Föreningen Dreems International

ETT DOKUMENT

Sitter med ett märkligt dokument framför mig och läser: ”Ur Justitiekanslersämbetets arkiv EIIIcc:1447 Fånglistor 1858. Kronobergs län och Jönköpings län. Förteckning över fångar uti Växjö läns cellfängelse för juni månad 1858.” I dokumentet beskrivs hur Bendedicta Jonasdotter hamnade i fängelset. Hon var ”ogift piga från Issjöa i Hamneda socken, född där 24/9 1833. Fadern bonde, lever, Modern lever även. Ostraffad. Ordinär till växten, med gult hår, blå ögon, trubbig näsa, ordinär mun, rundlagt ansikte, 5 fot 2 1/2 tum lång. Avsitter böter, kronolänsman Wettermark.”

Hur hade denna bondpiga, 167 cm lång, med sitt runda, vänliga ansikte omgivet av ett blond hårsvall, kunnat bli en sådan samhällsfara att hon behövde spärras in på Växjö cellfängelse – denna nymodighet i tiden? Där hade de gamla fängelsernas stora salar bytts ut mot små celler för fångarna, och vid inspärrandet fick Benedicta som alla andra ta av sig sina egna kläder och efter badning bli iförd fångdräkt. I två veckor levde den fattiga pigan sedan på vatten och bröd innan hon släpptes den 4 juli och fick gå till fots de 80 kilometrarna hem till Issjöa igen. Protokollet vet att berätta mer om Benedicta och några andra unga flickor i samma ålder; Maria, Kryck-Johanna, Anna Grann, Kajsa och Petronella att de begått ett allvarligt brott i Sverige vid denna tid; gäckeri med sakramenten!

EN RINGA BÖRJAN

Ljungby Baptistförsamling berättar på sin hemsida: ”Under mitten av 1800-talet framträdde baptismen som en av de första frikyrkorörelserna i Sverige. Tidigt i dess historia kom den också att beröra människor i Sunnerbo. Baptisterna tog på många punkter avstånd från det ordinära kyrkolivet och kom därför i konflikt med både samhällets och statskyrkans regelverk. År 1857 hölls den första rättegången i Sunnerbo mot några av baptisterna. Sju unga kvinnor från Issjöa baptistförsamling döms till bötesstraff och fem av dessa måste – för att de inte kunde eller ville betala bötesstraffet – underkasta sig vatten- och brödstraff i Växjö cellfängelse. Dessa personer och denna församling var upprinnelsen till det som år 1880 blev Ljungby baptistförsamling.”

Protokollet med kronolänsman Wettermarks namn klarlägger tydligt vad Benedicta var straffad för: ”Dömd vid Sunnerbo härads hösteting 1857 under nr 208 fastställt av Kungl. Göta hovrätt den 19 mars 1858, för det hon låtit sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden att böta 16 riksdaler 32 skillingar banko eller under 14 dagars fängelse vid vatten och bröd.”  För en piga i fattigdomens Smålandsskogar var 16 riksdaler ett astronomiskt belopp, motsvarande en oxe och två tunnor råg, eller tre månadslöner för en rättare på en gård, förmodligen nära en halvårs lön för en piga.

För att hon låtit sig omdöpas och för att hon genom obehöriga personer anammat = mottagit den helige nattvarden.

ANKLAGELSERNA

Ändå var Benedicta välsignad, som hennes namn betyder, och lyckligt lottad. Samma höst som höstetinget hölls i Sunnerbo hade den vederstyggliga landsförvisningslagen upphävts. Annars hade pigorna från Issjöa med största sannolikhet drabbats av samma öde som baptismens svenske förgrundsgestalt. Under ledning av Fredrik Olaus Nilsson (ofta kallad F.O. Nilsson) bildades 1848 den första baptistförsamlingen i Sverige.

Under sin första tid utsattes baptisterna för svår förföljelse från de svenska myndigheterna. Att samlas till egna gudstjänster var förbjudet enligt konventikelplakatet och att leda sådana var straffbart. Rörelsens ledare blev bötfällda och fängslade, och F.O. Nilsson själv blev slutligen landsförvisad. Baptister förvägrades att gifta sig och deras barn betraktades som oäkta. När föräldrarna vägrade att låta döpa sina nyfödda barn med hänvisning till att de skulle få välja själva senare i livet, genomförde myndigheterna i flera fall tvångsdop.

