Sommartid lägger jag märke till att många kristna dras till konferenser och kristna arrangemang med nästan magnetisk kraft. “Det blir inte sommar utan Hönö”. “Det var vår 27e midsommar på Torp”, etc.  Det finns en konferenskristendom som kunde beskrivas som en slags magnetism; “Tänk om det alltid var som på Nyhem hemma i våran kyrka”.

Aktiviteterna som kristna initierar har ofta betraktats som ett  magnetfält som ska dra till sig sökarna. Då gäller det att vara kreativ, hitta på nya aktiviteter hela tiden som kan konkurrera ut alla utbud som också har en  påverkan på människor. Om det inte fungerar kan vi endera skylla på aktiviteten (inte attraktiv nog) eller marknadsföringen (vi når inte ut) eller mottagarna (allt för likgiltiga). Vad vi ofta glömmer är att det utbud som finns runt om;  TV och media, Internet, underhållning, fritidsutbud, semester och skollov, har en dragningskraft som under de senaste trettio åren ökat dramatiskt. Många av dem som finns i ledningen i kyrkorna växte upp i 2 kanals-tv-sverige, kan minnas när Ingemar Stenmark stoppade Sverige och är fortfarande nervösa för att använda datorn.”Hur kommer man ut på Internet?” Deras perspektiv på attraktion är därför inte relevant för dagens situation. Om kyrkorna fortsätter att vilja ligga kvar i nischen av attraktionskonkurrens är utgången ganska given. Förutom några få som har kunskapen, resurserna och visionen av att ta upp kampen och konkurrera för att slå ut media så är slaget redan förlorat för de flesta. I stället blir det något patetiskt och vemodigt över det hela, typ lågbudget-kristen-TV med reminessenser från 70-talet i fråga om språkbruk, världsbild, teknik och budskap. Om magneten ses som liggande inom kyrkan och den ska magnetisera de som är utanför tror jag vi har missförstått kärnan i Jesu budskap.

I fråga om Jesus var det påtagligt att magneten fanns utanför, hos de andra, de som inte räknades. De kallades “tullindrivare och skökor”, de hade straffats ut av systemet och ingen av dem fick ta del av religionens välsignelser. På de flesta av dem hade inte ens magneten någon dragningskraft. Tempel och synagoga, rabbin-grupper och religiösa aktiviteter, Skrift-läsning  och fastställda bönetider hade de helt avmagnetiserats ifrån. Det fanns ingen dragningskraft alls.

Jesus attraherades av dom. Han blev känd som “syndares vän”. När det fanns sådana i närheten var det där han höll till. De som trodde de var avmagnetiserade visade sig ha en stark dragningskraft på Jesus. De var som kraftiga magneteter. De hängde i träd – Sakaios, de kom till vattenkällan vid “fel tid” – Kvinnan i Samaria, de var totaldemoniserade – mannen från gedarsenernas land, de hade spetälska och var därför förbjudna att komma till kyrkan – mannen som vill bli berörd, de var invandrare och fick inte räknas – den romerske hövitsmannen. De var hela tiden starkt magnetiska. Och Jesus var magnetisk. Guds kärlek hade satt sig hos honom som en reagens på deras dragningskraft som var föremål för Guds kärlek, som Fadern sökte.

Problemet med attraktions-evangelisation är att den egentligen ofta avspeglar att vår kärlek tillmänniskor inte är vad den skulle vara. Om det vore så skulle vi bryta upp och gå för att möta dem. Det står att Jesus var tvingad att gå till Samarien, stannade vid vägen och såg upp på Sakaois och sa: “Jag måste bli gäst i ditt hus”! Vårt uppbrott, tvingad av Kristi kärlek, skulle få oss att ifrågasätta alla attraktionsförsök som inte förde oss till äkta mötesplatser med människor.

Midsommarsöndagens centralgestalt i kyrkoårs-texterna är Johannes. Tillägget och namnet Döparen fick han långt senare som en beskrivning av det centrala i hans gärning. ”Vem är han?” ”Han är den som döper!” Johannes Baptisten.
Judarnas Palestina, där han var verksam, präglades av mono-religiositet. Nationen var ockuperad men Rom lämnade det till förvaltarna av de judiska angelägenheterna att reglera religionens villkor. Under många hundra år hade nationen och religionen levt i en stark symbios på det ofta sedvanliga sättet vi även kan se i vår tid. Visserligen hade kungamakten avskalats viktiga sakrala funktioner från förr, monoteismen var grundfäst och etik och moral nära förknippat med tron. Men den av staten sponsrade religionen var ”all inclusive”. Som tecken på tillhörighet till Gudsfolket och Nationen bar varje judisk pojke omskärelsemärket på sin snopp – äh, kropp. Kvinnorna räknades inte, så de saknade förbundstecken. De hängde liksom bara med. Alla judar var delaktiga och förpliktade. Personlig gudstro eller ej, viktigt men inte avgörande, i viss mening oväsentligt. Tanken på valfrihet helt främmande. Tron var aktiv genom att föräldrarna underkastade sig under religionens normsystem och företrädare. De bar fram den späda sonen till omskärelseplatsen vid 8 dagars ålder. Visserligen skulle barnet senare konfirmera sin tro vid en vuxenlivs-rit, men fram till dess var barnet inneslutet i föräldrarnas och nationens tro. Efter konfirmerandet förutsattes tron som aktiverad och skulle leda till konsekvenser. ”Kyrka” i samverkan med ”Stat” ägde represaliemöjligheter mot dem som inte lydde.

