Preacher Man reflekterar

Predikan

Logos dör och uppstår



Och Ordet blev kött. Detta LOGOS går hela vägen till en smärtsam död på Skallen, smakar avrättningsredskapets fasansfulla smärta. Ordet dör. Skaparordet. Det eviga LOGOS har nått sin slut. På sjunde dagen, fullkomlighetens dag. Efter sju kommer inget mera. Det är över. Det är tyst - Ordet har tystnat.

Det börjar vid dagbräckningen. Uppståndelsen och Livet talar. Skaparordet som utgår av Fadern träffar döden och den dör. Den förstfödde från de döda framträder och har ett ord som vi måste hålla fast vid då allt annat går under.

Det är inte så underligt att kriteriet för att bli accepterad i de första vittnenas skara var att man sett Jesus levande efter utståndet lidande. De såg Ordets kött återväckt och levande. Det var deras budskap. Det är förkunnelsens centrum. Christos och Anastastis var så intimt förknippade i Paulus predikan att de som hörde honom trodde han talade om ett gudapar.

Ord, ord, ord



Jag är beroende av ord. Ord fascinera mig. Jag är fast, jag är beroende. Som en som lever på att förmedla ord tycker jag att man ska lägga ner mycket tid och kraft på ord. Ord är fantastiska. De har förmågan att påverka, förändra och inspriera människor på ett sätt som vi inte alltid begrundar. Eftersom de är så kraftfulla borde vi som är "ord-langare" också lägga ner mycket energi på att göra andra människor beroende. Vi måste lära oss hur vi förmedlear ord, så att de inte bara blir mediokra ord, lagom bra ord utan blir ord som stannar i våra åhörares minne och hjärta för år framöver. Ett samhälle som förlorar förmågan att sätta värde på ord förfaller till dumhet, och dumma ord förstärker dumheten.

Man kan säga något med "lagom mycket ord" - men man kan också använda orden så att de målar en bild som aldrig lämnar en människas medvetande. Du kan till exempel säga: "hunden stod uppmärksamt men viftade på svansen" men du kan såga "hunden stod i givakt men dess svans rörde sig som vindrutetorkaren i ett hällregn" - det första är nog - det andra målar en bild.Om man ändå ska begära av människor att de ska avsätta tid till att lyssna på oss som langar ord, varför inte då ge dem vårt absolut bästa; ord som målar bilder som aldrig lämnar tankens målarduk? Några av mina höjdarupplevelser i gudstjänster hänger samman med att jag har hört mig själv säga ord som jag aldrig tidigare tänkt, eller lyssnat till en predikant som gjort det. Det lämnar inte tanken ifred, känslan berörs och viljan härdas till ett fast beslut som påverkar vägval och livskurs.

En örnpredikan

En av mina stora förebilder som predikant har varit pastor Ern Baxter, vars profetiska förkunnelse ibland nådde höjder som bara kan beskrivas med hans egen passion för örnen. "Life on Wings" blev hans kanske mest kända predikan, även om speciellt hans förkunnelse om Guds Rike från den stora karismatiska Kansas City-konferensen 1976 fortfarande för mig utgör den absoluta höjdpunkten. Hans förkunnelse nådde vid vissa tillfällen en nivå av profetisk hängivelse och passion som märktes genom att han bröt in i en form av chanting, en slags halvsjungande melodisk/rytmisk form som jag senare bara mött bland förkunnare med en afro-amerikansk bakgrund (Ern var canadensare). Jag hade tillfälle att besöka Ern i hans hem, och i hans arbetsrum (där han gav mig en bok av Verduin: "The reformers and their step children", en bok som ändrade mitt synsätt radikalt) fanns en enda bild; fotot av hans farmor vars andliga inflytande hade avgörande betydelse för Erns hela predikoverksamhet. "She was an eagle christian" var hans omdöme om henne. En av hennes viktigaste uppgifter var att betjäna sitt barnbarn som förebedjare, och Ern underströk ofta förbönens betydelse för att en förkunnares ord skulle bära ända fram till hjärtat hos mottagaren. Jag tror att vi i förkunnelsens uppgift ibland glömmer betydelsen av förbön.
Vid de tillfällen då Ern svävade som mäktigast på de profetiska vingarna i sin predikan kunde han säga till sin hustru Ruth: "Skriv ner det där jag sa nu, det har jag aldrig tänkt på förrut, jag måste tänka mer på det!" Det togs ibland som ett skämt, men det var det inte från hans sida. Han visste att den andeinspirerade förkunnelsen skapar en atmosfär där nya tankar föds. Det är av livsavgörande betydelse att placera dig själv och dina familjemedlemmar under inflytandet av andegiven förkunnelse! Den betydelse det kan ha för din tjänst, ditt företag, din familj kan inte överskattas!

