Preacher Man reflekterar

Maktmissbruk

För stor för Märsta

Så bra att man kommer fram med hur man tänker i den ny-apostliska rörelsen runt Amritzer, Wiklund m.fl. "För stor för en lokal församling", vill bestämma på egen hand etc. är uttalandena som Världen idag lyfter fram i en intervju med Amritzer. OCh 70-80 personer är på allvar, enligt aposteln, och på egen hand beredda att bli i det närmaste livegna i ytterligare ett experiment med den slutna gruppen under en enda, stark ledare. Är det inte snart övertid för alla dessa maktanspråk och borde inte många besluta sig för att säga "tack, men nej tack!"?
Turbopingst-församlingarna i landet behöver en storstädning i sina egna slutna rum nu. Det främlingsskap och den distans som svensken känner till kyrkan kommer inte att övervinnas av ytterligare sektliknande församlingsplanteringar. Det är en helt annan kultur som det postmoderna Sverige letar efter.
Jesusmodellen med barnet i mitten, tjänare vid den behövandes fötter, är en ledarstil som inte förfaller att attrahera turbopingst. Till konferenser drar de i långa rader för att lyssna till duktiga predikanter vars motiv är maktutövning och kontroll. Oj, vad tröttande. Det smärtar mig inte minst att Jesusfestivalen Älmhult kommit att bli en språngbräda för denna undervisning.

En livsresa som tar tag

Margaretha Sturesson ser lite bräcklig ut där hon sitter uppflugen på en stol inför ett stort antal åhörare i Kärnpunkten, Helsingborg. Men när hon berättar sin historia framgår det att här finns livsvilja, kamplust och uthållighet som gör att livsresan tar en positiv vändning efter 1 1/2 år på psyket. I sin bok Om det så skulle kosta mig livet berättar hon ärligt och med ödmjuk inlevelse om sina många år i Kristet Center Syd och flykten därifrån. När Margarethas man till slut ställer henne inför ett val: "Jag eller KCS", börjar vägen till ett värdigt liv för henne, bort från demonutdrivningar, förnedring och skam. Hundratals hade redan tidigare beslutat sig för att lämna det andligt sjuka sammanhanget, men Margaretha och hennes familj dröjde sig kvar längre och drabbades därför hårt av konsekvenserna. På en hemsida berättar flera om sin väg till frihet. Det är en djup tystnad medan Margaretha talar och berättar om ett "parallellt universum", en värld som de flesta av de närvarande inte har haft någon beröring med.
Berättelsen väcker starka känslor. Det är djupt berörande att denna vanliga medmänniska, med ett vanligt jobb som socionom, med en vanlig familj och vanlig längtan efter ett meningsfullt sammanhang att få engagera sig i har befunnit sig på den yttersta udde där liv och död snuddar vid varandra. Det ger en tankeställare till den som tvärsäkert tror att det är bara andliga blådårar och mentalt undermåliga människor som hamnar i de slutna gruppernas våld. Jag har själv samlat en hel del material på den här hemsidan där jag försöker belysa detta.
En fråga som dröjer sig kvar och som Margaretha av hänsyn till andras integritet inte går särskilt djupt in på är förhållandet mellan "förövare" och "offer". Men jag tänker vidare. Det finns få som varit inne i sekter som inte bär med sig ett stigma av att vara både offer och förövare. Man har medverkat i gruppens mobbning av de svagare, velat bevisa att man håller på ledaren, visionen och bekännelsen genom att utsätta andra för samma behandling som man fått utstå. När man sedan lämnar gruppen brottas man med denna kluvna bild. Det kanske är begripligt i sekternas värld att ingen hör av sig från "församlingsledningen", ingen hälsade på Margaretha under hennes 18 månaders psyk-vistelse, trots att detta varit hennes andliga "hem" i 14 år.
Men hur gör man själv med dem som blivit utsatta genom mig? Säkert finns det de som minns med skam de många timmarnas befrielse från onda andar som begicks mot Margaretha och andra som utsetts av gruppen som hackkycklingar. Men vad ska de ta sig till? Var börjar man?
En visionär familj tar sina barn med sig till det bästa de kan tänka sig, en visionär församling som vill satsa på deras barn. Så går allt fel. Barnen som nu vuxit upp och byggt relationer till gruppen på egen hand, hamnar i ett slags kidnappningsläge. Till slut måste föräldrar välja. Att lämna barnen kvar, fly för sitt liv och hoppas på ett mirakel typ att församlingen rasar ihop, pastorn åker fast för ekonomiskt fiffel eller barnen blir så illa tilltygade att de också beslutar sig för att fly är de föga attraktiva alternativen. Hur förklarar man för sina barn vad det är som hänt? Hur hanterar man skuld och skam gentemot dem som står en närmast? En av artiklarna på den här hemsidan handlar om Ansvarstagande Förälder och har ett annorlunda, tänkvärt perspektiv.

