Preacher Man reflekterar

Berätta mer

Var på ett spännande församlingsplanteringsseminarium i veckan. Där möttes pionjärarbetare från olika håll i Europa och pratade om den utmaning vi står inför. Ska lägga ut det som artikel senare i kväll på min hemsida www.dreems.org En av föreläsarna gav en mycket självkritisk reflektion kring förkunnelsens betydelse /eller snarare brist på betydelse/ i våra kyrkor. Han uttryckte en absolut övertygelse om att det är i samtalen ansikte mot ansikte som de betydelsefulla stegen mot ett fördjupat lärjungaskap tas. Han hävdade också att de ordningar som utvecklats i "monastiska" - närmast klosterliknande sammanhang återigen kommer att spela stor roll för att hjälpa Jesu efterföljare in i ett bön- och andaktsliv som fungerar. Jag blir alltid utmanad av sådant, för jag tycker inte att det är så självklart enkelt.
Kyrkans stil av förkunnelse kan jag hålla med om har förlorat greppet över människor i stor utsträckning, men samtidigt noterar jag att människor med levande budskap, ett djupt engagemang och en berättelse byggd på ärlig upplevelse drar skaror som aldrig förr. Satt t.ex. för ett par veckor sen i Himmelsfärdskyrkan i Höganäs en absolut dimmgrå, regning onsdagskväll i november med 450 frivilliga besökare och lyssnade på pastor Tomas Sjödin. Avväpnande, avspänt och medmänskligt berättade han om var man får orken ifrån när livet blev som det blev. En av socialtjänstens personer som vi mött stod med tårar i ögonen efteråt och sa: "Det är precis sånt här man behöver höra!" När jag är med om sådant har jag faktiskt svårt att säga att förkunnelse så där rakt av inte längre betyder något. Men jag tror att det verkligen är hög tid för en radikal omprövning om hur vi talar. Måste det heta predikan? Varför inte "berätta något viktigt", "säg något som berör" eller "ta mig dit jag aldrig varit förr"? Det är dags att lägga ner rejält med tid och kraft på berättarsidan. Lyssna till goda berättare. Läs bra författare! Lyssna till förkunnare som kan beröra.