Kom liksom av mig igår och har inte kommit på mig idag igen. Jag har gått och undrat över vad det var som en gång i slutet av 1970-taltet fick mig att med största misstro mot samfund i största allmänhet tacka ”ja” när Missionsförbundets föreståndare Gösta Hedberg tillsammans med Inre Missionens sekreterare Lars Lindberg föreslog att jag nog borde lämna samfundet. Det berodde på att jag hade startat en ny församling - och se församlingsstarter var något vi missionare inte sysslade med! Vi var överens om att gå skilda vägar och sen dess har jag haft ett ganska distanserat förhållande till samfund - alla i allmänhet och Missionskyrkan i synnerhet. Nu när Missionskyrkan är historia kan det väl få sägas. Jag blev ombedd att lämna! Varken mer eller mindre. Sen utvecklades jag teologiskt på ett sådant sätt att samfund inte fick plats. Jag kunde helt enkelt inte se det! Visserligen insåg jag behovet av en organisation och en samordning av resurser för att göra meningsfulla insatser, men inte mer heller. Gösta Hedberg spände ögonen i mig på sin expedition och sa provocerande: ”Peringe, kan du säga: Jag har Missionsförbundet kärt!” Det gick inte. Mest för att det låg i frågans natur att om man säger så, måste man välja bort alla andra syskon i alla andra sammanhang. Frank Mangs berättar att han blev uppkallad till T8 (SMFs exp) och av dåvarande missionsföreståndaren utfrågad om hur han ställde sig till den framväxande pingströrelsen med orden: ”Är du med oss, eller är du med våra fiender?”
Det skulle dröja till fram mot 2006 innan jag tackade ja när Svenska Baptistsamfundets föreståndare Karin Wiborn gav mig chansen att få jobba med samfundets pionjära församlingsplantering. Det kanske verkar inkonsekvent, men trots att jag aldrig tidigare varit medlem i Baptistsamfundet blev detta snabbt ett sammanhang som jag kom att uppskatta, framför allt för dess enkelhet och syn på församling, dop och ledarskap. Den hårdhända processen när 30% av oss i personalen avskedades satte sina spår men så blev det ändå 1 1/2 år till som missionssekreterare innan det hela nu definitivt är över, och det kan sägas igen: ”jag tror egentligen inte så värst mycket på samfund idag…heller!”
Nu går tre samfund in i historiens dimmor och det är över för den här gången. Visst kan vi känna tacksamhet och bli rörda över historien men det är ändå så att de tre behövde bli ett för att samla mer resurser. De tre samlar ett 70,000-tal medlemmar vilka var och en personligen fått uppdraget att följa Jesus, förkunna hans goda nyheter och göra alla till lärjungar. Nu gäller det. Kan Gemensam Framtid växla spår så att det blir förmöget att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd? Här är några saker som kan återställa vår tilltro till att samfund kan behövas:
Nerifrån och upp - Det allmänna prästadömet, den vanlige troendes tjänst är prioriterat och fokus i samfundet. Beslut förankras i kyrkans ”botten” och samfundsledarnas liv levs med örat mot rörelsens nedersta. Det handlar inte bara om sociala och diakonala insatser utan om hela förhållningssättet.
Från makt till att avstå från den - samfundens konstruktion locckade i det förflutna till en slags maktutövning. Detta måste vi beslutsamt motarbeta.
Från enhet till mångfald - motsägelsefullt? Javisst, men ett samfund som ska kunna relatera till ett mångfaldigt samhälle måste våga bryta med det som tidigare ansetts vara dess styrka, enhetligheten.

Nu inleder jag en artikelserie som efter några veckor även kommer att publiceras som ett häfte med historiska fakta om det som hände i Issjöa, Hamneda socken i södra Småland i mitten av 1800-talet.

