Preacher Man reflekterar

Andlighet

En kärleksförklaring till Malmö kom av sig

Många kristna bloggare och personer av annan religiös övertygelse har uttryckt kraftiga reaktioner på rapporter från Malmö om en interreligiös bönesamling. Så här berättade tidningen DAGEN om händelsen:

Interreligiös bön för Malmö
Flera hundra personer samlades på lördagen för en interreligiös bön på Stortorget i Malmö. Fyra världsreligioner var representerade i manifestationen.
Under parollen "En kärleksförklaring till Malmö" deltog Svenska kyrkan, Malmö buddhistcentrum, Judiska församlingen, Islamic center, Katolska kyrkan, Svenska missionskyrkan och Makedonska ortodoxa kyrkan.
Samlingen inleddes med att Brandkårens musikkår spelade "Marsch Pannkaka" av Benny Andersson. Därefter följde klockringning från S:t Petri kyrka.
Efter det att biskop Antje Jackelén hälsat alla välkomna följde sång och läsning ur flera heliga skrifter, bland annat ur Nya Testamentet och Koranen, skriver tidningen City.
Samlingen var en uppföljning på en tidigare interreligiös bönemanifestation på Möllevångstorget i Malmö.
Och läsarfrågan löd: Kan du be tillsammans med företrädare för andra religioner? Läsarnas svar: Ja 26 % Nej 64 % Kanske 8 %. Ett besök på
kommentarsidan i DAGEN får huden att knottra sig av obehag då så kallade profeter, och kristna i allmänhet spyr ut sina fördomar mot människor med en annan andlig världsbild än den de själva ar.

Frågeställningen är inte så enkel. Här tycker jag en kommentar från min vän och läromästare Stuart Murray passar in. Han talar om kyrkan i efterkristen tid och säger bl.a.
Det finns en fråga om hur vi relaterar till och samverkar med andra trosgrupper. Dessa fanns närvarande också under kristenhetsepoken, men de var minoriteter i ett överväldigande dominant kristet samhälle där kristendomens andliga och kulturella överlägsenhet togs för given och ganska tydliga försök gjordes att övertyga dessa minoriteter om att omvända sig och anpassa sig till imperiets ideologi. Men i efterkristenhetens epok finns dessa grupper närvarande i större utsträckning och har blivit långt mer synliggjorde genom sin klädsel, arkitektur och kulturella uttryck. De åtnjuter skydd från att diskrimineras och erbjuder alternativa religiösa lösningar till desillusionerade kristna och sekularister
Efterkristendom är en utmanad religiös miljö där kristna syns som en minoritet bland de andra, även om det är en minoritet med majoritetsminnen som de försöker bearbeta i anpassningen till en ny verklighet. Vi är ovana att möta andra trosgemenskaper på samma nivå. Vi har inte heller på århundraden i västvärlden erkänt andra trosövertygelser som samtalspartners i utvecklingen av vårt teologiska och etiska tänkande, som de var under perioden före maktkyrkans epok och som de varit i andra delar av världen. Och i våra kyrkor finns påtaglig okunskap, karikatyrer, rädsla och osäkerhet som hindrar ett nådefullt och känsligt gensvar till denna nya missionella kontext. Jag lyssnade till en kyrkobesökare i Oxford som vägrade tro att den som talade vid ett mångreligiöst samtal var en kristen som omvänts till hinduismen: ”Men inte han…” sa hon…”han är ju alldeles för trevlig för det!”

Vad är det som gör att det blir så problematiskt att be med andra? Min gode vän prästen Ole Skjaerbaeck Madsen som jobbar i alternativa andliga miljöer i Danmark utmanade mig på tanken: Du tycker det är helt OK att be med en helsvensk totalmaterialistisk ateist med i rummet, som säger det finns absolut ingen andlig verklighet. Men om du möter någon som säger: ”Jag tror att det finns en andlig verklighet och vill komma i kontakt med den!” då blir du jättenervös och blockerad, ser onda makter och farliga ambitioner!

Här är några av mina funderingar kring ämnet:

    Göran Rosenberg: Gud är inte död

    För det mesta undviker jag att läsa folks (bloggares) kommentarer till artiklar som jag gillar. Inte för att jag inte kan vilja lyssna till andras motargument, men därför att min tro på mänskligheten får en sådan törn. Om man bland alla invektiv, svordomar, könsord och allmänt elaka insinuationer skulle försöka få fram en textmassa som vore värd att läsa skulle den bli generande kort. Det gäller även det antal kommentarer som känt behov av att bemöta Rosenbergs enkla, raka och ganska tydliga artikel. Här slår han fast ett sedan länge välkänt - men upprepningsbart - argument: En sorts tro har samma existensberättigande som en annan tro! Men om du läser de som kommenterat hans artikel blir du nog som jag ganska skrämd över den s.k. nivån på debatten, eller bristen på höjd!
    Att tro på slumpteorin (evolution) och därmed komma fram till att ingen övergripande intelligens har format världens komplexa sammansättning har samma rätt att få finnas och argumentera för sig, som den tro som hävdar en skapande Gud bakom tillvaron. Men när någondera parten med hjälp av absoluta sanningskrav vill förbjuda den andra tron att få finnas, då är mörka, totalitära krafter i verksamhet. När man sedan med hänvisning till mänskliga misstag i den ena eller andra trons namn i det förflutna vill stoppa deras existens i framtiden, då tycker jag det blir ett obehagligt samhällsklimat. Om du tar dig en tur till mina Anabaptist-sidor kan du möta en rörelse, som under de senaste 500 åren har varit globalt verksam för att strida för demokrati, fred, allas okränkbara och lika värde och som gjort motstånd till varje form av förtryck. Det är med glädje jag bekänner mig till denna rörelse med rötter i 1500-talets reformationskraft i det västerländska samhället. De fäder som samlades och formulerade anabaptismens grunddokument var stenhårt förföljda av en rörelse - statskyrkan - som hävdade sig ha den absoluta sanningen, och ville förbjuda andra att ha en avvikande tro. Att deras absolutistiska efterföljare idag kallas ateister, humanister och leds av namnkunniga som Björn Ulvaeus, Morgan Johansson och Christer Sturmark med flera spelar egentligen in roll. Deras världsuppfattning, svart/vit som den är vittnar om en allvarlig sekterism!

