Föreningen Dreems International

En magnet (från grekiskan μαγνήτις λίθος magnḗtis líthos) är ett material eller föremål som producerar ett magnetfält. Detta är osynligt, men skapar den mest påtagliga effekten hos en magnet; en kraft som drar i andra järn-magnetiska föremål och attraherar eller stöter bort andra magneter. En permanent magnet är ett föremål gjort av material som är magnetiserat och skapar sitt eget permanenta magnetfält. Material som attraheras starkt av magneter kan själva bli magnetiserade.

Sommartid lägger jag märke till att många kristna dras till konferenser och kristna arrangemang med nästan magnetisk kraft. “Det blir inte sommar utan Hönö”. “Det var vår 27e midsommar på Torp”, etc.  Det finns en konferenskristendom som kunde beskrivas som en slags magnetism; “Tänk om det alltid var som på Nyhem hemma i våran kyrka”.

Aktiviteterna som kristna initierar har ofta betraktats som ett  magnetfält som ska dra till sig sökarna. Då gäller det att vara kreativ, hitta på nya aktiviteter hela tiden som kan konkurrera ut alla utbud som också har en  påverkan på människor. Om det inte fungerar kan vi endera skylla på aktiviteten (inte attraktiv nog) eller marknadsföringen (vi når inte ut) eller mottagarna (allt för likgiltiga). Vad vi ofta glömmer är att det utbud som finns runt om;  TV och media, Internet, underhållning, fritidsutbud, semester och skollov, har en dragningskraft som under de senaste trettio åren ökat dramatiskt. Många av dem som finns i ledningen i kyrkorna växte upp i 2 kanals-tv-sverige, kan minnas när Ingemar Stenmark stoppade Sverige och är fortfarande nervösa för att använda datorn.”Hur kommer man ut på Internet?” Deras perspektiv på attraktion är därför inte relevant för dagens situation. Om kyrkorna fortsätter att vilja ligga kvar i nischen av attraktionskonkurrens är utgången ganska given. Förutom några få som har kunskapen, resurserna och visionen av att ta upp kampen och konkurrera för att slå ut media så är slaget redan förlorat för de flesta. I stället blir det något patetiskt och vemodigt över det hela, typ lågbudget-kristen-TV med reminessenser från 70-talet i fråga om språkbruk, världsbild, teknik och budskap. Om magneten ses som liggande inom kyrkan och den ska magnetisera de som är utanför tror jag vi har missförstått kärnan i Jesu budskap.

I fråga om Jesus var det påtagligt att magneten fanns utanför, hos de andra, de som inte räknades. De kallades “tullindrivare och skökor”, de hade straffats ut av systemet och ingen av dem fick ta del av religionens välsignelser. På de flesta av dem hade inte ens magneten någon dragningskraft. Tempel och synagoga, rabbin-grupper och religiösa aktiviteter, Skrift-läsning  och fastställda bönetider hade de helt avmagnetiserats ifrån. Det fanns ingen dragningskraft alls.

Jesus attraherades av dom. Han blev känd som “syndares vän”. När det fanns sådana i närheten var det där han höll till. De som trodde de var avmagnetiserade visade sig ha en stark dragningskraft på Jesus. De var som kraftiga magneteter. De hängde i träd – Sakaios, de kom till vattenkällan vid “fel tid” – Kvinnan i Samaria, de var totaldemoniserade – mannen från gedarsenernas land, de hade spetälska och var därför förbjudna att komma till kyrkan – mannen som vill bli berörd, de var invandrare och fick inte räknas – den romerske hövitsmannen. De var hela tiden starkt magnetiska. Och Jesus var magnetisk. Guds kärlek hade satt sig hos honom som en reagens på deras dragningskraft som var föremål för Guds kärlek, som Fadern sökte.