I skogarna runt Hamneda och Hornsborg var tiden runt 1850 och framåt dynamiska och fantasieggande. När man idag beger sig in i den här skogsbygden med en del rester av den bebyggelse som fanns här, en hel rad sommarstugor ägda av tyska och danska och några få året-runt-boende svenskar är det oerhört svårt att tro att det för 150 år sedan låg by vid by, gård vid gård överallt här i skogarna. Den lilla grusvägen upp i skogen från Hornsborg, passerar över några kalhyggen och rundar den vackra viken vid Tuvesjöns västra strand avslöjar knappast att skogsbygden för bara 150 år sedan sjöd av liv och aktivitet. Ett par kilometer från avtagsvägen i samhället ligger Issjöa gamla missionshus i sluttningen en bit upp till höger från vägen. Huset uppfördes 1859. Det vilar på en gedigen stengrund. Huvudingången vetter mot öster och utgörs av en dubbeldörr med lås av trä med två byglar och med en snickrad skjutbar del. Missionshuset skuggas av kraftiga bokar och inbjuder till en stilla reflektion kring de historiska händelser som ägde rum hör för nu mer än 150 år sedan. De unga människor som tog initiativet till att uppföra en så stor byggnad när de själva levde under så enkla omständigheter måste betraktas med stor respekt. Berättelsen om deras radikala tro coh vilja att påverka sitt samhälle och samtiden ger ett spännande perspektiv på hur den andliga väckelsen gestaltade sig i Sverige under 1800-talet.

Sunnerbo härad omfattade det som idag utgör Markaryds, större delen av Ljungbys och Älmhults kommuner. Under ganska enkla omständigheter levde här jordbrukande familjer och indelta soldater. Ungdomsarbetslöshet fanns inte som idag, lärlings- och piga/drängarbete var vanligt för den som skulle ut i yrkeslivet. I Stighults by fanns en skola där historien berättar att Carl Johan Pehrsson sedan 1848 var ordinarie folkskollärare som flyttade mellan tre stationer: Hamneda, Hå och Stighult. Fattigdomen delades av en stor del av befolkningen. Södra Fattig-Sverige präglades av hårda livsvillkor, missväxt och hög barndödlighet. Medel-livslängden låg runt 37-40 år och i många hem dog hälften av barnen före 5 års ålder. Ändå hade villkoren börjat ändra sig, och under 1800-talets andra hälft skulle upptäckter på hälsans, vårdens och hygienens områden drastiskt ändra livsvillkoren. Det omfattande spritmissbruket började möta motstånd i den framväxande nykterhetsrörelsen som tillsammans med väckelsen påverkade till en förändring i fråga om livsstil.

Johannes Baptisten, skulle ha kunnat hamna inför samma anklagelser från religionens etablerade ledning i sin tid som anabaptisterna råkade ut för i Europa på 1500-talet. Eller som svenska baptister även idag får höra: ”Omdop är inte acceptabelt”. Johannes var en slags omdöpare. Häng med på resonemanget en stund så tror jag du förstår vad jag menar, och att det är en synnerligen relevant tolkning av Johannes-berättelsen.

Midsommarsöndagens centralgestalt i kyrkoårs-texterna är Johannes. Tillägget och namnet Döparen fick han långt senare som en beskrivning av det centrala i hans gärning. ”Vem är han?” ”Han är den som döper!”  Johannes Baptisten.
Judarnas Palestina, där han var verksam, präglades av mono-religiositet. Nationen var ockuperad men Rom lämnade det till förvaltarna av de judiska angelägenheterna att reglera religionens villkor. Under många hundra år hade nationen och religionen levt i en stark symbios på det ofta sedvanliga sättet vi även kan se i vår tid. Visserligen hade kungamakten avskalats viktiga sakrala funktioner från förr, monoteismen var grundfäst och etik och moral nära förknippat med tron. Men den av staten sponsrade religionen var ”all inclusive”. Som tecken på tillhörighet till Gudsfolket och Nationen bar varje judisk pojke omskärelsemärket på sin snopp - äh, kropp. Kvinnorna räknades inte, så de saknade förbundstecken. De hängde liksom bara med. Alla judar var delaktiga och förpliktade. Personlig gudstro eller ej, viktigt men inte avgörande, i viss mening oväsentligt. Tanken på valfrihet helt främmande. Tron var aktiv genom att föräldrarna underkastade sig under religionens normsystem och företrädare. De bar fram den späda sonen till omskärelseplatsen vid 8 dagars ålder. Visserligen skulle barnet senare konfirmera sin tro vid en vuxenlivs-rit, men fram till dess var barnet inneslutet i föräldrarnas och nationens tro. Efter konfirmerandet förutsattes tron som aktiverad och skulle leda till konsekvenser. ”Kyrka” i samverkan med ”Stat” ägde represaliemöjligheter mot dem som inte lydde.

