Preacher Man reflekterar

Riket Annrolunda på SBs exp

Nu tänker man
Nu i advent tänker jag på de många i Sverige som med oro ser fram mot ”vargavintern”, profeterad om av vår finansminister. Många familjer hyser oro inför neddragningar, varsel och arbetslöshet. De många hushåll där en enda vuxens lön ska bära hela ekonomin, där ett par nya skor till tonåringen, som slitit ut sularna på att kickstarta moppen, river upp ett stort hål i månadens ekonomi. Pensionären som med ängslan märker hur sjukvårdskostnaderna skjuter i höjden och matpriserna stiger.
Jag tänker också på mina vänner och kollegor på Svenska Baptistsamfundets expedition som, liksom jag, märker hur fort tre månaders uppsägningstid krymper ihop när dagar blir veckor i rasande takt och leder närmare ovissheten. Eller de som drabbas av att få jobba vidare och se sina kollegor lämna arbetet inom några veckor.

Runt om oss
Jag tänker på Gudsrikets radikalitet och undrar vad som sker på svenska arbetsplatser den här tiden. Jag hör om ställen där de varslade sitter ner och med arbetsgivaren resonerar kring alternativ till uppsägning. ”Hellre gemensamt avstå än att mina kompisar får gå. Kan vi hitta lösningar som ändrar kostnadsläget för vårt företag och ger oss fördelar som åter gör våra produkter attraktiva? Vad kan du avstå ifrån? Har du kreativa idéer? Hur kan vi gemensamt finna vägar?”

Riket Annorlunda
Det är mod som krävs, och Guds Rike står i min värld för just det! Inte fina ord och fraser, en bön och bibelord, ett ”lycka till”; men en radikalt annorlunda väg som visar att ”Kristus i er är hoppet om härlighet”. Den radikala kristna gemenskapen kan inte lösa alla samhällets problem, men den kan visa en annorlunda väg som väcker hopp och kreativitet i samhället i stort. Den kan vara en profetisk förebild för hela världen. Var det kanske den effekten som långborden för judiska änkor i Jerusalem hade på makthavarna i kristenhetens första tid? ”Så skulle man kunna göra”, tänkte kanske kommunstyrelsens ordförande när han passerade matbespisningen hos Jerusalemsförsamlingen.

Som alla andra
Är det kanske därför jag känner mig så dyster över de senaste veckornas händelser på Baptistsamfundets expedition? En arbetsplats, ledd och dominerad av kristna, med klart uttalade ”kristna” visioner, som ändå i så ringa omfattning manifesterar ”Kristus i er”.
Det finns nog inte en företagare i vårt avlånga land som åker till Baptistsamfundets expedition för att sitta ner med oss och säga: ”Vi har hört om det annorlunda sätt på vilket ni har mött den finansiella krisen och hotet mot era jobb. Berätta för mig!” Inte en fackordförande, inte en personalchef eller verksamhetsledare får gåshud när han hör om Baptistsamfundets Gudskonspiration. Här är det som överallt annars. Inte en enda annorlunda reaktion, inte ett spår av att Gud Rike skulle ha inplanterat en ny ryggmärgsreaktion hos oss. ”Kris – vi drar ner. Börsnedgång – vi avskedar. Hur är det alla andra gör – säger upp, ger uppsägningstid, backar tillbaka från rörelse till administration, från mission till bibehållandet av det lilla som är kvar. Så gör vi också!” Lämnar korrekta uppsägningsbesked, genomför våra förhandlingar, bränner våra visioner. Så gör vi – för det gör alla andra.
En ”kristen” arbetsgivare borde väl utmana mig att ta mitt lärjungaskap på allvar. Var någonstans om inte där? Eller, tanken har drabbat mig med skrämmande tydlighet, ger Volvo i Skövde mer plats för kristna att vara just ”kristna”? Har religionens våta filt lagt sig kvävande över Gudsrikets radikala glöd och släckt elden, kvävt lågan, avsaltat oss så i grunden att vi inte ens reflekterar?

Gudsrikets alternativ
Hur skulle Gudsrikesalternativen kunna formuleras? Här kommer några tankar i en-sentens-form. De kunde utläggas men jag tror du vet vad jag menar:


    ”..och de kom från sitt möte i Prag och sa: ”förlåt!” och vi böjde oss i Jerusalem 1&2 och grät och bad och skrattade och satte oss. Och från djupet av fakturahögen i ekonomiavdelningen plockade vi fram drömda drömmar, och längtan från matpaketen i Kongo och vi sjöng av glädje om omstarten i Valtersbruk. Och vi frågade: Hur många munnar ska din lön mätta, och vi plockade fram våra bröd och fiskar ur ryggsäckar och datorväskor och ingen av dem led någon nöd, och vi gick med våta kinder till våra kontor och kyrkor och Han var med dem alla dagar intill tidens slut!”

    Man kunde fortsätta. Jag känner mig inte så besviken över att inte ha ett arbete att gå till 16 februari. Men att min arbetsgivare Svenska Baptistsamfundet inte har utmanat mig till ett fördjupat lärjungaskap – däröver känner jag en viss sorg och en påtaglig besvikelse.