Problemet med attraktions-evangelisation är att den egentligen ofta avspeglar att vår kärlek tillmänniskor inte är vad den skulle vara. Om det vore så skulle vi bryta upp och gå för att möta dem. Det står att Jesus var tvingad att gå till Samarien, stannade vid vägen och såg upp på Sakaois och sa: “Jag måste bli gäst i ditt hus”! Vårt uppbrott, tvingad av Kristi kärlek, skulle få oss att ifrågasätta alla attraktionsförsök som inte förde oss till äkta mötesplatser med människor.

Johannes Baptisten, skulle ha kunnat hamna inför samma anklagelser från religionens etablerade ledning i sin tid som anabaptisterna råkade ut för i Europa på 1500-talet. Eller som svenska baptister även idag får höra: ”Omdop är inte acceptabelt”. Johannes var en slags omdöpare. Häng med på resonemanget en stund så tror jag du förstår vad jag menar, och att det är en synnerligen relevant tolkning av Johannes-berättelsen.

Midsommarsöndagens centralgestalt i kyrkoårs-texterna är Johannes. Tillägget och namnet Döparen fick han långt senare som en beskrivning av det centrala i hans gärning. ”Vem är han?” ”Han är den som döper!” Johannes Baptisten.
Judarnas Palestina, där han var verksam, präglades av mono-religiositet. Nationen var ockuperad men Rom lämnade det till förvaltarna av de judiska angelägenheterna att reglera religionens villkor. Under många hundra år hade nationen och religionen levt i en stark symbios på det ofta sedvanliga sättet vi även kan se i vår tid. Visserligen hade kungamakten avskalats viktiga sakrala funktioner från förr, monoteismen var grundfäst och etik och moral nära förknippat med tron. Men den av staten sponsrade religionen var ”all inclusive”. Som tecken på tillhörighet till Gudsfolket och Nationen bar varje judisk pojke omskärelsemärket på sin snopp – äh, kropp. Kvinnorna räknades inte, så de saknade förbundstecken. De hängde liksom bara med. Alla judar var delaktiga och förpliktade. Personlig gudstro eller ej, viktigt men inte avgörande, i viss mening oväsentligt. Tanken på valfrihet helt främmande. Tron var aktiv genom att föräldrarna underkastade sig under religionens normsystem och företrädare. De bar fram den späda sonen till omskärelseplatsen vid 8 dagars ålder. Visserligen skulle barnet senare konfirmera sin tro vid en vuxenlivs-rit, men fram till dess var barnet inneslutet i föräldrarnas och nationens tro. Efter konfirmerandet förutsattes tron som aktiverad och skulle leda till konsekvenser. ”Kyrka” i samverkan med ”Stat” ägde represaliemöjligheter mot dem som inte lydde.

Sekularisering var otänkbar i det judiska samhället. Att ha icke-religiösa möjligheter som medborgare, att kunna höra till nationen utan att dela judisk tro var otänkbart. Stat och ”kyrka” samverkade för att hålla samman nationen och religionen. “If you scratch my back, I´ll scratch yours!”

Detta sätt att förhålla sig rådde givetvis även när Johannes Döparen växte upp. Världen var uppdelad i två läger: innanför eller utanför. Svart / vitt. Judar / Hedningar. Sekterism på det globala planet. En smal spång hade skapats för att ta sig över från hedningarnas område till judarnas. Proselyter = de gudfruktiga hedningar som kunde komma in i Gudsfolkets gemenskap genom att aktivera tron och bli judar. Proselyter gick helt in under judiska förutsättningar och villkor. De omkullkastade inte principen – de bekräftade den snarare. Proselytmakeriet sa inte att tro och nation var åtskilda, snarare tvärtemot. De tog vid vuxen ålder, får vi förutsätta, på sig omskärelsetecknet och bekräftade därmed religionens rättmätiga krav på varje område av deras liv. Och allt var lugnt – men så kom Johannes!