Sekularisering var otänkbar i det judiska samhället. Att ha icke-religiösa möjligheter som medborgare, att kunna höra till nationen utan att dela judisk tro var otänkbart. Stat och ”kyrka” samverkade för att hålla samman nationen och religionen. “If you scratch my back, I´ll scratch yours!”

Detta sätt att förhålla sig rådde givetvis även när Johannes Döparen växte upp. Världen var uppdelad i två läger: innanför eller utanför. Svart / vitt. Judar / Hedningar. Sekterism på det globala planet. En smal spång hade skapats för att ta sig över från hedningarnas område till judarnas. Proselyter = de gudfruktiga hedningar som kunde komma in i Gudsfolkets gemenskap genom att aktivera tron och bli judar. Proselyter gick helt in under judiska förutsättningar och villkor. De omkullkastade inte principen – de bekräftade den snarare. Proselytmakeriet sa inte att tro och nation var åtskilda, snarare tvärtemot. De tog vid vuxen ålder, får vi förutsätta, på sig omskärelsetecknet och bekräftade därmed religionens rättmätiga krav på varje område av deras liv. Och allt var lugnt – men så kom Johannes!

I Johannes egen tolkningsvärld var tro och samhällstillhörighet tydligt skilda åt. Det finns ett sekularistiskt drag hos Johannes. Han såg tron som personlig och något man tog ett eget moraliskt andligt ansvar för.I hans ideologi hade ”Kyrka” som maktorganisation inte mycket stöd att räkna på, vare sig så som judarna utformat det i synagoga och tempel eller som kyrka skulle komma att bli om något århundrade, då ekklesia omvandlades till kyriakä.

När man kom till Johannes för att lyssna till hans budskap och låta sig påverkas fick man veta att personlig gudstro och dess praktiska konsekvenser i livet var något helt annat än tillhörighet till en viss etnisk grupp, social struktur eller ett folkslag. Till alla – judar och hedningar – riktades omvändelsekravet. Men speciellt allvarligt var det att bära omskärelsetecknet men inte visa dess frukt i ett heligt liv.

Beslutet som togs av av dem som hörde Johannes – och de var överväldigande många: (”Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.” Mark 1) – var att ta ansvar för en helt ny, personlig begynnelse – en ny omskärelse om man så vill. Detta kom även i Nya Testamentet att bli en referens till dopet – ett hjärtats omskärelse. Men eftersom en ”om-omskärelse”, re-circumcision, ana-omskärelse inte var möjlig, kom dopet att ta omskärelsens plats,en form av ana-baptism. Egentligen likartat som i vår tid. Eftersom spädbarnsdopet administreras tidsmässigt först kan inget nytt dop äga rum utan att det kommer att beskrivas som  ett “omdop”. Och detta är då en styggelse i deras ögon som ser dopet som ett inneslutande förbundstecken, och lämnar ingen möjlighet annat än till underkännande.  Den gammaltestamentliga tanken om omskärelsen som ett förbundstecken skulle dock inte lika självklart accepteras av den unga kristna rörelsen. Här stod Jesus-efterföljelsen i centrum. Det var radikalt lärjungaskap som var frågan, inte inkluderandet i Gudsfolket, vilket man ansåg sig redan ha. Johannes-dopet var inte ett nödvändigt tecken på att man tillhörde Gudsfolket – det tecknet ägde man redan i omskärelsen. Men det dop Johannes förmedlade var ett tecken på ett uppbrott från det allmän-religiösa tillståndet i en nation som gav munnens bekännelse men saknade efterföljelsens konsekvenser. Johannes och de som följde honom var ana-baptister, wieder-täufer, omdöpare som förklarade sig personligt ansvariga för beslut och efterföljelse.
Det skulle dröja flera århundraden innan en imperialistiskt påverkad kyrka skulle söka sig tillbaka till en omskärelsens ideologi, där spädbarnsdopet skulle ta omskärelsens plats. Den kom sedan i statskyrkans form att utveckla ett synsätt som hade stora likheter med de tankegångar Johannes skulle attackera: det viktiga är att bära det yttre tecknet på tillhörighet snarare än hjärtats förvandling. Anabaptisterna i 1500-talets Europa är radikala efterföljare till Johannes och Jesus, med ett klart underkännande av religion utan konsekvens i liv och handling.

I Sverige 2010: Svenska Baptistsamfundet och Svenska Kyrkan kan inte samverka, Kyrkan kan inte erkänna baptistpastorers ämbete och vigning; och allt hänger på att svenska baptister inte är beredda att avsäga sig möjligheten till ett dop byggt på vuxnas beslut snarare än föräldrabeslut.

Det är intressant att de biskopar och präster som reagerade så starkt på att kronprinsessan Viktoria önskade föras fram av sin far vid bröllopet för några veckor sedan inte reagerar likartat konsekvent i dopfrågan. De hävdar att någon annans handlande – i det fallet pappans, som ger bort dottern – pekar på ett patriarkaliskt synsätt som är främmande för dagens samhällsklimat. Det tycker jag också. Ingen ska besluta vem som ska överlämnas till vid bröllopet annat än kontrahenterna själva – och jag tycker i konsekvensens med detta att ingen annan än jag själv ska få fatta beslutet om att överlämna mitt liv åt Kristus när jag nått en vuxen människas mognad och kan gå till dopstället.

