Preacher Man reflekterar

"Margaretha Sturesson" or "KCS"

En livsresa som tar tag

Margaretha Sturesson ser lite bräcklig ut där hon sitter uppflugen på en stol inför ett stort antal åhörare i Kärnpunkten, Helsingborg. Men när hon berättar sin historia framgår det att här finns livsvilja, kamplust och uthållighet som gör att livsresan tar en positiv vändning efter 1 1/2 år på psyket. I sin bok Om det så skulle kosta mig livet berättar hon ärligt och med ödmjuk inlevelse om sina många år i Kristet Center Syd och flykten därifrån. När Margarethas man till slut ställer henne inför ett val: "Jag eller KCS", börjar vägen till ett värdigt liv för henne, bort från demonutdrivningar, förnedring och skam. Hundratals hade redan tidigare beslutat sig för att lämna det andligt sjuka sammanhanget, men Margaretha och hennes familj dröjde sig kvar längre och drabbades därför hårt av konsekvenserna. På en hemsida berättar flera om sin väg till frihet. Det är en djup tystnad medan Margaretha talar och berättar om ett "parallellt universum", en värld som de flesta av de närvarande inte har haft någon beröring med.
Berättelsen väcker starka känslor. Det är djupt berörande att denna vanliga medmänniska, med ett vanligt jobb som socionom, med en vanlig familj och vanlig längtan efter ett meningsfullt sammanhang att få engagera sig i har befunnit sig på den yttersta udde där liv och död snuddar vid varandra. Det ger en tankeställare till den som tvärsäkert tror att det är bara andliga blådårar och mentalt undermåliga människor som hamnar i de slutna gruppernas våld. Jag har själv samlat en hel del material på den här hemsidan där jag försöker belysa detta.
En fråga som dröjer sig kvar och som Margaretha av hänsyn till andras integritet inte går särskilt djupt in på är förhållandet mellan "förövare" och "offer". Men jag tänker vidare. Det finns få som varit inne i sekter som inte bär med sig ett stigma av att vara både offer och förövare. Man har medverkat i gruppens mobbning av de svagare, velat bevisa att man håller på ledaren, visionen och bekännelsen genom att utsätta andra för samma behandling som man fått utstå. När man sedan lämnar gruppen brottas man med denna kluvna bild. Det kanske är begripligt i sekternas värld att ingen hör av sig från "församlingsledningen", ingen hälsade på Margaretha under hennes 18 månaders psyk-vistelse, trots att detta varit hennes andliga "hem" i 14 år.
Men hur gör man själv med dem som blivit utsatta genom mig? Säkert finns det de som minns med skam de många timmarnas befrielse från onda andar som begicks mot Margaretha och andra som utsetts av gruppen som hackkycklingar. Men vad ska de ta sig till? Var börjar man?
En visionär familj tar sina barn med sig till det bästa de kan tänka sig, en visionär församling som vill satsa på deras barn. Så går allt fel. Barnen som nu vuxit upp och byggt relationer till gruppen på egen hand, hamnar i ett slags kidnappningsläge. Till slut måste föräldrar välja. Att lämna barnen kvar, fly för sitt liv och hoppas på ett mirakel typ att församlingen rasar ihop, pastorn åker fast för ekonomiskt fiffel eller barnen blir så illa tilltygade att de också beslutar sig för att fly är de föga attraktiva alternativen. Hur förklarar man för sina barn vad det är som hänt? Hur hanterar man skuld och skam gentemot dem som står en närmast? En av artiklarna på den här hemsidan handlar om Ansvarstagande Förälder och har ett annorlunda, tänkvärt perspektiv.