Preacher Man reflekterar

Församling

Nästa vecka - ett nytt kristet landskap?

Nästa vecka - ett nytt kristet landskap?

Ja, det skulle kunna hända att svenskt andligt landskap blir drastiskt förändrat nästa vecka. Om baptister, missionare och metodister beslutar sig för att lägga sina respektive samfund i gravens vila och låta ett nytt kyrkosamfund uppstå, då går en plan i verkställighet som påstås ha rötter tillbaka till 1905. Och då kanske man kan säga att "bättre sent än aldrig". Det finns mycket som känns spännande inför en sådan utveckling, men det finns också ett antal frågetecken som hopar sig i min tanke och här är de listade helt utan någon rankning:

1. Jag tycker entusiasmen skulle ha varit större. Det har varit ett antal möten, tankesmedjor mm. men det känns lite som EU-valet över det hela. Oj då, är det redan dags? Ska du rösta? Nja, vad ska man då rösta på? Inte ens ungdomsorganisationen Equmenia som var först ut att förenas har verkat riktigt på bettet. Vilka är glada för det här? Låt dom kliva fram och inspirera alla andra!
2. Jag tycker debatten har varit alldeles för klen. Dopfrågan, Ämbetsfrågan, Kyrko- och församlingssyn, Internationella åtaganden, Utbildningsfrågor, Uppdraget för en ny Kyrka, det är bara några av alla de frågor som jag tycker skulle hetsigt ha drivits i media och på möten. Kanske det inte varit "locket på", men lite åt det hållet. När ex. jag själv tog i dopfrågan för ett år sedan i Sändaren möttes jag just av Anders Svenssons (MK) hand över det hela som lät ungefär: nu ska vi inte bråka, det löser sig säkert. På bloggen kopplad till Gemensam Framtid kan man visserligen följa en debatt, men börjar man kolla vilka som lagt in inlägg är de främst ett större antal metodister, en del missionare men knappt någon baptist, och av metodisterna svarar två-tre stycken för inlägg som faktiskt är ganska anti hela vägen. Så det förekommer väldigt lite av konstruktiv debatt i de verkliga sakfrågorna tycker jag.
3. Slutna rum, goa möten för invigda tror jag inte är bra, men har präglat utvecklingen av det här projektet alltför mycket enligt min syn. Jag anser mig inte ha varit oinitierad eller ointresserad, men det har varit få grupper som tuggar, idisslar och tuggar igen och kommer med textmassor som innehåller många ord men lite vision. Det verkar som om samfundsledarna gillar varann, presidierna gillar varann och styrelserna gillar varann. Och det är ju jättebra - men räcker det? Förankringen hos våra samfunds gräsrötter tror jag är ödesfrågan och där känns det oroande tunt. Sändarens undersökning pekar i riktning mot att det är tveksamhet i stora mått hos ordförandena runt om i landet även om rubriken frimodigt säger att det finns stöd - och det gör det. Men räcker det?
4. Jag tycker det är ett misstag att processen om ett nytt kyrkosamfund bara ska beröra riksplanet, medan distrikts- och lokalnivån förblir som den alltid varit. Först om en radikal utmaning kommit från ledningen typ: "VI vill att våra resp. lokalförsamlingar upprättar en motsvarande plan om samarbete för samgående inom 3 år" hade vi fått lov att verkligen ta oss en funderare. Nu blir det inte någon egentlig synlig förändring på lokal nivå. Missionskyrkan är det enda samfundet med en fungerande distriktsorganisation. Kommer vi att uppgå i den? Det skulle ha känts mera trovärdigt om processen drivits underifrån. Vad händer med dom som inte vill vara med om en rikssammanslagning, men förbli en baptistförsamling lokalt?
5. Jag saknar en konkret missionell utmaning i texerna som ligger till grund för beslut som ska fattas. Det sägs inte mycket om återevangeliseringen av Sverige, inte ett ord om församlingsplantering eller en ny förståelse av Missio Dei, Guds uppdrag till sin kyrka i alla tider. Borde inte det vara den starkaste drivkraften bakom ett nytt kyrkosamfunds tillkomst - för att möjliggöra för oss som kristna i Sverige att förverkliga vårt uppdrag? Nu är det främst det ekumeniska perspektivet - och det är bra, men kan diskuteras i dess utformning. Det kan däremot inte missionsuppdraget. Det är en befallning. Utan mission - ingen kyrka. Utan kyrka ingen mission.

Vilka frågor känns obesvarade för mitt anabaptistiskt inspirerade hjärta? Här är ett antal, men det finns fler.

1. Kommer dopfrågan att hamna i en kompromiss av missionskyrkotyp eller vågar vi oss på något radikalt kanske av typ tro/dop sammanfört i en efterkristen tid och bli norm, med barndop som undantag? I ett land där barndöpta snart är en drastiskt krympande minoritet kommer dopet i ett helt nytt läge. Vi måste bryta upp från folkkyrkans tolkningsföreträde och se missionsuppdraget som det verkligen ser ut efterkristet.
2. Kommer det avtal som finns mellan Svenska Kyrkan och Missionskyrkan/Metodistkyrkan om "nej till omdop" att rivas upp eller tas över av ett nytt samfund? Omdopsdebatten är nedvärderande för den som har en baptistisk övertygelse. Vi "döper inte om" - vi döper människor som inte kan omfatta sitt eventuella barndop som ett för dem gällande dop. Detta är en själavårdande utgångspunkt, och det finns även många pastorer inom Missionskyrkan som våndas över att detta avtal hindrar dem att komma människor till mötes som brottas med dopfrågan.
3. Om det blir en kyrka enligt ovan, kommer då en samvetsklausul enligt Missionskyrkans ordning att gälla, d.v.s. den som inte för trons och samvetets skull kan tänka sig utföra ett dop kommer att kunna tacka nej?
4. Kommer ett nytt samfund att ha en mer hierarisk syn på kyrkans uppbyggnad, ledarskapets struktur och beslutsfattandet? De samfund som baptister kommer att möta för att finna en gemensam framtid tillsammans med har en annan struktur och jag skulle gärna vilja veta om vi hamnar i en biskopsledd kyrka.
5. Kommer vi att bibehålla det lekmannaledda församlingsbyggandet, eller kommer en annan ämbetssyn att även påverka det lokala församlingstänket?

Ett skjortbyte för samfunden

Rapporten från presskonferensen med ledarna för SMK, SB och MK inger viss oro. Förstå mig rätt. När Göran Zettergren från Missionskyrkan säger, med tanke på hur lång tid det hela får ta, att "man byter ju inte skjorta över en natt", då anar man att det här kan nog ta tid. Jag menar: hur lång tid behöver Missionskyrkan för att byta skjorta? En natt...? Man häpnar :)
Och det låter som om Karin Wiborn kastar in en brasklapp. Även om vi inte når det uppställda målet så har vi kanske uppmuntrat varandra att bli bättre Jesusefterföljare, säger hon. Tja, det kanske gäller arbetsgrupper, presidier m.fl. men något direkt lokalt genomslag i församlingarna har vi inte sett till. Och ingen direkt engagerande debatt i media heller, tycker jag Försökte själv att dra igång en dopdebatt, men möttes av kalla handen. Hittills är intrycket av "processen" ganska sömnigt - och det är bara två månader tills årskonferenserna ska fatta beslut. Är det kanske så att de flesta av oss tycker det här är för lite, för sent, och för oviktigt för att engagera gräsrötter?
Det finns många stora frågor som ställs runt om i de församlingar som mer eller mindre direkt kommer att påverkas av de beslut som ska fattas på årets konferenser.

After Christendom är mer relevant

Jag tycker Stefan Swärd i sin artikel om emerging church missar den bakgrund mot vilken de tankar föds som McLaren, Bell m.fl. gör sig till talesmän för. Den amerikanska kommersialiserade kyrkomodell som vi sett under 1900-talets sista årtionden har framkallat en tuff motreaktion mot ett ständigt fokus på kyrkans verksamhet som magneten som ska dra de som står utanför. I den av statskyrkomonopolet starkt präglade svenska kyrkomiljön är detta svårare att läsa in, i stället har sekulariseringen här skjutit rejäl fart och lett till kyrkofrämlingsskap som utmanar vår begreppsapparat och semantik.
Det som Stefan Swärd beskriver som väckelserörelse uppträder ju aldrig utan rötter i kulturen. Våra svenska rörelser som under 1800-talet etablerade flera frikyrkosamfund hade rötter i ett samhälle som dramatiskt förändrades av industrialism, demokratisering och urbanisering. Det är otänkbart att deras attack mot kyrkans dåvarande traditioner, och helt nya former för att vara kyrka, kan tänkas utan den bakgrunden. Kritiken i den tiden kanske lät ganska likartad: "Detta är inte klassisk väckelsekristendom". Det kan vara tänkbart att strävan efter att förstå postmodernismen och söka sig fram i dekonstruktion av den moderna begreppsapparaten är ett första steg i att skapa en förutsättning för att evangeliet på nytt ska låta relevant i vårt samhälle. Det låter väl lite för enkelt att tro att den kontextualisering som är nödvändig i vårt samhälle skulle komma genom att vi dammar av väckelserörelsernas språkbruk från tidigt 1900-tal?
En utgångspunkt som bl.a. Dr. Stuart Murray använder i sin "After-Christendom"-forskning och i sitt författarskap är egentligen mera relevant för vår svenska situation än "Emergent Church". De 1500 år av kristenhetsepok som format samhälle och kyrka i nordvästra Europa ställer oss inför helt andra utmaningar än nord-Amerikas korta historia med en marknadsanpassad kristen verksamhet. Vi vet inte om postmodernism existerar fullt ut, (kanske är det en senmodernism) och det saknar kanske betydelse. Men att vi lever "After Christendom" är ställt utom alla tvivel!