Nils Bolander, den svenske prästen och skalden talade om Jesu budskap som ett "örn-evangelium". Jag tror att vi som predikar glömmer bort betydelsen av att vara åhörare till andligt stark, substansiell förkunnelse. Om du är med om det märker du det genom att gå från en sådan predikan med en eller flera predikningar levande inom dig.

Att återvinna berättelsen



Symboler är kraftfulla meningsbärare. De fylls av innehåll som den, vilken inte äger symbolen, kan känna sig djupt främmande inför. Var t.ex. med om att i mina unga år som pastor ställa till en riktigt jobbig situation för några vänner i en kyrka jag blivit kallad att leda. Scoutledarna klagade på platsbrist och glad i hågen gav jag mig på att undersöka lokalerna. Fann till min överraskning en stor garderob under trappan, full med allehanda bråte. Perfekt. Vi slänger skräpet och får ett härligt utrymme. Arbetsmöte utlystes: Kyrkstädning. När jag anlände stod ordförande-frun framför dörren: "Över min döda kropp" signalerade hon. Och sedan berättade hon att garderoben innehöll de gamla "relikerna" från kyrkan som såldes för att ge möjlighet till en ny. Talarstol, dekoration från kyrktornet, något från predikstolen, allt som allt ganska många grejor. För henne representerade de historien, arvet, engagemanget, vittnesbördet, kulturen och identiteten. För mig var de tomma symboler, som därför bara var skräp i mina ögon.

Meningen bakom symbolerna
Kyrkan har ofta varit alltför svag då det gäller sin förmåga att förmedla själva "meningen bakom": Det har blivit symboler för symbolernas skull. En viktig uppgift för förkunnelsen är att bearbeta frågan om att ge vidare den underliggande meningen bakom. Det är ganska lätt att förstå hur viktigt detta är. Tänk dig att en av de första missionärerna i Kongo ställt fram ett krucifix, en bägare och ett bröd. Om han som svar på frågan vad föremålen betyder sagt: de är symboler - men inte förklarat vad symbolen betyder, vilken kraft som ligger bakom ( en historia, ett arv, ett livsavgörande engagemang, en berättelse om vad som skett med missionären då han satt tro till den Kristus som symbolerna handlar om) då hade han naturligtvis lämnat sina åhörare i total okunnighet om symbolens innehåll.

Symboler betyder naturligtvis inte bara heliga föremål i våra kyrkor, utan även handlingar som får kraft av det som bor i dem (ex. dopet, som när det blivit en oviktig handling, en namngivning) och som bygger på ett stor berättelse som håller helheten på plats. Förkunnelsens uppgift är att återvinna berättelsen, koppla våra liv till Guds story, och ge symbolerna ett nytt och levande innehåll.