Med risk för att anses som kärringen mot strömmen skulle jag vilja svara på den retoriska frågan som kommit fram i samtliga artiklar i ämnet med: “Nej, jag tror inte vi har så mycket att lära av kyrkan i tredje världen. Jag tror den har mycket att lära av kyrkan i Europa!” Jag tycker det svaret framstår som självklart efter att ha läst artikelserien om teologin från södra halvklotet. Fritzon visar också han, att materialismen, världfärden, sekularismen och individualismen skapat ett samhälle som är oerhört svårpenetrerat för de kristna. Kyrkan i tredje världen har inte alls det samhället framför sig. Det innebär att deras uppdrag ser helt annorlunda ut, och vi kan inte genom att tillämpa deras metoder omskapa vårt samhälle till att likna deras. Vad tredje världens kyrkor behöver ta sig en ordentlig funderare på är hur de kan fungera så som kyrka i sina samhällen att de undviker de tragiska konsekvenserna som maktkyrkan, monopolkyrkan, kontrollkyrkan har lett till hos oss.

“Brukar inte kolla detta men idag gick jag in på Evangelists hemsida. Där kan man nu läsa att de kommer att ha en sommarfestival i juli 2010. Medverkar gör Ron Kenoly, Johannes Amritzer och Ulf Christiansson. Man skriver också och kommenterar (eller snarare vägrar kommentera) att svensk TV sände programmet Gud i Görlöse – så klart var det helt fel på Tv folket!!!!!!!!! Snälla ni vad ska vi göra för att dessa tillresande gäster inte ska bara ge sanktion åt det som pågår i Danmark??? Man känner sig ju helt maktlös och vet att det sätter väldiga ”positiva” krafter i rörelse i en församling när de får besök av gäster av det här slaget. Ser de inget, läser de inget? Vad kan vi göra? Det känns så oerhört svårt att pastorer från kända svenska sammanhang hjälper till att sanktionera ett arbete där många människor blivit skadade för lång tid framåt. Ungefär som katolska kyrkans arbete för att dölja pedofili osv.”

För den okunnige: mailet handlar om en av Danmarks fränaste sekter under Christian Hedegaardhs ledning, Evangelist i Gerlöse. Den står i kontakt med liknande sammanhang; Faderhuset, Kingdom Center m.fl. Det min vän skriver om är att sommarkonferensen kommer att ha Ron Kenoly – amerikansk lovsångsartist (vilket märkligt ord!) – Johannes Amritzer och Ulf Christiansson från gamla rockgruppen Jerusalem – som huvudattraktioner. Detta trots larm om vad som händer i Gerlöse. Några tankar till min vän – och till dig som läser:

1. Det som offren för sekten råkat ut för, mår dåligt av och reagerar på är samtidigt det som många “starka kristna ledare” attraheras av. Starkt dominerande, kompromisslöst, fundamentalistiskt manligt ledarskap är spännande för många, och framstår för del kristna predikanter som vägen till väckelse; en väg man inte vill ifrågasätta, utan kopiera. De uppfattar det som om behovet av stöd för denna sorts verksamhet är synnerligen viktigt och har inte i första hand en känsla av detta ska korrigeras. Tonen från Görlöse finns i många sammanhang, och kan lyssnas in bakom kulisserna.

2. Socialt engagemang, ovanliga arbetsformer för att nå nya, många som arbetar osedvanligt mycket och gör stora frivilliginsatser skapar en känsla hos många kristna av att här har denna grupp fått fatt i något som övriga borde efterlikna. Om det nu skulle vara något som är “lite snett” i läran, så är ju ingen av oss ofelbar och vi borde inte kritisera dem etc. En vecka i en sluten grupp skapar ofta en översvallande positivitet hos besökaren: vilken atmosfär, vilket engagemang, vilken lojalitet…. Det är först efter en längre tid när du fått se de drivkrafter som är i verksamhet som det blir tydligt att vi talar om en sekt.

3. Martyrskapet är något som de sekteristiska grupperna skickligt utnyttjar, och som även blir en av orsakerna till att en hel del kristna utifrån ställer upp för att ge sitt stöd åt. Det är synd om Segerliv, Hedegaardh, Rut Evensen och de andra ledarna för sektgrupperna. De är kristna martyrer, står upp för “sanningen” och får därmed betala ett högt pris. Vi måste åka dit och stödja dem, tänker eller säger kanske Amritzer och Christiansson m.fl. Att de därmed ställer sig på de makt- och kontrollutövandes sida, mot de maktlösa, skadade och drabbade har de sällan en tanke på.

4. Sektidentifikationen avtar med avståndet. Amritzer, på 15 mils avstånd från Knutby, skulle kanske dra sig för att åka till Åsa & co. för att medverka. Inte för att det råder någon större åsiktsskillnad i synen på ledarskap mellan Knutby och Gerlöse, men det är trots allt 75 mil till Sjaelland, ett annat land etc. Minns ett personligt möte med Juan Carlos Ortiz i Stockholm i slutet av 1970-talet. Den då kände predikanten från Buenos Aires var i Sverige för ett kort besök och berättade att han var inbjuden till Arne Imsens då ganska lilla slutna krets. Vi var flera, bl.a. Kjell Sjöberg, som starkt avrådde honom. Han viftade bort det som interna svenska konflikter och åkte dit. När Kjell senare ville försöka få Ortiz mottagen i Svensk Pingst var dörren stängd. För Ortiz var det kanske svårt att förstå – han satt i Argentina – på så långt avstånd från problemet. Många av mina danska prästkollegor skulle säkert hoppas att Evangelist´s verksamhet inte fick detta stöd utifrån med tanke på de offer som drabbats och de många själavårdsfall som genererats.

