Preacher Man reflekterar

Att återvinna berättelsen



Symboler är kraftfulla meningsbärare. De fylls av innehåll som den, vilken inte äger symbolen, kan känna sig djupt främmande inför. Var t.ex. med om att i mina unga år som pastor ställa till en riktigt jobbig situation för några vänner i en kyrka jag blivit kallad att leda. Scoutledarna klagade på platsbrist och glad i hågen gav jag mig på att undersöka lokalerna. Fann till min överraskning en stor garderob under trappan, full med allehanda bråte. Perfekt. Vi slänger skräpet och får ett härligt utrymme. Arbetsmöte utlystes: Kyrkstädning. När jag anlände stod ordförande-frun framför dörren: "Över min döda kropp" signalerade hon. Och sedan berättade hon att garderoben innehöll de gamla "relikerna" från kyrkan som såldes för att ge möjlighet till en ny. Talarstol, dekoration från kyrktornet, något från predikstolen, allt som allt ganska många grejor. För henne representerade de historien, arvet, engagemanget, vittnesbördet, kulturen och identiteten. För mig var de tomma symboler, som därför bara var skräp i mina ögon.

Meningen bakom symbolerna
Kyrkan har ofta varit alltför svag då det gäller sin förmåga att förmedla själva "meningen bakom": Det har blivit symboler för symbolernas skull. En viktig uppgift för förkunnelsen är att bearbeta frågan om att ge vidare den underliggande meningen bakom. Det är ganska lätt att förstå hur viktigt detta är. Tänk dig att en av de första missionärerna i Kongo ställt fram ett krucifix, en bägare och ett bröd. Om han som svar på frågan vad föremålen betyder sagt: de är symboler - men inte förklarat vad symbolen betyder, vilken kraft som ligger bakom ( en historia, ett arv, ett livsavgörande engagemang, en berättelse om vad som skett med missionären då han satt tro till den Kristus som symbolerna handlar om) då hade han naturligtvis lämnat sina åhörare i total okunnighet om symbolens innehåll.

Symboler betyder naturligtvis inte bara heliga föremål i våra kyrkor, utan även handlingar som får kraft av det som bor i dem (ex. dopet, som när det blivit en oviktig handling, en namngivning) och som bygger på ett stor berättelse som håller helheten på plats. Förkunnelsens uppgift är att återvinna berättelsen, koppla våra liv till Guds story, och ge symbolerna ett nytt och levande innehåll.

Visioner - och vem som äger dem

Har länge känt en viss ambivalens ifråga om visioner. Både för och emot, "pros and cons" som man säger. Flumm, kan jag tycka, önsketänkande och fantasier. Tycker ofta när jag läser församlingars "visioner" att det är på något sätt religiöst allmängods, fromma uttalanden som kan hamna i två diken - minst! Det ena är det så allmänt hållna att det inte berör den vardag där de flesta kristna lever. Andra diket skulle väl underligt nog vara att visionen är så platt att den inte provocerar till djärva drömmar och fantasins flykt. Kan nog egentligen inte förklara hur dessa dimensioner förhåller sig till varandra.
Men jag tror att människor har visioner. Grupper av människor har drömmar. Ledare har en inre passion som utgör en kraftfull motor i deras liv. "I have a dream!"
Under NFUs handledardagar i veckan hörde jag en känd pastor och ledare i en av Sveriges större församlingar föreslå att det egentligen inte har så stor betydelse om församlingen har formulerade visioner eller ej. Han föreslog snarare att ledarskapet i församlingen borde hålla visionerna för sig själva, jobba efter dem, och när de gått i fullbordan säga: "ja, det var faktiskt så vi hade tänkt oss det hela, det var vår vision!"
Erkänner villigt att jag hade svårt att ta till mig hans tankar. Det väckte frågor som jag vill förmedla vidare och kanske få synpunkter på. Den mest grundläggande är nog den här: "Vem/vilka är det som äger visionen?" Jag tror att vi kan se att det idag finns två helt olika svar på den frågan. Den skär faktiskt som en kniv genom frikyrkan, inte minst pingströrelsen och dess neopentecostala avläggare (läs här: trosrörelsen, de apostoliska församlingarna) och visar sig sedan i praktisk tillämpning på olika sätt. Frågan om "Vem äger...." kan formuleras med utbytbara ord, och du ser säkert vad jag menar om jag ber dig fylla i ord från listan, eller egna som du funderar över. Alltså
VEM ÄGER
Visionen
De insamlade medlen
De begåvade ledarna
Missionsprojekten
Den nya lokalen
Formuleringsprivilegiet
Predikstolen
TV-kamerorna
Marknadsföringen

Min erfarenhet är nämligen att de här orden hör samman. Det är inte helt utan konsekvens att säga att det är ledargruppen, pastorn eller den kollektiva gemenskapen av troende som "äger".
OM det är pastorn som äger framtidsvisionen väcker det en rad intressanta frågor.
- Om han startade församlingen, är då de andra som kommit med helt enkelt där för att förverkliga hans vision?
- Om han är en i raden av pastorer, när övergick visionen från föregående till nuvarande pastor?
- Om han flyttar, vad händer då med visionen?
- Innebär visionsägandet att han även kan anses ha kontroll över det som ska möjliggöra förverkligandet av visionen?
OM det är en kollektiv ledargrupp som har privilegiet att fullt ut kontrollera visionen uppstår även där frågor.
- Hur bekräftas och förstås kallelsen av ledare i sammanhanget? Ex. där människor väljs in på tidsbegränsade mandat, börjar och upphör då denna visionära kallelse i och med årsmötet?
- Hur undviker man den klara risken att uppfattas som manipulativa om visionen inte lämnar styrelserummet?
OM församlingen ska vara med och känna delaktighet tror jag det är viktigt att vi slår fast några saker.

Delaktighet förutsätter att församlingen inkluderas i processen. Att ställa människor inför fullbordat faktum, färdigformulerade visioner, eller ingen presentation alls är att skapa distans. De flesta av oss vill nog inte vara med i en församling där ledarskapet agerar på det sättet. Ja, det är tidsödande och ibland konfliktfyllt att försöka att få en stor grupp människor att gemensamt röra sig framåt. Men om vi inte på allvar försöker oss på detta kommer distansen mellan församlingen och dess ledare att växa sig oöverstiglig. Jag vill tro att det i en frisk församling finns en inneboende god längtan efter att se Guds RIke växa, utvecklas och lyckas ibland oss. Om det inte är så, är detta problemet, och det löser vi inte med någon slags manipulation.