Sekularisering var otänkbar i det judiska samhället. Att ha icke-religiösa möjligheter som medborgare, att kunna höra till nationen utan att dela judisk tro var otänkbart. Stat och ”kyrka” samverkade för att hålla samman nationen och religionen. "If you scratch my back, I´ll scratch yours!”

Detta sätt att förhålla sig rådde givetvis även när Johannes Döparen växte upp. Världen var uppdelad i två läger: innanför eller utanför. Svart / vitt. Judar / Hedningar. Sekterism på det globala planet. En smal spång hade skapats för att ta sig över från hedningarnas område till judarnas. Proselyter = de gudfruktiga hedningar som kunde komma in i Gudsfolkets gemenskap genom att aktivera tron och bli judar. Proselyter gick helt in under judiska förutsättningar och villkor. De omkullkastade inte principen - de bekräftade den snarare. Proselytmakeriet sa inte att tro och nation var åtskilda, snarare tvärtemot. De tog vid vuxen ålder, får vi förutsätta, på sig omskärelsetecknet och bekräftade därmed religionens rättmätiga krav på varje område av deras liv. Och allt var lugnt - men så kom Johannes!

I Johannes egen tolkningsvärld var tro och samhällstillhörighet tydligt skilda åt. Det finns ett sekularistiskt drag hos Johannes. Han såg tron som personlig och något man tog ett eget moraliskt andligt ansvar för.I hans ideologi hade ”Kyrka” som maktorganisation inte mycket stöd att räkna på, vare sig så som judarna utformat det i synagoga och tempel eller som kyrka skulle komma att bli om något århundrade, då ekklesia omvandlades till kyriakä.

När man kom till Johannes för att lyssna till hans budskap och låta sig påverkas fick man veta att personlig gudstro och dess praktiska konsekvenser i livet var något helt annat än tillhörighet till en viss etnisk grupp, social struktur eller ett folkslag. Till alla - judar och hedningar - riktades omvändelsekravet. Men speciellt allvarligt var det att bära omskärelsetecknet men inte visa dess frukt i ett heligt liv.

