Preacher Man reflekterar

Ledarskap

Om facket och pastorerna

I artiklar i DAGEN diskuteras hett frågan om pastorer ska ansluta sig fackligt eller ej. Tommy Lilja är en av debattörerna, Krister Hultberg en annan. De ifrågasätter strävan från vissa i deras sammanhang som söker påverka pastorer att ansluta sig till SKTF Ekumeniska. Deras argument är att pastorsjobbet inte är ett vanligt jobb. Det kanske kan sägas, men det är ju inte lantbrukares eller barnmorskors, konsulters eller forskares heller. Man kan samtidigt säga, tycker jag att, jovisst är pastorsjobbet just ett jobb som i stort sett liknar många andras. Jag har ofta tyckt att jag i samtal med folk som jobbar inom olika former av idéburna organisationer känt igen mig. Problemen är inte så olika. Det är fråga om arbetstid, arbetsmiljö, löner, ledighet, semesterersättning och mycket annat som hör samman med jobbet som pastor. Det är frågan om att organisera, delegera, överleva, motivera. Det är lite kontraproduktivt att påstå att man är så väldigt annorlunda, bara för att man jobbar som pastor. Att tillskriva pastorsrollen bibliska kriterier, att hävda att detta är nytestamentliga uttryck för andligt ledarskap etc. tycker jag är att verkligen ta i. Vi är ganska många som anser att kyrkans ämbetsmän, biskopar, präster, pastorer, diakoner etc. knappast finns omnämnda i Bibeln, i vart fall inte i den form vi gett dem. Därför kan man hålla sig fri i samtalen, exempelvis i debatten om kvinnliga präster - för det finns vare sig manliga eller kvinnliga i nya testamentet. Man kan också betrakta den funktion som pastorer har som vd för företaget församlingen som en rent praktisk verksamhetslösning utan att behöva göra djupdykningar, hävda att "Väckelsen" ska komma om bara fler pastorer jobbar hårdare (T.Lilja) etc.
Inför argumenten för eller emot att organisera sig kan man väl tycka lite olika. Det finns absolut goda mot-argument, men det finns även många kollegor som faktiskt hade önskat att de haft en part som hjälpt dem i de svåra situationer som kan uppstå när det, trots allt slit, alla goda föresatser och alla styrelsemöten, visar sig att man inte kommer till rätta med frågorna. Om det ska vara en bra handledare, en fack-representant eller en biskop kan väl vara hugget som stucket, men stick inte huvudet i sanden och låtsas att det bara genom slit, andlighet och fromhet går att lösa allt. Det fungerar inte så, och verkligheten talar sitt tydliga språk. Jag har följt ganska många pastorsvänner som gett upp i fråga om sitt personliga val att vara pastorer, inte därför att de saknar tro eller hängivenhet, men därför att de mött snålhet, oginhet, orimliga krav och fördömmande attityder från den ledning och församling som varit deras arbetsgivare. Och församlingstukten i all ära, men nog är det svårt att som pastor förmana sin församlingsledning i de frågor där man själv är en part. Man behöver hjälp utifrån - så är det. Skuldbelägg inte de medarbetare som inte har hårda nypor och är oemottagliga för kritik, utan som blir ledsna och trötta av att ständigt utsättas för kritik. De behöver kanske ett fack som tillvaratar deras intressen. Om inte organisationsformen ska gå över mot att pastorn äger församlingsorganisationen och är mera av en egen företagare. Det är naturligtvis en tänkbar lösning, men även då en svår form eftersom även denna pastor behöver få hjälp.

Vilka ska starta nya kyrkor i morgon?