5. Jag kan också föreställa mig att de talare som åker till Evangelists sommarkonferens ser sig själva i ljuset av att vara en del av lösningen snarare än av problemet. “Ja, ja”, tänker de nog, “om det nu är något lite som är snett hos vännerna så kommer min bibelförankrade förkunnelse att rätta till det”. Samtidigt tänker Christian: “Ja, ja, om de nu kommer hit, om och med lite tveksamhet, så kommer de efter det här inte att kunna kritisera oss och ta avstånd, för nu är de en av dem som finns i kretsen och vars namn kan nämnas för att ge kredibilitet åt vår verksamhet”. Och handen på hjärtat – en liten predikan på en sommarkonferens, vilken makt har den att förändra ett sammanhang som varje dag, varje dag, året runt står under ledarens oavbrutna förkunnelse och praktik? Kom igen nu! det är inte att förringa sitt eget inflytande, men att se realistiskt på det hela.

Så tyvärr – alla mina sektdrabbade vänner runt om – räkna i första hand med att rädda dig själv och hämta kraft att leva i ljuset i friska relationer med andra. Så här långt i mänsklighetens historia har ingen hittat något bra botemedel mot sekterismen. Humorn är det närmaste vi kommer.

Sitter med ett märkligt dokument framför mig och läser: ”Ur Justitiekanslersämbetets arkiv EIIIcc:1447 Fånglistor 1858. Kronobergs län och Jönköpings län. Förteckning över fångar uti Växjö läns cellfängelse för juni månad 1858.” I dokumentet beskrivs hur Bendedicta Jonasdotter hamnade i fängelset. Hon var ”ogift piga från Issjöa i Hamneda socken, född där 24/9 1833. Fadern bonde, lever, Modern lever även. Ostraffad. Ordinär till växten, med gult hår, blå ögon, trubbig näsa, ordinär mun, rundlagt ansikte, 5 fot 2 1/2 tum lång. Avsitter böter, kronolänsman Wettermark.”

Hur hade denna bondpiga, 167 cm lång, med sitt runda, vänliga ansikte omgivet av ett blond hårsvall, kunnat bli en sådan samhällsfara att hon behövde spärras in på Växjö cellfängelse – denna nymodighet i tiden? Där hade de gamla fängelsernas stora salar bytts ut mot små celler för fångarna, och vid inspärrandet fick Benedicta som alla andra ta av sig sina egna kläder och efter badning bli iförd fångdräkt. I två veckor levde den fattiga pigan sedan på vatten och bröd innan hon släpptes den 4 juli och fick gå till fots de 80 kilometrarna hem till Issjöa igen. Protokollet vet att berätta mer om Benedicta och några andra unga flickor i samma ålder; Maria, Kryck-Johanna, Anna Grann, Kajsa och Petronella att de begått ett allvarligt brott i Sverige vid denna tid; gäckeri med sakramenten!

EN RINGA BÖRJAN

Ljungby Baptistförsamling berättar på sin hemsida: ”Under mitten av 1800-talet framträdde baptismen som en av de första frikyrkorörelserna i Sverige. Tidigt i dess historia kom den också att beröra människor i Sunnerbo. Baptisterna tog på många punkter avstånd från det ordinära kyrkolivet och kom därför i konflikt med både samhällets och statskyrkans regelverk. År 1857 hölls den första rättegången i Sunnerbo mot några av baptisterna. Sju unga kvinnor från Issjöa baptistförsamling döms till bötesstraff och fem av dessa måste – för att de inte kunde eller ville betala bötesstraffet – underkasta sig vatten- och brödstraff i Växjö cellfängelse. Dessa personer och denna församling var upprinnelsen till det som år 1880 blev Ljungby baptistförsamling.”

Protokollet med kronolänsman Wettermarks namn klarlägger tydligt vad Benedicta var straffad för: ”Dömd vid Sunnerbo härads hösteting 1857 under nr 208 fastställt av Kungl. Göta hovrätt den 19 mars 1858, för det hon låtit sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden att böta 16 riksdaler 32 skillingar banko eller under 14 dagars fängelse vid vatten och bröd.”  För en piga i fattigdomens Smålandsskogar var 16 riksdaler ett astronomiskt belopp, motsvarande en oxe och två tunnor råg, eller tre månadslöner för en rättare på en gård, förmodligen nära en halvårs lön för en piga.

För att hon låtit sig omdöpas och för att hon genom obehöriga personer anammat = mottagit den helige nattvarden.

ANKLAGELSERNA

Ändå var Benedicta välsignad, som hennes namn betyder, och lyckligt lottad. Samma höst som höstetinget hölls i Sunnerbo hade den vederstyggliga landsförvisningslagen upphävts. Annars hade pigorna från Issjöa med största sannolikhet drabbats av samma öde som baptismens svenske förgrundsgestalt. Under ledning av Fredrik Olaus Nilsson (ofta kallad F.O. Nilsson) bildades 1848 den första baptistförsamlingen i Sverige.