Beslutet som togs av av dem som hörde Johannes - och de var överväldigande många: (”Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.” Mark 1) - var att ta ansvar för en helt ny, personlig begynnelse - en ny omskärelse om man så vill. Detta kom även i Nya Testamentet att bli en referens till dopet - ett hjärtats omskärelse. Men eftersom en ”om-omskärelse”, re-circumcision, ana-omskärelse inte var möjlig, kom dopet att ta omskärelsens plats,en form av ana-baptism. Egentligen likartat som i vår tid. Eftersom spädbarnsdopet administreras tidsmässigt först kan inget nytt dop äga rum utan att det kommer att beskrivas som  ett "omdop". Och detta är då en styggelse i deras ögon som ser dopet som ett inneslutande förbundstecken, och lämnar ingen möjlighet annat än till underkännande.  Den gammaltestamentliga tanken om omskärelsen som ett förbundstecken skulle dock inte lika självklart accepteras av den unga kristna rörelsen. Här stod Jesus-efterföljelsen i centrum. Det var radikalt lärjungaskap som var frågan, inte inkluderandet i Gudsfolket, vilket man ansåg sig redan ha. Johannes-dopet var inte ett nödvändigt tecken på att man tillhörde Gudsfolket - det tecknet ägde man redan i omskärelsen. Men det dop Johannes förmedlade var ett tecken på ett uppbrott från det allmän-religiösa tillståndet i en nation som gav munnens bekännelse men saknade efterföljelsens konsekvenser. Johannes och de som följde honom var ana-baptister, wieder-täufer, omdöpare som förklarade sig personligt ansvariga för beslut och efterföljelse.
Det skulle dröja flera århundraden innan en imperialistiskt påverkad kyrka skulle söka sig tillbaka till en omskärelsens ideologi, där spädbarnsdopet skulle ta omskärelsens plats. Den kom sedan i statskyrkans form att utveckla ett synsätt som hade stora likheter med de tankegångar Johannes skulle attackera: det viktiga är att bära det yttre tecknet på tillhörighet snarare än hjärtats förvandling. Anabaptisterna i 1500-talets Europa är radikala efterföljare till Johannes och Jesus, med ett klart underkännande av religion utan konsekvens i liv och handling.

En magnet (från grekiskan http://en.wiktionary.org/wiki/%CE%BC%CE%B1%CE%B3%CE%BD%CE%AE%CF%84%CE%B9%CF%82">μαγνήτις http://en.wiktionary.org/wiki/%CE%BB%CE%AF%CE%B8%CE%BF%CF%82">λίθος http://en.wiktionary.org/wiki/magn%E1%B8%97tis">magnḗtis http://en.wiktionary.org/wiki/l%C3%ADthos">líthos) är ett material eller föremål som producerar ett magnetfält. Detta är osynligt, men skapar den mest påtagliga effekten hos en magnet; en kraft som drar i andra järn-magnetiska föremål och attraherar eller stöter bort andra magneter. En permanent magnet är ett föremål gjort av material som är magnetiserat och skapar sitt eget permanenta magnetfält. Material som attraheras starkt av magneter kan själva bli magnetiserade.

Sommartid lägger jag märke till att många kristna dras till konferenser och kristna arrangemang med nästan magnetisk kraft. "Det blir inte sommar utan Hönö". "Det var vår 27e midsommar på Torp", etc.  Det finns en konferenskristendom som kunde beskrivas som en slags magnetism; "Tänk om det alltid var som på Nyhem hemma i våran kyrka".

Aktiviteterna som kristna initierar har ofta betraktats som ett  magnetfält som ska dra till sig sökarna. Då gäller det att vara kreativ, hitta på nya aktiviteter hela tiden som kan konkurrera ut alla utbud som också har en  påverkan på människor. Om det inte fungerar kan vi endera skylla på aktiviteten (inte attraktiv nog) eller marknadsföringen (vi når inte ut) eller mottagarna (allt för likgiltiga). Vad vi ofta glömmer är att det utbud som finns runt om;  TV och media, Internet, underhållning, fritidsutbud, semester och skollov, har en dragningskraft som under de senaste trettio åren ökat dramatiskt. Många av dem som finns i ledningen i kyrkorna växte upp i 2 kanals-tv-sverige, kan minnas när Ingemar Stenmark stoppade Sverige och är fortfarande nervösa för att använda datorn."Hur kommer man ut på Internet?" Deras perspektiv på attraktion är därför inte relevant för dagens situation. Om kyrkorna fortsätter att vilja ligga kvar i nischen av attraktionskonkurrens är utgången ganska given. Förutom några få som har kunskapen, resurserna och visionen av att ta upp kampen och konkurrera för att slå ut media så är slaget redan förlorat för de flesta. I stället blir det något patetiskt och vemodigt över det hela, typ lågbudget-kristen-TV med reminessenser från 70-talet i fråga om språkbruk, världsbild, teknik och budskap. Om magneten ses som liggande inom kyrkan och den ska magnetisera de som är utanför tror jag vi har missförstått kärnan i Jesu budskap.