Det finns funderingar kring vem som ska vara morgondagens församlingsplanterare. Apostoliska typer, som med småföretagarens envishet drar igång något, trots allas huvudskakningar. Annorlunda entreprenörer, människor med okuvlig optimism. Familjer som är beredda att ställa sina hem öppna för att låta människor komma och fylla huset. Sällsynta kombinationer av evangelister och pastorer, fixare som klarar att jobba med församlingsplantering samtidigt som de kör buss eller jobbar som mellanstadielärare. Var finns dessa människor egentligen?
Jag tror att de sitter lite varstans runt om i stugorna. De finns i frikyrkoförsamlingars styrelse. De har jobb som företagsledare eller personalchefer, sjuksköterskor eller vaktmästare. De har aldrig tänkt på sig själva som församlingsplanterare. Deras pastor har inte tänkt på dem som pionjärarbetare. Men en längtan håller på att värka fram inombords.
Många kristna är trötta på småborgerlighetens verkligt begränsade livsdröm; bli rik, lev lycklig, gör karriär. Många känner det som om den drömmen har gått i uppfyllelse i såpass hög grad att man inte har lust längre att jaga i ekorrhjulet. "Jag känner att jag vill ge tillbaka något av allt det som jag har fått", sa en medelålders man till mig. Han var mitt i livet, med en lyckad karriär så här långt. Men nu hade hans ungdomsvisioner börjat göra sig gällande igen. Han och hans fru kände lust att engagera sig, vara med i ett spännande sammanhang, göra något med sitt liv som kunde få betyda något för andra.
- Vi har pratat om att åka till Afrika och jobba på barnhem, sa han och log lite urskuldrande. Men så insåg de att det kanske inte var det de helst ville ge sig hän åt. Men att plantera en församling,
"Its pay back time", låter kanske lite hotfullt. Nu ska jag ge igen. Men många känner en sådan ödmjuk tacksamhet mot livet. Man har så mycket att vara tacksam för - nu skulle man vilja ge tillbaka något till andra. Empati kallar vi det ofta. Förmåga till inlevelse och engagemang.
Jag är inte pastor - kanske du invänder. Det är viktigt att förstå att vi har ett stort behov av pastorer i våra församlingar. Men det kanske inte är så självklart att församlingsgrundande arbete ska utföras av en teolog.
Jag har inte erfarenhet av kyrkoledning. Ja, det är kanske så att de framtidsförsamlingar vi vill se växa fram behöver ledare som inte har sina hjul stabilt nedtryckta i leran utan som prövar nya, oprövade spår.
Jag kan inte klara det här ensam. Nej, det förstår jag. Men hur skulle det vara med ett team? Det kanske skulle vara bra med ett andligt bärarlag som du får tillhöra i all ofullkomlighet. En gemenskap av kreativa människor som vill göra något viktigt att sina liv. Vad tänker du om det?
Intresserad?
kontakta mig så pratar vi vidare!

Inte mer av småpåvar tack

Hörde igår om ytterligare en församling som jag känner som är på väg att totalt haverera och falla i bitar på grund av ledarnas maktmissbruk, totalkontroll och hysteriska dikatorsfasoner som skapat en situation där den största delen av församlingen är på väg att lämna - good for them! - medan de få trogna (?) blir kvar, stöttar sina diktatorer medan anklagelserna flyger genom luften och folk som vanligt mår skit-dåligt. Och jag blir bara så TRÖTT!
Vad är det som får den här önskan att bli påve i miniatyr att gå igång för högvarv i vår tid och i vår del av världen? Något som är helt klart är att en business-variant av församlingsledarskap har varit under intågande i kyrkan från 1980-talet och framåt.
Ledarkonferenser har mest varit män i gråa kostymer och oklanderligt knuten slips, och främsta bänkraden mest liknat en bolagsstämma hos SAAB. En massa företagare och entreprenörer har fått idéer om att det inte är märkvärdigare att leda Guds församling än att producera häftklammar eller kränga dammsugare. Lusten att få bestämma, att ha folk som underordnar sig och lyder därför att de erbjuds "andligt beskydd", "covering" och "discipleship", få resa över jorden och låtsas att man representerar någon slags framgång för Riket genom att man har en duktigare svada, är flinkare på att stjäla får och en gåva som illusionist attraherar en ny slags ledare. De har gripits av tron att de är apostlar och skapar nätverk som likt klibbiga spindelnät fångar in wanna-bees och ledare med svag egen-identitet som blir underhuggare av den sort som utskiljningslöst upprepar vad ledaren sagt. Kan vi inte få slut på sånt här?
Jag tror att det Jesus presenterade i Matteus 10 skulle funka även idag om vi vågade tala om det. Korset. Han talade om korset. Inte i vaga ordalag, eller med någon bitolkning utan rakt upp och ner om att dö bort från sitt egetliv, sina egenintressen, sin privata framgångsdyrkan, sin önskan att alltid rädda sitt lilla skinn och alltid se bra ut. "Dagligen blir vi behandlade som slaktfår", var en av de tidigare apostlarnas beskrivning av sitt öde. Väldigt lite av det vi kallar framgång, väldigt mycket kors. Kanske skulle funka 2007?