Bruden dragen i smutsen

I Filadelfia Knutby har man en speciell undervisning om Kristi Brud, en undervisning som man säger är ett experiment, ett försök att pröva om det finns andra sätt att se på den urkristna tanken om kyrkan som Bruden. Man säger sig bland annat ha prövat tanken om "bruden" kan vara en enskild individ, en jordisk kvinna som i det himmelska riket ska sammanvigas med Kristus som brudgum. Det finns flera indikationer som pekar på att det är denna slutsats man kommit fram till. Kim Winzent, en av församlingens pastorer, uttryckte i en intervju i Malous program "Efter tio" att han kunde känna en viss lättnad som man över den tanken. Däremot förnekar man ganska enhälligt att en annan av pastorerna, Åsa Walldau, skulle vara denna speciella kvinna som Kristus kommer för att ta till hustru.
Jag tycker det kan finnas anledning att göra några kommentarer till den här snedvridningen av läran:
1. Brudetanken löper som en röd tråd genom såväl Gamla som Nya Testamentet. Den huvudsakliga tanken är då att det utvalda folket, Israel, är sammanfogad med Gud i ett trohetsförhållande som ska vara för evigt - livslång trohet. Det är för övrigt inte sexualiteten eller fruktbarheten som är huvudtemat men renheten och troheten. Samma tanke förs sedan vidare i Nya Testamentet, där det nya gudsfolket, församlingen, får kallelsen att vara trolovad med Kristus. Det är alltså de två aspekterna Renhet och Trohet som ska beaktas. Renheten handlar i brudeliknelsen om den jungfruliga renheten, symboliserad av den vita dräkten. Det är oskulden, den som hållit sig ren, som betonas. Både i GT och NT ställs denna rena jungfru mot Skökan, som i otrohet löper iväg efter andra älskare. Det handlar då inte om den prostitution som vi förknippar med tvång, sexuellt utnyttjande och människohandel, men med kontrasten mellan den som håller fast i troheten = Bruden och den som skaffar sig andra partners. "Du ska inga andra gudar hava jämte mig", säger det första budet.
Otroheten handlar då om i grunden samma tanke. "Jag har det emot dig att du har övergivit din första kärlek" handlar inte om förälskelsens känslosvall som mattats av, men om att den som skulle vara först i brudens liv - Kristus - bytts ut mot en andra kärlek. Trohetsaspekten är därför avgörande i Brudetanken.
2. Genom den anspelning på sexualitet, fortplantning etc. som ligger i påpekandet att det kan vara "skönt för en man att slippa sig se som brud" ligger, som jag ser det, närmast en stötande profanering av Brudetanken. Genom århundraden har det varit en av mystikernas, de kristna förnyelserörelsernas och böneinitiativens käraste tankar att församlingen skulle hålla fast i trohet och renhet vid Kristus, inte se sig som ett sexobjekt i en himmelsk konsumtion. Det är närmast stötande att den tanken lyfts fram. Inte som om sexualiteten i sig skulle vara något som besudlar. Men när man i Filadelfia Knutby gör gällande att en jordisk kvinna ska gifta sig med en himmelsk brudgum får sexualiteten en helt annan roll, och kanske förklarar att man i församlingen kunnat se sexualakten som en andligt redskap mot demonerna. Så har både Helge Fossmo och Sara Svensson beskrivit det. Den av demoner hårt attackerade pastorn behövde stöd i den andliga kampen genom omfattande sex med ett flertal älskarinnor i gemenskapen.
Att ledarskapet i församlingen inte gjort en rejäl storstädning i deras sammanhang med sådana förvanskningar av den kristna läran säger en hel del om hur djupt och omfattande villfarelsen har gått.