Under sin första tid utsattes baptisterna för svår förföljelse från de svenska myndigheterna. Att samlas till egna gudstjänster var förbjudet enligt konventikelplakatet och att leda sådana var straffbart. Rörelsens ledare blev bötfällda och fängslade, och F.O. Nilsson själv blev slutligen landsförvisad. Baptister förvägrades att gifta sig och deras barn betraktades som oäkta. När föräldrarna vägrade att låta döpa sina nyfödda barn med hänvisning till att de skulle få välja själva senare i livet, genomförde myndigheterna i flera fall tvångsdop.

Två anklagelsepunkter låg till grund för den fällande domen mot pigan Benedicta: Omdop och ovigda förrättare av nattvard. Detta var hennes allvarliga brott i sin tid. Hon hade låtit döpa sig med det baptistiska dopet eftersom hon inte längre kunde anse att det av den lutherska kyrkan förmedlade spädbarnsdopet var ett kristet dop, och hon hade tagit emot nattvardens gåvor, vin och bröd, ur händerna på en lekmannapredikant som inte var vigd till präst av den lutherska kyrkan. För detta kunde hon och hennes pig-kollegor ha fått lämna Sverige för alltid, böta motsvarande nära en halv årslön eller – som det nu blev – sitta av 14 dagar i Växjö cellfängelse på vatten och bröd.

EKUMENISKA SAMTAL

När Svenska Baptistsamfundet för samtal med Svenska Kyrkan i 2000-talets Sverige får vi som inte är inbjudna att närvara intryck av att frågorna fortfarande rör sig om samma saker: omdop och ämbetssyn. Exakt 150 år efter att Issjöa lilla baptistförsamling byggde sitt missionshus som fortfarande finns bevarat har vi inte rört oss nämnvärt – eller snarare så har inte Svenska Kyrkan rört sig nämnvärt inom ramen för de här två anklagelsepunkterna. Det heter fortfarande att baptister gör omdop – och för att kunna få till stånd ett samarbetsavtal med Svenska Kyrkan måste ett dyrbart löfte ges att inte göra omdop d.v.s. att inte döpa dem som spädbarn-döpts. Så länge den frågan är olöst är också synen på vigning en konfliktfråga mellan baptister och svenskkyrkliga. En pastor med likartad utbildning som sin prästkollega och långvarig tjänst inom Svenska Baptistsamfundet får fortfarande stå vid sidan om när nattvard ska förrättas i ekumeniska gudstjänster, och hoppas på att prästerna ser mellan fingrarna. För Svenska Kyrkan officiellt är han eller hon en obehörig person. Om en pastor från Baptistsamundet önskar gå in i tjänst i Svenska Kyrkan föreligger en omfattande procedur för att behöriggöra den obehörige. Anklagelser leder inte till fängelse på vatten och bröd idag, och inte till landsförvisning, men de finns kvar i de ekumeniska samtalen som mörka monster från en svunnen tid.

VI BER OM FÖRLÅTELSE

Idag kan vi höra från olika delar av vår värld om grupper av människor, kyrkor och rörelser som vill ta initiativ till försoning. Biskop Tutus kraftfulla ledarskap för att rädda Sydafrika från konsekvenserna av apartheid-systemets bittra rötter har lett till efterföljelse på många håll. När BWA – världsbaptistalliansen – för några år sedan höll sin stora världskonferens på Afrikas västkust möttes man på en av slaveriets mörkaste platser där tusentals och åter tusentals slavar hållits fångna för att skeppas över Atlanten. Här uttalade man en bön om omvändelse och bad om förlåtelse för dessa brott. Samma sak har skett med företrädare för trossamfund i USA, representerande svarta och vita. Den anglikanske prästen Russ Parker, ledare för Acorn Christian Healing Foundation, och en av initiativtagarna till att utbilda lyssnarteam till försoningsdomstolarna i Sydafrika, Rwanda m. fl. länder har gett uttryck för den djupa betydelse dessa handlingar – symbolhandlingar om du så vill – har för fortsatt befrielse och en ny utgångspunkt för samtalen. ”It is the call of the Body of Christ to bring healing to our land through reconciliation”, uttryckte han vid en konferens i Danmark nyligen.

EN FÖRSONINGENS HANDLING

När jag satt häromdagen med utdraget ur Justitiekanslersämbetets arkiv insåg jag att det aldrig skett någon sådan försoning i Sverige. Tusentals landsförvisade, fängslade, ekonomiskt bestraffade svenska baptister, som tvingades att bevittna tvångsdop av sina barn, förvägrades att gifta sig, hade barn som fick heta oäktingar eller lämnade landet frivilligt undan förföljelsen för att söka sig en andlig fristad i USA har aldrig själva hört en bön om förlåtelse. Deras efterlevande inte heller. Detta hände i Sverige när slaveriet sedan länge varit avskaffat i många europeiska länder och det amerikanska slaveriet precis var på väg att avskaffas (1866). Men så vitt jag vet har vi aldrig i Sverige haft en försoningens uppgörelse med vår historia på den här punkten. Det är en viktig fråga.