Berätta mer

Var på ett spännande församlingsplanteringsseminarium i veckan. Där möttes pionjärarbetare från olika håll i Europa och pratade om den utmaning vi står inför. Ska lägga ut det som artikel senare i kväll på min hemsida www.dreems.org En av föreläsarna gav en mycket självkritisk reflektion kring förkunnelsens betydelse /eller snarare brist på betydelse/ i våra kyrkor. Han uttryckte en absolut övertygelse om att det är i samtalen ansikte mot ansikte som de betydelsefulla stegen mot ett fördjupat lärjungaskap tas. Han hävdade också att de ordningar som utvecklats i "monastiska" - närmast klosterliknande sammanhang återigen kommer att spela stor roll för att hjälpa Jesu efterföljare in i ett bön- och andaktsliv som fungerar. Jag blir alltid utmanad av sådant, för jag tycker inte att det är så självklart enkelt.
Kyrkans stil av förkunnelse kan jag hålla med om har förlorat greppet över människor i stor utsträckning, men samtidigt noterar jag att människor med levande budskap, ett djupt engagemang och en berättelse byggd på ärlig upplevelse drar skaror som aldrig förr. Satt t.ex. för ett par veckor sen i Himmelsfärdskyrkan i Höganäs en absolut dimmgrå, regning onsdagskväll i november med 450 frivilliga besökare och lyssnade på pastor Tomas Sjödin. Avväpnande, avspänt och medmänskligt berättade han om var man får orken ifrån när livet blev som det blev. En av socialtjänstens personer som vi mött stod med tårar i ögonen efteråt och sa: "Det är precis sånt här man behöver höra!" När jag är med om sådant har jag faktiskt svårt att säga att förkunnelse så där rakt av inte längre betyder något. Men jag tror att det verkligen är hög tid för en radikal omprövning om hur vi talar. Måste det heta predikan? Varför inte "berätta något viktigt", "säg något som berör" eller "ta mig dit jag aldrig varit förr"? Det är dags att lägga ner rejält med tid och kraft på berättarsidan. Lyssna till goda berättare. Läs bra författare! Lyssna till förkunnare som kan beröra.

Visdomens källa

Blogg preacherman : Preacher man, Visdomens källa
Den postmoderna människan visar en stor längtan efter att överbrygga historielösheten och snuttifieringen som blivit resultatet av kulturens skifte från modern till postmodern. Det tar sig uttryck i underliga företeelser som konspirationsteorier eller myternas och sagornas återkomst. Längtan efter att lyssna in livserfarenheter och visdomsförmedling genom berättelser från livet självt kommer att vara av stor betydelse. En slags underlig blandning av äldreförakt och respekt för de grå håren visar sig i samhällslivet i stort och även i kyrkan.
Detta är en utmaning till predikanterna. "Att bära vittnesbörd" återknyter oss till urkyrkan där ögonvittnesberättelser och självupplevda möten med den uppståndne utgjorde grunden för de predikningar som finns återgivna i Apostlagärningarna. Det erfarenhetsbaserade mötet med Guds närvaro i dess många fasetter är en viktig klangbotten för de slutsatser som sedan följer om trons konsekvenser för livet.
Mina slutsatser:
1) Var inte rädd att vara personlig (men se upp med att bli privat).
2) Var inte rädd för att berätta från livet (träna dig aktivt i att berättarkonsten, undivk det triviala, hitta "punch-lines", kom till slutsatsen)
3) Var inte rädd för att problematisera (inte alla berättelser måste ha en "happy-end")
4) Var inte rädd att använda dig av personliga berättelser från dina åhörare (ös ur livserfarenheten som finns i din kyrka)
5) Var inte rädd för berättelser om människor med annan livstolkning och tro (om du är trygg med att Fadern drar människor till sig kan även en sådan berättelse betyda hopp och tröst)
6) Var inte rädd för att låta Jesu budskap gömmas i berättelsen, bilderna och liknelsen (men kom ihåg att evangeliet innebär att du har koden som öppnar berättelsen)

_Kanske det är dags att byta ut bergreppet "predikan" mot "säga något viktigt", "livsvisdom", "visdomsord", "ösa ur visdomskällan"?