I fråga om Jesus var det påtagligt att magneten fanns utanför, hos de andra, de som inte räknades. De kallades "tullindrivare och skökor", de hade straffats ut av systemet och ingen av dem fick ta del av religionens välsignelser. På de flesta av dem hade inte ens magneten någon dragningskraft. Tempel och synagoga, rabbin-grupper och religiösa aktiviteter, Skrift-läsning  och fastställda bönetider hade de helt avmagnetiserats ifrån. Det fanns ingen dragningskraft alls.

Jesus attraherades av dom. Han blev känd som "syndares vän". När det fanns sådana i närheten var det där han höll till. De som trodde de var avmagnetiserade visade sig ha en stark dragningskraft på Jesus. De var som kraftiga magneteter. De hängde i träd - Sakaios, de kom till vattenkällan vid "fel tid" - Kvinnan i Samaria, de var totaldemoniserade - mannen från gedarsenernas land, de hade spetälska och var därför förbjudna att komma till kyrkan - mannen som vill bli berörd, de var invandrare och fick inte räknas - den romerske hövitsmannen. De var hela tiden starkt magnetiska. Och Jesus var magnetisk. Guds kärlek hade satt sig hos honom som en reagens på deras dragningskraft som var föremål för Guds kärlek, som Fadern sökte.

Problemet med attraktions-evangelisation är att den egentligen ofta avspeglar att vår kärlek tillmänniskor inte är vad den skulle vara. Om det vore så skulle vi bryta upp och gå för att möta dem. Det står att Jesus var tvingad att gå till Samarien, stannade vid vägen och såg upp på Sakaois och sa: "Jag måste bli gäst i ditt hus"! Vårt uppbrott, tvingad av Kristi kärlek, skulle få oss att ifrågasätta alla attraktionsförsök som inte förde oss till äkta mötesplatser med människor.

