Preacher Man reflekterar

TIll försvar

För oss som vuxit upp i svensk frikyrka känns det ansikte som media ger oss mycket främmande. Humanisterna är endera okunniga - vilket är svårt att tänka sig - eller snarare illvilliga när de vägrar att nyansera sin religionskritik och erkänna sanningen. Den mörka septembernatten 1848 när en handfull nydöpta kvinnor och män bildade Sveriges frösta frikyrkoförsamling i Borakulla-stugan vid Vallersvik kom en demokratisk, medmänsklig rörelse in i vårt land som saknade motstycke i nationen. Kvinnor och män, lika rösträtt, hörda och respekterade i sina församlingar inte på grund av kön, social status eller utbildning utan baserat på önskan om fritt medlemskap. Snabbt följdes de av tusentals nyomvända som förenade sig i växande församlingar av denna karaktär. Nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen med rötter i samma grundsyn, och senare de politiska partierna fann en struktur för medlemskap och organisation som gjort vårt land tll en föregångare i jämlikhet, frivillighet och engagemang. På grund av historisk okunnighet försöker anti-religiösa grupper att skapa en opinion mot all religion genom att ta extrema exempel som ingen kristen kyrka ger stöd åt. Lika litet som ateister måste ta ansvar för de illdåd mot männskligheten som ateistiska ideologier typ kommunismen utfört. Men hur försvarar man sig mot sådana historieomskrivningar? Är det oviktigt att ta debatten?
Nej, jag tror tvärtom att för stora delar av vår värld, där många befinner sig där vi i Sverige var för 150 år sedan är frågan oerhört avgörande. Religionsfrihet är inte en svensk angelägenhet bara, den måste sträcka sig över världen och stödja dem som vill följa sin övertygelse. Den som vill lämna majoritetsreligionen och förena sig med en annan ska veta att det är en rättighet som människor åtnjuter.
Bilderna som Humanisterna manar fram av religiöst övertygade människor hotar att skapa fientliga stämmningar mot invandare, en kulturfientlig stämning mot människor som har en Gudstro och skapar utifrån detta och ett samhällsklimat som accepterar mobbning,

Om man försvarar religionsfriheten...

måste det betyda att man försvarar statskyrkosystem eller statssponsrad relligion, förtryck i religionens namn eller privilegier som kyrkan ska ha i kraft av historien bakåt i tiden? När man läser Björn Ulveus och en del av hans tyckarvänner bland "Humanisterna" får man utan tvekan den bilden. Och jag får erkänna att när jag läser en del av vad religionsfrihetens försvarare kommer fram till blir det lika konstigt för mig. De andas tungt och talar om bojkott av hotellkedjor som inte har biblar på rummet, som om det vore en slags religiös rättighet. Ursäkta att jag tycker så, men jag ha svårt att förstå den sortens indignation. Jag finner det lika tvivelaktigt att å andra sidan göra frihetsindragningar, speciellt ifråga om religion, som i många samhällen är en mera tydlig vattendelare mellan förtryck och demokrati än rösträtt och yttrrandefrihet. Mina trossyskon de kristna vietnameserna hade nog varit tacksamma för lite mera respekt för religionsfrihet i Afganistan.
Men jag tror samtidigt att de val kristna står inför mera handlar om att följa överygelser man kommit fram till i efterföljelsen av Jesus, oavsett hur opportunt det anses vara för stunden i det omgivande samhället. De anabaptistiska fäderna kämpade på det sättet och blev Västvärldens tidigaste och starkaste förkämpar för frihet från myndighetsförtryck, diskriminering och hot. Vägra vapen i deras anda. Vägra döda. Vägra delta i religiöst förtryck eller diskriminering.Det är en betydligt kraftigare och mer radikal gärning än att avskaffa religionsfriheten.