Kommentarer till dramadokumentären om Knutby


Första avsnittet av Knutby - Vägen hem sändes i SVT i torsdags. Fortsättning följer i en serie på totalt tre program. Kanske är en sågning av programmen därför lite tidig, och jag ska med intresse även se de följande. Första avsnittet var rörigt. Bakgrundsbeskrivning obefintlig, personbeskrivning ytterst ytlig och mest baserad på att du förväntades veta vilka personerna var och stod för utifrån det massiva mediepådrag som varit igång de senaste fem åren. Mest spännande tycker jag det var att lyssna på predikningar som återgavs, med mimande (duktiga) skådespelare. Jag har tidigare läst och hört utdrag ur predikningar av Helge, Åsa, Gembäck och en del andra, men nu lyssnade jag med ett visst nyväckt intresse och blev förundrad över hur klart man kan höra:
1. En ledarsyn som innebär underkastelse under ledare i en typisk auktoritetsordning, välkänd från trosrörelsen, vissa grenar inom den karismatiska rörelsen och slutna grupper i allmänhet. Tänkte ni på avsnittet där det handlade om hur man lägger en penna på bordet? Den ska läggas där så att ledaren (Helge) blir nöjd. Det sätt ledaren vill att pennan läggs är det enda rätta, och din uppgift som efterföljare är att lära dig tyda din ledares signaler så att du inte gör honom upprörd genom att lägga den på fel sätt. Ledaren skulle även kunna ändra sig, så att han önskade att du lade pennan på ett annat sätt idag än igår. Din uppgift är då att läsa av din ledares önskningar så att han inte irriteras. Detta sades klart ut i en återgiven predikan och är ett bra exempel på en "lydnadsfilosofi" som inte alls är okänd i kretsar som har anknytning till turbo-pingst.
2. En himmelslängtan som inte i och för sig känns helt främmande, men som kan leda till ett osunt tänkande om att hjälpa varandra till att "komma hem". Det kanske kan tyckas märkligt, men om man börjar studera sekter och slutna grupper är det inte ovanligt att det skapas en sådan distans till omgivningnen att den upplevs som så fientlig att den enda utvägen blir döden. David Koresh-gruppen i Waco, Texas eller Jim Jones i Guatemalas djungler kanske är verkligt extrema exempel men visar på ett tydligt sätt vilka krafter som kan komma i rörelse. I sina sista inspelade ord till sina efterföljare kan man hör Jim Jones vädja till mammorna som ska distribuera cyanid till sina späda barn att bevara värdigheten. Detta är viktigt för att inte ge deras motståndare glädjen av att se dem reagera med rädsla och sorg eftersom de ju faktiskt nu beslutat sig att gå till den himmel dit deras motståndare inte kommer att komma. Det finns inte mycket om himlen i predikningarna i Knutby som inte kunde sägas i vilken svensk frikyrka som helst. Problemet är att i Knutby sägs det i kontexten av en begynnande slutenhet.
3. Vi och dom - perspektivet, som är så dominerande i hela församlingsledningens tänkande. Det kan man höra i förkunnelsedelarna, och man förstår det efterhand i reaktionerna när mordet har skett. I inslagen i Debatt i torsdags fick man en tydlig uppvisning i detta. Vare sig media, andra kristna ledare, psykologer eller forskare har något att bidra med som enligt ledningen i Knutby kan vara dem till hjälp i bearbetningen av det de varit med om. Detta - det är viktigt att framhålla - är inte ett kristet förhållningssätt. Det är en slutenhet som har med sig stora risker. Det innebär att alla; poliser, vårdpersonal, forskare, journalister eller företrädare för kyrkan tillhör "dom". På "dom" kan klistras etiketter av olika slag. "Vi" är därför den enda trygga sfären. Att lämna "oss" blir då att gå till "dom". Det kan innebära stora risker för alla. Därute råder ondska och mörker. I Åsas förkunnelse innebar det att en "olydig" person drabbades av en olycka som ledde till förlamning. På direkt fråga framhöll hon att hon valt ett olämpligt sätt att tala om detta eftersom det fanns människor som inte kunde begripa det. D.v.s. ingen tvekan inför tankegången och tolkningen.
I Debatt samma kväll fick vi höra och se Åsa Walldau med frenesi hävda att den ende som är skyldig till några som helst felaktigheter är Helge Fossmo. Hennes attityd, utdrag ur hennes förkunnelse mm. skrämmer. Då en av dem som lämnat Knutby framträdde fanns inte tillstymmelse till självkritik men Åsa genomförde härskartekniken på känt manér genom att hänvisa till en slags tystnadsplikt som innebar att hon inte kunde säga sanningen om den personen för att inte såra. Det fanns annat bakom. Så utövar man den tekniken. Därigenom bibringas vi uppfattningen att Åsa är långt mer moraliskt högtstående än "avhopparen", samt att skälen till avhoppet inte har något att göra med församlingen utan allvarliga problem i den personens liv.
Jag ska med intresse kolla vidare och se vad som ytterligare vaskats fram av teamet bakom dramaokumentären.

