Apostoliska Nät # 1
NÄTVERKSBYGGANDE – EN NY SAMFUNDSSTRUKTUR
Av Peringe Pihlström (år 1999)
Jag har just läst en artikel av Anders-Petter Sjödin i tidningen Trons Värld. Den heter:
Apostlar och Profeter på Peter Wagners nya institut och Bönecenter Trons Värld nr:23, 16
december 1999 Här följer personliga reflektioner kring temat, från min synpunkt sett.
Ohälsosam utveckling
Peter Wagner, mr. Church Growth deklarerade för några år sedan att vi som kristenhet gått in
uti “the post-denominational era”, (tiden efter samfunden – i fri översättning). Detta uttalande
skedde i samband med att han samlade till den första apostoliska nätverkskonferensen. Dessa
samlingar har sedan dess ägt rum med regelbundenhet och nu har således han själv och många
andra gått ut i en klarare deklaration om sin egen kallelse som apostel. Efter att jag har varit
bosatt 5 år i USA och arbetat och rest en del i församlingssammanhang som står dessa nätverk
relativt nära har jag personligen många funderingar kring hur hälsosam den utveckling är som
man nu ser i USA och därmed kommer att se i Sverige inom några år. Det nya modeordet
”nätverk” dyker upp allt mer i missionsorganisationer m.m. Willow Creek har ett nätverk,
Toronto Vineyard är ett annat exempel. Den stora innegrejen just nu i USA är att vara apostel.
Auktoritetsbesatt
Den stora frågan i amerikanskt kyrkoliv är den som rör auktoritet. Man kan enkelt uttryck
säga att medan vi svenskar ofta drivs av ett pragmatiskt behov av att få saker uträttade så är i
stället amerikanska församlingsledare mer inriktade på att reda ut frågan om vem som
bestämmer. Innan något kan ske måste auktoritetsstrukturen och -ordningen vara klar.
Auktoritet står i centrum, och därför ger också amerikanskt kyrkoliv upphov till en stark
betoning på enmansledarskap, auktoritetsbetoning och en hierarkisk struktur. I raden av olika
rörelser som har sitt upphov i USA kommer nu nästa omgång, de apostoliska nätverken.
Nätverkskoppling
De apostoliska nätverkskyrkorna kopplar samman rader av församlingar, hundratals och
tusentals i en samfundsliknande organisation som har som sitt lockbete en negativ attityd till
organisation och ett sökande efter samhörighet och identitet med en apostel/profet. När man
finner denna auktoritetsfigur ansluter man sig och sin församling, börjar ge ekonomiskt stöd,
ofta tionde av församlingens intäkter och lämnar över stor del av beslutsrätten över den lokala
församlingen till ett informellt ledarskap (apostoliskt/profetiskt) som man numera
underordnar sig.
Marknaden finns
Förutsättningar för dessa nätverk kommer till stor del från det förhållandet att över 50% av
USAs kyrkor är samfundsoberoende. Om man då betänker att USA har flera hundratals
församlingar i en småstad av Vimmerbys eller Karlstads storlek inser man kvickt vilken
marknad som finns tillgänglig i ett land där 60% av befolkningen på 250 miljoner eller fler
säger sig vara kristet troende. Under förespegling att den apostoliska nätverksmodellen är Jesu
och Paulus metod, hur väsensfrämmande detta än är, skapas ett sug som dessa nätverk sedan
ska försöka möta.
Potentiell medlem
I varje oberoende församlingsledare finns en potentiell medlem i ett nätverk. Ingen vill ju vara
eller bli kallad för ”independent” (oberoende) ha ”an independent spirit”(en oberoende ande)
och vilja ”do your own thing”! Det vittnar ju om ovilja att underordna sig, alltså en upprorisk
attityd. Fy så hemskt!
Man har ett behov av att höra till, känna delaktighet och vara öppen för korrigering, att ha ett
förhållande där andra kan se hur man handskas med pengar, familjerelationer etc. Detta är
viktigt för många församlingsmedlemmar som en signal att deras pastor är öppen och inte
håller på med något hemligt bakom scenen. De stora skandalerna under 80- och 90-talen
bland kristna ledarna lägger grunden för detta. Eftersom transfer-tillväxt är den främsta
orsaken till att amerikanska församlingar växer har många upplevt en eller flera traumatiska
församlingskriser och kommer till ett nytt sammanhang med försvarsmurarna uppe.
Pyramidspel
Framgång smittar av sig. Vem vill inte tillhöra den stora apostelns nätverk, hänga med på ett
tidigt stadium så att man kommer långt upp i pyramiden? Därför säljer sig dessa nätverk
automatiskt. De är den kristna kyrkans motsvarighet till pyramidförsäljningen. Runt dessa
framgångsrika nätverksapostlar samlas innegäng. Kolla annonseringen i Charisma Magazine
eller liknande kristna tidningar så kan du snart se hur det utvecklas.