    Den som gör Faderns vilja

    I den gågna helgens predikotexter kunde vi höra Jesu berättelse om mannen med två söner och en vingård. Fadern ville ha sönernas hjälp och bad dem gå och arbeta. En sa ja, men ändrade sig och gick inte. En sa nej, men ändrade sig och gick. Och Jesus frågade: "Vem gjorde Faderns vilja?"
    Jesu frågor är alltid fulla av underfundiga vändningar, är kuggfrågor, inte för att slå "fälleben" på oss, men för att tvinga oss någon nivå djupare. Kanske var vi ganska färdiga. Det var väl han som fick jobbet gjort, fast han först var tveksam? Är det kanske inte bättre att ligga lite långt, inte lova för mycket men ha möjligheten att ändra sig. Och om det inte blir gjort så har man ändå räddat ansiktet, för man sa ju nej från början eller hur? Men trons "ja" då, var kommer det in?
    Själv tror jag att Jesu berättelse till stor del beskriver de två grupper som ständigt fanns i hans närhet; fariséerna, resten av en väckelserörelse som sagt sitt stora "ja" till Gud för 150 år sedan och vilade tryggt i det, men som när Jesus kom inte kunde känna igen Vingårdens Herre i honom och därför sa "nej" till Guds nästa ord. Och syndarna, som i mötet med fariséernas tolkning av Guds "ja" - lag och påbud - sa att om Fadern är sådan, då är det nej tack för min del, men som i mötet med Jesus kände att om det vaqr så Fadern var då säger jag "ja"!
    Men samtidigt är de ju intressant postmoderna, de två sönerna!
    Han som först säger "njet" är så typisk för ett släkte som vill hålla alla dörrar öppna, inte binda sig, inte lova. Något mer intressant kan ju dyka upp och då vore det dumt att ha lovat. Det påverkar deras hållning till medlemskap och olika slags ansvarstaganden.
    Han som börjar i ett "ja" känner jag också igen. De som gömmer sig i kollektivet, som röstar för, men handlar mot.
    Jesu undervisning känns så aktuell!

    "PÅKRISTNING" - VARDÅ?

    Från Elisabeth Sandlunds (t.f. chefredaktör på Dagen) bloggsida har jag kunnat följa hennes ihärdiga resande, och medverkan på olika platser. Bl.a. talade hon vid Almedalsveckan om att Avkristning inte är det som gäller för Sverige längre. Nu är det dags för påkristning. Eftersom Frågorna enggerar mig kolossalt har jag försökt att tränga in i henens argumentation för att se vilka fakta som ligger till grund för hennes frimodiga,( och uppmuntrande!) devis. Jag menar, visst känns det härligt att det är på det sättet, även om jag förgäves spanar efter tecknen. Hennes blogg anger följande skäl till varför hon anser det rätt att hävda att det nu är fråga om "Påkristning";
    Skäl 1: Hennes egna livsberättelse. Och den är härlig! En osannolikt spännande Damaskusväg, där omvändelsen vid nattvardsbordet tilsammans med hennes dotter.
    Skäl 2: Mats Svegfors har sagt det.
    Skäl 3: Gud vill påkristning.
    Skäl 4: Avkristningen har pågått alltför länge.
    Det känns ju tråkigt att vara tveksam till kraften i argumenten, men jag är det i alla fall. Dramatiska omvändelser är alltid underbart uppmuntrande, inte bara för personen utan även för omgviningen. Men för att ett antal kända kulturpersonligheters personliga omvändelser ska fungera som bevis för att en trend har vänts behövs det väl ett annat perspektiv? Ett stort antal över en längre period skulle kunna vara ett argument - men så vitt jag har sett har inte detta inträffat.
    Det finns en rörelse i andlighetens riktning som är konstaterbar, men hur omfattande den är har vi inga klara fakta om. I en del undersökningar, bl.a. ifrån England visar att den nya andligheten i stort sett fyller upp det utrymme som den traditionella kyrkan förlorar. D.v.s. det sker enligt detta ingen stor nyrekrytering.
    Att Gud skulle vilja påkristning och att avkristningen gått för långt är argument som känns ganska tunna i sammmanhanget.
    Eller kan min tveksamhet infrö resonemangen ha att göra med, som min vän Lennarth sa, att "påkristning" låter alldeles för lika "påklistring"?