Två anklagelsepunkter låg till grund för den fällande domen mot pigan Benedicta: Omdop och ovigda förrättare av nattvard. Detta var hennes allvarliga brott i sin tid. Hon hade låtit döpa sig med det baptistiska dopet eftersom hon inte längre kunde anse att det av den lutherska kyrkan förmedlade spädbarnsdopet var ett kristet dop, och hon hade tagit emot nattvardens gåvor, vin och bröd, ur händerna på en lekmannapredikant som inte var vigd till präst av den lutherska kyrkan. För detta kunde hon och hennes pig-kollegor ha fått lämna Sverige för alltid, böta motsvarande nära en halv årslön eller – som det nu blev – sitta av 14 dagar i Växjö cellfängelse på vatten och bröd.

EKUMENISKA SAMTAL

När Svenska Baptistsamfundet för samtal med Svenska Kyrkan i 2000-talets Sverige får vi som inte är inbjudna att närvara intryck av att frågorna fortfarande rör sig om samma saker: omdop och ämbetssyn. Exakt 150 år efter att Issjöa lilla baptistförsamling byggde sitt missionshus som fortfarande finns bevarat har vi inte rört oss nämnvärt – eller snarare så har inte Svenska Kyrkan rört sig nämnvärt inom ramen för de här två anklagelsepunkterna. Det heter fortfarande att baptister gör omdop – och för att kunna få till stånd ett samarbetsavtal med Svenska Kyrkan måste ett dyrbart löfte ges att inte göra omdop d.v.s. att inte döpa dem som spädbarn-döpts. Så länge den frågan är olöst är också synen på vigning en konfliktfråga mellan baptister och svenskkyrkliga. En pastor med likartad utbildning som sin prästkollega och långvarig tjänst inom Svenska Baptistsamfundet får fortfarande stå vid sidan om när nattvard ska förrättas i ekumeniska gudstjänster, och hoppas på att prästerna ser mellan fingrarna. För Svenska Kyrkan officiellt är han eller hon en obehörig person. Om en pastor från Baptistsamundet önskar gå in i tjänst i Svenska Kyrkan föreligger en omfattande procedur för att behöriggöra den obehörige. Anklagelser leder inte till fängelse på vatten och bröd idag, och inte till landsförvisning, men de finns kvar i de ekumeniska samtalen som mörka monster från en svunnen tid.

VI BER OM FÖRLÅTELSE

Idag kan vi höra från olika delar av vår värld om grupper av människor, kyrkor och rörelser som vill ta initiativ till försoning. Biskop Tutus kraftfulla ledarskap för att rädda Sydafrika från konsekvenserna av apartheid-systemets bittra rötter har lett till efterföljelse på många håll. När BWA – världsbaptistalliansen – för några år sedan höll sin stora världskonferens på Afrikas västkust möttes man på en av slaveriets mörkaste platser där tusentals och åter tusentals slavar hållits fångna för att skeppas över Atlanten. Här uttalade man en bön om omvändelse och bad om förlåtelse för dessa brott. Samma sak har skett med företrädare för trossamfund i USA, representerande svarta och vita. Den anglikanske prästen Russ Parker, ledare för Acorn Christian Healing Foundation, och en av initiativtagarna till att utbilda lyssnarteam till försoningsdomstolarna i Sydafrika, Rwanda m. fl. länder har gett uttryck för den djupa betydelse dessa handlingar – symbolhandlingar om du så vill – har för fortsatt befrielse och en ny utgångspunkt för samtalen. ”It is the call of the Body of Christ to bring healing to our land through reconciliation”, uttryckte han vid en konferens i Danmark nyligen.

EN FÖRSONINGENS HANDLING

När jag satt häromdagen med utdraget ur Justitiekanslersämbetets arkiv insåg jag att det aldrig skett någon sådan försoning i Sverige. Tusentals landsförvisade, fängslade, ekonomiskt bestraffade svenska baptister, som tvingades att bevittna tvångsdop av sina barn, förvägrades att gifta sig, hade barn som fick heta oäktingar eller lämnade landet frivilligt undan förföljelsen för att söka sig en andlig fristad i USA har aldrig själva hört en bön om förlåtelse. Deras efterlevande inte heller. Detta hände i Sverige när slaveriet sedan länge varit avskaffat i många europeiska länder och det amerikanska slaveriet precis var på väg att avskaffas (1866). Men så vitt jag vet har vi aldrig i Sverige haft en försoningens uppgörelse med vår historia på den här punkten. Det är en viktig fråga.