Offer för maktmissbruk träder fram

Dags för release av boken som du finner länken till nedan:

Margaretha Sturesson: Om det så skulle kosta mig livet



Margarethas berättelse är bara en i raden av många som dyker upp och som avslöjar slutna, sekteristiska miljöer med auktoritära ledare som med psykopatiska metoder förtrycker en hel grupp efterföljare. Jag tycker det är modigt av bokförlaget Libris att ge ut boken och hoppas den läses av många och får skaka om oss till att ställa de rätta frågorna i kyrkan. Här är några frågor som jag ställer mig:
Varför är det så tyst omkring sådana här tendenser i församlingar?
Tystnaden är säkert beroende av att vi är rädda för den öppna genomlysningen. Det finns också massor av fördomar om avhoppare, som spelar maktledarna i händerna. Lojalitet, tystnad, att hålla med ledaren anses i vissa sammanhang som verkligt kristna dygder, och möjliggör att det pågår saker bakom kulisserna allt för länge.
Gud får dålig press - kyrkan dålig reklam.
Borde vi inte vara tysta om sånt här? Det kan väl inte tjäna något bra syfte att det kommer ut en massa hemska berättelser om hur det kan se ut i kyrkan i värsta fall? Jag tror att det sättet att tänka skapar förutsättningarna för att mycket av detta kan fortsätta. Det tycks ju som om Gud inte är så bekymrad om vad media ska säga och folk tycka. Sanningen får komma fram i Bibeln, även om det inte passar in i den lyckade bilden. Vi borde också vara djärva och frimodiga. Det är inte mot sanningen som vi förmår något, utan för den.
Det här med media som något ont passar också in i bilden. Många uppfattar det som om det är omöjligt att samarbeta med media, journalister, tidningar etc. Motiven är alltid ondskefulla, enligt mångas sätt att se det.
Varför hamnar en del i sådana grupper, andra inte?
De som har deltagit i en sekt, varit både offer och förövare känner en påtaglig skam och skuld. Man känner också omgivningens stigmaitserande frågor: vad är det för fel på honom egentligen? Han verkar ju vara intelligent, klarsynt och analytisk. Hur kan han ha låtit sig utnyttjas på det sättet, och deltagit i missbruket av andra. Det leder till att många tiger i det fördolda och inte får den hjälp man faktiskt behöver.
Är det något i min personlighet som gör mig extra sårbar?
Det finns absolut anledning att fundera över den frågan. Människan är komplex och i sökandet efter bekräftelse, stöd och att höra till ett sammanhang man tror på kan man i vissa lägen överträda saker i ens inre som man egentligen vet borde vara en fast gränslinje. Samtidigt är det viktigt att inse att alla människor kan, om omständigheterna stämmer, råka ut för att bli offer för maktmänniskor. Men just den attityd man ibland möter av att "jag skulle aldrig tillåta att någon behandlade mig så" leder till ytterligare skam och därmed till tystnad.
Måste hon alltid prata om det där?
Det är sant att sektoffer tenderar att bli ensamma och isolerade. De har svårt att lita på människor, inte minst i en frikyrklig församlingsmiljö. De har dessutom ett starkt uppdämt behov av att prata. Deras skador är ofta likartade som de, som traumatiserats i krig, överfall eller stora olyckor, PTSD. Deras bearbetning hänger samman med möjligheten att få prata, om och om igen, om det som man varit med om. För omgivningen kan detta vara jobbigt. Det kan leda till att vänkretsen minskar.
På hemsidan har jag lagt in en del material för att stimulera till reflektion kring frågor om sekter och manipulativt ledarskap. Du kan gå till den här sidan.

