Preacher Man reflekterar

Kyrka-stat

Kyrka med politiker i spetsen

Inför kyrkovalet i september ställer man sig ganska många frågor om den kyrkostruktur som finns kvar, trots kyrkans skilsmässa från staten för nästan 10 år sedan. Många av oss som har "frikyrkan" som vår bakgrund förundras över hur långsam frigörelseprocessen ändå är från statsmakten. På många platser finns en god ekumenisk miljö där man från olika kyrkor umgås på ett jämbördigt, öppet sätt. Men det ska inte förnekas att det finns platser där Svenska Kyrkans präster uppfattar sig som Kyrkan, och övriga kyrkor ses som en lekstuga där man väl får hålla på med sin lek, men när det verkligen gäller, då är det Svenska Kyrkan som gäller! Vidmakthållandet av en specialstruktur som ingen annan organisation i samhället har tror jag har en påverkan på detta. Vilken annan kyrka skulle kunna se det som angeläget att politiska partier skulle kandidera om styrelseposterna i den lokala eller nationella kyrkan? Ibland hävdas det att de politiska partiernas inblandning innebär en garanti för att kyrkan ska behålla sin demokratiska grund. En allvarlig anklagelse ligger i ett sådant påstående. Med tanke på att svensk demokrati har täta kopplingar till den frikyrkliga utvecklingen, baptismens ankomst till Sverige i mitten av 1800-talet och den ideella föreningsmodellens utveckling tycker jag det är genant att höra sådan okunskap från deras sida som försvarar partipolitikens plats i kyrkan.
De kyrkopolitiskt aktiva hävdar ofta att kyrkans öppenhet försvaras av dem som kommer från politikens håll. Det är tydligen så att man ser sig som en garant mot en sektutveckling som annars hotar.Med tanke på kyrkobesöksfrekenvsen i Sverige måste man säga att detta projekt i stor utsträckning misslyckats. I Lunds stift är det under 1% av befolkningen som regelbundet besöker kyrkan. Samma tendens finns i de politiska partierna och svårigheten att bibehålla öppenheten är påtaglig. Det sekteristiska draget i de politiska grupperingarna är säkerligen lika stort som i kyrkan, och kontakten utåt minst lika svår att upprätthålla. Varifrån kommer denna något nedlåtande attityd mot kyrkan?

Ett nej till påtvingad myndighetsutövning

På grund av mina djupt förankrade anabaptistiska rötter har jag alltid en djup misstänksamhet mot när stat och kyrka omhuldar varandra i någon form av samarbete som innebär myndighetsutövade, privilegier eller makt. Detta är grundfrågan i artikeln i Dagen om samvetsfrihet i kyrkan. Tony Campolos uttalande är levande och tydligt: "att mixa kyrka och stat är som att blanda glass och gödsel. Det påverkar inte gödslet särskilt mycket men har en stark påverkan på glassen!" Kyrkans utseende förvanskas dramatiskt i och med att kopplingen till statsmakten. Läs exempelvis det omfattade arbetet av J.A. Ekman: "Den Inre Missions Historia", som är en detaljrik kartläggning av den svenska maktkyrkans förtryck av kristna i Sverige under 1700- och 1800-talen. Det är hög tid i Sverige att vi på ömse håll klargör att ett skiljande mellan stat och kyrka har ägt rum. Detta har ännu inte gått upp för den stora majoriteten av Sveriges medborgare. Svenska Kyrkans aktiva är inte heller alls klara över detta över hela linjen. Och kanske mest allvarligt; den tidigare s.k. frikyrkligheten har ännu inte klart för sig i vilken stor omfattning statskyrkosystemet har påverkat även frikyrkans uppfattning om relationen tro-samhälle.
Tron lever fortfarande i frikyrkan att det är legitimt att den kristna tron priviligieras i samhället. Vårt arv borde få oss att inse att sekularisering är på Jesu agenda. I hans förkunnelse är det tydligt att han ser ett samhälle som är livsåskådningsmässigt kluvet och att hans efterföljare ska finna sig till rätta i motstånd, förföljelse och mångfald. Det innebär att den kristna kyrkan avsäger sig uppdrag som bibehåller en maktställning. Det är en viktig trovärdighetsfråga för Jesu efterföljare. Deras uppdrag är att vara frimodiga profetiska röster för rättfärdighet, sanning och medmänsklighet, en roll som lätt blir otydlig när kyrkan står i ett beroendeförhållande till staten. Det är inte märkligare än att Gotlands Kommun inte kan vara trovärdig som remissinstans för miljöprövning av Nord Streams gasledning, samtidigt som bolaget bygger om Slite hamn för mångmiljonbelopp för att "hjälpa samma kommun!
Lagstiftningen i det mångkulturella samhället skyddar allas rätt och lika värde, utbildningssystemet ger bred och ärlig kunskap om livsåskådning och tro, och dess konsekvenser. Naturvetenskap är inte fångad av någon "tro", utan redovisar öppet sanningen och lämnar den åt varje människas samvete att avgöra vad man tror, står för och bekämpar.
Detta är grunden för att jag anser det avgörande att svenska kyrkor lämnar ifrån sig allt myndighetsutövande och alla situationer som kan innebära ett tvångsläge från samhällets sida. En pastor i en fri baptistisk församling ska ha rätten och friheten att i Jesu namn välsigna det församlingen gemensamt beslutat att välsigna, inte därför att statsminister, regering eller riskdag befallt det. Om Svenska Kyrkan ska göra det eller inte är hennes interna fråga, men oviljan att göra det visar klart att den frigörelse som beslutats politiskt ännu har långt kvar innan den etablerad i kyrkans själ. Till dess fortsätter konvulsionerna.