Not sooo Lone Star

SVTs Existens visade i måndags det första av två avslöjande reportage om församlingen Kristet Center Syd, där personer ifrån avhoppargruppen framträtt med berättelser som hör hemma i instruktionsboken för hur sekter bedriver sin verksamhet. Församlingsledningen och medlemmar i KCS framträder också och med mekanisk monotoni upprepar de fraser som alltid hörs i sekter. Inget nytt under solen. Vem väntar sig något annat? Patetiskt. Pastor Segerliv får frågan om han är våldsam av sig, och vid hans sida står hans nuvarande fru och skakar energiskt på huvudet, "det har jag aldrig sett!". Vad vi kan se av reportage nummer 1 är:
- KCS har inte några fria, öppna gudstjänster eller liknande som ger utomstående möjlighet att se och uppfatta vad som undervisas.
- Pastorns totala grepp över situationen är inte en diskussionsfråga. Den är ett faktum. Han har total kontroll över gruppen, och skapar bara en yta av medbestämmande och möjlighet till inflytande. Detta är det läge av manipulation som är långt starkare än yttre maktmissbruk och kontroll.
- Barnarbete är absolut klart tillämpat i KCS
- Medlemmarnas arbete i KCS är klart och tydligt den form av kristet "tjänande" som praktiseras i sekten. Detta är beviset för hängivenhet, basen för befordran och uttrycket för lojalitet mot ledarskapet. Denna lära är väldokumenterad i sekter.
Jag är osäker på om Existens´reportrar är så naiva och överraskade i mötet med sekter som de framstod som i programmet. Det är kanhända en avväpnande strategi för att locka ut sekterismen i ljuset, men som kommentarer mellan inslagen gör det ett förvirrande intryck.
Hur ska vi förhålla oss när media sätter strålkastarljuset på sjuka företeelser inom kristenheten? Borde vi bidra och hjälpa till, eller ska vi som det ibland hävdas, försöka tysta ner detta, eftersom det inte ärar Gud? Jag tror att de frågeställningarna verkligen vittnar om ur illa vi har spårat ur i en del pingst/karismatiska/trosrörelse-sammanhang. Vår ledarsyn, vår auktoritetstro, framgångstänkande, lydnad och mycket annat i den vägen lockar oss till en slags passivitet inför den sjuka sortens andlighet. När profetior och mirakler, änglar och demoner dyker upp på scenen är det lätt att vi backar undan i stället för att frimodigt slå på ljuset och verkligen djupgående analysera. JAg är medveten om att det finns en risk. HÄr är några riskfaktorer för dem som är med i KCS idag, när kritikvinden blåser:
- motståndet är ett bevis för att vi är rätt
- säkert har någon någon gång profeterat om att motstånd ska komma, men att vi inte ska ge vika. Ser ni nu att det var rätt?
- behovet av att visa att jag verkligen inte tagit intryck av de negativa ifrågasättandena driver medlemmar in i fördjupad lojalitet
.- avståndstagande mot de "farliga" - avhopparna, släktingarna etc - kommer att öka
- den maktfullkomlige ledaren tar in av kritiken och justerar sitt beteende för att skapa ett "förr" och ett "nu".
- en ny grupp av ledargestalter kommer ofta fram i sekten vid en sådan tid, med större krav på radikalitet, vilket går ut över gruppens medlemmar.
- ekonomiska uppoffringar av olika slag blir nödvändiga eftersom gruppens periferi minskar och den lilla kärngruppen inte klarar det
- i KCS fall finns en påtaglig möjlighet att de företag som i stor utsträckning köpt in sig på Vildmarkscentret backar och inkomsterna rasar. Det kan leda till att pressen på kvarvarande medlemmar att jobba mer och hårdare, offra mer och binda sig ekonomiskt genom privatlån etc. ökar med växande svårigheter för medlemmarna att komma loss som följd.
När avsnitt 2 visats förstärks bilden av den totalitära miljön, och för oss som på ganska nära håll kunnat möta många av dem som skadade av behandlingen kravlat sig bort från Segerlivs maktsfär är bilden klar. Det finns inga förmildrande omständigheter. Med gråten i halsen har pastorn hävdat att han är utfryst bland kristna förkunnare, men i så fall visar det väl att det ändå finns lite sund tanke i de kretsarna.
Ett annat sammanhang, verksamt i vår region är församlingen Faderhuset i Köpenhamn. Här har pastor Ruth Evensen härskat oinskränkt i många år. Många har vetat det, men med stor försiktighet har kristna tassat runt ämnet. När nu Ruths dotter går ut i skakande klarlägganden blir bilden klar. I en artikel försöker jag lägga ut det materialet för beskådande.



Artiklar om LO

Artiklar om LO

Tidningen Dagen har i sina ganska försiktiga, hovsamma artiklar om Livets Ord gjort en kartläggning av en del av de områden där Livets Ord utsatts för kritik - ibland ganska brutal sådan. Det finns anledning att respektera Livets Ords arbete, inte minst på missionens område. Det är också imponerande att man lyckats hantera summor som får anses vara i paritet med ett ganska stort företag (2.1 miljarder på 25 år) utan att dra på sig stora skandaler. Samtidigt kan man kanske konstatera att deras insatser på hemmaplan inte i och för sig har lett till några stora inbrytningar.

Samtidigt tycker jag att man i sanningens namn ska påminna om att det inte varit så lätt att diskutera det som den riktigt allvarliga kritiken siktat in sig. Det har handlat om svårdiskuterade och -åtkomliga områden. Som en av dem som fanns med i den karismatiska förnyelsen i Sverige, vilken föregick Livets Ord skulle jag vilja försöka mig på en annan - lite egen - vinkel för att se om det kan vara ett sätt att komma åt vad som skedde.

Fortsättningen av karismatiken?
Ett uppdämt handlingsbehov?
Församlingsplanteringsrörelsens vägröjare?
Tid för trosförkunnelse - tid för enhet?
Test av profetior?
Vad är sekteristiskt i L.O.?


Fortsättningen av karismatiken?

Livets Ord skildrar sig själv ofta som en slags fortsättning på den karismatiska förnyelsen i Sverige. Denna uppfattning tror jag inte omfattas allmänt av dem som var med i det skeendet. Det skulle bli alltför omfattande att försöka skildra den karismatiska förnyelsen i Sverige och internationellt under 1960- och 70-talen, men man kan säkert med fog hävda att denna förnyelse under största delen av denna period var en församlingsutvecklingsrörelse med bred förankring inom samtliga samfund i Sverige. Studentrörelsen Credo framhåller på sin hemsida att “Jesusrörelsen och den karismatiska förnyelsen bidrog under 70-talet till att riva barriärer mellan samfunden i Sverige.”
Katarinakonferenserna fick under dessa år en avgörande roll. 1981 inbjöds till en allkristen gemenskap över alla gränser den 1-2 maj. Initiativet kom från den karismatiska »allkristna Katarina-konferensen».
Som arbetsgrupp bakom dessa karismatiska konferenser stod tidskriften »Logos» redaktion och medarbetare. I ett upprop heter det bl.a.: »Det är nu tid att också Guds folk endräktigt kommer samman inför Herren» och »inför Gud vill vi bekänna splittringens synd».
En av förgrundsgestalterna i denna del av förnyelsen var ÖM-pastorn Sven Nilsson. Han uppfattades som en profetröst som starkt betonade vikten av att den karismatiska förnyelsen stannade kvar inom samfunden, som en förnyande och förändrande kraft. Han var starkt emot tanken att de kommunitetsliknande gemenskaper som vuxit upp i den karismatiska förnyelsens kölvatten (Bro, Sundsvall, Kroksbäck, Uddevalla, Tullinge, Brandbergen, Linköping, Jutatorpet mfl.) skulle leda till församlingsbildningar. Han ansåg att detta skulle motverka den inre förnyelse av kyrkorna i Sverige som han i det läget ansåg vara den överordnade frågan. Många andra ledande gestalter var i princip av samma uppfattning, och en viss spänning med hänsyn till dessa framtidsfrågor kunde märkas i den karismatiska konferensen i Stockholm hösten 1978. Där medverkade pastor Ern Baxter, en av den amerikanska karismatiska förnyelsens mest namnkunniga och kontroversiella ledare med ett budskap om Israels uppbrott från Egypten till löfteslandet som kunde tolkas som en uppmaning att lyda Andens röst om att gå vidare, samtidigt som den andre huvudtalen, Sven Nilsson, framhöll vikten av att förnyelsen stannade kvar inom samfunden, för att där vara ett salt och ett ljus.

Signalerna som på detta sätt kom var otydliga, och från 1979 och framåt är det påtagligt hur det skedde en stagnation i den karismatiska förnyelsen. Karismatikens uttrycksformer blev nu mer oklara, och vissa grupper som gick vidare i församlingsgrundande riktning marginaliserades och kritiserades ganska hårt. Det fanns ett uppdämt behov av att något skulle ske. En frustrerad skara som berörts djupgående av det karismatiska skeendet i Sverige under mer än 10 år väntade på någon slags signal från ledargestalter de lärt sig lyssna till: Sven Nilsson, Stanley Sjöberg, Kjell Sjöberg, Ylva Eggehorn, Helge Fosseus, Colin Erquart, Harry Månsus och Johannes Facius för att nämna några. Under tidigt 80-tal blev det påtagligt att de inte hade för avsikt att samlas för att ge ett gemensamt tilltal in i situationen. Ett slags vakum hade uppstått.
Jag tror detta är en viktigt bakgrund till varför Livets Ords konferenser, och Ulf Ekmans framträdande fick det genomslags det fick från 1982 och framåt. Besökte man de tidiga konferenserna i Uppsala, liksom undervisningskvällarna i Södermalmskyrkan, Stockholm, var det påtagligt att här samlades den efter-karismatiska skaran. Faktum var att innehållet i förkunnelsen hade nästan helt andra rötter än i den karismatiska förnyelsen.

enhetstanken i den karismatiska rörelsen stod mot exklusiviteten i LO
ledarsynen i LO stod mot Kristi-kropps-tänkandet inom karismatiken
förtröstan som grundhållning stod mot rationaliteten och det personliga ansvaret i LO
ödmjukheten, som kännetecknade den karismatiska rörelsen stod mot självmedvetenheten inom trosrörelsen.

