Preacher Man reflekterar

Historisk lärdom

Innan religionsfrihet infördes i Sverige hade ett par som ville gifta sig två alternativ; prästen i den heltäckande statskyrkan eller någon företrädare för samhället. "Gå till borgmästarn" var alternativet för dem som tillhörde någon annan kyrka och som ville att deras pastor skulle förrätta vigsel. De såg nästan genomgående den följande vigselakten i deras egen församling som den "verkliga" vigseln. Det var villkoret som erbjöds.

När Svenska Kyrkan kämpar med sina konvulsioner över hur man ska hitta vägen från maktkyrka till minoritetsrörelse kan det vara av intresse att påminna sig att deras framtid helt enkelt i stora drag liknar den verklighet som deras ibland föraktade trossyskon i frikyrkan fick leva med fram till 1950-talet, då religionsfriheten anlände i Sverige. Det är ingen fara. En kyrka som släpper sin påtvingade kaplanroll, som vägrar utgöra en religiös dekoration på ett alltmer sekulariserat samhälles sociala festligheter, närmar sig på ett befriande sätt mer och mer sin ursprungliga identitet, och därmed sin gudomliga kallelse att vara till välsignelse.
Intresset för att "bli välsignad" är intressant. Jag har länge haft svårt att förstå intresset för välsignelse från deras sida som i övrigt visar 0% intresse för kyrkan. När skedde den språkliga förändring som idag innebär välsignelse = godkännande? Är det inte det man egentligen är intresserad av? Känns det bra att kunna tvinga kyrkan att välsigna något som kyrkan inte velat välsigna, d.v.s. ett äktenskapsförhållande mellan homosexuella, en form för samlevnad som kyrkan ur skapelsesynpunkt ansett förbehållet hetrosexuella? Eller är det verkligen så att man är ute efter GUDS välsignelse, d.v.s. hans goda välvilja och nåd mot en människa oavsett sexualitet, ras, kön etc. Om det är den välsignelsen man söker kan kyrkan naturligtvis ge den, oavsett om den har juridisk vigselrätt eller ej, men jag förmodar att vi skulle se ett ganska stort ointresse att först gå "till borgmästarn", sen komma till kyrkan för att välsignas.

Med förankring i anabaptismens tänkande är det helt naturligt för mig att tänka att kyrkan måste hålla rågången klar mellan kyrka och stat, och när staten använder sina rättigheter, ekonomiska bidrag eller annat för att tvinga kyrkan i en riktning som går mot dess karaktär tacka nej. Som sekularisering och individualisering går fram idag är vi snabbt på väg mot minoritetsläge och förföljelse. Varför inte vänja sig vid det?

Nationalkristendom

Brottningsmatchen med nationalkristendoms-tankar råkar jag in i lite nu och då. Det speciella ansvar för vår nation som vi kristna ibland tar på oss väcker en lite unken känsla hos mig. Men det fungerar ganska ofta som bra motivationsfaktor: Bön för Sverige, Sverige för Kristus, Väckelse i Sverige, Gud älskar Sverige, Sverige, Sverige, svenskarna, svenskarna....
Ibland försöker jag verkligen att hitta några bra argument för den här nationalkristendomen. I Gamla Testamentet är det inte svårt. Där handlar det ju om "One nation under God", ett enat folk som gemensamt böjer sig vid samma altare och går ut i krig mot den gemensamma, ogudaktiga fiende som söker utplåna deras nationella och religiösa identitet. Värre blir då i Nya Testamentet. Jesus verksamhet är självklart förlagd till det område där de ättlingar av Abraham som bär återupprättelsens löfte över sig bor, men lika ofta spränger han gränserna till de individer som vågar bryta den religiösa identitets ramar och söka Guds Rike, trots att de är "hedniska hundar". Med skärpa tecknar han lärjungaskapskartan som pekar ut vägen för hans lärjungar till jordens yttersta gräns. Hans efterföljare går vägen. Paulus intresse är inte en nationalstatskyrka i Israel, en i Syren, en i Grekland etc. De församlingsplanteringar han upprättar bygger på en annan övertygelse; I Gudsrikets gemenskap är de gamla skiljemurarna nedrivna och Guds kärlek omfattar alla. Segregeringen är en del av syndens mörka skugga som faller över världens kulturer, och nu är vi ett i Kristus.
Det innebär att Jesu lärjungar främst arbetar på två plan: den individuella relationen där vi vinner vår nästa för ett liv i gemenskap med Jesus Kristus och det globala planet där mission helt enkelt är kyrkans hela och övergripande kallelse att förmedla ett relevant budskap där Jesu tjänare kliver över bron till andra kulturer för att göra Kristus känd, trodd, efterföljd och älskad i deras kultur. Däremellan har vi skapat nationalstater, en slags logistik för bedrivande av politik och ekonomi på en hanterbar nivå. Man måste inte vara motståndare till nationalstaten, för att som kristen ifrågasätta de ramar den erbjuder oss att verka inom som Jesu sändebud.