Preacher Man reflekterar

Miljöhot, Kristen miljörörelse, Evangeliska och miljön

Det viktigaste mötet


Det viktigaste mötet för mänskligheten



Varför har evangeliska kristna, speciellt på den karismatiska sidan, så lite att säga om miljöhoten? De närmaste veckorna samlas tusentals människor i vårt sydliga grannland för att delta i det en del kallat "mänsklighetens viktigaste möte någonsin". Copenhagen 09 kan bli en milstolpe i kampen för miljöns överlevnad, den globala uppvärmningens vågbrytare och ytterst sett mänsklighetens fortsatta möjligheter att existera på det här klotet, det tredje från solen. Och visst finns det kristna röster i kampen för miljön. Sveriges Kristna Råd har hört av sig i en uppmaning till vår regering att ta mer kraftfulla initiativ. Påven har gjort uttalanden, och en rad kyrkoledare har hört av sig. Men ibland tycker jag det är förvånansvärt tyst bland kristna på den evangeliska sidan, eller har jag fel? Har kristna som vill ta sin tro på allvar, som tror på Bibelns samlade budskap och som förväntar sig Guds Andes verksamhet på en daglig, upplevelsebar nivå inget att säga om den katastrof som hotar att spola landmassor ut i havet, översvämma områden där jordens fattigaste redan kämpar för sina liv eller orsaka förödande torka i områden där barnen och kvinnorna står i första ledet att drabbas? Finns det orsaker till denna tystnad så kanske den ligger i teologin. När jag samtalade med en kristen ledare från en kyrka i det här ledet häromsistens fick jag, lite oväntat, som svar: "Det enda jag vet är att varje gång jag läser och hör om miljökatastroferna känner jag mig tacksam över att veta att Jesus snart kommer tillbaka!" Det kanske kan ses som en extrem ståndpunkt, eller finns det en undergångsteologi i vissa kretsar som liksom blir en bindel för ögonen på människor i de sammanhangen. Jag har mött unga kristna som sagt till mig att de känner det sorgligt att de, när deras kompisar ivrigt och engagerat diskuterar framtidsfrågorna och är beredda att gå till aktion, inte tycker de har något att säga som kristna. De har inte utrustats med argument för varför en kristen människa med evangelikal bakgrund kan vara djupt engagerad förmorgondagens viktigaste frågor. Jesus ska komma tillbaka, men var det så han menade med de orden om att lyfta sitt huvud och vänta på befrielsen? "Jorden och mänskligheten må gå under, bara jag och de mina klarar oss?" Finns det möjlen inte ett mer kreativt förhållningssätt? Här är några ganska självklara skäl till kristnas miljöengagemang:
1. Skapelsetro
"Vi tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare". Den tron innebär en syn på den existerande skapelsen i dess ofattbara skönhet, vidd och kraft som djupt andlig. Varför är det främst vetenskapsmän med oklar eller ateistisk livsuppfattning som suckar av återhållen rörelse eller får tårar i ögonen när Hubbles-teleskopet avslöjar nya, okända världar eller när en blommas sköna kronblad avbildas? Miljökampen är djupt andlig för många som inte sitter i kyrkan en söndagsmorgon, men väl på en kobbe i skärgården med termosen och Helly Hansen-jackan och upplever soluppgångens andlösa - men inte andelösa - skönhet. Varför har vi så få skapelsemässor, gudstjänster vid solens uppgång, månvarvsandakter? Tror vi inte länge att Gud, oavsett tillvägagångssätt, är den som öppnade sin mun, sade och det "vart"?
2. Skapelseansvar
"Råd över..." var arbetsbeskrivningen den första människan fick när Gud placerade henne på jorden. En god förvaltare tar ett ansvar för helheten, ser till hur förvaltningen påverkar - och drabbar -dem som står under förvaltarskapets påverkan och ändrar sin strategi för att inte i onödan skapa lidande. Det förvaltarskap som mänskligheten under de senaste 150 åren visat upp, samtidigt som evangelikal kristendom svept fram över världen och har ofattbart snabb tillväxt inte minst i de underutvecklade länderna, har fört oss till en av de mest riskfyllda situationerna i mänsklighetens hitillsvarande historia. Har den väckelsekristendom som säger sig värna om den enskildes räddning gått så i armkrok med kommersialsimen och kortsiktiga materiella vinstintressen att den inget har att säga om ansvaret för att jordens många arter, av vilka människan är en, ska få en chans att leva och överleva?
3. Dessa mina minsta
Uttrycket kommer från Jesu tal i Matt 25 där det sägs att mänkligheten ska ställas till doms inför Människosonen med utgångspunkt från "vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta". Här räknar Jesus upp ett antal kriterier: sjuk, i fängelse, naken, hungrig, och hävdar att de som likgiltigt ignorerat dessa, har struntat i Herren själv. Bilderna från de av torka och svält drabbade områdena i världen når oss i vardagsrummens julvärme och ljus, medan vi ivrigt sliter upp papperet från ännu en onödig julklapp. Vi zappar över till en mer underhållande kanal, det känns ju så jobbigt att bli påmind, för man kan ju ändå inget göra? Är det inte underligt, att kristna i de rörelser som mest ivrigt hävdar trons mirakulösa kraft till förvandling på det personliga planet nästan helt saknar tro för att människorna skulle kunna förändra den värld vi gemensamt lever i. Utanför varuhusen kokar Frälsningsarméns grytor för Sveriges hemlösa och resurslösa, men var kokar grytorna för miljöflyktingarna, de minsta barnen som drabbas ofattbart hårt av vattenbrist, torka och svält i miljöförstöringens spår? Vilka second hand-butiker i kyrkornas regi blir först med en skarp miljöprofil där vårt överflöd och vår överkonsumtion blir utmanat med utgångspunkt från omsorgen om dem som drabbas av dem.
4. Jesu återkomst - ett hopp
Hoppet är människans största kraftkälla och tillgång. Profetians hoppfullhet får inte gå under i en överbetoning på katastrof- och undergångsteorierna. Det är möjligen Hollywood som kan få syssla med katastroffilmer och undergångsscenarier. Om världen går under är det inte Guds plan, men vårt misslyckande med att ta till oss profetians innebörd. Att lyckas, tillsammans med Gud, att vända en olyckans och katastrofens utveckling, måste vara den största segern. Därför skulle vi kristna behöva samals de här veckorna i bön för våra världsledare, samlade i Köpenhamn för att besluta om våra barns och barnbarns överlevnadsmöjligheter på den här planeten. Vad behöver vi be om?
a) Att inte fruktan för framtiden får förlama oss som mänsklighet
b) Att inte girighet och materialism får förblinda oss så att vi inte inser allvaret i vår situation
c) Att solidaritet och kärlek till de svagaste, de mest drabbade får leda oss till osjälvisk offervilja
d) Att inte de stora statsmakternas relativt små konflikter får förlama oss i sökandet efter en hållbar lösning