J. Lee Grady, vid Charisma Magazine har skrivit om kristna ganstermetoder för någon vecka sen. Han är tydlig i sin skrapa kritik mot predikanter och ministries som utnyttjar godtrogenheten hos kristna. Det är en viktig diskussion han tar upp. Jag skulle vilja peka på ett par aspekter hos dem som ber om pengar från kristna. Det kan gälla TV och Media Ministry, apostoliska nätverk, missionsorganisationer eller församlingars verksamhet. Efter årtionden i branschen tycker jag mig kunna urskilja mönster som är genomgående, och inte förändras nämnvärt. De argument man bygger på för att få människor att ge vilar i grunden på två starka känslor; girighet och rädsla. Grundtanken i fråga om girighet låter ungefär så här.: "Om du sår in i vår ministry kommer Gud att välsigna dig. Så 1000 Kr. så kommer Gud att välsigna tillbaka 100-falt." Sedan berättar man någon historia om någon som tog det sista öret man hade och satsade och blev multi-rik. Att inte ge är ett uttryck för otro och om man litar rejält på Gud satsar man desto mera.
Hur man än vrider och vänder på detta argument ligger det i grunden ett ha-begär i botten. En som har det ekonomiskt trångt försöker få Guds välsignelse för att komma ur knipan. Den som har mycket vill få mer. Kanske utökas argumentet med att vi ska skörda för att kunna ge ännu mera till Guds verk, men det ligger en obehaglig girighet i botten.
Rädslan kan beskrivas ungefär så här: Vår TV-kanal (eller vilken ministry det nu är fråga om) är sista utposten mot djävulskapet i samhället och världen. Vi är nyckeln till väckelse. Om inte vi kan fortsätta sända/verka kommer ondskan att ta över. Djävulen och hans demoner översvämmar landet. Det är ditt ansvar att se till att vi kan fortsätta. Och om du inte tar ansvar faller bördan på dig för att TV-tittarna går förlorade. Rädslan för en allt ondare värld, ett mer efter-kristet samhälle etc. är svår att handskas med på ett sakligt sätt. Problematiken beskrivs målande av journalisten och författaren Michael Moore i "Bowling for Columbine". Han skildrar ett USA där rädslan för brott och våldsdåd gjort att människor sitter starkt beväpnade bakom låste dörrar. En av orsakerna menar han finns hos mediabevakningen och tar som exempel New York, där mediabevakningen av brottsligheten ökade med 600% under en period då kriminaliteten minskade med 20%. Intrycket blir naturligtvis att vårt samhälle blir allt sämre. Denna dramaturgi används ofta även i kristna sammanhang för att visa på en dyster trend.
I kölvattnet av de här argumenten kommer ett näraliggande. "Jag har fått en vision - nu är det ditt ansvar att se till att jag kan förverkliga den!" Denna argumentation upphör aldrig att förvåna mig. Man kunde annars tycka att en enkel logik skulle leda till att vi tänkte: "Om Gud gett en vision borde det väl vara Guds sak att tillsammans med mig skapa förutsättningar att förverkliga den!" Att övertala människor att köpa in sig i visionen, och att skuldbelägga dem som inte vill det, är en vanlig metod i de här kretsarna.
Det finns alltid en spänning mellan givandet till den lokala församlingen och givande till "extra local ministry" av den typen jag nämner här. Ofta framhåller ledarna för dessa ministries att de inte befinner sig i konkurrens med lokalförsamlingen, men verkligheten är en annan. Det finns inte oändligt stora resurser. De som hjälper till att offra och bära upp ministries av den här arten gör naturligtvis en prioritering, som innebär att de satsar sina pengar på andra, mer spännande satsningar än sin lokala församling. Kärlek och hängivenhet till den lokala församlingen befinner sig i ett spänningsförhållande gentemot kärlek och hängivenhet för dessa ministries, och främst dess karismatiska ledargestalter. Om en inhemsk TV-station behöver ta in miljoner kronor per år för att kunna "stay on the air" i ett land med relativt få aktiva kristna kommer det naturligtvis att märkas i församlingars och samfunds ekonomier. Det är ju ungefär en budget av ett mindre samfunds omfattning. Om ett besök av en ministry-representant i en församling leder till att 10% av medlemmarna blir "parners", "medarbetare", "understödjare" eller vilket kreativt begrepp som används, kan det leda till att en församling blir av med en betydande del av den ekonomiska basen för att kunna behålla en anställd, driva en kristen förskola eller något annat lokalt viktigt projekt. Så avgörande kan det faktiskt vara.
Att en lokalförsamling är en viktig bas för en ministry kan man ju se av hur många av de ledande gestalterna i sådana som efter hand prövar att bygga lokala församlingar som ett sidoskott till verksamheten; Benny Hinn, Rodney Howard-Browne, Joyner för att nämna bara några få. Det finns självfallet flera bevekelsegrunder för detta, men en viktig del har säkert att göra med möjligheten att finansiera arbetet samt att finna volontärer för arbetet.
Hur är det då med kontrollmöjligheterna? I en församling som i grunden har en demokratisk beslutsprocess har du som medlem insyn i ekonomin och beslutsmöjligheter när det gäller vad vi gemensamt ska investera i. Det är få ministries som ger samma insynsmöjligheter. Speciellt de som byggs runt karismatiska ledargestalter har en ofta principiellt hemlighetsfull administration, där bara de uppgifter läcker ut som de vill ha offentliggjorda.
Jag tycker det finns en checklista med goda skäl att vilja stödja en ministy:
1. Dess verksamhet har lokala församlingar som utgångspunkt och mål
2. Insyn och öppenhet behöver inte påtvingas men är första prioritet
3. Manipulation och hot är främmande för deras insamlingsmetoder
4. Ödmjukhet och beroende av andra präglar inställningen
5. Insamlingsmetoderna präglas av sund självdistans