Preacher Man reflekterar

Den som gör Faderns vilja

I den gågna helgens predikotexter kunde vi höra Jesu berättelse om mannen med två söner och en vingård. Fadern ville ha sönernas hjälp och bad dem gå och arbeta. En sa ja, men ändrade sig och gick inte. En sa nej, men ändrade sig och gick. Och Jesus frågade: "Vem gjorde Faderns vilja?"
Jesu frågor är alltid fulla av underfundiga vändningar, är kuggfrågor, inte för att slå "fälleben" på oss, men för att tvinga oss någon nivå djupare. Kanske var vi ganska färdiga. Det var väl han som fick jobbet gjort, fast han först var tveksam? Är det kanske inte bättre att ligga lite långt, inte lova för mycket men ha möjligheten att ändra sig. Och om det inte blir gjort så har man ändå räddat ansiktet, för man sa ju nej från början eller hur? Men trons "ja" då, var kommer det in?
Själv tror jag att Jesu berättelse till stor del beskriver de två grupper som ständigt fanns i hans närhet; fariséerna, resten av en väckelserörelse som sagt sitt stora "ja" till Gud för 150 år sedan och vilade tryggt i det, men som när Jesus kom inte kunde känna igen Vingårdens Herre i honom och därför sa "nej" till Guds nästa ord. Och syndarna, som i mötet med fariséernas tolkning av Guds "ja" - lag och påbud - sa att om Fadern är sådan, då är det nej tack för min del, men som i mötet med Jesus kände att om det vaqr så Fadern var då säger jag "ja"!
Men samtidigt är de ju intressant postmoderna, de två sönerna!
Han som först säger "njet" är så typisk för ett släkte som vill hålla alla dörrar öppna, inte binda sig, inte lova. Något mer intressant kan ju dyka upp och då vore det dumt att ha lovat. Det påverkar deras hållning till medlemskap och olika slags ansvarstaganden.
Han som börjar i ett "ja" känner jag också igen. De som gömmer sig i kollektivet, som röstar för, men handlar mot.
Jesu undervisning känns så aktuell!

De som ser på

Det var ofrånkomligt att den mobbning jag råkade ut för på skolan till slut skulle resultera i fysiskt våld. De två busar som gjort mitt liv till en långdragen pina på skolgården lyckades provocera den lille bleke kille jag var så att jag utan eftertanke kastade mig på dem, och försökte med knytnävarnas hjälp att hävda min rätt. Jag önskar att det var en solskenshistoria - men det blev det inte. Deras överlägsna styrka och det faktum att de var två resulterade i att jag fick grundligt med stryk. Den gången och många fler. För att inte tala om alla öknamn, förödmjukningar och hot. När jag låg med ansiktet nedtryckt i skolgårdsgruset fick jag en glimt av mina skolkamrater i ögonvrån. Mina klasskompisar och lekkamrater. De som stod i ring. De som tyst beundrade mina plågoandar. De som utan ett ord accepterade maktens dominans. De som aldrig skulle bli så dumdristiga att de ställde upp på den svagares sida.
Och när pappa såg mina trasiga byxknän och blåmärken handlade det inte om att "vi ska prata med skolledningen om det här", "nu ringer jag de här ungarnas föräldrar" eller "vad har polisen för nummer nu igen?". Det faktum att hans son var en sillmjölke, en fegis, en som lät sig mobbas förbigicks med tystnad. Jag tror han kände sig lite skamsen - och en hel del handlingsförlamad. Vi var ju den där fattiga, nyinflyttade familjen som saknade maktmedel att sätta emot. Var det det han kände? Det fick jag aldrig veta, men känslan av att var helt ensam i världen mot mina plågoandar gjorde djupt intryck.
Nu i veckan, lagom till skolstart, kom en skrämmande statistik som berättar att i veckan som ligger framför, på Sveriges tusentals skolgårdar kommer 60.000 barn om dagen att bli utsatta för mobbning. Sextiotusen! En hyfsat stor stad - halva Helsingborg. Om dagen! Så många är det som ska känna utanförskapets plåga, som ska höra glåporden, känna provokationen och den förlamande rädslan sprida sig från magtrakten, upp mot huvudet, förlamande ner i knän och vader.
Den värsta siffran är att samtidigt ska 1 miljon stå och se på. 1.000.000! Så många finns i skolans värld och tiger, ser åt ett annat håll, tycker att man får skylla sig själv. Men inte bara en miljon faktiskt, för här finns alla vi andra; föräldrar, politiker, socialtjänst-folk, grannar, kompisars föräldrar. Listan kan bli lång, och visar att det finns oändligt många som kunde göra något men som inte vill, inte vågar eller orkar. Det är nog det smärtsammaste för mobbningsoffren; att titta upp och se kransen av miljoner ansikten runt deras mobbningsställe, ansikten som är vända mot dem med tomma, intet seende ögon, ansikten med en mun som kunde skrika ut; "nu får det vara nog!" men som tiger.
Det är hög tid att ta mobbningen fullt ut på allvar, att se den för den brottslighet den är och göra vårt yttersta för att stödja de brottsoffer som på grund av samhällets skolpliktslagstiftning varje morgon skickas tillbaka till brottsplatsen med uppmuntrande tillrop ringande i öronen: "det kanske blir bättre idag!" Ett "bättre" som kanske innebär att idag blir du kanske lämnad ifred. Idag får du kanske sitta helt ensam och i fred på matbespisningen. Idag får du kanske bara höra ett par, tre förödmjukande omdömen om din klädstil, din bakgrund, din kroppsform eller din intelligensnivå. Idag behöver du kanske inte springa hem från skolan utan kan få gå i normal takt. En "bättre" dag - jo, jag tackar jag!
Det är dags att vi hävdar att det är lagbrott av kommuner att strunta i mobbningsoffer, att det är tjänstefel av lärare att inte omedelbart ingripa för att stoppa förföljelsen på skolan och att det är höjden av omänsklig cynism att låta mobbarna fortsätta att härja på skolgården och i stället flytta mobbningsoffret till en annan skolgård - där de revirhävdande maktmobbarna sniffar rätt på rädslan, underkastelsen och det stöd som tystnaden skänker. Och så kommer de ylande igen, vargarna i mobbningsflocken!