    Priviligierad att tro

    I sommarregnet har tiden gått åt att fördjupa mig i anabaptismens tänkesätt och rötter. Den brittiska Anabaptist Network-hemsidan kan vara en bra början för den som är intresserad. Författaren JOHN HOWARD YODER har i boken SCHLEITHEIM CONFESSIONS sammanställt och kommenterat detta grundläggande anabaptistiska dokument som låter oss blicka in i ett teologiskt tänkande som var så nyskapande och radikalt att man känner sig oerhört utmanad. För att få en viss relief återbesökte jag Flodbergsgruppen, som man kan möta i Peter Halldorfs bok: Hädanefter blir vägen Väglös, en grupp människor som visar hur anabaptistisk radikalitet och djup helgelselängtan gett direkt näring in i vår egen tid.

    Privilegiekyrkan som haft makten under århundraden i vår del av världen har förvanskat så mycket av vårt pilgrimsperspektiv och fått oss att tro att vi på grund av vår tro skulle ha vissa rättigheter att ställa krav på samhället. Intressant att muslimer i Sverige, som har en maktreligion som bas, anses vara i behov av juridiskt skydd, medan jag som anabaptist, som totalt vill avsäga mig religion som makt, anses vara en maktperson som samhällets svagare, skyddsvärda grupper; muslimer, kvinnor, hbt-personer, barn; måste skyddas mot, och som ska tvingas avlägga räkenskap för hur jag tänker om dessa grupper. Förföljelse är inte en linje, huggen i sten, men snarare ett förhållningssätt på en glidande skala, där vi snart närmar oss en punkt där det kan bli påtagligt att kyrkan kan ses som en makt, medan de som har tron som individer kan bli förbjudna att tro den.

    TIll försvar

    För oss som vuxit upp i svensk frikyrka känns det ansikte som media ger oss mycket främmande. Humanisterna är endera okunniga - vilket är svårt att tänka sig - eller snarare illvilliga när de vägrar att nyansera sin religionskritik och erkänna sanningen. Den mörka septembernatten 1848 när en handfull nydöpta kvinnor och män bildade Sveriges frösta frikyrkoförsamling i Borakulla-stugan vid Vallersvik kom en demokratisk, medmänsklig rörelse in i vårt land som saknade motstycke i nationen. Kvinnor och män, lika rösträtt, hörda och respekterade i sina församlingar inte på grund av kön, social status eller utbildning utan baserat på önskan om fritt medlemskap. Snabbt följdes de av tusentals nyomvända som förenade sig i växande församlingar av denna karaktär. Nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen med rötter i samma grundsyn, och senare de politiska partierna fann en struktur för medlemskap och organisation som gjort vårt land tll en föregångare i jämlikhet, frivillighet och engagemang. På grund av historisk okunnighet försöker anti-religiösa grupper att skapa en opinion mot all religion genom att ta extrema exempel som ingen kristen kyrka ger stöd åt. Lika litet som ateister måste ta ansvar för de illdåd mot männskligheten som ateistiska ideologier typ kommunismen utfört. Men hur försvarar man sig mot sådana historieomskrivningar? Är det oviktigt att ta debatten?
    Nej, jag tror tvärtom att för stora delar av vår värld, där många befinner sig där vi i Sverige var för 150 år sedan är frågan oerhört avgörande. Religionsfrihet är inte en svensk angelägenhet bara, den måste sträcka sig över världen och stödja dem som vill följa sin övertygelse. Den som vill lämna majoritetsreligionen och förena sig med en annan ska veta att det är en rättighet som människor åtnjuter.
    Bilderna som Humanisterna manar fram av religiöst övertygade människor hotar att skapa fientliga stämmningar mot invandare, en kulturfientlig stämning mot människor som har en Gudstro och skapar utifrån detta och ett samhällsklimat som accepterar mobbning,

    Om man försvarar religionsfriheten...

    måste det betyda att man försvarar statskyrkosystem eller statssponsrad relligion, förtryck i religionens namn eller privilegier som kyrkan ska ha i kraft av historien bakåt i tiden? När man läser Björn Ulveus och en del av hans tyckarvänner bland "Humanisterna" får man utan tvekan den bilden. Och jag får erkänna att när jag läser en del av vad religionsfrihetens försvarare kommer fram till blir det lika konstigt för mig. De andas tungt och talar om bojkott av hotellkedjor som inte har biblar på rummet, som om det vore en slags religiös rättighet. Ursäkta att jag tycker så, men jag ha svårt att förstå den sortens indignation. Jag finner det lika tvivelaktigt att å andra sidan göra frihetsindragningar, speciellt ifråga om religion, som i många samhällen är en mera tydlig vattendelare mellan förtryck och demokrati än rösträtt och yttrrandefrihet. Mina trossyskon de kristna vietnameserna hade nog varit tacksamma för lite mera respekt för religionsfrihet i Afganistan.
    Men jag tror samtidigt att de val kristna står inför mera handlar om att följa överygelser man kommit fram till i efterföljelsen av Jesus, oavsett hur opportunt det anses vara för stunden i det omgivande samhället. De anabaptistiska fäderna kämpade på det sättet och blev Västvärldens tidigaste och starkaste förkämpar för frihet från myndighetsförtryck, diskriminering och hot. Vägra vapen i deras anda. Vägra döda. Vägra delta i religiöst förtryck eller diskriminering.Det är en betydligt kraftigare och mer radikal gärning än att avskaffa religionsfriheten.

