Preacher Man reflekterar

En kärleksförklaring till Malmö kom av sig

Många kristna bloggare och personer av annan religiös övertygelse har uttryckt kraftiga reaktioner på rapporter från Malmö om en interreligiös bönesamling. Så här berättade tidningen DAGEN om händelsen:

Interreligiös bön för Malmö
Flera hundra personer samlades på lördagen för en interreligiös bön på Stortorget i Malmö. Fyra världsreligioner var representerade i manifestationen.
Under parollen "En kärleksförklaring till Malmö" deltog Svenska kyrkan, Malmö buddhistcentrum, Judiska församlingen, Islamic center, Katolska kyrkan, Svenska missionskyrkan och Makedonska ortodoxa kyrkan.
Samlingen inleddes med att Brandkårens musikkår spelade "Marsch Pannkaka" av Benny Andersson. Därefter följde klockringning från S:t Petri kyrka.
Efter det att biskop Antje Jackelén hälsat alla välkomna följde sång och läsning ur flera heliga skrifter, bland annat ur Nya Testamentet och Koranen, skriver tidningen City.
Samlingen var en uppföljning på en tidigare interreligiös bönemanifestation på Möllevångstorget i Malmö.
Och läsarfrågan löd: Kan du be tillsammans med företrädare för andra religioner? Läsarnas svar: Ja 26 % Nej 64 % Kanske 8 %. Ett besök på
kommentarsidan i DAGEN får huden att knottra sig av obehag då så kallade profeter, och kristna i allmänhet spyr ut sina fördomar mot människor med en annan andlig världsbild än den de själva ar.

Frågeställningen är inte så enkel. Här tycker jag en kommentar från min vän och läromästare Stuart Murray passar in. Han talar om kyrkan i efterkristen tid och säger bl.a.
Det finns en fråga om hur vi relaterar till och samverkar med andra trosgrupper. Dessa fanns närvarande också under kristenhetsepoken, men de var minoriteter i ett överväldigande dominant kristet samhälle där kristendomens andliga och kulturella överlägsenhet togs för given och ganska tydliga försök gjordes att övertyga dessa minoriteter om att omvända sig och anpassa sig till imperiets ideologi. Men i efterkristenhetens epok finns dessa grupper närvarande i större utsträckning och har blivit långt mer synliggjorde genom sin klädsel, arkitektur och kulturella uttryck. De åtnjuter skydd från att diskrimineras och erbjuder alternativa religiösa lösningar till desillusionerade kristna och sekularister
Efterkristendom är en utmanad religiös miljö där kristna syns som en minoritet bland de andra, även om det är en minoritet med majoritetsminnen som de försöker bearbeta i anpassningen till en ny verklighet. Vi är ovana att möta andra trosgemenskaper på samma nivå. Vi har inte heller på århundraden i västvärlden erkänt andra trosövertygelser som samtalspartners i utvecklingen av vårt teologiska och etiska tänkande, som de var under perioden före maktkyrkans epok och som de varit i andra delar av världen. Och i våra kyrkor finns påtaglig okunskap, karikatyrer, rädsla och osäkerhet som hindrar ett nådefullt och känsligt gensvar till denna nya missionella kontext. Jag lyssnade till en kyrkobesökare i Oxford som vägrade tro att den som talade vid ett mångreligiöst samtal var en kristen som omvänts till hinduismen: ”Men inte han…” sa hon…”han är ju alldeles för trevlig för det!”

Vad är det som gör att det blir så problematiskt att be med andra? Min gode vän prästen Ole Skjaerbaeck Madsen som jobbar i alternativa andliga miljöer i Danmark utmanade mig på tanken: Du tycker det är helt OK att be med en helsvensk totalmaterialistisk ateist med i rummet, som säger det finns absolut ingen andlig verklighet. Men om du möter någon som säger: ”Jag tror att det finns en andlig verklighet och vill komma i kontakt med den!” då blir du jättenervös och blockerad, ser onda makter och farliga ambitioner!

Här är några av mina funderingar kring ämnet:

    Den där väckelsen....

    En pastorskollega berättade hur han satt vid dödsbädden hos en gammal man som länge varit medlem i församlingen. En trogen själ, bedjande och längtande. En av dem som hoppats att samhället runt om där församlingen fanns skulle vända sig till Gud - men tills ynes utan att detta hände. Under timmarna före hans uppbrott sades inte mycket, han var mest i dvala, men vid något tillfälle vaknade han till. Vid ett av dessa tillfällen grep han tag om pastorns hand och viskade intensivt: "Urban, hur blev det med den där väckelsen egentligen?"
    Nu är det dags igen. Tidningen DAGEN m.fl. kristna media har rapporterat om väckelseutbrott i Florida, Jesusmanifestationsbesökare har talat om hur underbart, ja väckelseaktigt det varit att få vara med i Kungsan. Stanley Sjöberg tar tag i frågan och beskriver en väckelse med karismatisk teologi som bas, en uppfattning som ställer folk i alla andra traditioner än pingst, EFK, OAS och trosrörelse utanför.
    Samtidigt finns en hel massa bloggare som försöker identifiera sig med en "post"-nånting för att förklara att det känns obekävmt att identifera sig med en kristendom som passerat "bäst-före"-datum, och samtidigt vilja bli ännu mer hängivna Jesus än vad de hitills varit.
    Idag finns det en konstellation av aktiva kristna som vill skapa ett slags karismatiskt väckelsefundament och gör det utan att kanske vara medvetna om hur många man på det sättet utestänger och brännmärker som alltför liberala, alltför kontemplativa, alltför sociala, alltför ekumeniska. Utan att kanske ha för avsikt att skapa en avskärmning mot en del kristna sammanhang gör man det och gör det i väckelsens namn.
    Det man ser framför sig är en slags kristen revansch, en återkomst av det som var en gång. Det är därför man inte från vissa frikyrkohåll har några problem att samas med en stats- och maktrelaterad kyrkas företrädare, bara de har en "karismatisk teologi", beskriven som att tro på hela Bibeln som Guds Ord och att den helige Ande verkar övernaturligt även idag. Har man detta gemensamt kan man sedan samsas omkring en kyrko- och samhällssyn med rötter i Konstantins statskyrkoordning och med maktkyrkans inblandning i statens affärer. Det blir tydligt hur stora skillnader det finns mellan rörelser som har en djupt förankrad anabaptistisk församlingssyn, och de som har rötter i Luthers och Calvins tankar om kyrkans roll i staten. Här möts plötsligt den lutherska kyrkan och den av reformerta tankar inspirerade pingst- och turbopingströrelsen bekvämt. Man ser inte kyrkans som en revolutionär utmanande kraft utan som en del i samhällsetablissemanget. Därav vurmandet för väckelsen.