Detta tycktes inte ha någon avgörande betydelse. Delar av den aktiva gruppen runt Jesusfolket från Jutatorpet kom att tidigt bli en viktig stödgrupp för framväxten av Livets Ords bibelskola och TV-verksamhet. Detta skedde trots att den kulturella skillnaden mellan Livets Ords vit-skjorta-och-slips-tvång och Jesusrörelsens provokativa hippie-kultur nästan tog andan ur en!
I Sverige var det något oklart att kunna utröna Livets Ords teologiska rötter. På den amerikanska scenen var det däremot mycket tydligt att “trosförkunnelsen”, Word of Faith-sammanhangen nästan helt saknade koppling till den karismatiska förnyelsen. Likaså var den brittiska house church-rörelsen med Bryn Jones, Arthur Wallis, Gerald Cotes, Tony Morton m.fl. en helt annan rörelse och det var först sedan Colin Urquart förenat sig med Trosrörelsen och Sven Nilsson gått i samma riktning som en slags brygga slogs mellan vissa delar av trosrörelsen och den inomkyrkliga karismatiska förnyelsen.

I samtal och intervjuer kunde det framkomma att karismatiker kände sig ganska främmande i den betydligt mer militanta Livets Ord-kulturen, men “det hände trots allt någonting”. Detta resultatorienterade tänkande är ganska vanligt i våra frikyrkliga sammanhang, och gör att förmågan att på ett bra sätt pröva vad som sker blir begränsad. Man kanske har frågetecken:”...men det växer ju”, “....men de lyckas ju”, “....men folk blir ju frälsta”, alltså, det händer ju något. Speciellt sårbara blir vi för dessa argument i tider av stagnation och tillbakagång.
Ulf Ekman beskriver det själv som att Livets Ords uppdrag under denna period var att ge trons ord till Sveriges kristna, och att detta måste ske på enhetens bekostnad. Det fanns inga andra möjligheter. Det var Andens önskan, och endast Livets Ord var de som lyssnade in detta tilltal och var lydiga. Kan man alltså dra slutsatsen att en mera frimodig karismatisk förnyelse, som även tagit andra slags initiativ än uppbyggelsekonferenser kunde ha medverkat till att den kristna stagnation inom samfunden som kom under 1980-talet, bland annat som en följd av konflikten med Livets Ord då hade undvikits, eller är det som så ofta en historieomskrivning? Var det inte så att agendan var ganska fast etablerad redan innan Ulf åkte till Rhema? Jag minns t.ex. ett möte med medarbetare för tidskriften Logos som hölls i Sollentuna Pingstkyrka i början av 1980 där Ulfs svärfar Sten Nilsson deltog och berättade om det utveckling han såg på gång i Uppsala redan då kring sin svärson och SESG-gruppen, och han gav redan då uttryck för stora förhoppningar om att detta var en begynnande ny andlig rörelse i Sverige.
ÖM-pastorn Sven Nilssons totala omsvängning i sin syn på Livets Ord, som ledde till att han förenade sig med trosrörelsen fick, tillsammans med sådana förgrundsgestalter som profetrösten Roger Larsson, stor del i att en hel del från den tidigare karismatiska förnyelsen kom att uppfatta att trosrörelsen på något sätt var en fortsättning - samma andas barn - som den karismatiska förnyelsen. De båda har i senare skeden valt olika vägar, men ingen av dem har på något speciellt öppet sätt belyst vad som varit bevekelsegrunderna för deras olika ställningstaganden i olika skeden.

Den läromässiga grunden för trosrörelsen, med amerikanska rötter i en slags tros-förnufts-lära om “mind over matter”, Kenyons och Hagins skrifter, en slags logikens andliga lagar har under senare tid, i samband med närmandet till den svenska pingströrelsen, blivit otydligare. Nu är det uppenbart andra frågor som står i förgrunden, bland dem enheten, och åter är det Livets Ord som hör från Anden och står i förgrunden i en slags andens-enhets-rörelse. Men det förefaller ändå viktigt tycker jag att vi är medvetna om att en rörelses grundläggande övertygelser och läror inte så snabbt försvinner. Den karismatiska rörelsen hade inte samma rotsystem. Deras grundsyn var i och för sig påverkad av reformert teologi, men på grund av dess osedvanliga bredd när det gällde sammanhang där den slog ned gjorde den till en betydligt mer mångfaldig rörelse.


Ett uppdämt handlingsbehov

Det fanns i den 15-åriga svenska karismatiska förnyelsen ett slags uppdämt handlingsbehov. Det gick att höra detta uttryckas på olika sätt i konferenser och samlingar. Det fanns helt klart en stor risk att “förnyelsen” höll på att bli ganska inåtvänd. De som tidigare kommit från USA - Full Gospel Business Men, representanter för Jesusfolket och andra grupper, förde ofta med sig en konkret evangelisationsiver som det visade sig svårt att finna tillämpning för i den svenska sekulariserade miljön. Däremot kom en hel del “församlingsförnyande” initiativ igång ganska tidigt. Djupare Liv-konferenserna, Katarinakonferenser och Förbönskonferenser avlöste varandra. De hade inriktning på att förnya den enskilde kristne, och de församlingssammanhang där man fanns, men det var svårare att utkristallisera vad som egentligen kunde tas till praktiskt förverkligande och som skulle kunna leda till församlingsutveckling. Signalerna från samfundsledningarna var försiktigt avvaktande under 80-talets uppstart. Det karismatiska ledarskap som stått i spetsen för de stora konferenserna framstod nu som alltmer splittrat och impulserna gick i många olika riktningar.
Här fanns utåtriktade och mera inåtvända rörelser. Jesuskonferenser och Ashrams, Church Growth-impulser och den internationella förbönsrörelsen, Women Aglow, och många andra rörelser som drog karismatikens folk i olika riktningar. Jag personligen tror - utan att kunna bekräfta detta på något annat sätt - att det fanns en stark önskan hos många svenska kristna om att kunna lyssna in ett gemensamt tilltal som kunde ta utvecklingen till nästa nivå - en slags nästa steg i processen. När detta inte kom fanns det ett handlingsbehov, en frustration och ett hopp om att något kunde hända som skapade grogrund för “väckelsen” som utlovats och som många hoppades på.
Tidningen Expressen redovisade nära mitten av 80-talet en karta över Sverige där olika “Livets Ord”-anknutna grupper placerades ut. Jag tror det var c:a 125 församlingar, gemenskaper och mer informella grupper som kopplades till L.O. Det som var påfallande i denna förteckning för oss som levat med i karismatikens utveckling var att det största antalet grupper inte hade uppstått med Livets Ords framväxt utan snarare funnits där under ett tiotal år, Nu kom de med mer eller mindre rätt att kopplas ihop i Ulf Ekmans intressesfär.
Det skulle dock ganska snart visa sig att dessa grupper inte i någon större utsträckning hölls samman av en gemensam vision eller bekännelse och 10 år senare skulle de flesta av dessa grupper ha försvunnit, upplösts, anslutit sig till andra sammanhang etc. Längtan efter att något skulle hända hade inte i alla fall förverkligats, en hel del splittrade grupper lämnades kvar och i de här sammanhangen möter man ofta de som farit illa av Livets Ords behandling.


Församlingsplanteringsrörelsens vägröjare?

Det har framkommit i artiklarna från tidningen Dagen, samt i en del av kommentarer från bloggare och kommentatorer, inklusive Ulf Ekman själv, att Trosrörelsens framväxt i Sverige under sina första period hade stor betydelse för att bana väg för en större öppenhet för församlingsplantering. Jag tror det är en felaktig tolkning av händelseutvecklingen under 70- och 80-talen i Sverige.
Det är riktigt att vi idag har en helt ny situation idag när det gäller öppenhet för församlingsstarter. Jämfört med 70-talet är det en skillnad som natt och dag. De många svåra splittringar som skett i Sverige under 1900-talet (Pingströrelsens framväxt, Örebromissionen, spänningar i samband med Marantaväckelsen mm.) hade lett till att det fanns en utbredd misstänksamhet mot de motiv som drev människor att starta nya församlingar. Det fanns inom Pingströrelsen en absolut dogmatisk syn på stadsförsamlingen roll, vilket inte tillät bildande av nya pingstförsamlingar. Konflikterna mellan Stockholm Filadelfia och Järfälla Pingstförsamling, samt de två pingstförsamlingarna i Sandviken, i folkmun P1 och P2 eller Murgårdskyrkan, blev riksbekanta uttryck för den negativa hållning pingströrelsen höll mot nystarter. I det nyekumeniska klimat som kom fram i samband med försök att bilda en kyrka av Baptist- och Missionsförbundet samt Metodistkyrkan hördes ofta utryck som att “vi har för många kyrkor i Sverige”. Det var - och kan även idag vara - svårt för en del medlemmar i kyrkan att förstå vårt stora behov av nya församlingar.

För många inom samfunden och kyrkorna blev trosrörelsen en bekräftelse på hur negativt det kan vara med församlingsplanteringar. Här förekom allt det som bekräftade för tveksamma att vi måste vara oerhört försiktiga med församlingsplanteringar.
Strategiskt tänkande lyste med sin frånvaro, Det församlingsgrundande som skedde handlade inte i någon större utsträckning om evangelisation och kontaktskapande med nya människor. Det var snarare det trista mönstret från andra liknande pingströrelsebildningar som återigen kom i dagen. Det handlade om oförmågan att brygga över tolkningsfrågor, visa generositet mot dem som läste Bibeln annorlunda än jag själv. Det blev fråga om vilka uttrycksformer som var andligare än andra, ofta med en karikatyrteckning av “de andra”, som gjorde det närmast omöjligt att fortsätta gemenskapen. Grupper splittrades, och splittrades igen.
I sanningens namn ska väl också sägas att fördomsfullhet mötte också från andra hållet. De som ville pröva att starta nya församlingar karikerades ofta som “andliga nomader”, “sådana som aldrig blir nöjda”, “andliga luffare” och många andra tillmälen som drev processen i olycklig riktning. Om det från L.O.s sida fanns någon slags strategi för församlingsplanteringar under den inledande perioden kom det nästan aldrig fram. De församlingar som startades tycktes främst uppstå ur spontana, lokala initiativ som väckts till liv genom Livets Ords bibelskola eller konferenser och det är först på senare tid som en mera skönjbar strategi visat sig i exempelvis Jönköping och Göteborg. Om L.O. stöttat församlingsplanteringar praktiskt eller ekonomiskt vet man litet om. Göteborgsförsamlingarna som var kopplade till Livets Ord under 80-talet upphörde båda. Som jag nämnt tidigare angavs i mitten av 80-talet att det fanns mängder av församlingsgrupper och gemenskaper med L.O.koppling. Man kan bara ana sig till de många besvikelser och tragedier som utspelats i efterdyningarna av de många krascher som uppstått. Personliga skuldsättningar, relationsproblem, kallelsehaverier och mycket annat är alltför ofta omvittnat för att de ska kunna viftas bort, och att med detta som bakgrund hävda att Livets Ord röjt väg för församlingsplantering är snudd på övermod.
Det som jag tror hade en trendbrytande effekt i större utsträckning för församlingsplantering var den strategiska fokusering som nybildande Evangeliska Frikyrkan, och dess föregångare Nybygget visade under Manfred Rusners ansvar. Här hämtades impulser in från den internationella församlingsgrundande rörelsen. DAWN. Norska exempel plockades fram, besök av internationella auktoriteter som Stuart Murray-Williams skapade trovärdighet, bildandet av det ekumeniska nätverket för församlingsgrundande skapade ekumeniska kontakter och EFK kunde en bit in på 2000-talet visa vilken betydelse det haft för samfundet att starta nya församlingar. Pionjärkonferenserna från 1997 och framåt samlade eldsjälar och förmedlade konkreta lösningar. Sakta men säkert bröts tveksamheten ner och ett viktigt historiskt dokument presenterades 2008 där svenska samfundsledare uttalade sin gemensamma strävan efter att se församlingsplanteringar i Sverige. THS, Bromma erbjöd 2004 som första teologiska högskola en kurs i församlingsplantering. Jag är övertygad om att Livets Ords församlingsplanterande under 80-talet haft liten påverkan i positiv riktning på denna utveckling, som snarare letts av andra.