Ora et Labora...skolan

Enligt tidningen Dagen:
Plymouthbröderna kan starta friskola
Länsrätten har gett grönt ljus för Plymouthbröderna att starta friskola i Långared i Hylte kommun.
Länsrättens dom grundar sig på att bolaget Laboraskolan AB lovat att följa gällande läroplan och att skolan ska vara öppen för alla, uppger TV 4 Nyheterna Halland. Bolagets styrelsemedlemmar tillhör Plymouthbröderna, som ofta beskrivs som en kristen sekt.
Skolverket har tidigare sagt nej till Laboraskolans begäran att få starta friskolor. Verket ansåg då att församlingens slutenhet inte gick att förena med skolans mål och värdegrund. Men Skolverket ändrade sig när bolaget anställde en ny, utbildad rektor.


Kunskapen bland myndigheter om hur sekter utnyttjar friskolorna i sina sammanhang verkar närmast monumental. Är det verkligen möjligt att någon på Skolverket tror att en utbildad rekor "makes the difference"? Var hämtar dessa myndigheter information om hur sekter ser på möjligheten till indoktrinering, billig arbetskraftsanvändning och ökad slutenhet genom att använda sig av en form av skolverksamhet som i stängda miljöer? Om de satte sig in i frågan skulle flera friskolor, exempelvis den som drivs av KCS och denna nya Laboraskola aldrig få en chans att få tillstånd. Är man från Skolverket helt omedveten om att Plymothbröderna anses som en av Sveriges mest slutna, och därmed mest riskfyllda sekter?

Eller är det så här? Har Skolverket en "hidden agenda"? Har man tänkt så här: Vi ger tillstånd till riktigt otrevliga sekter och slutna grupper att driva friskolor, så att vi sedan kan hopa riktigt obehagligt bevismaterial mot friskoletanken i allmänhet och därmed få med oss den stora majoriteten mot att vi i Sverige över huvud taget ska få bedriva friskoleverksamhet? Man undrar...men det är ett högt spel. Långvariga depressioner, PTSD-symptom, psykiskt lidande, familjesplittring och självmord är påtagliga risker som drabbar människor i sekter. Därför borde aldrig Laboraskolan eller andra liknande ens komma i närheten av möjligheten att få starta skolor. Det är en aning cyniskt mot offren!

Stackars lilla Fadershuset, då...