    Gudagnistan

    Lyssnade på P1s alternativ till söndagsgudstjänst. Om längtan, och om olika syn på tillvaron. Spännande att lyssna till den svensk religionsforskare som blivit hindu. Han lyckades på ett levande sätt beskriva vad hans tro innebar. Återigen blev det så tydligt att hinduism och buddism är dödsrörelser. Strävan efter att bryta återfödelsens kretslopp och uppgå i det totala varandet grundas i synen på hela tillvaron som ond. Varje begär håller rörelsen vid liv, och målet är att den ska upphöra. När det målet uppnåtts för individen har nirvana nåtts. När alla begär i hela universum utsläckts har all längtan utplånats. Är det denna grundsyn som trots sin negativa världsuppfattning gör buddismen så populär i västvärlden? Ingen moralisk agenda - i värsta fall återfödelse ett varv till. För varje europé som blir muslim blir 10 buddister.

    När fariséerna - Jesu meningsmotståndare - presenterade sin syn, handlade det om människans inneboende förmåga att göra det goda. Varje människa har en gudagnista, en förmåga att bryta destruktiva mönster. Därför hyste de ingen förståelse för de "syndare" som inte tog sig i kragen och reste sig ur sin misär och sin synd och började leva som Lagen begärde. De menade att begären kunde styras in på höga och rena områden. Kvinnan, tagen på bar gärning i sitt syndafall, sågs bara som en individ som fallit offer för sina egna drifter, inte som en varelse i maktlöshet både mot sina inneboende begär, och de begär som skapat ett samhälle där mäns makt över kvinnor systematiserades.

    Jesu bemötande av den här situationen i Joh 8 är intressant ur flera aspekter.
    Det är inte uppgiven dödsdrift - det enda sättet att övervinna är att utsläcka. Jesu undervisning pekar på att han är medveten om att även om du söker distrahera dina gärningar, meditera bort din längtan, kan man ändå "begå äktenskapsbrott" inom sig. Är det till denna insikt han hänvisar då han säger att "den som är utan synd kastar första stenen"?
    Det är inte heller optimistisk gudsgniste-förväntan han refererar till. "Om du bara tar dig i kragen och anstränger dig kommer det att ordna sig", en populär humanistisk filosofi som säger att därför borde alla få en chans till, synderskan, lika väl som fariséerna. Tvärtom eftersträvar Jesus tydligt att de alla ska gå från mötet med honom medvetna om sin inneboende destruktivitet och oförmåga att besegra den.
    Kristus i er är den framväxande kristendomens svar: det är visserligen fråga om "död från dig själv", men inte i totalt utslockande, det är fråga om en kraft att övervinna frestelsen, men inte genom att lyfta sig i håret och hoppas på viljans förmåga. Det är den inneboende Jesus Kristus, det nya livets Furste inne i varje troende som möjliggör segern över onskan. De menade att tolkningen av kampen mot synden i fariséistisk tappning inte var radikal nog. Det var därför det fanns mer hopp för skökan än för dem, för hon hade kommit till insikt om att hon totalt saknade all förmåga att besegra ondskan i sitt eget liv med sin egen viljeansträngning.

    Sekulariserad troende

    De ivrigaste förespråkarna för sekularisering av Sverige har faktiskt varit kristna, närmare bestämt de s.k. frikyrkliga kristna som under 1800-talet kämpade för frihet, jämlikhet och demokrati. Deras kamp gällde exempelvis rätten till religionsfrihet – något som dröjde till ända in på 1950-talet innan de fick gehör för i Sverige. De tog även stenhård ställning för rätten att skapa sammanslutningar (föreningar) kring övertygelser, vare det politiska, religiösa eller liknande. Den frihet som den sekulära rörelsen Humanisterna idag åtnjuter att få yttra sig, förena sig mm. kommer inte från deras ideologiska fäder i upplysningstiden utan genomdrevs av människor med religiös övertygelse som även tog politiska konsekvenser och ledde till en tydlig skilsmässa mellan trosövertygelsen och statsmakten, först i deras egna sammanhang och från och med år 2000 även i hela Sverige.

    Den millitanta fundamentalistiska sekularismen som nu är verksam i Europa har blivit så aggressiv att den lämnat sina fäders ideologiska grundval och nu tolkar
    sekularisering som ateism – alltså avsägelse av all form av religiös tro. Sekularismens agenda är att avskaffa religionen – inte bara att verka för skiljandet av stat och kyrka/religion, den ursprungliga sekulariseringen. Det har därför varit smärtsamt för ateismens företrädare att notera att religiös tro i stället för att dö ut växer kraftigt i världen. T.ex. växer den kristna kyrkan med 6.9 % årligen, i vissa regioner 3 ggr. snabbare än befolkningstillväxten. Denna tillväxt på södra halvklotet och inom 10/40-fönstret har kanske kunnat förklaras med sociala faktorer; fattigdom, brist på utbildning, vidskepliga folkreligioner. Men vi kan konstatera att sekularismens agenda har misslyckats i den delen av världen.
    Nå, men USA då? Där är ju folket välutbildat och rikt – men troende! Denna paradox är svår för sekularismen att reda ut. En så stor nation där 60-90% bekänner sig till kristen tro, är aktiva kyrkobesökare och vill att nationens lagstiftning ska återspegla deras övertygelse kanske inte bara kan viftas bort med sociala förklaringar? Ateismen lever verkligen på sparlåga där.