Tid för trosförkunnelse - tid för enhet

Det profetiska inslaget i trosrörelsen har i Sverige varit mycket tydligt sammankopplat med Ekmans egen tjänst, och är inte något som präglat den amerikanska moderrörelsen. Där var inte det karismatiska speciellt framträdande, utan snarare en bekännelseinställning, en slags andlig rationalism som jag berört tidigare.
I redaktör Jaktlunds artiklar i Dagen under maj / juni 08 har det framgått tydligt att Ulf Ekman uppfattade att hans uppdrag var att förmedla trosbudskapet till svenska kristna. Detta var mandatet, alltså en inomkyrklig förnyelserörelse. Att förmedla detta var av sådan avgörande betydelse att eventuella återverkningar på kyrkor som inte ville ta emot fick anses som försumbara. Detta var skador man fick tåla. Det var helt enkelt den profetiska tiden “kairos” för ett “rhema”, och inte en allmän tid för ett allmänt ord. Ansvaret för konsekvensen ligger då också på uppdragsgivaren, Anden, och kan inte tillskrivas den budbärare, L.O. och Ekman själv, som är de vilka mest klart har hört Andens röst för sin tid. De kan inte dömas utifrån andra kriterier än att de varit lydiga, och kritiker kan bara dömas utifrån att de inte lyssnade in tilltalet.
Nu är det, återigen utifrån vad som framkommit av Ulf Ekmans förkunnelse och intervjuer de senaste fem åren, Enhetens TId. Återigen har Anden sagt det, och det får prioritet över allt annat. Den som nu ifrågasätter detta, befinner sig i samma situation som de vilka ställde sig avvaktande till trosförkunnelsen under 1980-talet. Och den som har hört tilltalet är Ekman och Livets Ord. De har fortfarande rätt tajming, är synkroniserade med Anden. De har inte missat något. De som i Ulf Ekmans uttalanden har väntat på någon form av avbön, erkännande av misstag etc. har, enligt mitt synsätt, inte satt sig in i den här tolkningsmodellen. En sådan förväntan är att bergära något av honom som inte är aktuellt. Det är inte så att Ekman saknar samvete eller förmåga att förstå de problem som skapas för dem som inte är i takt med Anden på samma sätt som andra. Det handlar i stället om en form av dispentionalism, där Anden under olika tidsepoker betonar olika läror. Liknande har hörts om tjänster: 70-talet var lärarens period, 80-talets profeternas etc.
Problemen med synsättet är många. Här ska jag bara lista några av de mest uppenbara:
Hela Guds rådslut kommer bort i en form av “en-fråge”-betoning.
Vilken fråga som är viktig, och i vilken del av världen den är viktig, avgörs av vem?
Framgång för en viss fråga, lära, betoning blir kriteriet som avgör vad Anden säger nu.
All eventuell kritik kan avfärdas på detta sätt.
I “skarven” mellan vad Anden betonar i olika tider kommer många att tappas bort.
Listan kunde som sagts göras lång, och har ingen som helst förankring i Skriften. Det är ändå ett synsätt som har en förankring inom pingst-, tros- och karismatisk teologi, och som jag tror medverkar till att man inte har velat ställa offentliga, besvärande frågor till Livets Ord. Även redaktör Jaktlund är försiktig när han trippar runt den här problematiken. En katolsk biskop på LIvets Ords plattform, omöjligt på 80-talet, fullt möjligt på 2000-talet, förklaras inte med en svängning i teologiska tolkningar utan som ett Andens verk, där Han har ändrat betoning.


Profetietolkning

Det profetiska har, som sagts ovan, spelat en stor roll. Flera bloggare har kommenterat Dagen-artiklarna och nämnt de profetiska förutsägelser som levererades från Livets Ords Nyårskonferenser med samma förutsägbarhet som tåget. Ulf Ekman profeterade och lade ut nästkommande års gudomliga planer. VId vissa tillfällen fanns en påtaglig samstämmighet mellan Andens planer och Livets Ord konferensplanering. Allmänna, övergripande tendenser i kyrkan och samhället beskrevs och utgjorde en slags förväntansgrund för de troende. Känslan av spådom var ibland svår att befria sig från.
För den som vill tro att Anden kan uttrycka sig på detta sätt även i vår tid finns trots allt en del riktlinjer att hålla sig till.
En ödmjuk Herrens tjänare ställer sina ord till öppen prövning och är den förste att inbjuda till korrigering och ett erkännande av misstag. Naturligtvis är det många olika orsaker som kan göra att profetiska tilltal inte går i fullbordan. Men ett stort problem med nyårsprofetiorna var enligt mitt sätt att se, att de var offentliga, nationella och generella. Det innebär att de också borde ha kunnat underställas en bedömning som även den kunde vara offentlig, nationell och generell. Om en personlig profetia ska bedömas behöver man även lyssna in de förutsättningar som anges. Det innebär att man oftast hör ett “...om du är villig att...så ska jag göra....”, säger Anden. Omvändelse, öppenhet för Gud, ödmjukhet under Andens ledning och många andra förutsättningar är nödvändiga.
Förutsättningslöst profeterande där emot - så här kommer det att bli oavsett vad du/ni/folket/kyrkan/Sverige gör - kan då också prövas enkelt. Har det skett var det Gud eftersom det inte inkluderade några krav på mänskligt gensvar. Har det inte skett var det inte Gud. Det fanns enligt mitt förmenande villkorslösa löften eller uttalanden om vad skulle komma att hända under det närmaste året vid många tillfällen. Raul Wallenbergs-förutsägelsen har nämnts, men jag tror det är ett av de mindre viktiga misstagen. Nationella attityder, svepande uttalanden om vad som skulle komma att hända i form av generella andliga skeenden etc. har aldrig prövats i offentligt ljus. Inte minst varningar om straffdomar över sammanhang, ledare, politiska ideologier etc. skulle ha tagits upp till prövning. Nu ligger tystnaden och glömskan som en dämpande sprängmatta och “den förlorade sonen” har återvänt till gemenskapen, vilket överskyler en myckenhet av misstag.
Bibelns princip för profetietolkningar av det generella slaget är att “om det händer så är det Gud - om det inte händer var det inte Han!” Andra riktlinjer är att “pröva allt - behålla det som är gott!” vilket redan det visar att det i profeterandet finns en blandning som alla, inte minst profeten själv, måste vara vaken över. En viss vaksamhet är därför på sin plats. Att göra det till en tradition att profetera vid ett visst tillfälle innebär i sig en frestelse. Vad händer om jag inte får något att frambära det här nyåret? Alla väntar sig ju något. Det brukar ju alltid vara så - traditionen kräver.


Vad är sekterism i L.O.?

Det förekommer ofta att man hänvisar till sekteristiska drag inom Livets Ord, inte minst under deras första 15-årsperiod. Det är i Sverige något av det svåraste att värja sig mot, och en förlamande anklagelse som likt en paria-stämpel ställer ett sammanhang utanför. Jag tycker det är av stor vikt att vara försiktig med det begreppet och att tillåta grupper och rörelser att experimentera rejält utan att generellt trycka till med sekt-stämpeln.
När sekter beskrivs handlar om
maktmissbruk, psykisk misshandel och en sjuklig kontroll av människor, kontroll genom fruktan. Ledare med stort kontrollbehov, auktoritära och med egna psykiska defekter skapar ett skräckvälde där individens frihet går under genom gruppens inordnande under ledaren.
Men det är naturligtvis viktigt att vi är klara över att sektualiseringen av en grupp sker under en tidsföljd, där det oftast börjar på ett positivt sätt både för individen och omgivningen. De grupper som likt Knutbyförsamlingen hamnar i långtgående sektutveckling har nästan samtliga vid något tillfälle beundrats för sin hängivenhet, omsorg, enhet och kärlek. Utvecklingen går snett när ledaren i gruppen börjar glida iväg snett.
Nya rörelser har alltid perioder i sin inledning där det finns starka sektdrag. Ett svart/vitt synsätt, en vi/dom-mentalitet, en dyrkan av ledaren som leder gruppen till löfteslandet, ja, där har du i varje fall några av förutsättningarna som gör att de som inte är med inne i gruppen känner sig oroliga över anhöriga som “försvunnit in” i sammanhanget. I en sund utveckling ingår ett bredande av synsätten, en sund självprövning hos ledarna och en ökad öppenhet för att lyssna till andra röster. Idag tycks det vara så att vägen LIvets Ord valt leder mer och mer bort från sekteristiska tendenser.
Det som väcker oro är ledarsynen - den ende starke. Här har L.O. naturligtvis en del på sitt samvete, inte bara i den lokala församlingen i Uppsala, men i de grupper som funnits runt om i landet. Här har ledare som önskat vara “Ulf - look - a - likes”, människor med maktbegär och psykopatiska drag i skydd av ideologin från trosrörelsen härjat och skapat djupa sår.
Många har flytt för sina livs skull när maktgalna ledare varit på jakt efter dem. De har sökt sig till kristna sammanhang där de trott sig trygga för sådana övergrepp. Hos en del av dem som bär med sig post-traumatiska sår från dessa strider vaknar fruktan och skräck när “trygga” rörelser som Pingst, OAS, karismatiska sammanhang och andra på ett urskiljningslöst sätt öppnar dörrarna för trosrörelsens ledarideologi och Livets Ords inflytande. De känner sig förmodligen som ett barn som utsatts för övergrepp, flytt från våldsverkaren bara för att i Länsrätten få höra att förtryckaren tilldömts vårdnaden om barnet. Vad gör man - flyr igen? Maktlösheten är påtaglig, men svår att förstå för den som inte varit med om övergreppen. Överdrivet, kanske någon säger, och man är böjd att hålla med ända tills man möter berättelserna från dem som varit med.
Här finns en sekteristisk flavour, en tendens och antydan hos Livets Ord. Jag är övertygad om att de som idag möter Livets Ord i Uppsala; ekumeniskt öppna, medlemmar i kyrkornas samarbete; kan känna en viss undran inför andras ängslan. Bilden kommer att förändras även nationellt, men om Livets Ord menar allvar med en önskan att fortsätta på den inslagna vägen tror jag att en ödmjuk förståelse för de problem man varit med om att skapa skulle kunna påskynda en helandeprocess.

