Preacher Man reflekterar

Församlingsstart

Församlingsplantera mera

Pionjär 08 - mer behövs...

Är det bara jag, eller...?

Känner du igen känslan? Kom hem från Pionjär 08, en församlingsplanterarkonferens som för första gången (!) i dess tio-åriga historia faktiskt väckt visst uppseende, inte minst i
Dagen! Där har man kunnat läsa om konferensen, talarna och inte minst de två uppseendeväckande nyheterna; samfundsledarnas gemensamma stöd för församlingplantering och en Sverige-undersökning som borde gett stor anledning till höjda ögonbryn. I den visade nämligen undersökarna att det sker en dramatsik minskning av frikyrkornas församlingar. De presenterade regionsvis siffror om medlemsutvecklingen, som t.ex. visade att om antalet frikyrkor i Stockholm ska ligga kvar på samma nivå som 2005 så behöver det planteras nästan 400 nya församlingar inom de närmaste 12 åren. Med tanke på att vi de senaste 5 har startat 22, och samtidigt lagt ner massor (220 för att vara exakt) borde siffrorna få vem som helst att hicka - och blekna - i vart fall om man fortsatt har tro på att det är frikyrkans modell som gäller.

Utmaningen
Om vi skulle bibehålla församlings"tätheten" på samma nivå som 2005 behöver vi starta 384 församlingar i Stockholm, 190 i Skåne, 72 i Västra Götland och 835 i hela landet. Det innebär att de c:a 100 fasta deltagarna i Pionjär 08 var och en behöver åka hem och starta 9 nya församlingar var under de närmaste 11 åren , samtidigt som ingen får lägga ner, om vi ska ha lika låg kyrkonärvaro som 2005! Med tanke på dessa skakande siffror måste jag erkänna att jag läser kommentarer, intervjuer och blogg-inlägg runt Pionjär 08 med viss förvåning. "Det kändes bra, det verkar som om det vänder, nu siktar vi mot framtiden, det är väckelseatmosfär i luften!" Hallå, var vi på samma ställe, eller? Det är så jag menar att det känns lite underligt ibland efter härliga konferenser. Vardagen är här - det är nu vi måste göra jobbet.

Gammal karismatisk världsbild
En del undervisning som kom fram under konferensen tycker jag var tunn och stratetegiskt otydlig för att ge mig någon indikation om vart vi är på väg. Det handlade om övervintrad trosförkunnelse och gammal karismatisk skåpmat - Djävulen, demoner, Peretti-världsbilen med en millitärt organsierad andevärld; Guds ilska över kristnas apati och synd och slarv mm. - och gav inga riktlinjer för en församlingsplanteringsrörelse i efterkristenhetens epok. En typisk vi/dom-syn som delar in världen på ett sätt som känns ganska förlegad. Glada exempel från andra länder utan kulturell kontextualisering tycker jag ofta är en metod som används men utan att det leder till någon djupare förståelse av uppdraget specifikt i vår egen tid och kultur.

Till sist även samfunden
Det kom ett uttalande av ett stort antal samfundsledare omkring behovet av nya församlingar. Jag instämmer till viss del med Ulf Ekman som på sin bloggsida säger ungefär att "det var väl på tiden!" Roligt att det blir sagt - samtidigt kanske man skulle kunna ha önskat sig en slags: "och vi beklagar alla hårda ord och känner med de offer som skördats på grund av vår tidigare negativa attityd mot nya församlingssstarter!" Men som sagt - nu är det sagt, vilket kan innebära utrymme att experimentera och få stöd från respektive samfund. De har ju en ganska kort tid på sig, 10-12 år, för att vända trenden och skapa hundratals nya församlingar omkring sina sammanhang, samtidigt som man måste jobba med frågorna om församlingsförnyelse och omstarter på ett helt nytt sätt. Att gå samman som samfund har i EFKs fall varit relativt positivt, men inte en entydig lösning på planteringsfrågorna. Detta trots att EFK redan vid start hade församlingsplantering på dagorndingen.
I avsiktsförklaringen från SB, SMK och MK andas man inte med ett ord om det akuta behovet av församlingsplantering! Här handlar det om kyrkor som ska bli ett, leva ut sitt uppdrag, tjäna Gud och medmänniskor, men det klara missionella uppdraget att förkunna, vinna, växa och göra lärjungar är inte inom synfältet! Hade inte det varit viktigt i sammanhanget?

Så till allt det goda
Konferensen samlade många unga, som med entusiasm bad, lovsjöng och lyssnade. Konkreta exempel bl.a. från Norge (250 nya församlingar på 10 år) och England (Soul Survival) inspirerade. Det pågår en mobilisering av en liten, men hängiven skara av församlingsplanterare i Sverige. De behöver helhjärtad uppbackning och förbön.
Bra seminarier om olika ämnen var viktiga kontaktpunkter, och känslan av stark samhörighet bortom traditionella samfundsgränser var en stark behållning. Men inte en enda samfundsledare var där, och såvitt jag förstår få styrelsemedlemmar eller liknande från våra samfundssammanhang. Det tycker jag är en allvarlig indikation på hur mycket arbete som återstår innan frågan om församlingsplantering hamnar högst på dagordningen.

