Preacher Man reflekterar

Karismatik

Karismatik - kraft, form, funktion

Gångna veckan satte fokus på karismatisk kristendomstyp och på sin bloggsida har vännen Jonas Melin skrivit bra och insiktsfullt om både möjligheter och risker. New Wine har framgångsrikt genomfört en konferens för ledare. En rad bloggar och kommentarer finns kring detta.
För mig personligen var mötet med Den Karismatiska Förnyelsen på sjuttiotalet helt livsförändrande. Jag behöver inte här gå in på alla konsekvenser det förde med sig, men det innebar omfattande konsekvenser i mitt sätt att förstå lärjungaskapet, församlingens roll och ledarskapets funktion.
Femton år senare, då jag arbetade som pastor i en församling i USA fick vi uppleva en våg av ett liknande slag, som vi sedan kom att förstå berörde många sammanhang runt om i Västvärlden. Från den syamerikanske evangelisten Rodney Howard-Browne´s tjänst i Florida spred sig ”skattväckelsen” och slog ner i vår församling liknande det som skedde i Vinyard-församlingen i Toronto, vilken blev en central hub för Toronto-väckelsen. Vår församling hade under flera år erfarenheter av människor som kommer under Andens påverkan, föll och låg som fastnitade vid golvet, skrattade och jublade, profeterade och drömde, hade änglasyner och upplevde helanden. Vi var inte på något sätt kopplade till Toronto, men då vi hörde om deras erfarenheter var de likartade. Även i Europa kom det konsekvenser i liknande former. I Helsingborg medverkade jag i Väckelsevindar,en sommarkonferens 1995 och -96, där Mark DuPoint, Hans Johansson och andra med kopplingar till Vineyard-rörelsen medverkade. I Sverige fanns under åren i slutet av 90-talet en öppenhet, inte minst för det profetiska. I de sammanhangen där jag fanns, i USA, Europa och Sverige var jag med om hur vi kunde profetera över många tiotals människor i varje gudstjänst. Jag skulle utan överdrift säga att att jag hörde profetiska tilltal över tio tusen människor under de tio åren 1993-2002.

Jag har dock idag några frågetecken som jag, likt Jonas Melin, vill lista för eftertanke:

1. Det är sällan profetior känns så där ”farligt falska” som om det vore ”Anti-krist” i farten, men däremot upplevs de sällan så där 100%-igt rätta och riktiga. Jag tror det finns en överdriven farhåga att det ska bli så hemskt fel, så att man måste pröva profetior utifrån ”sant-falskt”-kriterier. Fast allt ska prövas. Ett profetiskt ord måste dels inte lägga ut framtidens kartbild för de närmaste tjugo åren för en person, men måste inte heller ha så mycket med förutsägelse att göra över huvud taget tror jag. Att genom ett tilltal få veta att Gud ser mig, bryr sig och vill mitt väl tycker jag är perfekt nog. Det måste inte förklara ondskans problem eller demonernas existens, inte om predestination är sant eller falskt. En hälsning som ger en hint om hur nästa steg i Gud ska tas är bra nog.

Å andra sidan tänker jag att många blir väldigt imponerade av att någon med hjälp av profetia beskriver nu-läget ganska exakt. Då tänker man ”Wow, det måste vara Gud, för han så precis som det var”. Men det är ju fortfarande inte det viktiga. Tröst, förmaning, uppmuntran - hjälp att ta ett steg till i vandringen med Herren Jesus. Hur många av dessa tusentals som profeterats över har fått den hjälpen? Det är alltid uppmuntrande när någon kommer fram och säger: ”Du profeterade över mig, och det var mitt i prick”. Ännu hellre: ”Du profeterade över mig för två år sen, och sen dess är mitt liv sig inte likt”.

2. Den profetiska formen som vi ofta tillämpar den förutsätter en viss - västlig - form av församling, gudstjänst och ledarskap. Det är framifrån, uppifrån och från några få som det hela kommer. Mötena eller konferenserna bygger på en talarstols- och plattformsuppfattning av hur gåvorna ska fungera. Under många årtionden i den karismatiska rörelsens sammanhang har jag varit på tusentals möten och konferenser, men sällan hört det profetiska ifrågasätta formen för den verksamhet som fötts av Andens gåvor är i bruk. Visst talar Anden om att vittna, vinna, gå ut, nå ut, men i formen förutsätts på något vis att vi fortsätter med det som vi alltid gjort det: i kyrkan, från talarstolen, med plattformspersoner. Lätt gjort att församlingar som vill leva i den karismatiska förnyelsen blir plattformsbyggare åt estradörer i Jesu namn.

Å andra sidan fattar jag ju att det måste finnas mötesplatser, tillfällen ska ges när gåvor kan komma i bruk. Det måste finnas språkrör, personer som står till förfogande etc. Men jag är orolig när det sägs att ”nu är det dags igen för en ny karismatisk våg, för vi var på den där konferensen och där hände det”. Om konferensen funkar som en start-kabel är det väl bra, men när jag läser att de som varit på konferensen i Stockholm i mars redan anmält sig till konferensen i Vänersborg i juli blir jag fundersam. Konferenskristendom tycks ha en stark koppling till karismatisk kristendom.

3. Pingströrelsen, född i Topeka och Azuza Street, har under hundra år blivit en gigantiskt stor rörelse över världen, därom råder ingen tvekan. Den har vunnit många för Kristus. Den karismatiska rörelsen och Toronto-välsignelsen har fått ett större fokus på de redan kristna i de redan existerande kyrkorna som blivit förnyade i sin tro. Ja, jag vet, det är en sådan där trist argumentation som jag själv, då jag varit mera aktivt involverad i ”rörelserna” viftat bort, eftersom jag inte tycker det är relevanta invändningar. Men samtidigt måste jag ju erkänna att det finns en poäng i det.
Det går liksom mot Andens verk och väsen att stanna i kyrkan, välsigna redan omvända och lämna den större delen av befolkningen oberörd. Att förpacka sina gåvor i en sådan form att det måste vara i kyrkan, i en viss mötesform och under karismatikens former som det ska ske utestänger ju bums en stor del av befolkningen för vilka kyrkan är främmande, vad vi gör där känns konstigt och där karismatiken lätt göms under ett slags Kaanans tungomål-täcke.

Å andra sidan kanske den måttstocken är helt fel? Kanske inte Anden delar upp människor i sektens svart/vita mönster utan möter alla som vill, och i kyrkan finns kanske redan väldigt många av dem som vill? Och man kunde ju argumentera att någonstans måste man få öva på gåvorna, för att sedan ta dem ut i vardagsmötena på jobbet, i skolan och köpcentrat. Problemet är att det är ganska lång väg från konferensen till köpcentrat ibland.