Sök det första

Dagens underliga upplevelse, inkörd i en magnetröntgenkamera på Ängelholms lasarett. Den sinnrika apparaten förmår att skikta kroppen i de finaste delar och ge möjlighet för läkaren att se med oväntad precision vad som döljer sig under hudens yta i våra kroppar. Min första erfarenhet av kameran - trångt och väsnigt, men trevlig personal! Låg där och tänkte att jag skulle försöka slappna av genom att tänka på vad jag ska predika om i Celebration på söndag.
Gruppen i vår engelskspråkiga gemenskap har kommit fram till att man vill ta ett mera omfattande ansvar för utvecklingen av arbetet. Det har tagit tid - två år - att komma dithän, men nu har vi 10-12 personer som träffas och säger att de är beredda. Och det jag tänkte på där jag låg inne i magneten var betydlesen av "de första".
Det handlar om pionjärer, om sådana som först öppnar dörren och hemmet, om de som ställer sig i frontlinjen, de som är beredda att ta risker för sin övertygelses skull. Församlingars start handlar nästan alltid om att finna svar på frågan om att de första. Det finns ett antal sådana frågor som, när vi funnit svaret, lägger många problem till rätta:
- den första pionjären
- det första teamet
- det första "fridens" hem
- den första cellgruppen
- den första möteslokalen
- den första som tar emot trons gåva
Ofta blir vi genom vår kyrkokultur lurade till att söka "längre ner" längs stigen, vi tenderar att tänka på den traditionella kyrkostrukturen, se en verksamhet växa fram etc. MEn det är inte det viktiga - snarare kan det bli ett hinder.

Sektoffer - regeringsmedlem

SEKTOFFER – REGERINGSMEDLEM
Peringe Pihlström

Media har bevakat en avgången statsminister och partiledare som aldrig förr under de senaste veckorna. Smart drag från SVT! Kommentarer om brister och förtjänster i bevakningen samt starka eller svaga sidor hos Göran Persson har mött oss i en strid ström. Perssons ledarstil kan man väl bara ana sig till efter Leif Parotsky´s kommentar när han möttes av påståendet att det verkade ganska tufft i regeringsarbetet. ”Tufft. Ni skulle ha varit med när kamerorna
inte var på plats!”
Det är ganska märkligt att tänka sig att vårt lands statsminister under dryga 10 år verkar ha utövat ett maktfullkomligt ledarskap och hållit sina underordnade under tummen på samma sätt som psykopatiska företagsledare och religiösa sektledare brukar göra. Jag har på grund av ganska tråkiga personliga erfarenheter en aning om hur detta känns att vara med i sådana sammanhang.