Avslutning

Detta är mitt eget perspektiv, jag begär inte att andra ska hålla med. Är inte speciellt Livets Ord-negativ eller så, tycker bara att det finns lite andra perspektiv att lyfta fram.

Min pinsamma sorti

På hemväg igen efter fyra stekheta dagar i Göteborg. Göteborgsmötet 2008 är över för min del. Tusentals besökare och massor med seminarier, långa men fina debatter om svåra frågor, härliga möten, goa gudstjänster, Shane Claibornes obetalbara skratt och kärlek till Jesus, ja visst blr det ett möte att ta med sig in framtiden. En av Shanes bästa berättelser - han är en riktigt duktig story teller, var när han till sist blev insläppt på en konferens när man insåg att han var en av talarna (dread locks och T-shirt hjälpte inte, så att säga). Pastorn påpekade då de var på väg in att två män slunkit in på konferensen, och nu satt och höll varandras händer längst fram. "Du får gärna kommentera det om du vill", sa pastorn. Och Shane säger att han svarade: "Vad vill du jag ska säga?" Han visste nämligen att det helst var ett fördömmande pastorn hoppades på. "Ska jag säga att jag är glad att din kyrka är så öppen att de homosexuella vågar sig hit?" frågade han, och innan han fått svar gick han vidare: "Kanske jag ska be dom gå? Och ska jag kanske be alla i salen som är frånskilda eller omgifta gå samtidigt? Och de som skryter och varit högmodiga, ska vi be vaktmästarna låta bli att släppa in dem? Då är det nog inte så många kvar i salen, och förresten i så fall har ju de flesta av dem ljugit också så då får väl dom också lov att gå?" Vi skrattade gott på Göteborgsmötet, för såna där fördömande, hycklande kristna är ju inte vi - eller.... Visst fastnade skrattet i halsen efter ett tag? Tyvärr blev min sista konferensupplevelse av det mindre roliga slaget. Vi missionsekreterare som jobbar i Baptistsamfundets Sverigearbete skulle få "förhoppningsvis" sa chefen Karin, femton minuter att berätta vad vi håller på med. Några timmars ihärdigt knåpande på datorn, en PowerPoint kom till och vi var taggade - Tomas och jag. Och mycket riktigt - där under överläggnignarnas sista skälvande minuter, då de flesta ändå dragit vidare till grönare konferensmattor, blev vi uppropade med namn och allt. Nu skulle dom få se - vi ville verkligen gärna få berätta för våra uppdragsgivare om alla nystarter och omstarter och församlingsutvecklingar som pågår i Sverige. Med tanke på den låååånga debatten på förmiddagen kändes det motiverat. Där var frågan om vi skulle ta av vår Utvecklingsfonds många miljoner och satsa i nya pionjära projekt. Mycket okunskap om vad vi faktiskt gör med pionjära ny- och omstarter ventilerades där och det kändes verkligen viktigt att få rätta till vissa missar. Mötet skickade frågan vidare till Missionsstyrelsen, så vi får väl se om de vågar. Fast så lovande verkade det inte för Tomas och mig och presentationen. Redan på väg framåt mot talarstolen poängterade ordföranden att det inte fick bli långt. Efter några ögonblick, medan vi vntade i kö på vår tur, sa hon "en minut", och steg sedan fram till mig och pekade irriterat på min dator: "har du en powerpoint där?" "Jaa", stammade jag lite ängsligt. "Vad är det för dumheter? Ja, det kan du bara glömma!" sa hon och pekade argt på mig inför hela skaran av konferensdeltagare, som förundrat kikade på. Höra vad som sades kunde de ju inte Och därmed var min första allmänna konferens som missionssekreterare i Svenska Baptistsamfundet till ända. Tack för mig, sa jag och tog 2:ans spåvagn till Centralen. En god sallad och en timme med min dator kändes befriande. Nu har adrenalinnivån lagt sig på lämplig nivå, så nu kan jag nog ha lite nyanserade synpunkter om nån vill höra dom. Dessutom kan du se vår presentation under fliken Presentation! Men i grund och botten - så får man inte behandla sina medarbetare tycker jag. Jag kan absolut ta tidsbegränsningar, after all, jag har jobbat i mer än fyrtio år som offentlig talare. Jag klarar lätt att man säger, tyvärr det finns inte tid, du får stå tillbaka, jag är proffs på offentliga framträdanden. Nemas problemas. Vad jag reagerar på är kränkningar och maktspråk, härskarattityder, vare sig jag eller andra är offer. Offentlig förödmjukelse inför några hundra personer är jag dålig på. Under mina 43 år i tjänst i kristna sammanhang på massor av ställen i hela världen kan jag bara påminna mig två-tre gånger när någon pekat ut mig inför alla och kränkt mig. Och jag har inte reagerat bra på det. Jesus har fortfarande mycket att jobba på i mitt liv. Men annars då? Jo, jag for till Göteborg mest för att höra Shane Claiborne, Den supertunne, Jesus-look-aliken från Philly, med dread-locks och iförd vit T-shirt. Och jag tyckte inte att han gjorde mig besviken. Annars har jag ofta det problemet. Läser en superbok, åker och hör författaren och önskar att jag aldrig gjort det. Men Shane höll ända in i kaklet. En Jesusupptagen enkel medmänniska som fortfarande inte har fångats av att han har blivit "a force to reckon with", så kändes han. Fast signalerna fanns, som får en gammal cyniker som jag att ängslas lite för hans själ: han talade om den grupp av kommuniteter som nu finns i hans nätverk runt "the Simple Way", en sfär där han säkert har apostlastatus. Han nämnde i förbigående att Barak Obama läser hans bok "Jesus for President" och....ja, jag vet att makt korrumperar. Jag vill inte få rätt, så jag ber Jesus bevara hans själ. Inte minst för de hundratals ungas skull som samlades i Tabernaklet fram till midnatt och hängde vid varje ord han sa. De söker goda förebilder, och jag tycker Shane Claiborne är en sådan. Han passade bäst där - snarare än som megastarpredikant inför 3-4000 konferensare där inte inte obetydlg skara sågs i pastorskragar.

Den där väckelsen....

En pastorskollega berättade hur han satt vid dödsbädden hos en gammal man som länge varit medlem i församlingen. En trogen själ, bedjande och längtande. En av dem som hoppats att samhället runt om där församlingen fanns skulle vända sig till Gud - men tills ynes utan att detta hände. Under timmarna före hans uppbrott sades inte mycket, han var mest i dvala, men vid något tillfälle vaknade han till. Vid ett av dessa tillfällen grep han tag om pastorns hand och viskade intensivt: "Urban, hur blev det med den där väckelsen egentligen?"
Nu är det dags igen. Tidningen DAGEN m.fl. kristna media har rapporterat om väckelseutbrott i Florida, Jesusmanifestationsbesökare har talat om hur underbart, ja väckelseaktigt det varit att få vara med i Kungsan. Stanley Sjöberg tar tag i frågan och beskriver en väckelse med karismatisk teologi som bas, en uppfattning som ställer folk i alla andra traditioner än pingst, EFK, OAS och trosrörelse utanför.
Samtidigt finns en hel massa bloggare som försöker identifiera sig med en "post"-nånting för att förklara att det känns obekävmt att identifera sig med en kristendom som passerat "bäst-före"-datum, och samtidigt vilja bli ännu mer hängivna Jesus än vad de hitills varit.
Idag finns det en konstellation av aktiva kristna som vill skapa ett slags karismatiskt väckelsefundament och gör det utan att kanske vara medvetna om hur många man på det sättet utestänger och brännmärker som alltför liberala, alltför kontemplativa, alltför sociala, alltför ekumeniska. Utan att kanske ha för avsikt att skapa en avskärmning mot en del kristna sammanhang gör man det och gör det i väckelsens namn.
Det man ser framför sig är en slags kristen revansch, en återkomst av det som var en gång. Det är därför man inte från vissa frikyrkohåll har några problem att samas med en stats- och maktrelaterad kyrkas företrädare, bara de har en "karismatisk teologi", beskriven som att tro på hela Bibeln som Guds Ord och att den helige Ande verkar övernaturligt även idag. Har man detta gemensamt kan man sedan samsas omkring en kyrko- och samhällssyn med rötter i Konstantins statskyrkoordning och med maktkyrkans inblandning i statens affärer. Det blir tydligt hur stora skillnader det finns mellan rörelser som har en djupt förankrad anabaptistisk församlingssyn, och de som har rötter i Luthers och Calvins tankar om kyrkans roll i staten. Här möts plötsligt den lutherska kyrkan och den av reformerta tankar inspirerade pingst- och turbopingströrelsen bekvämt. Man ser inte kyrkans som en revolutionär utmanande kraft utan som en del i samhällsetablissemanget. Därav vurmandet för väckelsen.