I Johannes egen tolkningsvärld var tro och samhällstillhörighet tydligt skilda åt. Det finns ett sekularistiskt drag hos Johannes. Han såg tron som personlig och något man tog ett eget moraliskt andligt ansvar för.I hans ideologi hade ”Kyrka” som maktorganisation inte mycket stöd att räkna på, vare sig så som judarna utformat det i synagoga och tempel eller som kyrka skulle komma att bli om något århundrade, då ekklesia omvandlades till kyriakä.

När man kom till Johannes för att lyssna till hans budskap och låta sig påverkas fick man veta att personlig gudstro och dess praktiska konsekvenser i livet var något helt annat än tillhörighet till en viss etnisk grupp, social struktur eller ett folkslag. Till alla – judar och hedningar – riktades omvändelsekravet. Men speciellt allvarligt var det att bära omskärelsetecknet men inte visa dess frukt i ett heligt liv.

Beslutet som togs av av dem som hörde Johannes – och de var överväldigande många: (”Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.” Mark 1) – var att ta ansvar för en helt ny, personlig begynnelse – en ny omskärelse om man så vill. Detta kom även i Nya Testamentet att bli en referens till dopet – ett hjärtats omskärelse. Men eftersom en ”om-omskärelse”, re-circumcision, ana-omskärelse inte var möjlig, kom dopet att ta omskärelsens plats,en form av ana-baptism. Egentligen likartat som i vår tid. Eftersom spädbarnsdopet administreras tidsmässigt först kan inget nytt dop äga rum utan att det kommer att beskrivas som  ett “omdop”. Och detta är då en styggelse i deras ögon som ser dopet som ett inneslutande förbundstecken, och lämnar ingen möjlighet annat än till underkännande.  Den gammaltestamentliga tanken om omskärelsen som ett förbundstecken skulle dock inte lika självklart accepteras av den unga kristna rörelsen. Här stod Jesus-efterföljelsen i centrum. Det var radikalt lärjungaskap som var frågan, inte inkluderandet i Gudsfolket, vilket man ansåg sig redan ha. Johannes-dopet var inte ett nödvändigt tecken på att man tillhörde Gudsfolket – det tecknet ägde man redan i omskärelsen. Men det dop Johannes förmedlade var ett tecken på ett uppbrott från det allmän-religiösa tillståndet i en nation som gav munnens bekännelse men saknade efterföljelsens konsekvenser. Johannes och de som följde honom var ana-baptister, wieder-täufer, omdöpare som förklarade sig personligt ansvariga för beslut och efterföljelse.
Det skulle dröja flera århundraden innan en imperialistiskt påverkad kyrka skulle söka sig tillbaka till en omskärelsens ideologi, där spädbarnsdopet skulle ta omskärelsens plats. Den kom sedan i statskyrkans form att utveckla ett synsätt som hade stora likheter med de tankegångar Johannes skulle attackera: det viktiga är att bära det yttre tecknet på tillhörighet snarare än hjärtats förvandling. Anabaptisterna i 1500-talets Europa är radikala efterföljare till Johannes och Jesus, med ett klart underkännande av religion utan konsekvens i liv och handling.

I Sverige 2010: Svenska Baptistsamfundet och Svenska Kyrkan kan inte samverka, Kyrkan kan inte erkänna baptistpastorers ämbete och vigning; och allt hänger på att svenska baptister inte är beredda att avsäga sig möjligheten till ett dop byggt på vuxnas beslut snarare än föräldrabeslut.

Det är intressant att de biskopar och präster som reagerade så starkt på att kronprinsessan Viktoria önskade föras fram av sin far vid bröllopet för några veckor sedan inte reagerar likartat konsekvent i dopfrågan. De hävdar att någon annans handlande – i det fallet pappans, som ger bort dottern – pekar på ett patriarkaliskt synsätt som är främmande för dagens samhällsklimat. Det tycker jag också. Ingen ska besluta vem som ska överlämnas till vid bröllopet annat än kontrahenterna själva – och jag tycker i konsekvensens med detta att ingen annan än jag själv ska få fatta beslutet om att överlämna mitt liv åt Kristus när jag nått en vuxen människas mognad och kan gå till dopstället.