NÅGRA REFLEKTIONER
Om det vi sett är sant har Göran Persson själv ett allvarligt problem. Den psykopatiske ledaren hamnar i den fällan på grund av personliga problem som är av ganska djupgående karaktär, grundlagda i barn- och ungdomsåren. Att lyssna till intervjuerna tecknar bilden av en alltmer ensam person som har svårt att utveckla djupa vänskapsrelationer och förlösa en känsla av frivilligt team-engagemang. Bilden av den kontrollbenägne ledaren som högpresterande, hårt arbetade, intellektuellt framstående, arbets- och lojalitetskrävande som saknar den empatiska förmågan som krävs för att arbeta i team verkar framträda ganska klart i de långa intervjuerna. I Patrick Lencioni´s bok: ”
Fem felfunktioner i en grupp” hade de tidigare regeringsmedlemmarna, och inte minst teamledaren själv, ganska lätt kunnat läsa sig till var problemen satt i regeringsgruppen.
I grunden handlar det om FÖRTROENDEKLYFTOR som uppstår (tydligt skildrat av Persson visavi flera av dem som skulle stå honom nära). Dessa klyftor fördjupas om KONFLIKTRÄDSLA härjar i gruppen. Är man karriärmässigt, yrkes- och ekonomiskt beroende av sin chef blir rädslan för konflikt förlamande. I spåren av detta följer de MENTALA RESERVATIONER som de enskilda teammedlemmarna gör sig, som de inte talar om, men som kommer fram i efterhand. ”Jag var aldrig överens med Persson”. ”Jag gjorde en annan bedömning”, men det framkommer inte under arbetets gång; kanske är man inte ens medveten om det. Skuldkänslor för ”illojala” samtal man fört bakom ledarens rygg plågar samvetet.
Det fjärde steget på vägen utför är ANSVARSFLYKTEN. Obehaget av att ställas till ansvar förstärks av den hårdhänte teamledarens konfronterande stil. Ingen vill ta ansvar. Man blir ”ja”-sägare, pekar på de andra. ”Det var Lailas fel. Det var Nuder som sa…”. Och som ett slutligt steg kommer man då till RESULTATBLINDHETEN. Teamets gemensamma resultat kraschar under trycket av egenintressen, skyddsbehov, egoism, status, egna behov som kommer i förgrunden. Därför ser man inte att man är på väg att förlora förtroendet gentemot befolkningen och valförlusten kommer som ett brev på posten.

SEKTBETEENDE
Perssons ledarskap har beskrivits av hans närmast underordnade i termer som påminner starkt om hur sektledare oftast agerar.
- han väljer människor som blir beroende ”ja”-sägare, som saknar ett eget stödjande nätverk i maktens boning och där sektledaren följaktligen blir deras enda trygghetsfaktor. De framstår som relativt färglösa i sig själva, vilket inte är en bedömning av deras egentliga förmåga, utan om det klimat som är rådande i ett team som inte har kraft att förlösa de unika egenskaperna hos de olika medlemmarna.
- han väljer oftast personer som vill klättra i hierarkin och som ser möjligheterna i att slicka uppåt och sparka neråt. På det sättet förstärks ledarens utslagningsmekanismer utan att han fördenskull måste vara den ende som utför mobbningen.
- hans förtrogna är ofta med under lång tid och upprätthåller maktstrukturen. De privilegier som denna position närmast makten erbjuder gör att det tystar eventuella samvetskval. Observera att ingen av dessa träder fram i debatten som nu pågår och avslöjar några interiörer från maktens sammanhang. I ”Flugornas Herre” visar sig den grymme ledaren omgiven av hantlangare som går hans ärenden och gör ”the dirty-work”, och som ofta överträffar ledaren själv i brutalitet och grymhet, för att därigenom bevisa sin lojalitet och vinna en plats på toppen genom ledarens gillande.
- De som sviker beskrivs i termer som skapar utfrysning. Den som lämnar sekten är död. Sådana domar drabbar närstående personer till ledaren om de försöker att markera egen linje.
- Ledarens perspektiv på sin egen ledargärning beskrivs i svart/vita termer. Förföljd av de onda, sviken av de man gjort gott emot står han där ensam och kämpar mot draken. Ingen kom till hans hjälp. Till sist stupar hjälten men uppfattar det trots detta som sitt ansvar att ikläda sig martyrskapet och oförtjänt lida för att partiet ska överleva.


