Preacher Man reflekterar

Insamlingsmetodik i ministry-världen

Insamlingsmetodik i ministry-världen


Aftonbladet fortsätter sina skriverier om den kristna TV-stationen Kanal 10 och i berättelsen om Elveys testamente vill man misstänkliggöra hela tanken på individers rätt att skänka sina kvarlämnade resurser till vad eller vem de vill. Reportaget känns ganska krystat. Aftonbladets reporter borde ha sniffat sig fram till att artikeln knappast håller måttet. En berättelse som är 5 år gammal, där diverse personer tror, tycker och upplever något i relation till en avliden bekant/anhörig, som gett sina pengar till något som inte de inte sympatiserar med, väcker inte någon större respons. Hallaryd, där kvinnan bodde, ligger i de småländska skogarna i Älmhults närhet. Att någon med koppling till Kanal 10, under hennes sjukdomstid kan ha besökt hennes hem låter väl inte speciellt uppseendeväckande eller märkligt, och kan sannolikt tolkas som omsorg. Aftonbladet vill naturligtvis att det ska förstås som ett girigt försök att komma åt hennes pengar.

Det finns egentligen mycket annat som borde väcka uppmärksamhet i den intensiva insamlingsverksamhet som omger olika ministries, inte bara kristen TV. Det jag lyfter fram i denna artikel är alltså inte riktat mot någon speciell TV-ministry.
Den kristna TV-verksamheten finansieras nästan alltid genom frivilliga gåvor som man använder TV-tid för att samla in. Forskning visar att det i genomsnitt går åt lika mycket tid att genomföra teletons, kampanjveckor och andra insamlingsdriver som att sända ordinarie program. Det handlar om 40 - 60% av sändningstiden för att med diverse försök få tittarna att ge.

För att hitta en annan väg till finansiering har det bildats olika nätverk (Pastor John Osteen hade på sin tid 1200 kyrkor kopplade till sina sattelitsändningar) eller också försöker man starta en församling (River Church med Howard-Browne o. Benny Hinn som exempel) för att på den vägen få ett mer regelbundet ekonomiskt stöd, ofta med begränsad framgång.
Varje ministry bygger upp en kader av regelbundna givare som blir ett bärarlag av partners.

Motivationen till att ge till TV-ministry faller inom två kategorier;
löften och skrämsel. Om du vill få ett tydligt exempel på hur detta fungerar, gå till http://www.bennyhinn.org/ och lyssna till pastor Steve Munsey som argumenterar med löften och skrämsel varför du och jag borde ge till Benny Hinns ministry och se till att han kan fortsätta att resa runt jorden. Med argument hämtade från s.k. framgångsteologi, talar man om att ”ge för att få”. Biblens löften ställs fram och argumentet kan låta så här:
”Om det du ger i kväll inte betyder någonting för dig så kommer det inte att betyda någonting för Gud. Vi ger oftast Gud bara lite dricks så att han kan bära vår väska, men ett offer är en ren tillbedjan, det måste ge dig någon sorts känsla av förlust”.
”Allt det naturliga säger i dig att gör det inte. Snälla lyd bara, för någonting mycket bättre är på väg till dig”. (J. Garnfeldt)

Det är alltså så att den som ger till Gud med en tesked kommer att välsignas av Gud tillbaka med en tesked. Den som ger med en hink får tillbaka med en hink.
Tanken att en gudstroende ger för att få är ganska motbjudande för seriöst troende, och en av orsakerna till att så många kristna uttrycker stor tveksamhet inför TV ministries. Icke desto mindre är detta den absolut vanligaste metoden för att samla in pengar från gåvogivare som behöver helande för sig själv eller andra, bönesvar, ekonomiska lösningar eller andra mirakler.

Rädslans argument är mera direkt på: ”Om inte vi får in ett antal miljoner måste vår TV-station läggas ner. Då tystnar väckelsens röst i vår nation och djävulska krafter tar över i media och i samhället i stort. Är du verkligen beredd att ta ett sådant ansvar? Tänkte väl det - då måste du ge!” Denna vädjan till rädslan för samhällets andliga utveckling verkar också fungera, eftersom man då känner att man varit med om att göra något. De andra, de som inte stöder, får ta ansvaret, för nu har jag i alla fall gjort mitt för att inte Djävulens makt över samhället ska öka. De andra är snyltgäster på de välsignelser som genom de hängivnas tro och offrande flödar ut genom TV-apparaten. Det borde de snyltande tillfällighetstittarna förstå och göra något åt.

Tiondegivandet - att ge 10% av sin inkomst till Gud - är en undervisning som funnits inom delar av frikyrkan under ganska lång tid. Det har varit en beskattnings- och finansieringsprincip som visat sig effektiv och som ansetts av de flesta tillhöra den lokala församlingen. Detta har även organisationer av annat slag länge respekterat och hävdat att ditt tionde ska gå till församlingen, men ditt givande därutöver kan gå till kristen TV, hjälporganisationer mm. En ändring i argumentationen har dock öppnat för att TV-ministries kan komma åt dessa medel. ”Du ska ge där du får mat”, kan man höra. Det betyder alltså att där du får undervisning och förkunnelse som du lever av, där ska också ditt tionde hamna. Det är nog ingen falsk blygsamhet att säga att en vanlig lokal församling kan ha svårt att konkurrera med en megakyrkas TV-predikant. En äldre eller rörelsehindrad kristen, med svårigheter att ta sig till kyrkan, kan självklart förstå att det är i TV-fåtöljen som han får sin andliga näring och därför ska man ge TV-kyrkan sitt offer.

När de kristna TV-stationernas grundare och nyckelpersoner berättar om skälet till varför man håller på, möts vi nästan alltid av en berättelse om någon form av vision, gudomligt tilltal, en kallelse som de fått. Detta kan de berätta om i TV och sammanknippa med de stora trossteg de har fått ta för att förverkliga visionen. De har satsat allt, trott mycket och bett oavbrutet. Men, sägs det också i samma andetag, nu är det din tur att förena dig och bli ett med visionen. Du ska vara med att förverkliga den, ja det är till och med så att det nu hänger på oss TV-tittare om visionen ska gå i fullbordan. Åter igen framstår de icke-offrande som belastande snyltgäster som utnyttjar andras hängivna tro och satsning.

Eftersom de argument man använder för kritik av ministries även kan gälla i andra sammanhang är det förhållandevis tyst angående hur vi som kyrkor ska betrakta dessa verksamheter. När granskningen överlämnas till sekulära media blir det därför också en väldigt ytlig bild som tar sikte på att personerna bakom verksamheten berikar sig. När den bilden inte stämmer uteblir den viktiga självprövningen. Det kan säkert vara så att de ansvariga bakom kristen TV lever ganska gott och kör en eller annan lyxig bil. Men den stora skadan av insamlingsmetoderna sker snarast på integritetens, den sunda lärans och förtroendets område. De flesta av oss som anser att det är fritt fram i vårt samhälle för sändningar av religiösa TV-program, vill inte veta av att människor i nödläge blir utsatta för övertalning att ge mer än de kan, har och vill, med löften om att de ska få mer tillbaka. Vi vill att Bibelns samlade lära ska återspeglas på ett sunt sätt även i argument för insamlingar och att det som framförs överensstämmer med hur verksamheten faktist bedrivs, så att det skapar förtroende för kristna ledare, kyrkor och ministries.