Slow Church

Ibland kan man behöva en rubrik som sammanfattar på ett enkelt sätt det man tänker och strävar efter. För några år sedan kom tanken att vi som försökte hitta en tillämpning av pilgrimstänkandet och letade efter modeller där församlingen kunde få lämna programkyrko-tiden bakom sig och bli en relationskyrka skulle använda begreppet SLOW för att sammanfatta tankarna.
Det måste erkännas att jag och andra har blivit något förvånade över att en del som har tagit del av de här tankarna har tagit begreppet så väldigt på allvar. Diskussioner förekommer för och emot, och en handlingsplan för Slow Church efterfrågas. Och jag måste tillstå att det känns lite överraskande. Tänkte försöka komma med lite balanserande tankar för att hjälpa den vidare som känner att man fastnat i en slags låsning kring "Slow"-begreppet.
1. Kan det inte få finnas plats för lite lekfullhet när vi använder begreppet "Slow Church"?
Reklam och marknadsföring bygger ju ofta på lite överdrifter, att man driver med företeelser i samhället och i enskildas liv. Karikatyren är ju inte osann, men den vore ju inte en karikatyr om den inte med glimten i ögat beskrev verkligheten något skruvad, "Slow Church"-tankens lekfullhet ligger i att begreppet "Slow", som blivit världsomfattande och uppfattas positivt aldrig har använts för att beskriva kyrkan tidigare. Är inte det lite kul?
2. Går det inte att hålla fast vid det som är positivt i ett begrepp när man flyttar in det på ett nytt område?
Jag tror att Slow-rörelsens fina bidrag till världen har att göra med att det kommit att uppfattas som en positiv motsats mot stress, jäkt, ohälsa, onyttig, kortsiktig, oestetisk och oetisk för att bara nämna några ord.
För den kulturellt medvetna är "Slow City" ett positivt begrepp som står som kontrast mot "millionprograms-förorter", parkeringshus och bilköer. Städernas skönhet, vackra byggnader, kulturliv, matglädje och gemenskap lyfts fram.
För den som är medveten om matens hälsomässiga betydelse är "Slow Food" på samma sätt positiv. Filmen "Supersize me!" väckte global uppmärksamhet genom att en vanlig man höll på att dö efter 4 veckors "fast food"-ande. Slow Food handlar om födoämnen som är nyttiga

Missionellt perspektiv på dopet

Missionellt perspektiv på dopet

När teologin flyttar sig
I mitt inlägg i Sändaren för en tid sedan ställde jag – retoriskt medges – frågan om det finns någon som håller fast vid den dopuppfattning som exempelvis låg till grund för ”krisdopet”, d.v.s. att det nyfödda barnet utan att kristnas genom dopet gick förlorat. Orsaken var att jag misstänkte det som flera inlägg också bekräftar. Ingen kristen ledare träder fram och hävdar denna syn om den odöptes förtappelse idag. Det kan möjligen finnas en slags ”folklig” förankring för synsättet. Det sker ju ständiga förskjutningar av ortodoxin, vilket påverkar vår förvaltning av de heliga handlingarna – ortopraxin. Detta gäller på så många områden. Varför ska det inte få gälla doppraxis? Om våra kyrkor/samfund i stor utsträckning har omdefinierat dopets grund, som jag förstår det, borde det då inte vara rimligt att också få diskutera dophandlingen som sådan?
Vid framtidsseminariet 18-19 jan 08 gjorde de tre samfunden/kyrkorna som samtalar om en gemensam framtid, helt klart att deras gemensamma strävan måste vara att det som föds ur samtalen ska vara ett uttryck för kyrkan i vår tid som relevant och meningsfull för vårt samhälle. Samtidigt tycks det vara så att i vissa frågor är svaret i förväg givet, exempelvis svaret på dopfrågan. Där kan tydligen inte positioner flyttas.
Man kunde här traverstera Jesusorden och fråga sig om människan är till för dopet, eller dopet för människan?

Det missionella dopet
Det påpekas ofta idag att Svenska Kyrkan är den som döper de flesta vuxna. Orsaken till detta är att efter-kristenhets-eran är här. Snabbare tillbakagång för samfunden och kyrkorna än vad som varit väntad bekräftas av den senaste Sverige-undersökningen som för en tid sedan presenterades av Församlingsgrundande Nätverket inför ett stort antal samfundsledare. De kyrkliga handlingarna blir alltmer främmande, och hotar att förändras till namngivningscermonier och presentmottagarhändelser. I det ljuset är det helt klart att det dop som klart sammankopplar det personliga beslutet och det därpå följande lärjungaskapet kommer att i praktiken bli det dominerande i Sverige under de närmaste hundra åren. När vår nation blir ett direkt missionsområde, där kyrkans uppgift blir att återvinna innehållet i det som under kristenhetsepoken hotat att ritualiseras, utan åtföljande förståelse för konsekvens, kommer barndopet med största sannolikhet att klinga av även i de kyrkor som vidhåller barndopets teologiska relevans.

I missionell kontext, som första-generationshandling, är troendedopet fullt ut accepterat av samtliga kyrkor. När byter vi perspektiv? Jo, när ecklesiologin tar över, och kyrkotillhörighetsfrågan kommer i förgrunden. Den frågan är ju synnerligen inaktuell i Sverige idag, och med tanke på omdefinitionen av medlemskap i riktning mot Belong-Believe-Behave kommer det under de närmaste generationerna mer och mer att handla om en icke-formell församlingstillhörighet byggd på frivillighet, personligt beslut och Kristus-efterföljelse. Kyrkan som statligt sponsrad makt har förlorat sin centrala position och förenings-församlingen går i riktning mot marginalisering. I deras spår tycks följa en kommunitetsbaserad koinonia med stark betoning på efterföljelse, om man ska se på internationell utveckling. Det är för en sådan tid det baptistiska dopet är specialdesignat och svarar väl mot den missionella kyrkans behov.

En dopsyn för framtiden

En dopsyn för framtiden

En dopsyn för framtiden. Så skulle man kanske kunna beskriva det baptistiska dopet.
Det bygger på en människo- och församlingssyn vars tid har kommit. I de ekumeniska
samtalen tycker jag man glömmer denna viktiga aspekt på dopfrågan, som fortfarande
ligger kvar i en nu ganska gammaldags dopdiskussion. Tendenser i ekumeniska
samtal att marginalisera baptismens dopsyn visar snarare på en viss fördomsfullhet
snarare än en genomtänkt dopsyn inför framtiden. Det var framsynt av den baptistiska
rörelsens tidiga företrädare att tidigt förstå att makt- och majoritetskyrkans inflytande
skulle upphöra vid mötet med ett nytt samhälle, en kultur som skulle bygga på frihets-
och valmöjligheter som var främmande för kyrkan på deras tid. Här sammankopplas
personligt ställningstagande för tron och ett personligt beslut ifråga om medlemskap i
den kristna kyrkan,

Det är därför jag undrar om inte dopet ”föses åt sidan” i de samtal som pågår om en
drömd framtida gemenskap mellan Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och
Svenska Baptistsamfundet. I skrivningar som kommit ut används vaga uttryck om ett
avståndstagande från omdop, och hänvisning till överenskommelser mellan Svenska
Kyrkan och Missionskyrkan / Metodistkyrkan om respekt för varandras traditioner
kan det ges intryck av att Svenska Baptistsamfundet skulle vara den enda part som
ihärdigt kämpar för att bibehålla en syn som de övriga inte skulle ha.

Förtappad utan dop
Jag undrar: Finns det faktiskt någon kristen ledare som idag, inom Svenska Kyrkan
eller de andra kyrkorna, håller fast vid den gamla förtappelselära som innebär att man
döper – inklusive nöddöper – för att rädda barn från att odöpta gå till evig skilsmässa
från Gud, d.v.s. att odöpt är förtappad? Om de finns som fortfarande hävdar den läran,
tycker jag att de står inför utmaningen att kliva fram och förklara sin uppfattning för
oss övriga, hellre än de baptistiska företrädarna som hävdar att dopet är en vuxen
människas beslut att visa att man tar Kristusefterföljelsen på allvar. Om det är så att
förtappelseläran inte längre omfattas av någon, kan vi då inte åtminstone erkänna att
förutsättningarna har ändrats så mycket att vi kan börja samtala om hur dop och
medlemskap hör samman i det postmoderna samhället, snarare än i den kyrka och det
gamla samhälle som inte längre existerar?

Omdop
Finns det någon bland samtalskyrkorna som hävdar ”omdop”? Så vitt jag förstår
lägger samtliga kyrkor, oavsett doppraktik, ansvaret hos individen att själv som vuxen
besluta sig för att söka omfatta sitt för många år sedan genomgångna barndop som
fullt ut ett kristet dop och leva i erfarenheten av död och uppståndelse med Kristus.
Om individen inte skulle kunna se detta som ett kristet dop, ofta av själavårdsmässiga
skäl, är det inte bara inom Baptistsamfundet som pastorer förbehåller sig rätten att
kunna erbjuda ett dop baserat på personens nu funna tro. Det innebär inte ett allmänt
underkännande av barndopet, men är ett uttryck för att individen behöver mötas med
själavårdande omsorg och kärleksfull generositet.
Ska vi nu välja väg för en ny kyrka, i ett pluralismens och individualismens
Västeuropa, som hävdar barndopet som det enda accepterade, undantagslöst
tvingande dopet för alla, och därmed ytterligare avlägsna oss från vår samtid som har
svårt nog att förstå sig på våra redan trånga regelverk?
En öppen kyrka
Är inte den människosyn som ligger bakom det baptistiska dopet och därmed ett
personligt valt medlemskap i församlingen djupt förenlig med den kultur som råder i
ett postmodernt samhälle? I intentionerna från den just hållna Framtids-tankesmedjan
konstaterades att en kyrka för framtiden ska vara öppen, lyssnande, ödmjuk,
mångfaldig etc. (Se tidigare reportage i Sändaren). Det är ju just detta som ligger i det
baptistiska dopets grundsyn. Människosynen ger uttryck för stor respekt för
individens val och beslut. Den uppfattning som kommer till uttryck i barndopet
uttrycker en betydligt mer ”imperialistisk kyrkosyn” (Stuart Murray: After
Christendom). Dess grundhållning byggde ursprungligen på ”kristnandet av en
nation”, och därmed ett tvingande kyrkomedlemskap, en syn som verkligen är på
utdöende i praktiken idag. Nära 60,000 svenskar per år lämnar Svenska Kyrkan som
ett uttryck för dagens uppfattning att medlemskap och personligt beslut hör samman.
Jag anser att en framtida gemenskap mellan de tre samfunden bör ge tydligt uttryck
för att vi vill ge människans beslut och handlande avgörande tyngd och inte smussla
undan det som ett problem.
Den baptistiska dopsynen är troligtvis framtidskyrkans rimligaste förhållningssätt.