Sanningens upphängningsanordning

Blogg preacherman : Preacher man, Sanningens upphängningsanordning
Radikal är ett fint ord - radix, att gå till roten. Tyvärr betyder det i vissa kretsar att man ihärdigt sluter det ena ögat, ser verkligheten bara ur en synvinkel och predikar på enligt devisen "svag argumentering - höj rösten". Att predika innebär ett ansvarsfullt sätt att handskas med bibelns budskap, och sanningarna från boken. Sanningskonstruktionen befinner sig ju i ett slags spänningsfält mellan "olika sanningar" som därmed håller Sanningen (den med stort S) på plats. Det påminner mig som gammal bilmeckare om hur man fäster avgasröret under sin bil. Med hjälp av gummiringar hakade runt krokar på röret och under bilen skapas en flexibel, stabil upphängning som gör att röret i alla lägen klarar de påfrestningar som den svåra arbetsmiljön och omständigheterna medför.
Låt mig ta ett exempel som kunde mångfaldigas: Bibeln talar om Jesus som LEJON och som LAMM. En del gillar lejonet, andra lammet. Beroende på vilket man väljer kommer Jesusgestalten, kyrkan, etiken, evangelisationen etc. att präglas av lejon- eller lammnaturen. Vi formar läror, och startar samfund, byggt på lejon eller lamm. När det faktiskt är så att det är både lejon och lamm. I Uppenbarelseboken 5 berättas det att LEJONET AV JUDA var vunnit seger och är värdigt att öppna bokrullen, och strax börjar Johannes se sig om efter lejonet, bara för att upptäcka att det ett LAMM, som ser ut att ha varit slaktat.
Att förkunna med denna flexibla sanningskonstruktion kan ibland tyckas leda till kompromiss. Det är dock inte avsikten. Tvärtom är det så att sanningen bevaras och behålls levande eftersom den i varje tid kan få säga det som för den tiden är relevant och inte fastna i dyster lagiskhet eller osund kompromiss

En djärv i talarstolen

Djärvhet är väl tyvärr något som sällan förknippas med predikan nu för tiden. Den utbredda försiktighetskulturen i kyrkan har kanske haft sin upprinnelse i att predikanterna varit långt ifrån djärva, frimodiga och tydliga. Och om det inte har kunnat sägas tydligt från talarstolen har det blivit otydligt i bänkarna.
Det är ju viktigt att komma ihåg att bedömningen av ett budskaps kraft och genomslag kommer "nerifrån". När predikanten själv måste understryka att han är utmanande, radikal, orädd eller frispråkig visar det att han underkastat sig försiktighetens villkor och måste säga att han är "utmanande" för att åtminstone någon ska tro honom. Tror du Jesus behövde understryka att "nu ska jag säga något radikalt!"?
I Sverige idag när ett parti som Sverigedemokraterna, med rasism på händerna, kan få var fjärde Landskronabo att rösta på sig känns det som att vi behöver be för våra förkunnarvänner i stan att de ska vara djärva...men inte bara de, utan vi alla som fått ansvaret att vara gr:s språkrör (GudsRikets). Här är några av mina ledord om djärvhet i predikan:
- inte lagiskt men inte heller billig, till intet förpliktande nåd
- inte exkluderande, men inkluderande och självransakande
- inte osakliga påhopp, men väl underbyggd faktaargumentation
- inte emotionalism, men djupt engagemang som berör känslor och tanke
- inte uthängande av meningsmotståndare, men inte heller otydliga omskrivningar som ingen förstår
- beredd att ta konsekvenser, beredd att lida, beredd att stå upp för sanningen

En av historiens intressantaste förkunnare är tysken Dietrich Boenhöffer, vars förkunnelse under nazitiden ledde honom in i namnlösa försakelser och lidande. Hans djupa medmänsklighet gjorde djärvheten i förkunnelsen än tydligare

