Preacher Man reflekterar

Sanningens upphängningsanordning

Blogg preacherman : Preacher man, Sanningens upphängningsanordning
Radikal är ett fint ord - radix, att gå till roten. Tyvärr betyder det i vissa kretsar att man ihärdigt sluter det ena ögat, ser verkligheten bara ur en synvinkel och predikar på enligt devisen "svag argumentering - höj rösten". Att predika innebär ett ansvarsfullt sätt att handskas med bibelns budskap, och sanningarna från boken. Sanningskonstruktionen befinner sig ju i ett slags spänningsfält mellan "olika sanningar" som därmed håller Sanningen (den med stort S) på plats. Det påminner mig som gammal bilmeckare om hur man fäster avgasröret under sin bil. Med hjälp av gummiringar hakade runt krokar på röret och under bilen skapas en flexibel, stabil upphängning som gör att röret i alla lägen klarar de påfrestningar som den svåra arbetsmiljön och omständigheterna medför.
Låt mig ta ett exempel som kunde mångfaldigas: Bibeln talar om Jesus som LEJON och som LAMM. En del gillar lejonet, andra lammet. Beroende på vilket man väljer kommer Jesusgestalten, kyrkan, etiken, evangelisationen etc. att präglas av lejon- eller lammnaturen. Vi formar läror, och startar samfund, byggt på lejon eller lamm. När det faktiskt är så att det är både lejon och lamm. I Uppenbarelseboken 5 berättas det att LEJONET AV JUDA var vunnit seger och är värdigt att öppna bokrullen, och strax börjar Johannes se sig om efter lejonet, bara för att upptäcka att det ett LAMM, som ser ut att ha varit slaktat.
Att förkunna med denna flexibla sanningskonstruktion kan ibland tyckas leda till kompromiss. Det är dock inte avsikten. Tvärtom är det så att sanningen bevaras och behålls levande eftersom den i varje tid kan få säga det som för den tiden är relevant och inte fastna i dyster lagiskhet eller osund kompromiss

En djärv i talarstolen

Djärvhet är väl tyvärr något som sällan förknippas med predikan nu för tiden. Den utbredda försiktighetskulturen i kyrkan har kanske haft sin upprinnelse i att predikanterna varit långt ifrån djärva, frimodiga och tydliga. Och om det inte har kunnat sägas tydligt från talarstolen har det blivit otydligt i bänkarna.
Det är ju viktigt att komma ihåg att bedömningen av ett budskaps kraft och genomslag kommer "nerifrån". När predikanten själv måste understryka att han är utmanande, radikal, orädd eller frispråkig visar det att han underkastat sig försiktighetens villkor och måste säga att han är "utmanande" för att åtminstone någon ska tro honom. Tror du Jesus behövde understryka att "nu ska jag säga något radikalt!"?
I Sverige idag när ett parti som Sverigedemokraterna, med rasism på händerna, kan få var fjärde Landskronabo att rösta på sig känns det som att vi behöver be för våra förkunnarvänner i stan att de ska vara djärva...men inte bara de, utan vi alla som fått ansvaret att vara gr:s språkrör (GudsRikets). Här är några av mina ledord om djärvhet i predikan:
- inte lagiskt men inte heller billig, till intet förpliktande nåd
- inte exkluderande, men inkluderande och självransakande
- inte osakliga påhopp, men väl underbyggd faktaargumentation
- inte emotionalism, men djupt engagemang som berör känslor och tanke
- inte uthängande av meningsmotståndare, men inte heller otydliga omskrivningar som ingen förstår
- beredd att ta konsekvenser, beredd att lida, beredd att stå upp för sanningen

En av historiens intressantaste förkunnare är tysken Dietrich Boenhöffer, vars förkunnelse under nazitiden ledde honom in i namnlösa försakelser och lidande. Hans djupa medmänsklighet gjorde djärvheten i förkunnelsen än tydligare