Kyrkokrig

De flesta som varit med i församlingsliv under någon tid är säkert medvetna om att det det uppstår kyrkokrig ibland. Interna konflikter, tolkningar och olika uppfattningar kan leda till allvarliga konsekvenser. Hela församlingar kan lamslås. Människor lämnar sammanhangen med djupa sår, besvikelser och skador som det tar många, många år att övervinna. Kyrkokrigens konsekvenser ska inte underskattas. De har under kyrkans historia medfört stora skador. Ibland eskalerar konflikten okontrollerbart. Ord och omdömen flyger okontrollerbart iväg och kan inte tas tillbaka, hur gärna vi än ville det. Många arbetare i de kristna kyrkan lamslås av de konflikter som drabbar dem och deras församling. Resurser går till spillo. Duktiga medarbetare bränns ut och lämnar församlingsledar-uppgiften för lång tid - ja kanske för alltid. Sjukskrivningar som kostar församlingar och samhälle följer självklart i spåren av de svåra krigen.
I spåren av krig följer allvarliga övergrepp, brott mot humaniteten och värdigheten med vilken vi borde behandla varandra. En känd diagnos i samband med krig och övergrepp är posttraumatisk stress. Minnesluckor, spänningstillstånd, sömnsvårigheter och andra stressymptom kan drabba människor som varit på slagfältet. Nedstämdhet, långvariga depressioner och ångest kan också fördärva livet i kyrkokrigens spår.
Ibland försöker vi överskyla de allvarliga konsekvenserna av krigen genom att tala om de välsignelser som kan följa. Det kan bli försoning. Det kan bli ett kärleksuttryck som ska imponera på "världen". De ska få se vår enhet - den nya, djupa samhörighet som ska komma ut av att denna konflikt blir löst. Ingen ska förneka att det kan hända och att en sådan konflikt kan få en upplösning som går i försoningens tecken. Låt det inte missbrukas till att på något sätt "legitimera" kyrkokrigen. Konsekvenserna är alltid negativa. Medmänniskor far illa, församlingens uppdrag fördunklas och evangeliets trovärdighet står på spel. Vi behöver en global fredsrörelse - och vi behöver låta den få sin begynnelse i församlingens inre.

Hoppfullt

Hoppfullt --- ja det kan inte sägas på något annorlunda sätt. Jag mötte en härlig kyrka den här söndagsmorgonen. Hagakyrkan i Sundsvall var välfylld. Gudstjänsten kändes levande redan från början, förväntansfulla förböner bads i församlingssalen. Alpha-kursens deltagare hade bänkat sig på en rad för att vara med då en av deras vänner i kursen skulle döpa sig. Göran gav ett resolut och övertygat intryck, och berättade utan omsvep hur han vid sitt första besök i kyrkan känt att "här vill jag vara med!" Så han anmälde sig till Alpha-kursen och sa: "då inledde jag en relation med Jesus". Så härligt det lät - lite förälskelse och nyfikenhet. OCh det behövdes ingen mikrofon för att höra svaret när pastor David frågade: "Tror du på Jesus som din Herre och Frälsare".
Att få predika i den miljön känns som nästan mer lyx än man får begära - och att ha det som sitt jobb! Det är ju bara för mycket. Jag talade om att vara "Närmare än du tror!" och det var en förkunnelse som satt som gjuten i den här församlingen, för de lever verkligen ut det gentemot sina medmänniskor.
Det är detta jag tror på när det gäller församlingsplantering. En ny slags kyrka för ett nytt Sverige! Besök Hagakyrkan om du har vägarna förbi Sundsvall nån söndag.

En "ny" enhet?

Från Nyhemsveckan rapporteras om att "de karismatiska samfunden" mötts till en djupare enhet med Ulf Ekman, Jack-Tommy Ardenfors och Hans Weinbroth som framträdande ledargestalter, och med en förhoppning om att det ska vara slut på en tid då enhet visar sig i att kristna klättrar upp på stegar och talar om enhet och sedan kryper ner i sina hålor igen.
Det är naturligtvis intressant att se Pingst och närstående rörelser bearbeta de frågor som mer än några plågar just pingströrelse-sammanhangen i världen; splittringen. Det klimat som rått inom Pingst har historiskt varit ett hårdhänt handskande med relationerna där dogmerna ofta gått före allt annat.
Samtidigt undrar vi andra som med den karismatiska väckelsen som rottrådar i livet, vad dessa karismatiska samfund står för och representerar. Ulf E.s beskrivning av att det var rätt att säga vad man sa på 80-talet för att trosförkunnelsen skulle få komma fram, men "nu vill Gud enhet" (som om han ändrat sig!) vilket antyder att Han skulle kunna ändra sig igen. OAS-rörelsen representerar ett ganska smalt spår inom Svenska Kyrkan och EFS och så har vi Pingst. Men var det inte så att den karismatiska förnyelsen på 70-talet bars av en stark enhetsvision? Var det inte så att samfundstänkandet gick mot ett slut redan då? Är det inte så idag att enhetsvisionerna är betydligt starkare utanför dessa "karismatiska samfund" än inom dem? Har inte både EFK och de samtal som nu pågår mellan Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan en från samfundsetiketter befriad ton som inte ännu nått in i exempelvis Pingst? Måste man göra ett monopol av enheten nu också? En del av oss som känner att en Livets Ord-frizon är ganska skön att få finnas med i skulle nog gärna vilja höra om...

- enmansledarskapet i L.O. nu får ökad acceptans i de andra sammhangen också. För en del som farit illa kan det vara viktigt att veta. Sprider sig "apostlarna"?
- beslutsformer kommer att gå från medinflytande till stiftelser där pastorer med släkt har ensam äganderätt till församlingar och kyrkobyggnader
- okritisk Israel-support är den enda "karismatiska" vägen, och de som tycker annorlunda betraktas som avfällingar
- svartmålning av sådana som blivit sektoffer, som kallas "avhoppare" från L.O. sprider sig och blir gängse bland karismatiker

....innan vi ropar hej och hoppar över bäcken. Men som det konstaterades i Dagens artikel: "Nu är det helt OK för en pingstförsamling att kalla Ulf Ekman som talare till konferenser!"- och se det är ju viktigt det. Viktigt för Guds Rikes utbredande, eftersom Jesus sa: ...gå därför ut i hela kristenheten och ordna konferenser...och jag är med er!"

Offer på listan

I en kyrka jag besökte hade man tagit fram en sjupunktslista om hur kan skulle vinna sina medmänniskor för Kristus och församlingen. Listan låg framlagd för alla att ta och läsa. Jag tycker listan i sig är ett uttryck för hur våra kyrkor "objektifierar" människor. Att den låg framme på bokbordet för alla att se visar hur omedvetet inåtvända vi är, utan att fundera över hur man upplever det att bli ett objekt.
Tänk dig! att du fått kontakt med en av församlingens medlemmar och besöker kyrkan för första gången. Vid bokbordet tittar du på vad som bjuds, och hittar sjustegsprogrammet. Du läser...hur känns det? Här kommer den!

1. Gör en lista med dina vänner, en livslista.
2. Be för dina vänner som du skrivit namnen på listan tills de kommer till tro. Be intensivt för tre av dina vänner som du upplever är öppna för Gud.
3. Upptäck kraften i fasta för dina vänner. Fasta öppnar dina vänners andliga ögon. Fasta tills genombrottet kommer. Driv ut onda makter. Fasta för sjuka vänner. Visa Gud omvändelse och beredskap att vända sig till Gud. Sätt fasta tider när och hur du vill fasta. Rena dig själv och ditt hjärta inför Gud.
4. Engagera dig i dina vänner liv, deras problem och svårigheter. Områden där dina vänner kan ha svårigheter och du kan engagera dig: ensamhet, sjukdom, finansiella problem, beroenden. Be konkret för de problem som dina icketroende vänner har. Agera för konkreta lösningar som du kan erbjuda. Erbjud dig att hjälpa dem konkret.
Vårda vänskapen i din omgivning. Be ställföreträdande för dina vänner om syndernas förlåtelse inför Gud. Be Gud om oförtjänt favör - nåd. Utför andlig krigföring å dina vänners vägnar. Som Daniel gjorde för Israels folk. Be tre x tre för vänner som ännu inte tagit emot Jesus. Bilda små böneteam och be konkret. Upptäck hindren till varför dina vänner inte ännu tagit emot Jesus: Likgiltighet, otro, fel metod att presentera evangeliet på.
5. Berätta för dina vänner om Jesus. Be dina vänner att söka hjälp hos Jesus. Var positiv, led du samtalet, ställ frågor.
6. Förklara enkelt vägen till Jesus. Berätta på två minuter ett kortvittnesbörd om din tro på Jesus. Om det finns mer intresse, gå vidare och berätta mer utförligt om din personliga väg till Gud. Berätta hur du har förändrats efter ditt möte med Gud. Skriv ner ditt personliga tvåminutersvittnesbörd. Betona att Jesus är skillnaden.
7. Träna dina vänner i deras nyvunna tro.

Den vänskap som ska fungera måste bygga på ett livsbejkande sätt att betrakta andra människor. De attityder som listan ger uttryck för av att betrakta människor som
namn på en lista (tekniskt, opersonligt)
enbart frälsningsobjekt, när de omvänt sig slutar vi be.
demoniserade och hemfallna åt de onda makterna.
vi är sändare, vänner mottagare
manipulerbara
inte så smarta, det måste vara så enkelt

Alltså, jag undrar hur man uppfattar det, när man inser att de har en plan för att göra om mig. Begreppet "vänskapsevangelisation" kan ju ha en vacker klang, men enbart om det verkligen handlar om en vänskap utan biavsikter, en långvarig ssträvan efter att få upplevaq rik vänskap i livet.