I den karismatiska förnyelsens genombrottstid i början av 1970-talet stod Stanley Sjöberg, då pastor i Citykyrkan, Stockholm, i en nationell Carisma-konferens och bad svensk kristenhet om förlåtelse för den hårdhet och de fördömanden som svensk pingströrelse visat mot övriga kristna i Sverige. En del pingstvänner blev upprörda: ”vem har gett honom ett sådant mandat?” frågade man sig.  Men många kände Andens uppvind under vingarna, och faktum är att det öppna förhållningssättet mellan Pingströrelsen och övriga samfund i Sverige som råder idag vittnar om att försoning och förlåtelse är viktigt.

Och samtidigt fortsätter diskussionerna om omdop och obehörig samkramentsförvaltning. Kanske Benedicta skulle känna igen sig alltför väl i de frågorna, även om mycket annat har hänt som positivt förändrat det ekumeniska klimatet i Sverige.

Men vore det inte ett stort steg om representanter för den svenska staten – som fortfarande genom sin politiska partier är djupt involverade i den Svenska Kyrkan, trots att den numera är fri från staten – och representanter för den Svenska Kyrkan tog ett djärvt initiativ för att be om förlåtelse för den börda kyrkan och staten släpar på från sin historia? En bön om tillgift för hårdheten mot Benedicta? Inte för att hon hyste någon bitterhet. Nej, hon och Kryck-Johanna och Petronella och de andra  prisade sig saliga: ”Jag må i sanning säga, att det är saligt, när lekamen blir späkt och tron blir prövad. Det var visst något bittert för köttet, men däremot nästan obeskrivligt hälsosamt för anden”, skrev Benedicta i sitt brev till predikanten Jöns Andersson Hanner en vecka efter frisläppandet. Inte för hennes skull, men för Kyrkans skull, för Kristi kropps skull och kanske för det svenska samhällets skull? Ett tecken på att förlåtelse är en väg att gå på även i samefrågan, zigenarfrågan, invandrarfrågan, mobbningsfrågan eller HBT-frågan?

INBJUDAN

Jag är sedan några månader tillbaka pastor i Lagadalskyrkan, Strömsnäsbruk som idag är ägare till Issjöa Mssionshus. På något märkligt sätt har det lilla missionshuset i skogen fångat min uppmärksamhet där det ligger helt ensamt bland träden vid sjön. Dess historia lämnar ingen oberörd. Väggar och tak, nästan helt orörda sedan byggnationen, viskar om människor som tog sin övertygelse på allvar och inte lät sig skrämmas till tystnad. Där har hållits stormöten och gudstjänster, men jag tror att jag kan försäkra Svenska Kyrkans ledning och representanter för vårt politiska Sverige att det enkla baptistkapellet från 1860 aldrig skulle ha rymt en vackrare högtid än den som skulle firas om ni ville mötas där – snarare än i någon mäktig katedral – och fira förlåtelsens kraft i en försoningens handling. Då kanske dopfrågan och ämbetssynen skulle komma i bakgrunden och Kristi kärlek som överbryggar alla åsiktsskillnader skulle få stråla fram? En ny ton kanske skulle prägla ekumenikens samtal. Representanter för Svenska Baptistsamfundet, sentida släktingar till de som åkte vägskjuts till Växjö och många engagerade frikyrkliga i södra Småland skulle säkert känna stor glädje en sådan dag.

20100223

Nu börjar så sakta konsekvenserna av skiljandet av Svenska Kyrkan från Staten gå upp för makthavare och politiska ledare. Moderaternas partisekreterare Schlingman drar slutsatser i en artikel i Dagen. För de flesta av oss med frikyrklig tradition är det häpnadsväckande men hoppfullt att de sista resterna av monopolkyrkan och den inskränkta religionsfriheten från förr är på väg att försvinna i Sverige.