Media svämmar över av rapporter från händelserna vid Ungdomshuset. Kombinationen våld, religion, makt mot ungdom utan makt; se där något som säljer lösnummer och lockar tittare. I mitten Fadershuset. En av Danmarks mest välkända sekter, som under sin ledarinna Ruth Evensen gjort sig känt för fanatism, demonisering av normalt liv, tvångsäktenskap, barn som skiljs från föräldrar mm. Läs här!

Så här berättar sognepræst Niels Underbjerg fra Østerbro i København för Extra Bladet: Faderhus-medlemmer bankes på plads med farlige seancer i dagevis. Udmattende og psykisk farlige seancer med djævleuddrivelse, som kan foregå uafbrudt i dagevis, er blandt de foretrukne metoder, når Faderhusets herskerinde, Ruth Evensen, påtvinger menighedens medlemmer sin vilje. Eksempelvis, når hun bestemmer, hvem de unge kvinder og mænd, hun har i sin magt, skal gifte sig med.
- Senest har jeg måttet følge en af de unge, som er brudt ud af Faderhuset, direkte til en psykiatrisk afdeling. Den pågældende var igennem tre døgn blevet udsat for massiv djævleuddrivelse, fordi han/hun nægtede at tage den partner, Ruth Evensen havde udset. I Ruth Evensens øjne kunne der ikke være andre årsager til modstanden, end at han/hun var blevet besat af dæmoner.
Niels Underbjerg har på vegne af Københavns Stift til opgave at holde øje med de nyreligiøse bevægelser i København, blandt andre Faderhuset, som han i lighed med mange andre teologer betragter som en af de mest ekstreme sekter i Danmark.
I årenes løb har han taget sig af hen ved 70 psykisk lemlæstede - ofte unge - mennesker, der har været på flugt fra Faderhuset.
- Jeg har flere gange måttet tage hen på Hovedbanen for at samle Faderhus-medlemmer op, som var ved at flygte langt væk. Og nogle af dem, der er sluppet fra Faderhuset, har jeg måttet bringe direkte på en lukket psykiatrisk afdeling.

Fru Evensen med familj har samtidigt sett till att de kommit ganska lindrigt undan jämfört med de ekonomiska upppoffringar som deras efterföljare fått utstå. Den patriciervilla som församlingens boendegemenskap finansierar, fastigheten på Jaktvej vid Nörrebro och ytterligare fastigheter har i vanlig trosförsamlingsordning hamnat under ledarnas kontroll. De medlemmar som arbetar och offrar för att berika sina ledare kan känna sig blåsta, om det är i Uppsala, Köpenhamn eller Houston. "Ifølge Ruth Evensens søn, Asbjørn Evensen, skyldes det en advokat-fejl, at Evensen-familien står som ejere af Faderhusets formue", berättar tidningen.

Så nu, när pastor Ruth klagar i media över hur hotad hon känner sig: kanske kunde hon skänka en tanke till

Lena - (fingerat namn) som från Grönland kom ensam till Danmark, fann gemenskap i den häftiga ungdomsförsamlingen Fadershuset, men när hon ställde "kritiska" frågor till ledarna blev demonförklarad, utsatt för timslånga befrielser utan framgång, och till sist utfryst. Hon lever idag under hemlig identitet och i ständig fruktan för represalier från Fadershuset.

Hans - (fingerat namn) som förlorade sin far vid 17 års ålder, och blev fosterhemsplacerad hos Ruth. Efter 1 1/2 års terror, då han fråntogs sina rättigheter och utsattes för mentalt nedbrytande bestraffningar flydde och efter många månader på mentalsjukhus nu lever som förtidspensionerad.

Mari & Claus - (fingerade namn) vars äldsta barn kom att umgås bland de ledar-wanna-bees i Fadershuset, där hon mötte sin make. Möjligheten för hennes föräldrar och syskon att träffa henne eller barnbarnen är hårt kringskuren, övervakning och avlyssning av samtal är vanliga mönster. Föräldrarna beskrivs som fiender (trots att de är hängivna kristna) och dottern uppmanas att ha så lite kontakt som möjligt - deras svärson ser de i princip aldrig.