Se det annorlunda

En heldag med samfundsledarna - om församlingsplantering! På gamla Mssionsskolan, eller som det hette på min tid, Teologiska Seminariet. Det var inte utan att jag hade lite deja ´vu-känslor idag. Kl. 10.00 träffades ett 20-tal personer för att ha en länge emotsedd dag tillsammans. Församlingsgrundande Nätverket (FG-nätverket) har under flera år burit på en förhoppning att kunna möta de samfundsledare, vars samfund/kyrkor är representerade i FG. Och idag kunde det alltså bli av! 20080208 kanse kan bli lite av en historisk dag. Mats Gunnarsson passade på attt fota. Samtalen rörde sig omkring behovet av nya församlingar i Sverige.
"På min tid" på Teol. Sem., alltså 1967-72, var det minst sagt fult att tänka på nya församlingar. Det behövs inga sådana i Sverige konstaterade vi, utom möjligen på de vita fläckar på kartan i storstädernas förorter dit folk flyttade - men inte kyrkan. Dit kunde man kanske få bege sig och börja något nytt. Men det var viktigt att alla var med på det. Och exempelvis den svenska pingströrelsen, med sin "en stad-en pingstförsamling"-doktrin fungerade i mång och mycket som en riktig hämsko på utvecklingen. Det ansågs onödigt, splittrande och anti-pingst att försöka komma i gång med församlingsarbete på platser där pingst fanns företrädd. En bönegrupp, en söndagskola eller en LP-grupp ansågs vara nog med församlingsuttryck för att känna sig en aning kränkt. Lite samma problem som Svenska Kyrkan har haft - och kanske i viss mån fortfarande har på sina platser.
För min del var ändå frågan om nya församlingar ofrånkomlig. De fanns ju i Apostlagärningarna, pionjärerna, de som prövade att gå in på nya områden, som inte nöjde sig med att stanna inom det uppnådda. Under mina två första pastorstjänster efter avslutad utbildning på Teol. Sem. försökte jag stilla mitt bultande pionjärhjärta, hålla mig inom de utstakade gränserna och arbeta för församlingsutveckling inom ramen för där jag befann mig. Men efter 6 år gav jag helt enkelt upp, kapitulerade inför den starka ivern att börja jobba med församlingsplantering och gav mig ut på min och Sigrids första - ganska strapatsfyllda - resa in i det okända församlingsplanteringslandet.
När jag som etablerad pastor inom dåvarande Svenska Missionsförbundet kastade mig ut i sådana djärvheter dök det upp ett brev från T8:an, alltså SMFs expedition på Tegnérgatan 8 i Stockholm. Här fick jag försöka att så gott det gick förklara för missionsföreståndare Gösta Hedberg och inre missionens sekreterare Lars Lindberg varför jag tyckte det behövdes nya församlingar. Jag kan väl avslöja att jag lyckades dåligt med det, och efter ett samtal som stundals var "animerat" beslutade vi att det var bäst för båda parter att gå skilda vägar. Jag lämnade altlså expeditionen, och inte så långt därefter pastorskåren, för att pröva lyckan i "frifräsarnas" led.
Att 30 år senare höra Missionskyrkans chef, Göran Zettergren uttrycka sin och sin kyrkas bergfasta övertygelse om behovet av nya församlingar i Sverige idag är ganska enastående. Och idag satt Frälsningsarméns chef, Alliansmissionens och Baptistsamfundets ledare, ledare för EFS och OM, Anders som är missionsdirektor för EFK och representanter för Pingst och sa entydigt: "Vi behöver satsa på församlingsplantering". Och man förundras och gläds. Det kan ske förändringar. Vi kan börja se annorlunda på saker. Det är ganska härligt!

Plantering pågår

Fick chansen att möta ett inspirerat gäng folk från olika kyrkor idag. De har det gemensamt att de är väldigt hängivna tanken på att vi ska starta nya kyrkor i Sverige. Kommer från olika kyrkor, ser säkert olika på en rad frågor, tolkar kanske Bibeln olika - vad vet jag? Men deras övertygelse är att det går att börja nya församlingar i det här landet. Små grupper, kluster (låter lite kusligt, tänker på kluster-BOMBER, men, nåja...) bönegrupper, pannkaks-kyrkor eller vad du vill. Det ska gå. De är övertygade.
Öjvind fra Norge var där och berättade med varm inlevelse att Norges kristna har startat mer än 200 nya församlingar på en tio-årsperiod. Jo, du läste rätt - 200!! Det är inte så svårt heller, tycktes han vilja säga. Kan vi i Norge, borde väl ni svenskar kunna. Det sa han inte, men tänkte kanske?
Det är ett dokumenterat faktum att antalet kristna i en nation ökar när antalet kyrkor ökar. Och det tycker jag är bra. Det betyder att fler fredsälskande, nästaälskande, barnälskande, skapelseälskande, invandrarälskande, Jesusälskande människor kommer loss i Sverige, och sådana kan vi inte få för många av. Jag tycker det skulle vara uppmuntrande om vi fick se nya församlingar växa fram på Sveriges karta, fylla de vita fläckar där inga kristna längre samlas, och göra något konkret.
Om du är en vanlig vardagskristen som går och funderar över att du skulle vilja bli med i ett gäng som börjar dra igång en kristen gemenskap på er ort för att göra Jesus känd och trodd, älskad och efterföljd, hör gärna av dig till mig. Det är mitt jobb att försöka sporra dig att stå på, och kanske kan jag förmedla kontakter så att du hittar några andra vildhjärnor i dina trakter, som inte har gett upp utan tror att det går idag också att starta nya församlingar i Sverige. Maila till: peringe@dreems.org

Finding the First

I have spent most of the weekend March 16-18 in Malmö, Sweden. The yearly conference Piomjär 07 had gathered about 120, mostly young people. At the friday night service many of them responded to an altar call, saying yes to God, and yes to the call to be a church planter.
I belive the hardest part is to find the first; the first pioneer family, the first team members, the first home to open for a cell group, the first public meeting. In my experience that is what you need to giva attention to. And that is why I came back from the conference encouraged. There were significant enough numbers of pioneers there to see quite a number of new churches planted.
I think the greatest need today is to plant a new kind of churches for a new kind of society, the post christian Sweden and western Europe. And we need to find those who are ready to become the first seed.