Många pastorer som arbetar i små församlingar känner behov av gemenskap. Det låter oerhört
attraktivt att erbjudas gemenskap i ett nätverk. Man blir erbjuden nätverksträffar, resurser,
kontakt med apostolisk tjänst etc. Nätverksträffarna ser dock förvirrande mycket ut som
samfundens pastorsdagar i allmänhet. Där har man de som får något att hända och utgör navet
(makthavarna apostlar/profeter) och därefter de som tillhör innekretsen runt makthavarna (ser
ut som aposteln/profeten och talar som de), därnäst kommer de som inser att de inte kommer
in i innekretsen och försöker skapa sin egen krets (de som visar sig ha en avvikande
uppfattning mot makthavarna), och till sist de som kom ensamma dit och åker ännu
ensammare hem igen.
Paulus arbetade sammanlagt med 20 församlingar i fyra regioner under hela sin aktiva tjänst.
Kunde inte det vara en modell att fundera över innan man annonserar ut sin hjälp till vem som
vill komma med? De flesta som anknyter sig till apostlarnas nätverk kommer aldrig att få se
aposteln eller ha honom på besök i deras kyrka. De kanske får trycka hans hand på ett
nätverksmöte, ha ett snabbt samtal med honom, men förväntan att få den där praktiska hjälpen
man önskat sig förverkligas ytterst sällan. Däremot kommer de att möjliggöra för apostlarna
att förverkliga sin dröm av att samla en sfär av församlingar runt om sig som han kan utöva
inflytande över. Den enkla lokala församlingsledaren i nätverket kommer aldrig därhän.
Varför uppstår detta?
Nätverksmodellen gör intryck av att vara
· en upprepning på tidigare varianter av hierarkiska strukturer, discipleship, sheparding,
one-shepard. För dem som följt med under 30 år låter Wagner´s argument välbekanta.
Inget nytt under solen. Går man sedan tillbaka in i de mer traditionella
kyrkostrukturerna som katolska kyrkan kan man se hur biskopsväldet upprepas gång
på gång.
· en suverän finansiering av verksamheten för apostlar/profeter. Ett räkne-exempel:
aposteln har 500 församlingar (det är ett ganska litet nätverk i USA) som alla ger 10%
av församlingens intäkter (det är ett mycket vanligt arrangemang). Säg till exempel att
församlingen omsätter 500,000 Kr. per år (det är lågt räknat). Det innebär 50,000 Kr
till nätverket från 500 kyrkor, d.v.s. totalt 25 miljoner Kr. Ok, säg att jag överdriver,
församlingarna ger 1 %! Det innebär ändå 2,5 miljoner Kr.
· en kyrkopolitisk strukturering liknande vad som skedde på 200- och 300-talet e.Kr.
där kyrkliga ledare delar upp den redan existerande kyrkan mellan biskoparna för att
inte hamna i intressekonflikter och maktkamp. När den evangeliserande verksamheten
inte är primär blir maktstruktureringen av kyrkan i stället en förstahandsfråga.
· samfunden försvinner bort, nätverken kommer och ersätter dem. Det ena liknar
mycket det andra. Skillnaden är att i nätverken saknar man fullständigt möjligheten för
den enskilde till påverkan och insyn, medinflytande och förändring, något som ändå
teoretiskt finns i samfunden. Jag är personligen motståndare till
samfundsorganisationer efter som de strider mot Guds plan för församlingen, men
nätverken är en ännu mer främmande företeelse. Om jag måste tillhöra något föredrar
jag ett samfund. Den demokratiska röstordningen är självfallet inte en
Gudsrikesmodell, men den skänker ändå den enskilde medlemmen möjlighet att vara
med och besluta i fråga om resurser, inriktning och andra frågeställningar av stor
betydelse. Har någon fått förtroende att vara en församlingsledare, måste han
naturligtvis även ha rätt att vara med och med beslut påverka sådant som rör det
nätverk han av eget beslut tillhör.
Vi har tidigare sett att dessa auktoritetsexperiment leder till utbrända kristna, missbruk och
överauktoritet. Det leder till stagnation, inte till det utlovade expansiva församlingsliv
många hoppas på. Det verkar tyvärr vara på gång en gång till. Snart dyker de upp i
Sverige också, dessa s.k. superapostlar som erbjuder sina tjänster. Paulus kämpade mot
deras planer i Korint, men deras verksamhet har tyvärr inte upphört. Vi har behov av
apostlar, det har alltid funnits apostlar. De spekulativa årtionde- eller
århundradetolkningarna som Wagner m.fl. ägnar sig åt leder om man drar ut
konsekvenserna till en mycket märklig kyrkohistorisk tolkning. Sanningen är ju den att Ef
4:11-tjänsterna apostar, profeter, evangelister herdar och lärare alltid funnits ibland oss.