Men, men... historien upprepas, och Ruth är naturligtvis unik i sitt lidande, nåt i stil med Jesus i Köpenhamn. För det är ju synd om Fadershuset.

Heartland sparar inte på bestraffningar

Heartland sparar inte på bestraffningar
28/11/06 11:46 TeologiKommentarer
SPARE THE ROD? NOT AT HEARTLAND CHRISTIAN ACADEMY, A BOOT CAMP FOR TROUBLED TEENS RUN BY PREACHER CHARLES SHARPE

In the 19 months since he arrived at Heartland Christian Academy, a boot camp for troubled teens in northeastern Missouri, Matt Smith has been paddled more than 300 times -- sometimes for infractions as minor as looking at a girl or passing a note. Last September, when he refused to stand with his nose pressed against a fire extinguisher as a punishment for being loud, a staffer broke his arm by twisting it behind the 14-year-old's back. Not surprisingly, Smith says he would like to leave Heartland. "They take the Bible and turn it into a punishment," he says. "I hate this place."

However much he hates it, though, Smith isn't going anywhere. With a juvenile record of assault, he was sent to the sprawling campus 150 miles north of St. Louis by court order, and with the blessing of his custodial grandmother, in February 2005 and placed in the care of Charles Sharpe, a millionaire insurance tycoon turned preacher. Sharpe, who has poured more than $50 million of his own money into building Heartland, enforces an educational philosophy heavy on discipline for 104 troubled students, mostly from the Midwest, who range in age from 5 to 17: daily Bible study, strict rules and corporal punishment with a 2 1/2-ft. wooden paddle. "The only thing these kids understand is pain," says Sharpe, 79. "We've created a society where kids are in charge, and it's causing a complete breakdown." Adds his wife, Laurie, 47 who runs the girls' dormitory: " Swatting [paddling] is biblical. You have to teach a child to live right."

SHARPE: "The only thing these kids understand is pain."
Boot camps are nothing new in this country, but Heartland, with its emphasis on religion, is one of about a dozen last-resort schools that have flourished in Missouri, where the state's interpretation of freedom of religion permits such faith-based facilities to go unregulated. "We don't monitor, we don't supervise, and their discipline policies are not regulated by state authorities," says Jim Morris, the spokesperson for Missouri Department of Education. "We tell parents to ask lots of questions."

Most mainstream child-development experts criticize boot camp techniques -- separating kids from their families, subjecting them to humiliation -- as ineffective, even harmful. "These programs create in parents a sense of crisis. If you don't act, your child will end up in jail or dead on the streets," says critic Robert Friedman, a clinical psychologist at the University of South Florida and an expert on teen mental health issues. According to Maia Szalavitz, author of a new book about boot camps, Help at any Cost, the heavy use of punishment doesn't necessarily build strong character. "The idea that you need to break people down to fix them may produce compliance, but that's all, " she says.

Heartland, in particular, has been accused of taking discipline too far. After multiple reports of abuse, including a student whose eardrum was punctured during an altercation with a junior staffer, a dozen deputy sheriffs and juvenile officers raided the campus in 2001, removing 115 students. Although charges were eventually dropped and the majority of students have returned -- and been joined by recent arrivals -- law enforcement has kept an eye on the facility. "He's not an educator, not a child expert, not even an ordained minister," says Lewis County prosecutor Jake DeCoster of Sharpe. Sharpe's take is even harsher. In a 2002 sermon, he called DeCoster "a pawn of Satan." (As for Matt Smith's broken arm, the sheriff determined that it was not an assault.)

Sharpe's students pay no fees in return for a commitment to stay until graduation, but if they leave early they are billed for back tuition of $600 a month. "I wanted my kids to get through these years without a criminal record and without getting pregnant," says Sheri Farley, 48, who sent her six children to Heartland when they became violent and sexually active during adolescence. One recently graduated; two still remain at the facility. "I don't agree with everything they do, but my kids were totally out of control."

