte under den förföljelseperiod som uppstod under efterreformationen och exempelvis i Sverige levde till 1800-talets senare del, med tvångslagar, konventikelplakat, tvångsdop av baptisters barn mm. I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952.Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Genom en successiv juridisk process med dissenterlagar kom så småningom kristenhetseran till sin avslutning och sekulariseringen kom igång.

Som 16-åring satt jag Missionskyrkan i Forshaga vid en gudstjänst som annordnades i samband med en SMU-aktivitet i Värmlands distrikt. Vi hade besökt hem och delat ut trycksaker samt försökt att få samtala med människor om tron på Jesus. Något nedslagna över likgiltigheten och svårigheten att få respons återvände vi för att lyssna till pastor Ben Benson, då ungdomssekreterare i distriktet. Jag minns med skärpa denna predikan, trots att det nu gått mer än 45 år sedan jag hörde den. Inte för dess stilistiska finess eller retoriska kraft, men jag minns den på grund av att Ben Benson slog fast att sekulariseringen, som under det tidiga 60-talet bara var i sin tidigaste begynnelse, var det samhälle i vilket kristendom i Jesu tappning skulle ha bästa förutsättningar att återkomma. Min frikyrkliga uppväxtmiljö gjorde mig sekulariserad. Jag förstod det som att den tydliga skilsmässan inte bara var mellan kyrka och stat, men ändå ner på ett individuellt plan. Men anabaptismen hade ingen stark förankring inom Svenska Missionsförbundet. Det fanns visserligen influenser som innebar att många valde troendedop, vapenvägran och utträde ur Svenska Kyrkan. Det skulle ändå dröja till slutet av 1970-talet innan jag själv kom att intressera mig för anabaptistiska idéer. Pastor Ern Barxter, ledande i den karismatiska förnyelsen i USA, gav mig en bok i samband med att jag besökte hans hem: Verduin´s “The reformers and their step children”. Den boken förde mig i kontakt med det radikala sekulariserade tänkandet hos de tidiga anabaptisterna. Den visade hur grundläggande skillnaden är mellan konstantinianism och jesuskristendom. Den ena kan inte existera tillsammans med den andra.

Skulle Jesus ha kunnat dömas till döden och avrättas i ett sekulariserat samhälle? Man kan tänka sig trakasserier och förföljelser, men en dödsdom för hädelse skulle inte kunna utdömas i ett sekulariserat samhälle.

Jag lägger märke till att frågan om tillhörighet är komplicerad att hantera oavsett var man står i sin dopsyn. Samtidigt som debattörerna som företräder barndopet påpekar en slags rationalitetstanke i baptistdopet, d.v.s. att det är först vid en medveten tro som man döps, har man själv lika svårt att reda ut vem som hör till – och vad man hör till – som spädbarn. Det är uppmuntrande i mina ögon att vi står inför frågor som glider oss ur händerna och ständigt tvingar oss till ödmjuk självprövning.

Inkonsekvenserna

I flera inlägg i debatten ser jag att de som idag ser barndopet som det sanna kristna dopet samtidigt inte vill ta steget fullt ut och hävda att det nyfödda barnet är förtappat. Till och med de som – med en viss rätt – påpekar det inkonsekventa i att baptister kan acceptera att som medlemmar i församling och vid nattvardsbord hälsa dem välkomna som inte är döpta enligt baptistisk syn, d.v.s. spädbarnsdöpta, visar samma inkonsekvens ifråga om barnets ställning. Jag förstår familjekyrkotanken, d.v.s. att man som förälder med en levande Kristusrelation vill inkludera ens älskade barn, och därför låter döpa det. Men om man ställer frågan om var det barnet befann sig före spädbarnsdopet kommer svar som visar att ingen kan harmonisera en barmhärtig, kärlekens och räddningens Gud med tanken att helvetet skulle fyllas av icke-döpta spädbarn. Deras enda skuld i sammanhanget skulle vara att deras föräldrar underlät att döpa dem i tron att de skulle komma till en personlig tro senare i livet. Även spädbarndöpande tänker sig ju att detta ska ske genom föräldrars, gudföräldrars och kyrkans kristna fostran som leder fram till konfirmationens bekräftelse av att en medveten tro nu finns hos ungdomen. De lutherska präster som idag tvekar inför att döpa spädbarn, eftersom de inser att ingen kristen fostran kommer att ske i den aktuella familjen, bekräftar därmed den baptistiska dopuppfattningen.

Var bor jag?

De heliga handlingar som vi i kyrkan utför därför att de har initierats av Kristus innefattar  dop och nattvard. Dopet påbjuds av Jesus (Matt 28:18-20) men utförs inte av honom. Barnvälsignelse påbjuds inte men utförs av Jesus. I det sammanhanget betygar han att “Guds rike hör barnen till” och vid ett annat tillfälle ställer han ett barn i lärjungsagruppens som ett exempel på hur man tar emot Kristus.