SYMPTOM PÅ ATT MAN ÄR SEKTOFFER
Om det nu är så att regeringskansliet varit präglad av en sektliknande atmosfär finns det vissa effekter som har drabbat dem som funnits runt om ordförande Persson. Den här delen anser jag vara av stor vikt, eftersom det är genom iakttagandet av dessa symptom som man eventuellt kan komma till viss insikt.

- Skuldkänslor
Flera av dem som varit med har under påtryckningar tvingats att agera på ett sätt som strider mot deras inre övertygelse. De har mobbat neråt därför att det varit deras enda alternativ, om de inte skulle ta konsekvensen och lämna allt. Denna känsla av skuld är svår att hantera eftersom man samtidigt känner sig smutsig och utnyttjad. Man dröjer sig ofta kvar för länge i hopp om att ”vara en del av lösningen”. Man vill stötta sina kamrater som känns svagare.
Skuldkänslan kan också handla om anklagelser över att inte ha reagerat tidigare, eller att man varit med i ”statskupps”-liknande samtal bakom ledarens rygg. Detta är sektledarens traditionella metod att hålla koll. Att anklaga gruppens olika medlemmar för att ha ”illegala – illojala” samtal då gruppledaren inte är närvarande skapar en rädsla för tystar intern utvärdering.

- Som ett uppvaknande
Sektmedlemmar som kommer ut ur förtrycket upplever det som att vakna ur en ond dröm, att känna sig främmande både för sitt eget agerande och omgivningens. ”Hur kunde jag medverka till detta?” frågar man sig oroligt och inser att de mekanismer som exempelvis fick väluppfostrade tyskar att medverka till namnlösa grymheter under Förintelsen, eller snälla skolungdomar att ställa upp och mobba kompisar inte är så svårbegripliga trots allt. Idéen att ”jag skulle aldrig kunna bli ett sektoffer” är en av de mest riskfyllda eftersom det visar på total brist på insikt om att alla människor under vissa omständigheter kan hamna i en förtryckt grupp.

- Kritik från en oförstående omgivning
Den själsvånda som flera stadsråd och medarbetare på hög nivå förmodligen genomgår dessa dagar är nästan omöjlig för omgivningen att förstå. Det är lätt gjort att bli offer för hårdhänt kritik från dem som stått utanför. Då personerna i fråga söker anförtro sig till sin omgivning möter de sällan någon djupare förståelse för den problematik de brottas med. Den som varit offer för en psykopats ledarskap finner sig oftast vara helt ensam i sin inre vånda. Deras enda förtrogna som förstår dem, är de som själva varit med, men de saknar ofta förmåga att hjälpa varandra. Har man dessutom varit ledare på hög ansvarsnivå finns ett behov av sekretess som motverkar tillfrisknandet. Kognitiv samtalsterapi under lång tid, ibland kombinerad med anti-depressiv medicinering kan vara den enda lösningen. Tillfrisknandet sker i skov och pågår under många år.

- PTSD
Post Traumatic Stress Disorder är det svåra själsliga tillstånd som inträder för sektoffer, en åkomma som har likartade symptom som den som utsatts för traumatiska krigshändelser, sexuellt övervåld eller annan typ av våld lider av.
Förträngning, ibland allvarlig minnesförlust är ett symptom på denna sjukdom. Det kan innebära att stora minnessjok, hela tidsperspektiv helt enkelt inte går att återkalla till minnet.
Sömnstörningar, mardrömmar där personen återupplever skrämmande situationer (typ att i regeringskretsen bli föremål för allvarliga attacker från ordförande Persson för brist på helhjärtad överlåtelse, kompetent ämbetsutövning och liknande) och vaknar med svettningar och hjärtklappning. Dessa händelser spelas upp i minnet och förstärks, skapar ångestattacker som kan leda till allvarliga fysiska och mentala problem. Adrenalinutsöndringen har att göra med det imaginära flyktbehovet ur den situation man upplever hotande.
Ångest och panikattacker i situationer som påminner offret om liknande situationer i det förflutna. En konflikt med nästa arbetsgivare, som kanske inte alls har samma personlighetsstörning som sektledaren, kan aktualisera minnen från förr och utlösa kraftiga ångestattacker, med hög stress, hjärtklappning och svettningar som följd. Om inte personen kommer under behandling kan detta leda till långvarig påverkan på hela systemet med högt blodtryck och hjärt- kärlsjukdom som följd.