Founded in 1995, Heartland grew from a promise that Sharpe, the son of poor farmers from Newark, Mo., made to God after his second wife began suffering from anxiety attacks. "The Lord spoke to me. He said, 'Build this place or your wife won't make it,' " he says. Sharpe, who had long been contemplating creating a school with the profits from his insurance company, Ozark National Life Insurance, designed a program where every minute of a student's day is choreographed: Wake-up is at 5:30 a.m., followed by daily Bible study, classroom instruction and evening church services. Students have chores ranging from pulling weeds to scrubbing toilets. Lights out in the sex-segregated dorms is at 8:30 p.m.

"If you don't pray, you get swats," says a sophomore at Heartland.
Seventeen-year-old Sam Calicotte from Hannibal, Mo., was smoking pot and cigarettes when her mother sent her to Heartland. She didn't like it at first, but now Calicotte happily mops floors and talks about going to Bible college one day. "I've learned to finish what I start," she says. "There's lots of rules to keep you in line." And punishment for breaking them. Isolation, food deprivation and hours of extra chores are common. Girls who misbehave are forced to wear a grannyish "ugly dress"; unruly boys put on a bow tie and a suit. Teens who run away or self-mutilate must wear an orange jumpsuit for at least a month and, most days, several students are paddled. Some punishment techniques have been dropped including digging graves to "bury an attitude" and eating "Heartland stew," a mixture of table scraps and leftovers.

Over the years, child welfare authorities have intervened at Heartland, which shares a sprawling campus with a Bible college for non-delinquent adults. During the 2001 raid, investigators learned student Josh O'Rourke, then 16, was paddled more than 50 times the previous year and forced to sit in a metal chair overnight. His father, Jim, who lived at Heartland and participated in the beating, had accused his son of stealing $100. (Jim O'Rourke ultimately pleaded guilty to child abuse.) At the same time, five staffers were arrested for forcing 11 teenagers to wade into concrete-lined pits of manure up to chest height.

Jurors decided the manure case did not meet the definition of child abuse in Missouri. And Sharpe makes no apologies. "The kids said, 'We don't want to go to school.' Okay, we'll show you what life is like without schooling," he says. "The next day, they decided school wasn't so bad." Although no charges are currently pending against Heartland, a registered sex offender -- one of seven who worked at the facility -- pleaded guilty four months ago to charges of making lewd remarks to a 14-year-old girl. Sharpe responds that he does not turn his back on anyone: "Our job is to take care of people who are messed up."

Heartland's legal problems may not be over yet. Mark Stajduhar, now 20 and married, told PEOPLE that four months after arriving at Heartland in 1999, he was sexually assaulted in the dormitory by a male student supervisor. The abuse, he says, continued for months. "He was bigger than me," says Stajduhar, now a freshman at Culver-Stockton College in Canton, Mo. "If I told someone, I knew I'd be accused of being a homosexual." Stajduhar filed a report with the local sheriff's department in 2003, and a criminal investigation, the sheriff says, is ongoing. Stajduhar has also hired a lawyer and filed a class action suit against Heartland that was served last November. "I'm not saying it's impossible but I don't know about it," says Rob Patchin, Sharpe's grandson and the boy's dorm supervisor, of Stajduhar's claims. "And I'm sticking to that."

Whatever happened in the past doesn't matter to Christine Pugh, 38, who sent her daughter Danielle Walker, 16, and her son, Brent Moore, 15, to Heartland when they began sneaking out of the house at night and hanging out with a rough crowd. "How they deal with an unruly child is probably not a lot different than in a prison. I don't have a problem with that, " she says. Danielle returned home after two years and is making minimum wage at McDonald's, studying for her GED. "Before, she was very argumentative, Now you just go, 'No, it's not open to discussion,' and she accepts it. And she dresses more modestly," says Pugh. Adds her stepfather, Mike: "We think she grew from it." And Danielle? "Parents should spend a day there," she says, "to see what really happens."