Det samhälle i vilket Jesus växte upp och var verksam fram till sin död c:a år 30 flätade samman personlig tro, officiell religion och politisk makt till ett statskyrkligt system. Jag använder här “kyrka” på ett medvetet sätt, men menar då naturligtvis officiell religionsutövning i tempel och synagoga och den koppling detta hade till den officiella statsapparaten. Det fanns så vitt vi vet inget samhälle vid den här tiden som kopplade loss tron från det offentliga samhällslivet. Kopplingen mellan religion och samhällets funktion sågs som en självklarhet. Ingen samhällsledare kunde ta risken av att låta religionen leva ett fritt liv. Tanken att den enskilde skulle kunna välja trostillhörighet utifrån personlig övertygelse, inklusive friheten att välja att inte tillhöra någon religiös grupp alls var en samhällsvision som ingen hade vågat sig på. Den skulle ju innebära en statsmakt som var livsåskådningsmässigt neutral, som saknade sanktionsmöjligheter mot dem som hade en annan världsbild och som saknade möjlighet att i guds namn samla folket runt fanan och nationen för att strida mot en gemensam fiende. En sådan risk vågade inget samhälle ta.

Men även religionen skulle ju förlora sin kontroll över människor, ekonomin och samhället genom att acceptera en sekulariserad stat. Det ömsesidiga beroendeförhållandet hade framstått som självklart i de samhällsbyggen som ägt rum under tidens gång. Israel skulle utgöra Guds unika, annorlunda rike.

I de historiska böckerna i Gamla Testamentet framträder möjligheten till en bild av en helt annorlunda relation mellan Gud, människa och samhälle. Här beskrivs en Gudstro som i första hand är en trons personliga relation till Gud baserad på kärlek och överlåtelse. Människan kallas att ha en Gudsrelation, inte som en utifrån påtvingad lagreligion utan som ett kärleksfullt vänskapsförhållande hon själv väljer att säga ja till. Det samhälle som formades av dem som kommit genom öknen och in i landet var inte byggt på tanken av en tvingade religion, men på personlig efterföljelse och lydnad i kärlek till den himmelske Fadern.

Det skulle inte dröja många generationer innan den radikala synen på ett fritt samhälle skulle gå under. När religionen förstatligades blev det ett uttryck för att israeliterna ville bli som alla andra folk. Att dra ut i strid med en bredaxlad kung i första ledet kändes mer betryggande än att efterfölja den gamle profeten. Kungen skulle ta över från hjärtats man Samuel och en ordning inrättas som byggde på statsmakten skulle ta, och ta, och ta… Detta alternativ var dock mer intressant för det folket som förlorat hjärtats relation och man bad om att få en religion som var kopplad till statsmakten och dess främste representant kungen. Med öppna ögon gick man in detta och Saul blev den förste i en lång, oändligt lång, rad av kungar av vilka några få var gudsmän, men de flesta var despoter som använde sig av religionen som maktfaktor. Vid Jesu födelse var den ordningen så väletablerad att ingen ifrågasatte den. Inte före Jesus. Om regenten hette Herodes, Pontius Pilatus eller Ceasar var mindre viktigt. Deras övertygelse var att stat och religion var så sammanväxta med varandra att det varken var möjligt eller önskvärt att skilja dem åt.

Med Jesus föds den revolutionära tanken om en sekulär stat, om ett samhälle byggt på den enskildes tro och gudsrelation. Han såg för sin inre syn en nation där tron inte delades av alla men där vem som helst som önskade skulle få en levande gudsrelation genom personlig förvandling och pånyttfödelse. Rakt igenom samhället, hemmen, arbetsplatserna och den sociala gemenskapen skulle sekulariseringen löpa. De som inte hade tro skulle vara med om att “solen gick upp över onda och goda” eller att “det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga”. Genom hemmen löpte spänningen som en stubintråd. Far och son, mor och dotter, sonhustru och svärföräldrar; alla var påverkade av sekulariseringen. Svärdet skulle löpa genom dessa nära mänskliga relationer och skapa spänningar. För Jesus var detta en självklar konsekvens av att tron inte handlade om ett försanthållande eller ett åtlydande av lagen men om en vald hjärterelation med Gud. Detta kunde ingen ärva eller ta till sig som ett socialt arv.