- Långvariga prestationssänkande symptom
Det blir svårt för den som befinner sig i dessa följdverkningar att prestera långvarigt på en hög nivå. En effekt motsvarande ”utmattningsdepression” kan drabba med mentala och fysiska symptom; fatique, oförklarbar koncentrationsförmåga och bristande uthållighet i arbetsprestationer över tid. Eftersom sjukvården är förhållandevis litet uppmärksammar ”sekt-PTSD”, speciellt om den hör samman med ledargrupper under psykopaters inflytande är det svårt att få hjälp, men samtalsterapi är så vitt vi känner till idag den enda säkra vägen till hälsa.

Visioner - och vem som äger dem

Har länge känt en viss ambivalens ifråga om visioner. Både för och emot, "pros and cons" som man säger. Flumm, kan jag tycka, önsketänkande och fantasier. Tycker ofta när jag läser församlingars "visioner" att det är på något sätt religiöst allmängods, fromma uttalanden som kan hamna i två diken - minst! Det ena är det så allmänt hållna att det inte berör den vardag där de flesta kristna lever. Andra diket skulle väl underligt nog vara att visionen är så platt att den inte provocerar till djärva drömmar och fantasins flykt. Kan nog egentligen inte förklara hur dessa dimensioner förhåller sig till varandra.
Men jag tror att människor har visioner. Grupper av människor har drömmar. Ledare har en inre passion som utgör en kraftfull motor i deras liv. "I have a dream!"
Under NFUs handledardagar i veckan hörde jag en känd pastor och ledare i en av Sveriges större församlingar föreslå att det egentligen inte har så stor betydelse om församlingen har formulerade visioner eller ej. Han föreslog snarare att ledarskapet i församlingen borde hålla visionerna för sig själva, jobba efter dem, och när de gått i fullbordan säga: "ja, det var faktiskt så vi hade tänkt oss det hela, det var vår vision!"
Erkänner villigt att jag hade svårt att ta till mig hans tankar. Det väckte frågor som jag vill förmedla vidare och kanske få synpunkter på. Den mest grundläggande är nog den här: "Vem/vilka är det som äger visionen?" Jag tror att vi kan se att det idag finns två helt olika svar på den frågan. Den skär faktiskt som en kniv genom frikyrkan, inte minst pingströrelsen och dess neopentecostala avläggare (läs här: trosrörelsen, de apostoliska församlingarna) och visar sig sedan i praktisk tillämpning på olika sätt. Frågan om "Vem äger...." kan formuleras med utbytbara ord, och du ser säkert vad jag menar om jag ber dig fylla i ord från listan, eller egna som du funderar över. Alltså
VEM ÄGER
Visionen
De insamlade medlen
De begåvade ledarna
Missionsprojekten
Den nya lokalen
Formuleringsprivilegiet
Predikstolen
TV-kamerorna
Marknadsföringen

Min erfarenhet är nämligen att de här orden hör samman. Det är inte helt utan konsekvens att säga att det är ledargruppen, pastorn eller den kollektiva gemenskapen av troende som "äger".
OM det är pastorn som äger framtidsvisionen väcker det en rad intressanta frågor.
- Om han startade församlingen, är då de andra som kommit med helt enkelt där för att förverkliga hans vision?
- Om han är en i raden av pastorer, när övergick visionen från föregående till nuvarande pastor?
- Om han flyttar, vad händer då med visionen?
- Innebär visionsägandet att han även kan anses ha kontroll över det som ska möjliggöra förverkligandet av visionen?
OM det är en kollektiv ledargrupp som har privilegiet att fullt ut kontrollera visionen uppstår även där frågor.
- Hur bekräftas och förstås kallelsen av ledare i sammanhanget? Ex. där människor väljs in på tidsbegränsade mandat, börjar och upphör då denna visionära kallelse i och med årsmötet?
- Hur undviker man den klara risken att uppfattas som manipulativa om visionen inte lämnar styrelserummet?
OM församlingen ska vara med och känna delaktighet tror jag det är viktigt att vi slår fast några saker.