    Det visar sig då att Europa i stället för att utgöra normen representerar ett globalt undantag. Sekularisternas förhoppning att Syd-Europa skulle avkristnas har väl till viss del infriats exempelvis i Spanien efter Franco, men å andra sidan växer andliga rörelser snabbt i Europa. För varje europé som blir muslim blir 10 buddister. I Storbritannien har Alpha-kurser lett till en veritabel inbrytning bland tidigare sekulariserade britter, nära en halv miljon nya kyrkomedlemmar under de senaste 10 åren från den bakgrunden. New Age har starkt påverkat inställningen till en andlig livshållning och alternativa behandlingsformer i Europa.
    Det visar sig att européerna inte är så sekulariserade som det påstås. De har inte förlorat tron, de är bara troende på ett annorlunda sätt än övriga världen. Men knappast ateistiska i någon större omfattning.

    När vi diskuterar biblar på Scandic, skolkyrka på Gotland mm. kan man få intryck av att kristna förespråkar en majoritets- och monopolkristendom. Det vore att helt missuppfatta den ståndpunkt många av oss intar.
    Vi ser att Jesus var för sekularisering. Han sa att han inte kommit med fred (harmonisering) utan med svärd, en metafor för olika förhållningssätt som leder till att människor har rätt att inta olika ståndpunkter. Han såg hem där familjemedlemmar hade olika tro. Han tog avstånd från det bruk av religion som lett till användandet av tron som en kraft att samla nationen runt samma altare för att kungen / kejsaren sedan skulle kunna gå ut i krig med sina skaror samlade under korsfanan.
    Vi noterar att de första kristna befann sig i opposition med ett samhälle som förgudade människan – humanistisk religion. De bekände Kristus som Herre – inte kejsaren - och tog konsekvenserna i form av häftig förföljelse.
    Vi förstår att kyrkan som förföljd minoritet var betydligt friskare som andlig livsrörelse innan kejsar Konstantin gav den dödskyssen genom att förvandla kristendom till nationens enda godkända tro.
    Vi följer ett spår genom historien av rörelser som levat i radikal opposition mot makten; vägrat vapen, vägrat våld, varit mot dödsstraff, vägrat svära eder, vägrat tvångsdop etc.

    Det vi vänder oss mot i fråga om sekularismens aggressiva agenda i Europa idag är att deras desperation fått leda så långt, att man verkar vara beredd att tvinga fram begränsande och tvingande åtgärder för att undanröja all form av religiös övertygelse. Vi kristna måste vara beredda på att vara minoritet och att stå upp för minoriteters rätt – även Humanisternas. Kristna är en minoritet i Sverige idag, om vi med ”kristen” menar det Nya Testamentet anser vara kristen efterföljelse.
    Den kristna minoriteten har anledning att fundera över om den har någon agenda över huvud taget – snarare än deras som har beslutat sig för att undanröja kristendomen från vårt samhälle.

    Obesvarad kärlek

    Obesvarad kärlek
    av
    Peringe Pihlström

    Något av det mest gripande att läsa om eller höra talas om är en människa som älskar med en ren och hög kärlek, men som livet igenom blir förnekad gensvaret. I berättelsen om den stornäste poeten och kadetten Cyrano de Bergerac möter vi mannen som utmanar sin omgivning både med sitt skarpa svärd, och sina vassa ord. Men sin stora kärlek till Roxanne vågar han inte avslöja. Han tror inte att hon kan älska honom på grund av hans mycket framträdande näsa. Han vet dock att Roxanne älskar poesi, och genom den fagre men obildade Christian låter Cyrano sina lyriska kärleksförklaringar framföras till henne. Men då Roxanne uppfattar orden som Christians egna förälskar hon sig i honom i stället. Cyrano´s lidande men samtidigt osjälviska kärlek visar sig i hans stöd till Christian och det är inte förrän vid livets slut som det står klart för Roxanne att den kärlek hon fick besjungen egentligen var Cyrano´s, men då är det för sent.


    Påsk handlar om osjälvisk kärlek

    Påsk handlar om osjälvisk kärlek. Jesus drivs av hängiven gudomlig kärlek till oss. Den obesvarade kärleken, utryckt i rop om att korsfästa honom som inget ont gjort, är ända in i döden själva mysteriet. ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, kan bara sägas av en kärlek som är beredd att bli försmådd. Detta slag av kärlek går villigt in i lidandet för den som är föremål för kärleken. ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom!”