Wilgot Fritzon fortsätter att skriva i Dagen på temat, anslaget av Håkan Arenius för en tid sedan: Vad vi kan lära oss av tredje världens kyrkor? De ger oss många tänkvärda synpunkter om hur det är ställt med efter-kristendomens kyrka i Väst. Samtidigt visar han på vad som sker i andra delar av världen. “Låt mig också få ta ett exempel från den unga kyrkan i Mongoliet. Den har under de senaste 20 åren vuxit från några få till 50000. Församlingen i Erdenet har under de senaste dryga 15 åren växt från 14 unga tonårsflickor till närmare 1000 personer. Denna församling har under de senaste åren utbildat och sänt ut 300 missionärer i Mongoliet, Kina, Ryssland och muslimska länder. …Är det någon som kan påstå att vi inte har en hel del att lära från kyrkan i tredje världen?” skriver Fritzon.

Med risk för att anses som kärringen mot strömmen skulle jag vilja svara på den retoriska frågan som kommit fram i samtliga artiklar i ämnet med: “Nej, jag tror inte vi har så mycket att lära av kyrkan i tredje världen. Jag tror den har mycket att lära av kyrkan i Europa!” Jag tycker det svaret framstår som självklart efter att ha läst artikelserien om teologin från södra halvklotet. Fritzon visar också han, att materialismen, världfärden, sekularismen och individualismen skapat ett samhälle som är oerhört svårpenetrerat för de kristna. Kyrkan i tredje världen har inte alls det samhället framför sig. Det innebär att deras uppdrag ser helt annorlunda ut, och vi kan inte genom att tillämpa deras metoder omskapa vårt samhälle till att likna deras. Vad tredje världens kyrkor behöver ta sig en ordentlig funderare på är hur de kan fungera så som kyrka i sina samhällen att de undviker de tragiska konsekvenserna som maktkyrkan, monopolkyrkan, kontrollkyrkan har lett till hos oss.

Det kom ett nödrop från en god vän igår. Så här löd mailet:

“Brukar inte kolla detta men idag gick jag in på Evangelists hemsida. Där kan man nu läsa att de kommer att ha en sommarfestival i juli 2010. Medverkar gör Ron Kenoly, Johannes Amritzer och Ulf Christiansson. Man skriver också och kommenterar (eller snarare vägrar kommentera) att svensk TV sände programmet Gud i Görlöse – så klart var det helt fel på Tv folket!!!!!!!!! Snälla ni vad ska vi göra för att dessa tillresande gäster inte ska bara ge sanktion åt det som pågår i Danmark??? Man känner sig ju helt maktlös och vet att det sätter väldiga ”positiva” krafter i rörelse i en församling när de får besök av gäster av det här slaget. Ser de inget, läser de inget? Vad kan vi göra? Det känns så oerhört svårt att pastorer från kända svenska sammanhang hjälper till att sanktionera ett arbete där många människor blivit skadade för lång tid framåt. Ungefär som katolska kyrkans arbete för att dölja pedofili osv.”

För den okunnige: mailet handlar om en av Danmarks fränaste sekter under Christian Hedegaardhs ledning, Evangelist i Gerlöse. Den står i kontakt med liknande sammanhang; Faderhuset, Kingdom Center m.fl. Det min vän skriver om är att sommarkonferensen kommer att ha Ron Kenoly – amerikansk lovsångsartist (vilket märkligt ord!) – Johannes Amritzer och Ulf Christiansson från gamla rockgruppen Jerusalem – som huvudattraktioner. Detta trots larm om vad som händer i Gerlöse. Några tankar till min vän – och till dig som läser:

1. Det som offren för sekten råkat ut för, mår dåligt av och reagerar på är samtidigt det som många “starka kristna ledare” attraheras av. Starkt dominerande, kompromisslöst, fundamentalistiskt manligt ledarskap är spännande för många, och framstår för del kristna predikanter som vägen till väckelse; en väg man inte vill ifrågasätta, utan kopiera. De uppfattar det som om behovet av stöd för denna sorts verksamhet är synnerligen viktigt och har inte i första hand en känsla av detta ska korrigeras. Tonen från Görlöse finns i många sammanhang, och kan lyssnas in bakom kulisserna.