Flera har i den senaste tidens debatt använt uttrycket “jag bor i Guds Rike och vill att mitt barn också ska bo där” som ett argument för behovet av att döpa barnen så att man skulle vara delaktig i samma rike. Enligt Jesu undervisning borde detta snarare vara ytterligare ett argument för det baptistiska dopet, eftersom det är de vuxna som behöver komma till Guds Rike såsom barn.

Uttrycket som jag citerat har använts såpass ofta, att jag utgår ifrån att det är en syn som är omfattad av många barndöpande. Jag tycker det finns stora risker med att jämställa Gamla Testamentets judiska rike Israel med det Gudsrike Jesus kommer för att proklamera. Det nya riket i Jesu namn är

inte geografiskt bestämt

inte av etnisk karaktär

erbjuds alla av nåd

tas emot av de minsta, de svagaste, de utanför

är invärtes i människan

är ett rike man föds på nytt/ovanifrån/ av Anden in i

Under den Konstantinska eran från 300-talets början och framåt förändrades kyrkans roll radikalt. Kyrkan som levat sitt liv i marginalen, befann sig nu i Imperiets centrum. Den gick från att vara en minoritets- till en majoritetsrörelse. Den lämnade förföljelseläget och började åtnjuta privilegier som gjorde att man inte längre såg sig som en del av mångfalden. En bosättar-mentalitet ersatte pilgrimslivet. Nu var inte längre det enkla evangeliet och vittnesbördet om den inkarnerade Guden som blev som en av oss och dog för alla det som stod i centrum. I stället kom det att handla om den upphöjde himmelske Kristus – en Regent vars makt överträffade Kejsarens, och med hjälp av samhällets kontrollapparat började oliktänkande att rensas undan av Kyrkan. Kyrkan som institution tog över från den livsrörelse som tidigare varit den kristna rörelsens kännetecken.

Det är inte så underligt att det var lättare för Kyrkans ledare att finna exempel för kyrkobyggandet i Gamla Testamentet än i Nya. Där fanns en folk som befann sig i konflikt mot andra folk, ett Rike i konflikt med andra, ondskefulla riken. Kungar drog ut i strid, stiftade Lagar för sitt kungadöme och straffe de olydiga. Man bar omskärelsens märke på kroppen för att visa att man var del av förbundets privilegierade folk och det var viktigt att kunna bevisa sin tillhörighet till folket genom släktlistor. Ett mansdominerat, hierarkiskt, hedersrelaterad samhälle stod som modell för den framväxande statskyrkan, vars imperialistiska kyrkosyn satte sin prägel på allt, inklusive dopet, gudstjänstdeltagandet och livsstilen.

Det är enkelt

Jesu Rike är enligt honom själv: “inte av denna världen”. Det är av andlig karaktär och står öppet för alla, främst för barn, kvinnor, hedningar, rövare och syndare. De kommer in i det nya Riket omtumlande enkelt: “Tänk på mig!”, “Jag vill stå upp och gå…”, “Du är nära Guds Rike…”, “Hon har fått förlåtelse för sina många synder…” osv. De med makt och privilegier står utanför och ser dörrarna öppna sig för de andra, de som saknar makt.

Den baptistiska rörelsen har velat visa att Jesusbönen om enhet kan överordnas dopsätt och -tid. Det är skälet till att man öppnat sig för en vidare krets. För dem som vuxit upp i Missionskyrkans tradition är det på samma sätt så, att tron på Frälsaren är överordnad andra frågor. Det skapade en gemenskap där dopuppfattningarna kunnat leva sida vid sida i samma kyrka.

Att baptister öppnar medlemskap och nattvardsbord för barndöpta och baptistiskt döpta är en manifestation av att vi inte anser oss vara de som har domsrätten. Men om man därmed tror att baptismens fundament ändrat sig tar man fel. Dopet till Kristus förmedlas där, generation efter generation, till den som beslutar sig och vill. Som baptistiskt inspirerad förälder kan jag anse mig ha lyckats i min kallelse, inte genom att döpa mitt nyfödda barn, men om min son eller dotter vid mogen ålder har mött så mycket av Kristus genom mitt och kyrkans liv och vittnesbörd att de frivilligt låter döpa sig för att bli Kristi efterföljare.

Varför ska en kyrka som ska verka i efterkristendomens tid praktisera ett dop som fann sin form i kristenhetsepokens era?

Varifrån kommer barndopets tolkningsföreträde i Sverige 2010?