    Vår samtid har en nästan obefintlig förståelse av denna slags kärlek. Det har skett en allvarlig glidning i förståelsen över till sexualitet, lusta, begär, kortfristig behovstillfredsställelse, känslomässig upptändhet, förälskelse. Därigenom har kärlekens djupare väsen blivit bortskymd. Föremålet för kärlek har flyttats från att vara riktad mot någon annan, till att bli jag-fokuserad. ”Vad kan jag få ut av detta?” Kontraktet som skrivs på har klausuler som gör det ogiltigt om du inte möter mina behov, ger mig vad jag önskar, inte skänker mig tillfredsställelse. Den kärlek som är så stark att den är beredd att vara obesvarad för resten av vårt liv anses sakna värde. Den har ersatts med självkärlekens egenfokus.


    Egenkärleken

    Till och med bibelord om det högsta budet har förvanskats. Jesu ord om det högsta budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din kraft” följs av ett liknande bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

    I ett psykologiserande tolkningsförsök har detta bibelord kommit att förstås som om det finns tre bud

    1. Älska Gud helhjärtat, och därefter
    2. Älska dig själv väldigt mycket så kommer du att kunna
    3. Älska din medmänniska, som du älskar dig själv.

    Om det är så vi förstår Jesu ord leder det till att egenkärleken placeras på en farlig andraplats. Det är uppenbart, om man läser sammanhanget att Jesus inte är ute efter att peka på hur viktigt det är att älska sig själv. Det finns i och för sig skäl att tro att en människa som hyser en sund självuppskattning och inte ständigt plågas av mindervärdeskänslor och självförakt också har ett sundare perspektiv på omgivningen. Denna omtolkning av Jesu ord missar trots allt poängen i Jesu ord.

    Självkärleken är i de flesta fall inte omdiskuterad. Den kommer självklart, som en del av självbevarelsedriften. Att söka tillfredsställa den egna personens behov är legitimt i samhället. Att älska sig själv – bekymra sig för mat och kläder, se till
    mina egna behov – är inget vi ifrågasätter, även när det går till sådana påtagliga överdrifter som girighet och rofferi. Det är med egenkärleken som utgångspunkt som en stor del av svenska företagsledare, riks- och lokalpolitiker med flera på egen hand tilldelar sig själva stora, omotiverade lönelyft, som vi driver löneförhandlingar eller vänder ryggen åt de miljoner i världen som lider nöd.


    En annan i centrum

    Om Jesus alltså ställer denna slags egenkärlek i kontrast till kärleken till medmänniskan och hävdar att du i stället för dina önskningar ska ställa en annans på samma självklara plats då får ordet osedvanlig, revolutionerande kraft. En annans behov av mat, kläder, trygghet, frihet, hälsa, livskvalitet, utbildningsmöjligheter, lika rättigheter blir på det sättet en radikal utmaning till oss alla. ”Alla andra tänker bara på sig – det är bara jag som tänker på mig” skämtar vi, men skrattet fastnar lätt i halsen när vi inser sanningen bakom orden.
    I sin offerdöd ställer Jesus ”sin nästa” i centrum. Evangeliet som de första kristna predikade hade sitt centrum i övertygelsen om att det var för min och din skull han dog. Det förändrade villkoren för de mest utsatta i deras samtid. Och vi som blir föremål för en sådan osjälvisk kärlek, hur skulle vi kunna göra annat än älska vår nästa – även om vår kärlek aldrig blir besvarad?

    Obesvarad kärlek

    Något av det mest gripande att läsa om eller höra talas om är en människa som älskar med en ren och hög kärlek, men som livet igenom blir förnekad gensvaret. I berättelsen om den stornäste poeten och kadetten Cyrano de Bergerac möter vi mannen som utmanar sin omgivning både med sitt skarpa svärd, och sina vassa ord. Men sin stora kärlek till Roxanne vågar han inte avslöja. Han tror inte att hon kan älska honom på grund av hans mycket framträdande näsa. Han vet dock att Roxanne älskar poesi, och genom den fagre men obildade Christian låter Cyrano sina lyriska kärleksförklaringar framföras till henne. Men då Roxanne uppfattar orden som Christians egna förälskar hon sig i honom i stället. Cyrano´s lidande men samtidigt osjälviska kärlek visar sig i hans stöd till Christian och det är inte förrän vid livets slut som det står klart för Roxanne att den kärlek hon fick besjungen egentligen var Cyrano´s, men då är det för sent.

    Påsk handlar om osjälvisk kärlek

    Påsk handlar om osjälvisk kärlek. Jesus drivs av hängiven gudomlig kärlek till oss. Den obesvarade kärleken, utryckt i rop om att korsfästa honom som inget ont gjort, är ända in i döden själva mysteriet. ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, kan bara sägas av en kärlek som är beredd att bli försmådd. Detta slag av kärlek går villigt in i lidandet för den som är föremål för kärleken. ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom!”

    Vår samtid har en nästan obefintlig förståelse av denna slags kärlek. Det har skett en allvarlig glidning i förståelsen över till sexualitet, lusta, begär, kortfristig behovstillfredsställelse, känslomässig upptändhet, förälskelse. Därigenom har kärlekens djupare väsen blivit bortskymd. Föremålet för kärlek har flyttats från att vara riktad mot någon annan, till att bli jag-fokuserad. ”Vad kan jag få ut av detta?” Kontraktet som skrivs på har klausuler som gör det ogiltigt om du inte möter mina behov, ger mig vad jag önskar, inte skänker mig tillfredsställelse. Den kärlek som är så stark att den är beredd att vara obesvarad för resten av vårt liv anses sakna värde. Den har ersatts med självkärlekens egenfokus.