Jesus introducerade sekularismen som en total nyhet i sin tid. Hans radikala samhällsvision hotade samhället. Den skulle bli relativt kortlivad. Hans liv var hotat eftersom stat och “kyrka” var i behov av varandras stöd. Påskveckan som slutar med hans avrättning utanför Jerusalem visar hur de två makterna samverkar för att döda honom, Hans efterföljare bar med sig visionen och förkunnade ett glädjebud att varje människa kunde få leva i en fri gudsrelation. Första generationen av omvända förstod det som om att man lät döpa sig på grund av personlig tro och omvändelse och formade en gemenskap av Gudsrikets annorlunda gemenskap. Men snart började en socialiseringsprocess, där tron går i arv. Av utvecklingen blir det en nödvändighet. Med Konstantinianismen och Augustinus introduceras en Gammaltestamentlig Gudsstat där barndopet som introduktion och lagiskheten som drivkraft föder fram en maktkyrka som går i ok med Statsmakten. Sekulariseringen under kristendomens första århundraden ersätts med kristenhetserans Statskyrkosystem. Tanken på religionsfrihet ut ur bilden för de närmaste 1600 åren.

Väst-Europas reformrörelse, med Martin Luther som mest välkända affischnamn, men egentligen inte dess innovativa skapare, ledde till att reformationens styvbarn anabaptisterna återuppväckte sekulariseringen. Man förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt förnyare av Jesu uppfattning att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.

Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och George Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich. Anabaptismen spred sig snart över stora delar av den europeiska kontinenten. Anabaptisterna ansåg att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både “revolutionärer” och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare; bl.a. blev Felix Mantz dränkt och Balthasar Hubmaier bränd på bål. Maktkyrkan visade sitt fulaste ansikte under den förföljelseperiod som uppstod under efterreformationen och exempelvis i Sverige levde till 1800-talets senare del, med tvångslagar, konventikelplakat, tvångsdop av baptisters barn mm. I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952.Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Genom en successiv juridisk process med dissenterlagar kom så småningom kristenhetseran till sin avslutning och sekulariseringen kom igång.

Som 16-åring satt jag Missionskyrkan i Forshaga vid en gudstjänst som annordnades i samband med en SMU-aktivitet i Värmlands distrikt. Vi hade besökt hem och delat ut trycksaker samt försökt att få samtala med människor om tron på Jesus. Något nedslagna över likgiltigheten och svårigheten att få respons återvände vi för att lyssna till pastor Ben Benson, då ungdomssekreterare i distriktet. Jag minns med skärpa denna predikan, trots att det nu gått mer än 45 år sedan jag hörde den. Inte för dess stilistiska finess eller retoriska kraft, men jag minns den på grund av att Ben Benson slog fast att sekulariseringen, som under det tidiga 60-talet bara var i sin tidigaste begynnelse, var det samhälle i vilket kristendom i Jesu tappning skulle ha bästa förutsättningar att återkomma. Min frikyrkliga uppväxtmiljö gjorde mig sekulariserad. Jag förstod det som att den tydliga skilsmässan inte bara var mellan kyrka och stat, men ändå ner på ett individuellt plan. Men anabaptismen hade ingen stark förankring inom Svenska Missionsförbundet. Det fanns visserligen influenser som innebar att många valde troendedop, vapenvägran och utträde ur Svenska Kyrkan. Det skulle ändå dröja till slutet av 1970-talet innan jag själv kom att intressera mig för anabaptistiska idéer. Pastor Ern Barxter, ledande i den karismatiska förnyelsen i USA, gav mig en bok i samband med att jag besökte hans hem: Verduin´s “The reformers and their step children”. Den boken förde mig i kontakt med det radikala sekulariserade tänkandet hos de tidiga anabaptisterna. Den visade hur grundläggande skillnaden är mellan konstantinianism och jesuskristendom. Den ena kan inte existera tillsammans med den andra.

Skulle Jesus ha kunnat dömas till döden och avrättas i ett sekulariserat samhälle? Man kan tänka sig trakasserier och förföljelser, men en dödsdom för hädelse skulle inte kunna utdömas i ett sekulariserat samhälle.