En karismatisk våg

I samband med årsskiftet förmedlades nyheten om att den amerikanske lutherske prästen Harald Bredsen dött 88 år gammal. För många säger kanske namnet inget, men för andra som har rötter inom den karismatiska förnyelsen är hans namn intimt förknippat med denna världsomfattande väckelse som under 1960- och 70-talen möblerade om radikalt i västvärldens andliga miljöer. Tillsammans med ledargestalter som Pat Robertson, Dennis Bennett, John Sherill och Kevin Ranaghan har Bredesen gjort en inteckning i en rörelse vars påverkan, omfattning och konsekvenser är svårt för oss att fullt ut omfatta. Jag har försökt att sammanställa en del fakta och reflektioner.

Harald Bredesen har ofta refererats till som "den karismatiska förnyelsens fader". I slutet av 1950-talet gick han och hans medarbetare Pat Robertson offentligt ut med vittnesbördet att de upplevt "andedop" med åtföljande "tungotal". Det som var speciellt påtagligt var att de trots detta inte hade för avsikt att lämna sitt kyrkosamfund utan fortsätta. De kom på det sättet att tillhöra en växande grupp kristna som bars av en övertygelse om att de skulle stå för den "karismatiska väckelsen", som Bredesen kom att kalla den, i de gamla kyrkosamfund som ditills ställt sig avvisande till pingströrelsens erfarenheter.
En av dem som på ett ganska tidigt stadium skulle komma att vittna om sin upplevelse var prästen i episkopalkyrkan St. Marcus, i Van Nuys, Californien. 4 april 1959 stod han i talarstolen i sin framgångsrika, växande kyrka och berättade om sitt just inträffade andedop. Hans medarbetare slet av sig prästdräkten och stegade mittgången ut. Folk grät uppgivet i bänkarna. Efter några dagar fick han meddelande från biskopen att han inte längre var välkommen som pastor i hans stift. Fader Dennis Bennett var utestängd, trots att han med övertygelse framhöll att han ville vara kvar och förätta tjänst inom episkopalkyrkans sammanhang.
Hans, och andras vittnesbörd, började höras runt om i landet. Det visade sig att det vid samma tidpunkt, opåverkade av varandra fanns tusentals människor inom de traditionella kyrkosamfunden som berättade samma sak. De hade gjort en erfarenhet med den helige ande. Som svar på deras längtan efter mera av Andens kraft och liv hade de blivit döpta i Anden, och de flesta omvittnade också manifestationer som tungotal, profetia och stark glädje. En journalist och författare, John Sherrill, började att dokumentera vad som skedde. I boken "They Speak With Other Tounges" berättade han om sitt möte med den karismatiska förnyelsen.
Något av det mest uppmärksammade var kanske den väckelsens inträde vid Notre Dame-universitetet, den katolska högborgen där teologerna Kevin & Dorothy Ranaghan först ställde sig mycket skeptiska till vittnesmålen. Det skulle dock inte dröja förrän de själva blev fyllda av den helige ande, och starka ledare för förnyelsens utveckling inom den katolska kyrkan. Kommuniteter växte upp och påverkade det andliga livet inom kyrkan.
Ett profetiskt löfte om en världsomfattande andevåg bars först fram till pingstpastorn David duPlesis av den mycket välkände pingstpionjären Smith Wigglesworth, vid ett av hans besök i Sydafrika år 1936. Hans budskap löd att det skulle komma en andevåg över världen som skulle få pingstväckelsen att förblekna i jämförelse. De gamla kyrkorna skulle öppna sig för en ny besökelsetid och pastor DuPlesis skulle få vara en av förgrundsgestalterna i detta skeende. Wigglesworth förutsade också att detta skulle inträffa först efter hans egen död.
Pastor DuPlesis hade svårt att tro att detta skulle kunna inträffa. I hans teologiska världsbild var samfunden en del av "skökan" i Uppenbarelseboken. Han skulle dock få både bevittna och betjäna stora mängder av kristna i de kyrkor han tidigare tagit avstånd ifrån. Samtidigt skulle han få vara med om att hans eget samfund, Assemblies of God, ställde sig avvisande till honom på grund av dessa kontakter. Men rörelsen växte i styrka och omfattning. Den skapade helt nya förutsättningar och omständigheter i stora delar av kyrkan, men främst naturligtvis i Nordamerika och Västeuropa. Hur det kunde gå till berättar exempelvis pingstpastorn och missionären Sven Levin i sin vittnesbördsbok "Fasten Your Seat Belts". Han befann sig i Bangladesh på uppdrag av diakonia under inbördeskriget 1971. Det handlade om att organisera hjälparbetet efter de svåra katastrofer landet utsatts för. Men det var inget ofarligt uppdrag. En kväl då han befann sig i en stad blossade stridigheterna upp. Han saknade någonstans att bo, och knackade på hos de katolska munkarna i klostret. Den amerikanske prästen som tjänstgjorde som ledare bjöd in honom, och efter middagen ombads Sven att leda kvällsandakten.
Striderna blev svåra den natten och förbipasserande gäng sköt vilt genom fönstren. Placerade på madrasser på golvet sökte man skydd från kulorna, och där började prästen berätta för Sven om oroande brev som kommit från hans katolska vänner i USA. De berättade om en upplevelse de gjort som de kallade "dopet i den helige Ande" och sa att "de talade med nya tungor". Han var nu mycket bekymrad och undrade om de hade hamnat i någon riskfylld sekt. Hade möjligen gästen hört talas om något sådant?
Under nattens timmar fick Sven med Bibelns hjälp visade sin värd det som berättas om den helige Andes verk i människors liv, och innan morgonen grydde la han händerna på prästen och bad att han skulle fyllas av Anden, vilket också påtagligt skedde.
Sådana här skildringar tillhörde vanligheten och medverkade till att sprida denna rörelse.
Jag befann mig vid Teologiska Seminariet på Lidingö för pastorsutbildning vid den här tiden. I skolans bönerum sökte många elever en förnyelse i den helige Ande. Många besökte också de ollika sammanhang i Stockholm där möten arrangerades som förmedlade den karismatiska välsignelsen. Harry Greenwood, en namnkunnig evangelist från England kom till Blå Salen i Stockholm vid många tillfällen. Citykyrkan hade också under Stanley Sjöbergs ledning fått en öppnare, mer karismatisk inriktning. På Söder fanns Ebeneser, med ett omfattande arbete bland Mariatorgets narkomaner, och med pastor Göte Sohlberg som initiativtagare. Deras möten gav också utrymme för konkret kristet tjänande. I Katarina kyrka hölls bön- och lovsångskvällar.
Den karismatiska förnyelsen var också Jesus-rörelsens förelöpare och de båda företeelserna kopplades samman både internationellt och här i Sverige. Unga, hängivna Jesusefterföljare med stora biblar och frimodigt vittnesbörd fyllde kyrkorna. Amerikanska ungdomar på besök i Sverige inspirerade. Prästen Harald Bredesen dök upp med grupper av ungdomar och gjorde omfattande resor i landet.En sådan grupp från Californien under Bill Lovrey's ledning besökte oss i Kiruna 1972 då jag var pastor i Missionskyrkan där. Deras besök väckte stor uppmärksamhet och Kiruna kyrka fylldes till sista plats vid de två gudstjänster de höll där. En annan rörelse som också betydde mycket var Full Gospel Businessmen, en internationell sammanslutning av kristna lekmän som kom på besök och bar med sig vittnesbördet om den karismatiska förnyelsen. Deras tidskriften the Voice - Rösten, blev en viktig inspirationskälla för karismatiska grupper.
I Stockholm, Umeå, Göteborg, Jönköping och flera orter anordnades Karismakonferenser från slutet av 1960-talet och en tid framåt. Här kom talare som professor Gösta Höök, författarinnan Ylva Eggehorn, pastorerna Stanley Sjöberg och Sven Nilsson samt biskopen Helge Fosseus att spela stor roll. Den enkla gemenskapen och den ekumeniska samhörigheten var påtagliga kännetecken i den rörelse som påverkade mera på djupet än vad vi kanske idag är helt medvetna om i kyrkorna.
Dagen-journalisten Ivar Lundgren gjorde under 1969 en studieresa i USA och publicerade sina erfarenheter av den karismatiska väckelsen i ett 10-tal artiklar i tidningen. Ett år senare publicerades boken "Ny Pingst" där han mera utförligt berättade om väckelsens spridning bland såväl protestanter som katoliker. Han gjorde också en fyllig kartläggning av hur ollika kyrkosamfund reagerat på väckelsens spridning, och de teologiska ställningstaganden som det medfört.

Jag skulle vilja sammanfatta i några få punkter det jag tror är varaktiga förändringar på grund av den karismatiska väckelsen:

1. PIngsterfarenhetens spridning ledde till en förnyad iver för andlighet, församlingsliv och evangelisation.
2. Enheten, medvetandet om att vi alla är lemmar i Kristi kropp ledde till en praktisk enhet på lokalplanet.
3. Bönegrupper blev en naturlig uttrycksform för väckelsens liv, och fick sin fortsättning i cellkyrkor och andra smågruppsbaserade verksamheter.
4. Genom påverkan på församlingsväxtrörelsen vid Fuller och Institute for Church Growth kom målinriktad förbön och evangelisation inriktad på 10/40-fönstret att få starkt genomslag.
5. Den extremt starka tillväxt som skett inom världskristendomen för karismatisk kristendom, neopentacostalism, har direkt koppling till den karismatiska väckelsens inflytande.
6. En explosionsartad utveckling skedde av nya kyrkor, ibland p.g.a. konflikter, men även av strategisk motivering och idag utgör mer än hälften av USAs kyrkor icke-samfundsanslutna kyrkor.
7. En ny förståelse för "five-fold-ministry"-gåvor har lett till en breddning, där heredegåvan kompletterats och andra gåvor kommit att erkännas; apostlar, evangelister, profeter.

Jag tror att dessa är några av de mest signifikativa och uppenbara effekterna. Det är nu snart 50 år sedan de första av väckelsens mest välkända personer stod fram med sina vittnesbörd, och var beredda att betala ett pris. Idag känner jag en personlig tacksamhet över deras frimodighet.