I den karismatiska förnyelsens genombrottstid i början av 1970-talet stod Stanley Sjöberg, då pastor i Citykyrkan, Stockholm, i en nationell Carisma-konferens och bad svensk kristenhet om förlåtelse för den hårdhet och de fördömanden som svensk pingströrelse visat mot övriga kristna i Sverige. En del pingstvänner blev upprörda: ”vem har gett honom ett sådant mandat?” frågade man sig.  Men många kände Andens uppvind under vingarna, och faktum är att det öppna förhållningssättet mellan Pingströrelsen och övriga samfund i Sverige som råder idag vittnar om att försoning och förlåtelse är viktigt.

Och samtidigt fortsätter diskussionerna om omdop och obehörig samkramentsförvaltning. Kanske Benedicta skulle känna igen sig alltför väl i de frågorna, även om mycket annat har hänt som positivt förändrat det ekumeniska klimatet i Sverige.

Men vore det inte ett stort steg om representanter för den svenska staten – som fortfarande genom sin politiska partier är djupt involverade i den Svenska Kyrkan, trots att den numera är fri från staten – och representanter för den Svenska Kyrkan tog ett djärvt initiativ för att be om förlåtelse för den börda kyrkan och staten släpar på från sin historia? En bön om tillgift för hårdheten mot Benedicta? Inte för att hon hyste någon bitterhet. Nej, hon och Kryck-Johanna och Petronella och de andra  prisade sig saliga: ”Jag må i sanning säga, att det är saligt, när lekamen blir späkt och tron blir prövad. Det var visst något bittert för köttet, men däremot nästan obeskrivligt hälsosamt för anden”, skrev Benedicta i sitt brev till predikanten Jöns Andersson Hanner en vecka efter frisläppandet. Inte för hennes skull, men för Kyrkans skull, för Kristi kropps skull och kanske för det svenska samhällets skull? Ett tecken på att förlåtelse är en väg att gå på även i samefrågan, zigenarfrågan, invandrarfrågan, mobbningsfrågan eller HBT-frågan?

INBJUDAN

Jag är sedan några månader tillbaka pastor i Lagadalskyrkan, Strömsnäsbruk som idag är ägare till Issjöa Mssionshus. På något märkligt sätt har det lilla missionshuset i skogen fångat min uppmärksamhet där det ligger helt ensamt bland träden vid sjön. Dess historia lämnar ingen oberörd. Väggar och tak, nästan helt orörda sedan byggnationen, viskar om människor som tog sin övertygelse på allvar och inte lät sig skrämmas till tystnad. Där har hållits stormöten och gudstjänster, men jag tror att jag kan försäkra Svenska Kyrkans ledning och representanter för vårt politiska Sverige att det enkla baptistkapellet från 1860 aldrig skulle ha rymt en vackrare högtid än den som skulle firas om ni ville mötas där – snarare än i någon mäktig katedral – och fira förlåtelsens kraft i en försoningens handling. Då kanske dopfrågan och ämbetssynen skulle komma i bakgrunden och Kristi kärlek som överbryggar alla åsiktsskillnader skulle få stråla fram? En ny ton kanske skulle prägla ekumenikens samtal. Representanter för Svenska Baptistsamfundet, sentida släktingar till de som åkte vägskjuts till Växjö och många engagerade frikyrkliga i södra Småland skulle säkert känna stor glädje en sådan dag.

20100223

Det samhälle i vilket Jesus växte upp och var verksam fram till sin död c:a år 30 flätade samman personlig tro, officiell religion och politisk makt till ett statskyrkligt system. Jag använder här “kyrka” på ett medvetet sätt, men menar då naturligtvis officiell religionsutövning i tempel och synagoga och den koppling detta hade till den officiella statsapparaten. Det fanns så vitt vi vet inget samhälle vid den här tiden som kopplade loss tron från det offentliga samhällslivet. Kopplingen mellan religion och samhällets funktion sågs som en självklarhet. Ingen samhällsledare kunde ta risken av att låta religionen leva ett fritt liv. Tanken att den enskilde skulle kunna välja trostillhörighet utifrån personlig övertygelse, inklusive friheten att välja att inte tillhöra någon religiös grupp alls var en samhällsvision som ingen hade vågat sig på. Den skulle ju innebära en statsmakt som var livsåskådningsmässigt neutral, som saknade sanktionsmöjligheter mot dem som hade en annan världsbild och som saknade möjlighet att i guds namn samla folket runt fanan och nationen för att strida mot en gemensam fiende. En sådan risk vågade inget samhälle ta.

Men även religionen skulle ju förlora sin kontroll över människor, ekonomin och samhället genom att acceptera en sekulariserad stat. Det ömsesidiga beroendeförhållandet hade framstått som självklart i de samhällsbyggen som ägt rum under tidens gång. Israel skulle utgöra Guds unika, annorlunda rike.

I de historiska böckerna i Gamla Testamentet framträder möjligheten till en bild av en helt annorlunda relation mellan Gud, människa och samhälle. Här beskrivs en Gudstro som i första hand är en trons personliga relation till Gud baserad på kärlek och överlåtelse. Människan kallas att ha en Gudsrelation, inte som en utifrån påtvingad lagreligion utan som ett kärleksfullt vänskapsförhållande hon själv väljer att säga ja till. Det samhälle som formades av dem som kommit genom öknen och in i landet var inte byggt på tanken av en tvingade religion, men på personlig efterföljelse och lydnad i kärlek till den himmelske Fadern.