Historisk lärdom

Innan religionsfrihet infördes i Sverige hade ett par som ville gifta sig två alternativ; prästen i den heltäckande statskyrkan eller någon företrädare för samhället. "Gå till borgmästarn" var alternativet för dem som tillhörde någon annan kyrka och som ville att deras pastor skulle förrätta vigsel. De såg nästan genomgående den följande vigselakten i deras egen församling som den "verkliga" vigseln. Det var villkoret som erbjöds.

När Svenska Kyrkan kämpar med sina konvulsioner över hur man ska hitta vägen från maktkyrka till minoritetsrörelse kan det vara av intresse att påminna sig att deras framtid helt enkelt i stora drag liknar den verklighet som deras ibland föraktade trossyskon i frikyrkan fick leva med fram till 1950-talet, då religionsfriheten anlände i Sverige. Det är ingen fara. En kyrka som släpper sin påtvingade kaplanroll, som vägrar utgöra en religiös dekoration på ett alltmer sekulariserat samhälles sociala festligheter, närmar sig på ett befriande sätt mer och mer sin ursprungliga identitet, och därmed sin gudomliga kallelse att vara till välsignelse.
Intresset för att "bli välsignad" är intressant. Jag har länge haft svårt att förstå intresset för välsignelse från deras sida som i övrigt visar 0% intresse för kyrkan. När skedde den språkliga förändring som idag innebär välsignelse = godkännande? Är det inte det man egentligen är intresserad av? Känns det bra att kunna tvinga kyrkan att välsigna något som kyrkan inte velat välsigna, d.v.s. ett äktenskapsförhållande mellan homosexuella, en form för samlevnad som kyrkan ur skapelsesynpunkt ansett förbehållet hetrosexuella? Eller är det verkligen så att man är ute efter GUDS välsignelse, d.v.s. hans goda välvilja och nåd mot en människa oavsett sexualitet, ras, kön etc. Om det är den välsignelsen man söker kan kyrkan naturligtvis ge den, oavsett om den har juridisk vigselrätt eller ej, men jag förmodar att vi skulle se ett ganska stort ointresse att först gå "till borgmästarn", sen komma till kyrkan för att välsignas.

Med förankring i anabaptismens tänkande är det helt naturligt för mig att tänka att kyrkan måste hålla rågången klar mellan kyrka och stat, och när staten använder sina rättigheter, ekonomiska bidrag eller annat för att tvinga kyrkan i en riktning som går mot dess karaktär tacka nej. Som sekularisering och individualisering går fram idag är vi snabbt på väg mot minoritetsläge och förföljelse. Varför inte vänja sig vid det?