Myternas tid

Sökandet efter visdom pågår. Myterna är många, de stora konspirationerna lockar. Narnia, Da Vinci-koden, Arn-serien, Sagan om Ringen-triologin, Harry Potter, se där några av samtidens tilldragande berättelser. Kanske "The Conspiracy of God" (Dallas Willard) - Guds konspiration - är ett mera adekvat uttryck för vad Guds RIke står för än tanken om en monark, riddare och knektar, väna jungfrur och imperialistiska anspråk - sådant som kan rymmas i begreppet "Rike" om vi nte tydliggör vad det handlar om. Det är idag poeternas, de visas tid. Låt oss vara glada över det. Vissa saker är alltför betydelsefulla att tala om för att använda det vetenskapligt mekanistiska språket. Vi behöver det poetiska som en framkomlig väg. Kanske din söndagspredikan inte behöver heta "predikan", utan "visdomsord", "livsvisdom". Varför inte försöka hitta församlingsmedlemmar med verklig gåva att "berätta" och sätta dem i en cirkel på plattformen och låta dem berätta? Kanske inte de enkla framgångskoncepten - dela med sig av livserfarenheter som gett dem livsvisdom.
Nyckelord för predikanten i 2000-talets upptakt är "Upplevt", "Äkta", "Indragen", "Påverkad".

Undone

Jag har många predikanter som jag ser upp till och hämtar inspiration ifrån: Ern Baxter, T.D. Jakes, Berthil Paulson för att nämna några. Det som kännetecknar dem är att deras predikningar ruckat min världsbild vid något tillfälle.Det är något med fökunnelsen som handlar om att bli träffad. Jag menar inte som när en mygga sticker till, utan T-R-Ä-F-F-A-D. När det inträffar är det som om min världsbild ruckas, mitt känslomässiga status-quo slås ur läge och min intellektuella bearbetningsprocess gått över på högvarv. Det lämnar mig ingen ro. Jag får inte frid. Det är som om jag träffats av ett godståg i full fart. TRÄFFATS! Tilltron till denna process som startar i det märkliga rum där predikan föds visar exempelvis Charles Finney. När han predikat sina mäktiga budskap hände det ofta att han sände folket hem med orden: "Gå nu hem och tänk över vad du hört. Om du beslutar dig för att ta Guds Ord på allvar i ditt liv och vill omvända dig är du välkommen tillbaka i afton kl. 7." Så annorlunda mot den oro över att inte "kamma in resultatet" som vi ser i våra dagar. Vi tror på metoderna, (slutna ögon, lyfta händer) inte på förkunnelsens förmåga att lämna en människas inre i ett sådant kaostillstånd att hennes enda längtan är att få "frid med Gud".

Nytt...och inte fullt så nytt om predikan

Välkända profilerna Bo Brander och Göran Skytte har i dagarna kommit ut med "Ett år med Jesus" predikningar och samtal i två volymer. Intressanta personer och intressanta reflektioner.Oavsett om du alltlid har samma teologiska modeller eller ej så finns här befriande språk och rika bilder att ta till sig av. Föredömligt rak behandling av texten utan att väja för svårigheterna.
Den fina boken av Runar Eldebo om predikan "Det homiletiska rummet" lyfter och uppmuntrar i en tid då många lägger ner predikan som en förlegad "konstart". Han säger bl.a. "Jag tror att man måste ha hört en god predikan för att tänka positivt och konstruktivt om predikan". Då tänker jag att det finns en hel del kyrkobesökare som inte fått den chansen. I det konkurrensutsatta läge predikan befinner sig tycker jag det finns en slags "ursäkta-mig"-mentalitet. Predikans auktoritet förväxlas med att predikanten är auktoritär. En bekant predikant annonserade sin egen predikan som att den skulle bli "utmanande förkunnelse av ......" - kanske utifrån den gamla historien om att predikanten gjort anteckningar i marginalen. På ett ställe hade han skrivit "svag argumentering - höj rösten". Det är bara hos lyssnaren som bedömningen kan ske om det var utmanande eller ej!