2. Socialt engagemang, ovanliga arbetsformer för att nå nya, många som arbetar osedvanligt mycket och gör stora frivilliginsatser skapar en känsla hos många kristna av att här har denna grupp fått fatt i något som övriga borde efterlikna. Om det nu skulle vara något som är “lite snett” i läran, så är ju ingen av oss ofelbar och vi borde inte kritisera dem etc. En vecka i en sluten grupp skapar ofta en översvallande positivitet hos besökaren: vilken atmosfär, vilket engagemang, vilken lojalitet…. Det är först efter en längre tid när du fått se de drivkrafter som är i verksamhet som det blir tydligt att vi talar om en sekt.

3. Martyrskapet är något som de sekteristiska grupperna skickligt utnyttjar, och som även blir en av orsakerna till att en hel del kristna utifrån ställer upp för att ge sitt stöd åt. Det är synd om Segerliv, Hedegaardh, Rut Evensen och de andra ledarna för sektgrupperna. De är kristna martyrer, står upp för “sanningen” och får därmed betala ett högt pris. Vi måste åka dit och stödja dem, tänker eller säger kanske Amritzer och Christiansson m.fl. Att de därmed ställer sig på de makt- och kontrollutövandes sida, mot de maktlösa, skadade och drabbade har de sällan en tanke på.

4. Sektidentifikationen avtar med avståndet. Amritzer, på 15 mils avstånd från Knutby, skulle kanske dra sig för att åka till Åsa & co. för att medverka. Inte för att det råder någon större åsiktsskillnad i synen på ledarskap mellan Knutby och Gerlöse, men det är trots allt 75 mil till Sjaelland, ett annat land etc. Minns ett personligt möte med Juan Carlos Ortiz i Stockholm i slutet av 1970-talet. Den då kände predikanten från Buenos Aires var i Sverige för ett kort besök och berättade att han var inbjuden till Arne Imsens då ganska lilla slutna krets. Vi var flera, bl.a. Kjell Sjöberg, som starkt avrådde honom. Han viftade bort det som interna svenska konflikter och åkte dit. När Kjell senare ville försöka få Ortiz mottagen i Svensk Pingst var dörren stängd. För Ortiz var det kanske svårt att förstå – han satt i Argentina – på så långt avstånd från problemet. Många av mina danska prästkollegor skulle säkert hoppas att Evangelist´s verksamhet inte fick detta stöd utifrån med tanke på de offer som drabbats och de många själavårdsfall som genererats.

5. Jag kan också föreställa mig att de talare som åker till Evangelists sommarkonferens ser sig själva i ljuset av att vara en del av lösningen snarare än av problemet. “Ja, ja”, tänker de nog, “om det nu är något lite som är snett hos vännerna så kommer min bibelförankrade förkunnelse att rätta till det”. Samtidigt tänker Christian: “Ja, ja, om de nu kommer hit, om och med lite tveksamhet, så kommer de efter det här inte att kunna kritisera oss och ta avstånd, för nu är de en av dem som finns i kretsen och vars namn kan nämnas för att ge kredibilitet åt vår verksamhet”. Och handen på hjärtat – en liten predikan på en sommarkonferens, vilken makt har den att förändra ett sammanhang som varje dag, varje dag, året runt står under ledarens oavbrutna förkunnelse och praktik? Kom igen nu! det är inte att förringa sitt eget inflytande, men att se realistiskt på det hela.

Så tyvärr – alla mina sektdrabbade vänner runt om – räkna i första hand med att rädda dig själv och hämta kraft att leva i ljuset i friska relationer med andra. Så här långt i mänsklighetens historia har ingen hittat något bra botemedel mot sekterismen. Humorn är det närmaste vi kommer.