Jag tycker jag kan konstatera att de få som från spädbarndopets sida uttalar sig i diskussioner om dopet ofta gör det med irritation, indignation eller med en nedlåtande attityd riktad mot baptistdopet. En del kommentarer till min debattartikel i DAGEN pekar i den riktningen också. Om den baptistiska rörelsen varit lika oflexibel som barndöpar-rörelsen då det gällt att komma sin motpart till mötes och skapa ett bra samtalsunderlag är risken stor att vi varit kvar i de skarpa motsättningar som präglade vårt land under 1800-talet. Medan baptismen rört sig i riktning mot öppet nattvardsbord och öppet medlemskap, vidare har erkänt att de som lever i Kristi efterföljelse som en konsekvens av deras dop, oavsett tid och sätt för dop är fullt ut Jesu lärjungar så har spädbarndops-traditionen enbart snöat in på “omdops”-frågan och fastnat där. Händelsen förra hösten i Växjö stift då domkapitlet gav prästen Alf Stolt en tillrättavisning för att ha låtit en pingstvän delta i konfirmationen tydliggör vad jag menar. Ingen av de som företräder Svenska Kyrkan offentligt tycks ens vilja erkänna att det föreligger ett problem här.

Vem har gett spädbarndopets företrädare detta självpåtagna tolkningsföreträde?

Kan det ha att göra med vem som var först på plan? I så fall måste troendedopet ha tolkningsrätten på sin sida. Första-generationsdopet i Nya Testamentet är ju en självklarhet, familjedopen få och oklart tolkade i texterna, medan det alltid är de som kom till tro som lät döpa sig i Jerusalem, Judeen, Samarien och sedan till jordens yttersta gräns.

Kan det ha att göra med hur länge man hållit på? I så fall måste även troendedopet ha en minst likvärdig position som spädbarnsdopet. Visserligen har den kyrka som samverkat med staten haft historieskrivnings-privilegiet, men det framgår av forskningen att det alltid funnits en alternativrörelse som återvänt till de ursprungliga texterna och praktiken av baptistdop genom hela kyrkohistorien. Det innebär att det från kristenhetsepokens början under 300-talet finns två parallella spår; spädbarnsdopet och det baptistiska.

Då kanske det beror på hur stor omfattning den ena eller andra gruppen haft? Det är klart att skillnaderna i storlek haft att göra med kyrkostrukturer. Då nationalstat och nationalkyrka varit sammanflätade har antalet spädbarn som döpts kunnat hållas högt, medan troendedöpta samlats i frivilligkyrkor och därmed varit färre.Trots den av kyrkan iscensatta förföljelsen mot anabaptisterna under 1500-talet, så överlevde rörelsen, växte sig starkare och starkare och är idag utan tvekan den snabbast växande internationella rörelsen som utan undantag praktiserar dop av troende. Omfattningen säger alltså en hel del om tolkningsrätten.

Först på plan, d.v.s att spädbarndop faktiskt sker före troendedop rent tidsmässigt i en människas liv, kanske kan anses vara ett skäl? Det gäller att vara först helt enkelt, för då kan man alltid hävda att personen i fråga redan är döpt och att ett dop till, ett annat dop, är ett underkännande av det första. I den meningen har barndopet ett tolkningsföreträde som är närmast omöjligt att åtgärda, eftersom de bygger på två helt olika förutsättningar.

Enhetlighet då, kan det vara något? Ja, även här visar det sig ju att det alltid funnits en blandning. På troendedopets sida har formen varierat; nedsänkning, doppning framåt eller bakåt, begjutning eller bestänkande. Under den gammalkatolska eran var dopet så sammanknippat med frälsning att det finns tydlig dokumentation som visar att man avstod att döpa sig tills man låg på sitt yttersta, ex. kejsare Konstantin. I spädbarnsdöpande kyrkor har också tid, sätt och tolkning varierat betydligt. Även här måste vi konstatera att en rad olika alternativ öppnar sig, och det ger ingen sida självklart tolkningsföreträde.

Omdop är för spädbarnsdöparen vad barndop är för baptisten – dv.s. stötande

I överenskommelsen mellan Missionskyrkan och Svenska Kyrkan har erkännandet av varandras tjänster byggt på att SMK förbundit sig att inte “omdöpa” dem som döpts som spädbarn. Denna anti-omdopsklausul önskar Svenska Kyrkan även att Baptistsamfundet ska skriva under, alternativt det nya samfund som skapas efter kommande konferensbeslut. Till dess en sådan underskrift sker måste exempelvis baptistpastorer med    godtagbar utbildning och omfattande erfarenhet genomgå omfattande kurser och en vigning för att kunna utöva prästämbetet och en baptistpastor får inte aktivt fungera som nattvardsofficiant i Svenska Kyrkan. Motsvarande gäller inte för SMKs pastorer. Barndopsföreträdarna anser detta vara en självklar inställning, eftersom de anser det stötande att deras position i dopfrågan blir ifrågasatt av baptisterna. En slags represalie-inställning; godkänner ni inte vårt dop godkänner vi inte er ämbetssyn. Ofruktsamt.

