Preacher Man reflekterar

dop, baptism, troendedop

Missionellt perspektiv på dopet

Missionellt perspektiv på dopet

När teologin flyttar sig
I mitt inlägg i Sändaren för en tid sedan ställde jag – retoriskt medges – frågan om det finns någon som håller fast vid den dopuppfattning som exempelvis låg till grund för ”krisdopet”, d.v.s. att det nyfödda barnet utan att kristnas genom dopet gick förlorat. Orsaken var att jag misstänkte det som flera inlägg också bekräftar. Ingen kristen ledare träder fram och hävdar denna syn om den odöptes förtappelse idag. Det kan möjligen finnas en slags ”folklig” förankring för synsättet. Det sker ju ständiga förskjutningar av ortodoxin, vilket påverkar vår förvaltning av de heliga handlingarna – ortopraxin. Detta gäller på så många områden. Varför ska det inte få gälla doppraxis? Om våra kyrkor/samfund i stor utsträckning har omdefinierat dopets grund, som jag förstår det, borde det då inte vara rimligt att också få diskutera dophandlingen som sådan?
Vid framtidsseminariet 18-19 jan 08 gjorde de tre samfunden/kyrkorna som samtalar om en gemensam framtid, helt klart att deras gemensamma strävan måste vara att det som föds ur samtalen ska vara ett uttryck för kyrkan i vår tid som relevant och meningsfull för vårt samhälle. Samtidigt tycks det vara så att i vissa frågor är svaret i förväg givet, exempelvis svaret på dopfrågan. Där kan tydligen inte positioner flyttas.
Man kunde här traverstera Jesusorden och fråga sig om människan är till för dopet, eller dopet för människan?

Det missionella dopet
Det påpekas ofta idag att Svenska Kyrkan är den som döper de flesta vuxna. Orsaken till detta är att efter-kristenhets-eran är här. Snabbare tillbakagång för samfunden och kyrkorna än vad som varit väntad bekräftas av den senaste Sverige-undersökningen som för en tid sedan presenterades av Församlingsgrundande Nätverket inför ett stort antal samfundsledare. De kyrkliga handlingarna blir alltmer främmande, och hotar att förändras till namngivningscermonier och presentmottagarhändelser. I det ljuset är det helt klart att det dop som klart sammankopplar det personliga beslutet och det därpå följande lärjungaskapet kommer att i praktiken bli det dominerande i Sverige under de närmaste hundra åren. När vår nation blir ett direkt missionsområde, där kyrkans uppgift blir att återvinna innehållet i det som under kristenhetsepoken hotat att ritualiseras, utan åtföljande förståelse för konsekvens, kommer barndopet med största sannolikhet att klinga av även i de kyrkor som vidhåller barndopets teologiska relevans.

I missionell kontext, som första-generationshandling, är troendedopet fullt ut accepterat av samtliga kyrkor. När byter vi perspektiv? Jo, när ecklesiologin tar över, och kyrkotillhörighetsfrågan kommer i förgrunden. Den frågan är ju synnerligen inaktuell i Sverige idag, och med tanke på omdefinitionen av medlemskap i riktning mot Belong-Believe-Behave kommer det under de närmaste generationerna mer och mer att handla om en icke-formell församlingstillhörighet byggd på frivillighet, personligt beslut och Kristus-efterföljelse. Kyrkan som statligt sponsrad makt har förlorat sin centrala position och förenings-församlingen går i riktning mot marginalisering. I deras spår tycks följa en kommunitetsbaserad koinonia med stark betoning på efterföljelse, om man ska se på internationell utveckling. Det är för en sådan tid det baptistiska dopet är specialdesignat och svarar väl mot den missionella kyrkans behov.