Delaktighet förutsätter att församlingen inkluderas i processen. Att ställa människor inför fullbordat faktum, färdigformulerade visioner, eller ingen presentation alls är att skapa distans. De flesta av oss vill nog inte vara med i en församling där ledarskapet agerar på det sättet. Ja, det är tidsödande och ibland konfliktfyllt att försöka att få en stor grupp människor att gemensamt röra sig framåt. Men om vi inte på allvar försöker oss på detta kommer distansen mellan församlingen och dess ledare att växa sig oöverstiglig. Jag vill tro att det i en frisk församling finns en inneboende god längtan efter att se Guds RIke växa, utvecklas och lyckas ibland oss. Om det inte är så, är detta problemet, och det löser vi inte med någon slags manipulation.

Haggard och ledarhaverier

Haggard och ledarhaverier
07/11/06 11:42 Kommentarer
Katastrofer i ledarskap

Finns det så stora skillnader mellan svensk kyrkokultur och amerikansk megakyrka att en ”Haggard”-händelse är avlägsen? Det finns skäl att fundera över det uttalandet som gjorts av Stefan Gustafsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, liksom EFKs ledare Anders Blåberg som hävdar att det bara är en tidsfråga innan det händer i Sverige. Ted Haggard, symbolen för en framgångsrik ledare i den amerikanska evangelikala kyrkan, 5-barnsfar och med inflytande ändå in i Vita Huset. Stark abortmotståndare, och stark motståndare till erkännande av homorelationer, i dagarna avslöjad som drogmissbrukande homsosexuell under många år. Amerikanska pastorers kommentarer på en del blogsidor pekar på att man knappast ställer sig de grundläggande frågorna: hur ser vår kyrkostruktur ut, vad är vår ledarideologi, vad gör vi med makt- och framgångskulten etc? I stora drag håller man sig till diskussioner kring privatmoraliska frågor och ”accountability”, ett slags kontrolltänkande som knappast har hindrat dem som velat bryta mot de etiska reglerna att också kunna göra det i det förgångna.

I den utsträckning ”superledar-modellen” får spridning hamnar många ledare i riskzonen. Jag tror det finns ett antal skäl att se upp:

- Det har redan skett i Sverige. Knutby är naturligtvis det senaste och ojämförligt mest omvälvande. I ett sektsammanhang med rötter i svensk pingströrelse har ledare getts oinskränkt makt över sina efterföljare med mord, mordförsök, anstiftan till mord som de mest uppseendeväckande konsekvenserna. Men envisa rykten gör gällande att promiskuös sexualitet, maktmissbruk och utnyttjande av medlemmar förekommit i stor omfattning. Det är alltså inte så långt från oss. Samtidigt tycker jag att det ödesmättade ”det kan hända hos oss också” behöver nyanseras. Kyrkan har överlevt personliga misslyckanden och syndafall hos ledare genom historien. Jag vet inte vad som ska läggas till Knutby för att tänka sig något värre, mera uppseendeväckande?

- Spridningen av maktstrukturer typ apostoliska nätverk. Det angivna skälet till att skapa apostoliska nät är att försöka hindra katastrofer a la Ted Haggard. Problemet är dock att man i många av dessa strukturer ser hierarkiskt och kontrollerande på ledarstrukturen. Det blir en riskfylld situation om ”starka ledare” drar till sig beroendesökande ledare. Du fyller mitt behov av att se ut som en framgångsrik ledare, så fyller jag ditt behov av någon som bekräftar dig och försöker hjälpa dig att övervinna dina svagheter. Detta ömsesidiga beroendeförhållande är ytterst riskfyllt. Att Lotsa Ledare är en delikat uppgift för inte får sammankopplas med en auktoritetsställning. Vi har stort behov av apostoliska personer i kyrkan idag, men vi behöver vara uppmärksamma på vilken inflytandeposition de får.