Händelser, personer och idéer som påverkat kyrkan mest under 2000-talet. Temat har slagits an av DAGEN och har ju sitt intresse. För min del finner jag det dock ganska anmärkningsvärt att de undersökningar som gjorts om kyrkornas numerära utveckling inte platsar som det som åtminstone borde påverka kyrkornas syn på sig själva under perioden mer än något annat. 60-70,000 årligen lämnar Svenska Kyrkan. Samfunden fortsätter med något undantag sin kräftgång. Dop och konfirmation avtar.  Sverigeundersökningen som gjorts av NFU visar att 220 frikyrkoförsamlingar lades ner under de första fem åren av 2000-talet. 110 ytterligare försvann i ekumeniska sammanslagningar. 23 startade. Behovet av församlingsplantering bara för att bibehålla kyrktätheten på den låga nivå vi har idag kräver församlingsplantering på en nivå som vi egentligen aldrig sett i Sverige. 3000-4000 församlingar behöver startas fram till 2020. Det finns de som brinner för frågan. Församlingsgrundande nätverket, ett antal nätverk för missionell församlingssyn, enkla organiska församlingar etc. Men från de etablerade kyrkornas sida är det ganska tyst. Resurser som avsätts för att träna arbetare, stödja församlingsplanteringar och utbilda nya församlingsplanterare är synnerligen marginella. Den påverkan på kristenheten som Dagen anser vara den mest betydelsefulla är den ekumeniska. Intressant, men ur missionell synpunkt nästan helt ointressant. Inget tyder på att samgående, sammanslagningar, ekumeniska initiativ eller annat påverkar utvecklingen. Glädje finns över att OAS-rörelsen, Pingströrelsen, Trosrörelsen och andra blivit kompisar och pratar. Men svenskens möjlighet att bli räddad är på ett avgörande sätt relaterat till församlingstätheten, närheten till en levande kristen gemenskap och inget annat. Frågetecknen om den nya tresamfunds-konstallationen hopar sig också. I de angivna skälen för varför detta är ett viktigt projekt förekommer inte begreppet församlingsplantering vid ett enda tillfälle. Energi och pengar spenderas  - men kräftgången fortsätter oförtrutet i svensk kristenhet.

Vi behöver en församlingsplanterande pionjärrörelse i Sverige. Inget annat fungerar.

En av Missionskyrkans ledare, Torbjörn Bådagård har skrivit i Dagen det många i tresamfunds-sammanhangen tänker: Det är för tyst, det går för sakta, det är för lite tid kvar för att hålla igen. Det finns rader av frågor som vi ställt. Här är mina, från i somras, fortfarande till största delen obesvarade. Senaste veckorna har frågetecknen hopats: Vem blir ledare, hur blir det med dopfrågan, kyrko- och ämbetssynen och mycket annat.

Låt mig bara kommentera ledarfrågan från min utgångspunkt: Tre samfundsledare och några ordföranden mm. åkte på utlandsresa och födde drömmen om en ny kyrka för en ny tid. När de kom hem och berättade smittades många av den entusiasm och personkemi som var så påtaglig. Där fanns en tro som kunde flytta – om inte berg så i vart fall – de diskussionsfrågor som i det förflutna fått processen mot enhet att avstanna. Nu kunde det gå, för det fanns ledare som trodde och kunde sprida det i sin omgivning. Men så började “processen”….

I NFU (naturlig församlingsutveckling) talar vi om åtta karaktärsdrag för växande församlingar, och de tycker jag väl kunde appliceras på “gemensam framtid”: utrustande ledarskap, gåvobaserad verksamhet, hängiven andlighet, funktionella strukturer, inspirerande gudstjänster, livgivande smågrupper, behovsorienterad evangelisation och kärleksfulla relationer. Här finns en grundstruktur som kunde hjälpa en ny kyrka att fokusera.

Nu kom en struktur som känns något stelbent att ta vid efter att visionen var väckt. Och de tre nuvarande samfundsledarna fick tydligen på något sätt binda sig för att inte stå till förfogande som “kyrkoföreståndare” för det som skulle komma. Om det stämmer – en obegriplig konstruktion! Nu har ju SMKs ledare, Göran Zettergren, klivit ur ringen. Men åtminstone en finns kvar som jag tycker borde vara ett ganska givet val; Baptistsamfundets ledare Karin Wiborn har lång erfarenhet av samfundsledning, är vida mottagen inom svenska kyrkors krets, nu ordförande i SKR. Hon har en redig och klar kommunikation, är kontroversiell  (du behöver inte gilla allt hon står för) – och kvinna. Kanske hon borde bli den förste att leda tresamfunds-kyrkan?