Preacher Man reflekterar

De icke-religiösa lärjungarna

Claes Göran Bergstrands inlägg i Dagen berör frågan om ”frikyrkomodellens” framtid på ett betydligt mer djupgående sätt än Öholm / Deminger tycker jag. De har i så stor utsträckning tagit fast på den där timman varje vecka att de övriga 167 timmarnas kristenliv helt osynliggörs. Det vi gör mellan 11 och 12 på söndag har fyllts med en förväntad betydelse som är helt orimlig, och kritiken har kommit att gälla musikstil, predikokonst, decibel och klädsel denna del av veckan, en dryg halv procent av den tid du ska efterfölja Jesus.

Claes Göran fokuserar i sin artikel på efterföljelsen, det vardagliga lärjungaskapet, vittnesbördet och gemenskapen i vardagen mellan alla som tror. Det känns betydligt viktigare att vi tar itu med de frågorna för att få till stånd en förnyelse av tron i vår tid. Jag tror faktiskt inte att programkommiteer och gudstjänstprogramsförnyelse är det som åstadkommer en vitalisering av det andliga livet i våra församlingar. Det är fokus på efterföljelsen av Jesus det är fråga om. Detta var den icke-religiösa rörelsens kännetecken under den första tiden. De hade inte riter, musik och retorik som sitt huvudsakliga kännetecken, men snarare ett aktivt lärjungaskap, byggt på mötet med den uppståndne Jesus, en berättelse som de nu skulle sprida vidare. Om vi skulle ”mäta” frikyrkans framgång i förmågan att bära vittnesbördet vidare snarare än i hur vi klarar av att ordna strömlinjeformade gudstjänster kanske vi skulle få ett riktigare perspektiv på hur vi har lyckats.