Preacher Man reflekterar

Vart tog Bibeln vägen på GLS?

jag tycjer det var mycket uppseendeväckande att Bibeln inte kom till någon som helst användning på Global Leadership Summit i Göteborg. Atmosfären med alla lyckade män som talade - och en kvinna som misslyckats, fick mig att tänka att det finns rent profana ledarkonferenser som har minst lika stor andlig medvetenhet som denna. Under mina två dagar på GLS hörde jag bara svepande referenser till att "det står väl något i Bibeln om", "Bergspredikan" i största allmänhet mm. Låt mig förtydliga: jag åker inte på en ledarkonferens för att man i tid och otid ska vifta med Bibeln, men som Jonas framhåller på sin blog så finns det en mängd "MEN" i Bibeln angående ett annorlunda, tjänande, icke-hierarkiskt ledarskap som det inte är möjligt att alla dessa framgångsrika personer kan ha förbisett. En enda fråga till Powell om Jesu icke-våldslära ( ex: "vänd andra kinden till") hade väl inte varit för mycket begärt?
Den som starkt avvek var pastor John Ortberg och jag satt hela tiden och tänkte: "John, vad gör du här? Vad ser du i detta som jag och många andra tveksamma inte kan se?" Hans avslöjande undervisning om att ledare ofta har en "skugg-agenda", driven av maktbegär, penninghunger och framgångslängtan kändes som ett profetiskt varningsord och även som om det skapade en dissonans i förhållande till den överväldigande helheten av undervisningen i övrigt.

Led där du är - och det gjorde jag

Fredag och lördag i veckan som gick tillbringade jag på Willow Creeks Leadership Summit med temat: "Led där du är!" Mitt uppdrag var att finnas vid ett bokbord där Naturlig Församlingsutveckling hade sin litteratur. Samtidigt gav det mig chansen att höra de ollika föreläsningarna. Mycket var så glassigt och väloljat som man kan förvänta sig av en organisation som räknar sitt nätverk i tiotusental. Här vill jag försöka redovisa mina tankar efter Willow Creek Leadership Summit 07. Detta var mitt första besök på något W.C. arrangemang. Jag har medvetet hållit mig undan eftersom mina erfarenheter om amerikansk kyrkbyggarmetod och ledarsyn är något jag är välbekant med och idag har ganska stora frågetecken för. Tyvärr måste jag säga att jag lämnade Göteborg med mina farhågor besannade. Jag känner att mitt intresse för det sätt att bygga kyrka och utveckla ledarskap som Willow Creek företräder är helt noll.

Den pastorsroll som framställs, med en ledare som kan "hire and fire", som själv väljer sitt medarbetarteam och inom ramen för detta är huvudsaklig motivatör, visionär och inspiratör ser jag ingen motsvarighet till i våra svenska frikyrkoförsamlingar, utom i några få större och av amerikanskt kyrkoliv starkt influerade. Teambegreppet används i och för sig, men med den typiska amerikanska tolkning som innebär att du är pastor i en kyrka som har en "ledare med supportteam" - inte ett ledarteam. Här avskedas den som inte kan be så att pastorn känner sig inspirerad och glad. Här söker pastorn inspiration till varje pris och tycker att han kan göra det genom att resa världen runt för att träffa en person på Hawaii, en annan i Australien, en tredje i Europa och så vidare, den ene med finare titel än den andre.
Den militära, hierarkiska struktur som eftersträvas, och som exempelvis gör att arméns högste chefs erfarenheter av ledarskap kan användas som modell för andliga ledare, känns mycket märklig. Att Desmond Tutu föreläser på Bokmässan några hundra meter bort samtidigt som Collin Powell tas som modell för kristna ledare känns för mig som ett olycksbådande tecken i tiden. Jag hade hellre önskat att Tutu´s freds- och försoningssträvande ledarskap hade fått sätta sin prägel på vårt andliga ledarskap än en militär hierarisk syn. Jag uppfattar att den ledarsyn som amerikanskt kyrkoliv eftersträvar släpar efter betänkligt i utveckling i förhållande till mycket av det som händer inom kyrkor, företag och organisationer i övriga världen.

Den kyrka som W.C.s ledarsyn önskar producera anser jag vara en helt annan slags kyrka är en inkarnerad, efter-kristen gemenskap som lever med ett missionellt tänkande i vår värld.
Här flygs i egna flygplan, här omsätts hundratals millioner dollar i verksamheten, här ger fyrtio grupper 40 millioner dollar när dom ombeds offra sedan pastorn övertygande har berättat om sin vision, här kopplas 100.000 ledare samman i ett nätverk vars inriktning och syften man inte har någon som helst påverkan på. Storlek är allt. Det är den amerikanska drömmen, visserligen framställd mindre abrupt än bland en del andra som jobbar med apostoliska nätverk, men de är samma andas barn som jag ser det.

Den enda föreläsning jag tyckte rörde vid tjänande, korset, och underifrånperspektivet var John Ortberg´s, och jag upplevde att flera kände det på samma sätt.

Jag förstår att det finns de som tycker detta är en alltför svart/vit beskrivning och att man söka att pröva allt---behålla det som är gott. Jo, jag förstår om du tycker jag är svart/vit. Jag har angett en del av de saker jag anser vara svart. Det är ju självklart att man även i Willow Creek säger sånt som är bra, rätt, som stämmer. Det är ju inte så märkligt. Det kan man göra på Livets Ord, i en baptistkyrka eller hos Plymothbröderna...
Min fråga är väl närmaste vad är det som är så unikt att ta till sig från Willow Creeks sammanhang, som kan fungera så bra i vår kultur och som inte man kan få höra av andra ledare utan att behöva ta till sig en hierarisk modell och en programstyrd kyrkomodell?
Jag har under lång tid och i olika sammanhang jobbat med tanken att man kan skala av och behålla det som är gott, men aldrig sett det lyckas i sådana här sammanhang. Jag tror att amerikansk ledarsyn och amerikansk människosyn är så sammanlänkade att det påverkar inte utsidan men själva roten, den absolut innersta kärnan av hur församlingar kommer att utvecklas och ledare agera. Och här finns inga små justeringar att göra utan ett radikalt endera eller... Det är min erfarenhet, och jag tycker man kan se det exemplifierat i svenskt kyrkoliv där detta inflytande synts. Det har lett till att ex. Livets Ord blev ett brohuvud för amerikanskt ledartänkande. Därmed isolerades L.O. från svensk kyrkokultur och har egentligen misslyckats helt med att bli en del av svenska förhållanden. Deras församlingsplantering har avstannat i Sverige, men kanske varit framgångsrikt där amerikanskt tänkande varit betydligt mer accepterat.