- Enmans-ledarrollen ser ut att tilldra sig fortsatt intresse, inte minst bland unga pastorer som tappat respekt och förtroende för den församlingsledningsmodell vi haft, som byggt på kombinationen av anställda och frivilliga, församlingsmötesbeslut och verkställande funktioner för dem som anställts. Denna långsamma, ibland plågsamma, och sällan visionärt öppna modell är skapad för säkerhet och delat ansvar, men kan lätt tolkas, och fungera, som ett motstånd mot Andens tilltal genom en karismatisk entreprenörledare som inte har tålamod eller är intresserad av att invänta hela församlingsflocken innan han går framåt. Det finns viktiga experiment som görs för att pröva nya möjligheter för församlingsbyggande, men den ”företagsledarform” som vi hittills sett växa fram är inte speciellt förtroendeingivande.

- Mediafokus är också något som lätt drabbar svenska ledare, och som är baserat på ett framgångstänkande. Kristen TV, personal ministries, ”kändis”-kultur i största allmänhet drabbar ledare med stor kraft. Det kan få som konsekvens att ledaren kommer att uppfatta sig själv som ”större än livet”, och den idoldyrkan som efterföljare grips av distanserar ledaren från verkligheten. Han kommer att uppfatta sig som en som spelar enligt egna regler. Hans ministry visar bilder på honom framför 10,000-tals lyssnare. Under och mirakler flödar kring honom när han ber för sjuka. Hans artiklar andas självsäkert kunnande på alla livets områden; bön som ger skuldfrihet, familjelivsprinciper som fungerar, tolkning av profetia och hur man går över kulturgränser; inget är honom främmande.

Behöver vi inte en svensk diskussion där frågan om ”andligt ledarskap” blir belyst lite mera på bredden? Kallelsefrågan, personliga kvalifikationer, gåvoutrustning, handledarskap och många andra viktiga frågor skulle behöva pratas om i en öppen förtroendefull gemenskap, där erfarenheter från gamla och nya sammanhang finge blandas

Leva som man lär



När medlemmarna i New Life, Ted Hagards flaggskeppskyrka i Colorado bänkade sig i söndags var det kanske inte så många som var förberedda på vad som skulle ske. Ryktena hade gått, men förmodligen avfärdats som ondskefulla attacker från Djävulen, eventuellt iklädda demokraters dräkt. Från talarstolen har församlingen under åratal fått höra kraftfulla avståndstaganden från synd, homosexualitet, fria aborter och annat. Deras pastor har framstått som höjdpunkten av framgång; megakyrka, rådgivare till presidenten, lyckligt gift 5-barnspappa.
När avslöjandet kom om flerårigt drogmissbruk, homosexuella relationer etc. måste avståndet mellan budskap och liv ha framstått som så gigantiskt att många säkert inte kunde ta in det i tanke och känsla. Detta är ett spänningsfält som förkunnelsen levat med igenom århundradena. Den svenska frikyrkorörelsen utvecklades av människor som förlorat tilltron till ett prästerskap som var kyrkans ledare främst på grund av avansemangsmöjligheter inom den då existerande makten. Problemen finns kvar idag. En framgångsorienterad kyrka skapar förutsättningar för ledare att göra karriär, bli mediapersonligheter och få inflytande. Haggards sträckte sig ändå in i Vita Huset. Här är några aspekter på vad man bör se upp med:
1. Är pastorns vardagsliv dold, plantformsliv exponerat?
2. Verkar hans självbild vara "större än livet"?
3, Hur är det med distansen, självironin, förmågan att skratta åt sina misstag?
4. Vad säger medarbetarstaben? Är pastorns hem och familj öppen, tillgänglig?

Hjälp gärna till att komplettera den här listan över "egenskaper" som indikerar sundhet eller problem runt pastorns liv och lära.