    Egenkärleken

    Till och med bibelord om det högsta budet har förvanskats. Jesu ord om det högsta budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din kraft” följs av ett liknande bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

    I ett psykologiserande tolkningsförsök har detta bibelord kommit att förstås som om det finns tre bud

    1. Älska Gud helhjärtat, och därefter
    2. Älska dig själv väldigt mycket så kommer du att kunna
    3. Älska din medmänniska, som du älskar dig själv.

    Om det är så vi förstår Jesu ord leder det till att egenkärleken placeras på en farlig andraplats. Det är uppenbart, om man läser sammanhanget att Jesus inte är ute efter att peka på hur viktigt det är att älska sig själv. Det finns i och för sig skäl att tro att en människa som hyser en sund självuppskattning och inte ständigt plågas av mindervärdeskänslor och självförakt också har ett sundare perspektiv på omgivningen. Denna omtolkning av Jesu ord missar trots allt poängen i Jesu ord.

    Självkärleken är i de flesta fall inte omdiskuterad. Den kommer självklart, som en del av självbevarelsedriften. Att söka tillfredsställa den egna personens behov är legitimt i samhället. Att älska sig själv – bekymra sig för mat och kläder, se till mina egna behov – är inget vi ifrågasätter, även när det går till sådana påtagliga överdrifter som girighet och rofferi. Det är med egenkärleken som utgångspunkt som en stor del av svenska företagsledare, riks- och lokalpolitiker med flera på egen hand tilldelar sig själva stora, omotiverade lönelyft, som vi driver löneförhandlingar eller vänder ryggen åt de miljoner i världen som lider nöd.

    En annan i centrum

    Om Jesus alltså ställer denna slags egenkärlek i kontrast till kärleken till medmänniskan och hävdar att du i stället för dina önskningar ska ställa en annans på samma självklara plats då får ordet osedvanlig, revolutionerande kraft. En annans behov av mat, kläder, trygghet, frihet, hälsa, livskvalitet, utbildningsmöjligheter, lika rättigheter blir på det sättet en radikal utmaning till oss alla. ”Alla andra tänker bara på sig – det är bara jag som tänker på mig” skämtar vi, men skrattet fastnar lätt i halsen när vi inser sanningen bakom orden.
    I sin offerdöd ställer Jesus ”sin nästa” i centrum. Evangeliet som de första kristna predikade hade sitt centrum i övertygelsen om att det var för min och din skull han dog. Det förändrade villkoren för de mest utsatta i deras samtid. Och vi som blir föremål för en sådan osjälvisk kärlek, hur skulle vi kunna göra annat än älska vår nästa – även om vår kärlek aldrig blir besvarad?

    Superandlig - hyperandlig - överandlig

    I tidningen Världen Idag låg en inlaga "Stöt i Basunen" från en ganska nystartad Göteborgsförsamling. Med stigande förundran läste jag tolkningar av profetior, drömmar och naturfenomen (stormar och översvämningar) som togs som bevis för att väckelsen ska komma över Sverige, med början på Hisingen.
    Har själv hört människor som refererat till egna eller andras upplevelser av tilltal som pekat i riktning mot en landsomfattande väckelse, och jag får erkänna att jag under viss tid påverkades av dessa tankar mer än vad jag idag tycker jag hade fog för. Jag tycker jag lade för stor betydelse vid den mänskliga aktiviteten, och att min bild av vad "väckelse" är var alltför präglad av en pingst/karismatisk miljö jag befunnit mig i en tid. Idag känns det ganska märkligt att läsa om den mix av tolkningar som innefattar Knutby, Kristi Brud, Gudrun, profetior i Jordanien, raset i Munkedal och Mölndalsåns översvämningar som tillsammans tas till intäkt på att 2007 är ÅRET då det ska hända - Väckelsen ska börja med Hisingen som utgångspunkt. Ja, den som lever får se får man kanske lov att säga?
    Det finns stor anledning att närma sig profetiska löften med varlighet - förakta inte profetiskt tal. Men samtidigt måste man också framhålla behovet av varsamhet hos dem som står fram som tolkare av orden, så att de inte medverkar till att föraktet ökar. När en artikel hävdar att det ska finnas 3 miljoner svenska i himlen kan man naturligtvis fråga sig "från när - till när"? Om det är genom hela historien, under predikantens verksamhetstid, eller i en kommande väckelse sa Jesus inget om i uppenbarelsen som denne namnkunnige predikant fått del av, men medge att det gör en viss skillnad.
    I en annan artikel i tidskriften används rader av exempel på hur tolkningar kan ske på ett till synes andligt sätt, men som samtidigt gör det oåtkomligt för någon slags prövning. Enligt artikelförfattaren och pastorn ska Göteborgs befolkning, de som bor på Hisingen, få uppleva väckelse 400 år efter stadens grundläggande, bekräftat av löftet som gavs till Abraham om att israeliterna efter 400 år i Egypten skulle befrias! Man får väl ändå ställa sig frågan om en sådan bibeltolkning inte är väl vidlyftig.
    Superandligheten kommer med jämna mellanrum in i kyrkornas sammanhang och fyller ett behov av en slags dramatisk effekt. Att tala om Guds vilja att rädda och frigöra människor räcker inte till för att skapa förtröstan och tro. Det måste till en hyperandlig ton, en tolkning som bara de "andliga" kan förstå sig på. Det gör att klassindelningen mellan andliga och överandliga blir så tydlig. Jag tror inte det är till nytta för utvecklingen av tron.