Vad man sällan talar om är att barndopet för baptisten kan vara stötande på ett motsvarande sätt. För den som anser att Bibelns lära sammanfogar personlig, medveten tro med dopet i vatten är tanken att ett kristet dop administreras till ett spädbarn, som saknar frivillighet eller uttryckt vilja till överlåtelse och medvetenhet om sin tro, svår att acceptera. Omdop är ett begrepp formulerat utifrån tolkningsföreträdes-tanken att man var först på plan (se 4 ovan). Eftersom de flesta svenskar som döps är spädbarn kommer baptismens troendedop att betraktas stötande, och begreppet omdop understryker detta som närmast ett skällsord i stil med Wiederteufer – återdöpare.

För baptisten finns inget omdop. Att tvingas att acceptera det begreppet är i sig nedlåtande. Dopet till Kristus är ett och sker när en en trons relation uppstår i förhållande till människans Herre och Frälsare, Jesus Kristus. Detta dop kan alltså, om det sker på grund av en för individen medveten tro kallas ett baptistdop för klarhetens skull. Vill man då diskutera om baptistdopet ska bort för att ekumeniken ska kunna möjliggöras så vet vi i vart fall vad det gäller. De enda baptistdopen som i så fall kan få förekomma blir ytterst marginella. Pastor Anders Westman, SMK säger i en debattartikel i Sändaren: “För en baptist är dopet något som hör samman med omvändelsen, oavsett om föräldrarna har praktiserat spädbarndop tidigare i ens liv — innan man själv var medveten — eller inte. För en spädbarnsdöpare är dopet en akt där Gud handlar i Faderns och Sonens och den helige Andes namn — oavsett om jag är medveten eller inte. Gud handlar.
När jag som missionspastor med baptistisk dopsyn döper någon som blivit kristen, till exempel i tonåren, är det detta som är personens dop, det är alltså inget omdop. Det är därför lika nedvärderande att tala om ”omdop” för att beskriva ett baptistiskt dop — som om jag skulle använda begreppet ”tvångsdop” för att beskriva vad ett spädbarnsdop är.”

Första generationens dop

Första-generations-dopet är fullt accepterat av alla. Om en missionär blivit sänd från ett lutherskt sammanhang och kommer till ett helt pre-kristet samhälle har denne inte en tanke på att som start på sin verksamhet gå runt och döpa spädbarnen i samhället. Undervisning och förkunnelse ska leda fram till omvändelser som sedan leder till dop som är baptistiska, d.v.s. byggda på personens bekända kristna tro. Det är i andra generationen som valet görs att döpa spädbarn för att socialisera dem in i ett kristnat sammanhang. Från och med detta är spädbarnsdop accepterat, något det inte var i första-generations-läget.

För baptisten och lutheranen är det samma läge i första generationen, medan baptisten sedan hävdar att samma situation gäller för människor som kommer till tro, generation efter generation. Baptisten vill inte ändra förhållningssätt utan menar att varje generation som möts av evangeliet tar ställning utifrån att man “hör evangeliet för första gången”. Under kristendomsepoken var detta det anstötliga. Kyrkan i maktställning gjorde anspråk på att de som spädbarnsdöpts med åtföljande kristen fostran och konfirmation var kristna, frälsta och därmed fullvärdiga medborgare i Guds Rike. Baptismen ifrågasatte detta främst utifrån helgelsens = livsstilens utgångspunkt och menade att det av varje generation krävdes omvändelse, pånyttfödelse och helgelse, och därför också ett medvetet valt dop.

Nu är vi inne i post-kristendoms-läget, där den kristna traditionen och det kristna minnet bleknar bort. Därmed kommer vi närmare pre-kristendomen. Detta syns även på de sjunkande spädbarnsdopsiffrorna. Trots det kristna minnet som lever kvar är postkristendom mera likt prekristendom än vad den liknar kristendomsepoken. I den efterkristna tiden blir första-generations-läget återigen det dominerande och därmed infinner sig frågan: varför ska en ny slags kyrka som ska verka i efterkristendomens tid, som mest motsvarar prekristendom, praktisera ett dop som fann sin form i kristenhetsepokens era? Den kyrka och kristendomsuppfattning som var och är grundförutsättning för spädbarnsdopet är på väg att försvinna. Det leder nödvändigtvis till frågan om det är rätt att bibehålla ett dop med rötter i kristenhetsepoken, eller om det inte snarare är så att det baptistiska dopet är ett dop vars tid har kommit?