Det skulle inte dröja många generationer innan den radikala synen på ett fritt samhälle skulle gå under. När religionen förstatligades blev det ett uttryck för att israeliterna ville bli som alla andra folk. Att dra ut i strid med en bredaxlad kung i första ledet kändes mer betryggande än att efterfölja den gamle profeten. Kungen skulle ta över från hjärtats man Samuel och en ordning inrättas som byggde på statsmakten skulle ta, och ta, och ta… Detta alternativ var dock mer intressant för det folket som förlorat hjärtats relation och man bad om att få en religion som var kopplad till statsmakten och dess främste representant kungen. Med öppna ögon gick man in detta och Saul blev den förste i en lång, oändligt lång, rad av kungar av vilka några få var gudsmän, men de flesta var despoter som använde sig av religionen som maktfaktor. Vid Jesu födelse var den ordningen så väletablerad att ingen ifrågasatte den. Inte före Jesus. Om regenten hette Herodes, Pontius Pilatus eller Ceasar var mindre viktigt. Deras övertygelse var att stat och religion var så sammanväxta med varandra att det varken var möjligt eller önskvärt att skilja dem åt.

Med Jesus föds den revolutionära tanken om en sekulär stat, om ett samhälle byggt på den enskildes tro och gudsrelation. Han såg för sin inre syn en nation där tron inte delades av alla men där vem som helst som önskade skulle få en levande gudsrelation genom personlig förvandling och pånyttfödelse. Rakt igenom samhället, hemmen, arbetsplatserna och den sociala gemenskapen skulle sekulariseringen löpa. De som inte hade tro skulle vara med om att “solen gick upp över onda och goda” eller att “det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga”. Genom hemmen löpte spänningen som en stubintråd. Far och son, mor och dotter, sonhustru och svärföräldrar; alla var påverkade av sekulariseringen. Svärdet skulle löpa genom dessa nära mänskliga relationer och skapa spänningar. För Jesus var detta en självklar konsekvens av att tron inte handlade om ett försanthållande eller ett åtlydande av lagen men om en vald hjärterelation med Gud. Detta kunde ingen ärva eller ta till sig som ett socialt arv.

Jesus introducerade sekularismen som en total nyhet i sin tid. Hans radikala samhällsvision hotade samhället. Den skulle bli relativt kortlivad. Hans liv var hotat eftersom stat och “kyrka” var i behov av varandras stöd. Påskveckan som slutar med hans avrättning utanför Jerusalem visar hur de två makterna samverkar för att döda honom, Hans efterföljare bar med sig visionen och förkunnade ett glädjebud att varje människa kunde få leva i en fri gudsrelation. Första generationen av omvända förstod det som om att man lät döpa sig på grund av personlig tro och omvändelse och formade en gemenskap av Gudsrikets annorlunda gemenskap. Men snart började en socialiseringsprocess, där tron går i arv. Av utvecklingen blir det en nödvändighet. Med Konstantinianismen och Augustinus introduceras en Gammaltestamentlig Gudsstat där barndopet som introduktion och lagiskheten som drivkraft föder fram en maktkyrka som går i ok med Statsmakten. Sekulariseringen under kristendomens första århundraden ersätts med kristenhetserans Statskyrkosystem. Tanken på religionsfrihet ut ur bilden för de närmaste 1600 åren.

Väst-Europas reformrörelse, med Martin Luther som mest välkända affischnamn, men egentligen inte dess innovativa skapare, ledde till att reformationens styvbarn anabaptisterna återuppväckte sekulariseringen. Man förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt förnyare av Jesu uppfattning att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.

Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och George Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich. Anabaptismen spred sig snart över stora delar av den europeiska kontinenten. Anabaptisterna ansåg att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både “revolutionärer” och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare; bl.a. blev Felix Mantz dränkt och Balthasar Hubmaier bränd på bål. Maktkyrkan visade sitt fulaste ansikte under den förföljelseperiod som uppstod under efterreformationen och exempelvis i Sverige levde till 1800-talets senare del, med tvångslagar, konventikelplakat, tvångsdop av baptisters barn mm. I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952.Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Genom en successiv juridisk process med dissenterlagar kom så småningom kristenhetseran till sin avslutning och sekulariseringen kom igång.

Som 16-åring satt jag Missionskyrkan i Forshaga vid en gudstjänst som annordnades i samband med en SMU-aktivitet i Värmlands distrikt. Vi hade besökt hem och delat ut trycksaker samt försökt att få samtala med människor om tron på Jesus. Något nedslagna över likgiltigheten och svårigheten att få respons återvände vi för att lyssna till pastor Ben Benson, då ungdomssekreterare i distriktet. Jag minns med skärpa denna predikan, trots att det nu gått mer än 45 år sedan jag hörde den. Inte för dess stilistiska finess eller retoriska kraft, men jag minns den på grund av att Ben Benson slog fast att sekulariseringen, som under det tidiga 60-talet bara var i sin tidigaste begynnelse, var det samhälle i vilket kristendom i Jesu tappning skulle ha bästa förutsättningar att återkomma. Min frikyrkliga uppväxtmiljö gjorde mig sekulariserad. Jag förstod det som att den tydliga skilsmässan inte bara var mellan kyrka och stat, men ändå ner på ett individuellt plan. Men anabaptismen hade ingen stark förankring inom Svenska Missionsförbundet. Det fanns visserligen influenser som innebar att många valde troendedop, vapenvägran och utträde ur Svenska Kyrkan. Det skulle ändå dröja till slutet av 1970-talet innan jag själv kom att intressera mig för anabaptistiska idéer. Pastor Ern Barxter, ledande i den karismatiska förnyelsen i USA, gav mig en bok i samband med att jag besökte hans hem: Verduin´s “The reformers and their step children”. Den boken förde mig i kontakt med det radikala sekulariserade tänkandet hos de tidiga anabaptisterna. Den visade hur grundläggande skillnaden är mellan konstantinianism och jesuskristendom. Den ena kan inte existera tillsammans med den andra.