    Ett stöd för minnet - eller för tron

    Bibeltext: Matt 11:11-19

    En tro som vill dela med sig måste ställa sig frågor om relevans. Hur fungerar trons koder idag för människor som är födda efter det att kyrkan blivit en marginell företeelse, och där kyrkans ledare inte bär annan auktoritet än den informella, som vilar på realitet, livsnärhet? Johannes Döparen, profeten med vilt hår och vildhonung, en motsättningsfull person, långt från megakyrkopastorns välkammade frisyr, efterföljd av party-älskaren från Nasaret, Jesus, en "syndares" vän; båda okonventionella i sin tid, och med ett inflytande som var beroende av helt andra parametrar än det som etablissemanget sökte efter. De blev hörda därför att deras liv representerade en passion, något de brann för med intensiv kraft.
    Kyrkor som växer fram idag och som söker efter att vara relevanta för dagens samhälle och inte bara vara en subkultur för religiöst intresserade har kanske fyra hörn att bygga sina församlingar på? Vad sägs om följande:

    Berätta berättelser
    Fixa fester
    Vinna vänner
    Ge gåvor


    Vi närmar oss en tid när det kristna minnet i samhället i det närmaste har upphört, och vi ställs inför utmaningen att bygga konkreta, fungerande gemenskaper av människor som inte är präglade av religiositet men av realitet. Vi har svårt att genomskåda det kulturella raster som lagts över kyrkan, speciellt om vi levt större delen av vårt liv inom dess ramar. Vad gör vi när "minnets stöd" upphör? Att uppenbara Guds Rike är naturligtvis en viktig uppgift, men även att attrahera. Om inte människor dras till Riket så som det levs av kristna måste vi fråga oss om dess realitet egentligen uppenbarats i och genom oss? Jag är ganska säker på att många av dagens religiösa överbyggnader kommer att falla ifrån, och vi kommer att återvända till en mera Jesus-centrerad enkelhet. Den icke-religiöse Jesus kommer att återvinna attraktionskraften. Jesus var ju ganska känd för att berätta berättelser, fixa fester, vinna vänner och ge gåvor. Om vi följer honom går vi kanske inte fel?

    Förhoppningar

    Skrev ett inlägg igår om profetia i samband med nyårshändelsen, men jag fick lust att skriva om mera utförligt!

    Förmodar att "traditionen" att göra profetiska framtidsförutsägelser i samband med årsskiften har ganska lång historia. Det är väl så att vi människor tillskrivit den typen av händelser stor vikt. Det var väl det som gjorde att man offrade människor på sin tid för att blidka solguden att återvända, eller tände eldar för att förjaga mörket. Kanske midsommardrömmen handlar om att få förbli i ljuset och inte se det flörsvinna igen.En rimlig tanke som kommer efter att genomlevt ett antal nyår (57 för att vara exakt) är att man inte behöver tillskriva denna händelse så avgörande vikt. Det lilla steg sekundvisaren tar markerar ju i främsta rummet bara att jorden tillryggalagt ytterligare någon kilometer på sin bana runt solen. Ibland hörs "profetiska " uttalanden om att "Förra året gjorde Gud detta och detta, men i år ska Han...." En variant är någon slags årtioende-, eller sekelförutsägelse. Under 80-talet talade Anden om detta eller detta, men under 90-talet var det det här som Gud betonade..." Det går naturligtvis alldeles utmärkt att hoppas, tro och be om bättre tider, men trovärdigheten blir alltid lidande om att man inte också ärligt följer upp sådana här förutsägelser med en djup och äkta ärlighet. Jag tror det är sådant som får en del människor att tappa orken för den typ av karismatik som bygger upp förväntningar som sedan lämnar människor i en känsla av vanmakt. Det kan gälla helanden, ekonomiska under eller väckelse i största allmänhet.

    Så här berättas det om amerikanernas 2007-förväntningar: Var fjärde amerikan tror att Jesus kommer tillbaka 2007. Det visar en mätning gjord av opinions-institutet Ipsos. Institutet har ställt en rad frågor om farhågor och förhoppningar inför det nya året. Så här siar amerikanerna om framtiden: 35 procent tror att ett botemedel mot cancer kommer att upptäckas, 70 procent fruktar att USA kommer att drabbas av en stor naturkatastrof. Lika många tror att växthus-effekten förvärras. 60 procent fruktar nya terrorangrepp och lika många tror att biologiska stridsmedel eller kärnvapen sätts in någon annanstans i världen. De amerikanska kvinnorna är, enligt mätningen, mer pessimistiska inför det kommande året än männen.

    Det är in i en värld som vår, bland människor med så blandade förhoppningar evangeliet ska förkunnas, och det profetiska ljuset lysa som en stormlykta i en dyster vildmark. Det blir då angeläget tycker jag, att profetisk förkunnelse rotas i proklamerandet av Gudsviljan i världen.