Skulle Jesus ha kunnat dömas till döden och avrättas i ett sekulariserat samhälle? Man kan tänka sig trakasserier och förföljelser, men en dödsdom för hädelse skulle inte kunna utdömas i ett sekulariserat samhälle.

Vi behöver en församlingsplanterande pionjärrörelse i Sverige. Inget annat fungerar.

Låt mig bara kommentera ledarfrågan från min utgångspunkt: Tre samfundsledare och några ordföranden mm. åkte på utlandsresa och födde drömmen om en ny kyrka för en ny tid. När de kom hem och berättade smittades många av den entusiasm och personkemi som var så påtaglig. Där fanns en tro som kunde flytta – om inte berg så i vart fall – de diskussionsfrågor som i det förflutna fått processen mot enhet att avstanna. Nu kunde det gå, för det fanns ledare som trodde och kunde sprida det i sin omgivning. Men så började “processen”….

I NFU (naturlig församlingsutveckling) talar vi om åtta karaktärsdrag för växande församlingar, och de tycker jag väl kunde appliceras på “gemensam framtid”: utrustande ledarskap, gåvobaserad verksamhet, hängiven andlighet, funktionella strukturer, inspirerande gudstjänster, livgivande smågrupper, behovsorienterad evangelisation och kärleksfulla relationer. Här finns en grundstruktur som kunde hjälpa en ny kyrka att fokusera.

Nu kom en struktur som känns något stelbent att ta vid efter att visionen var väckt. Och de tre nuvarande samfundsledarna fick tydligen på något sätt binda sig för att inte stå till förfogande som “kyrkoföreståndare” för det som skulle komma. Om det stämmer – en obegriplig konstruktion! Nu har ju SMKs ledare, Göran Zettergren, klivit ur ringen. Men åtminstone en finns kvar som jag tycker borde vara ett ganska givet val; Baptistsamfundets ledare Karin Wiborn har lång erfarenhet av samfundsledning, är vida mottagen inom svenska kyrkors krets, nu ordförande i SKR. Hon har en redig och klar kommunikation, är kontroversiell  (du behöver inte gilla allt hon står för) – och kvinna. Kanske hon borde bli den förste att leda tresamfunds-kyrkan?

En mamma står där med tårade ögon och ser sin personlighetsförvandlade son / dotter vända henne ryggen och störta i sin nya fadersgestalts armar, offra allt, lägga ner hundratals frivilliga timmar, tro på Gud för sin ekonomi eller prostituera sig som i “Familjen – Guds barn” för att få pengar och vinna nya anhängare. En hustru / man ser sin älskade slukas av den nya rörelsens pytonormsliknande ledare som kramar och slukar sina offer. Han sa ju det i programmet, Christian Hedegaard: “Jag älskar er, ni är såna underbara människor, jag skulle kunna äta er till frukost!”

Kanske allra värst dessa som sätter en avlopps-arbetare som chef för ett hem med ett 20-tal psykiskt sjuka och överlägset flinande berättar om hur absolut ingenting de känner till om hur man vårdar schizofrena, men det behövs inte för efter tre dagars bön och fasta är de alla friska – och de har aldrig hört talas om att någon inte blivit frisk! De som återfaller i sjukdom faller ner i glömskans djup där ingen minns dom längre. Så bekvämt – och så ondskefullt.

Förtvivlan i de närståendes ögon handlar ju ofta om den radikala personlighetsförändringen, det nya språkbruket, att andra auktoriteter utifrån nu har tagit över kontrollen. Den kloke bankmannen / pappan blir en auktoritetsälskande mes som följer ledarens diktat och utsätter dem som han tidigare visade kärlek och hänsynsfullhet mot för de mest bisarra och brutala behandlingar; aga, demonutdrivning.

Men man är ju fri att lämna när som helst. Det sa Christian Hedegaard tydligt och klart: ”Det är bara att vägra lyda order, att låta bli att göra som man blir tillsagd, så åker man ut ur församlingen.”  Det är inte svårare!

- Men vänta nu ett tag. Vi talar om Kristi kropp, Jesu församling. Inte en paramillitär gerilla. Lyda order? Göra som man blir tillsagd? Åka ut ur församlingen?

Är det ingen av alla dessa dyrkare av starka ledare som känner obehaget när ni hör detta? Är det bara de som varit under psykopaternas maktutövning och som flytt till de andliga frizoner som fortfarande finns kvar; frikyrkliga församlingar med en demokratisk struktur så att det – åtminstone på papperet – finns en rimlig möjlighet att avsätta den sjuke missdådaren; de kyrkor som präglas av traditioner från långt tillbaka där man kan reglera sitt engagemang helt på egen hand – som känner isvinden? De som råkat i klorna på dessa “andliga ledare” och lyckats fly för sitt liv får alltför ofta känna av andras blickar, insinuationer och ifrågasättanden. Det är nog tyvärr så att det inte handlar om Gud…