Preacher Man reflekterar

Artiklar om LO

Artiklar om LO

Tidningen Dagen har i sina ganska försiktiga, hovsamma artiklar om Livets Ord gjort en kartläggning av en del av de områden där Livets Ord utsatts för kritik - ibland ganska brutal sådan. Det finns anledning att respektera Livets Ords arbete, inte minst på missionens område. Det är också imponerande att man lyckats hantera summor som får anses vara i paritet med ett ganska stort företag (2.1 miljarder på 25 år) utan att dra på sig stora skandaler. Samtidigt kan man kanske konstatera att deras insatser på hemmaplan inte i och för sig har lett till några stora inbrytningar.

Samtidigt tycker jag att man i sanningens namn ska påminna om att det inte varit så lätt att diskutera det som den riktigt allvarliga kritiken siktat in sig. Det har handlat om svårdiskuterade och -åtkomliga områden. Som en av dem som fanns med i den karismatiska förnyelsen i Sverige, vilken föregick Livets Ord skulle jag vilja försöka mig på en annan - lite egen - vinkel för att se om det kan vara ett sätt att komma åt vad som skedde.

Fortsättningen av karismatiken?
Ett uppdämt handlingsbehov?
Församlingsplanteringsrörelsens vägröjare?
Tid för trosförkunnelse - tid för enhet?
Test av profetior?
Vad är sekteristiskt i L.O.?


Fortsättningen av karismatiken?

Livets Ord skildrar sig själv ofta som en slags fortsättning på den karismatiska förnyelsen i Sverige. Denna uppfattning tror jag inte omfattas allmänt av dem som var med i det skeendet. Det skulle bli alltför omfattande att försöka skildra den karismatiska förnyelsen i Sverige och internationellt under 1960- och 70-talen, men man kan säkert med fog hävda att denna förnyelse under största delen av denna period var en församlingsutvecklingsrörelse med bred förankring inom samtliga samfund i Sverige. Studentrörelsen Credo framhåller på sin hemsida att “Jesusrörelsen och den karismatiska förnyelsen bidrog under 70-talet till att riva barriärer mellan samfunden i Sverige.”
Katarinakonferenserna fick under dessa år en avgörande roll. 1981 inbjöds till en allkristen gemenskap över alla gränser den 1-2 maj. Initiativet kom från den karismatiska »allkristna Katarina-konferensen».
Som arbetsgrupp bakom dessa karismatiska konferenser stod tidskriften »Logos» redaktion och medarbetare. I ett upprop heter det bl.a.: »Det är nu tid att också Guds folk endräktigt kommer samman inför Herren» och »inför Gud vill vi bekänna splittringens synd».
En av förgrundsgestalterna i denna del av förnyelsen var ÖM-pastorn Sven Nilsson. Han uppfattades som en profetröst som starkt betonade vikten av att den karismatiska förnyelsen stannade kvar inom samfunden, som en förnyande och förändrande kraft. Han var starkt emot tanken att de kommunitetsliknande gemenskaper som vuxit upp i den karismatiska förnyelsens kölvatten (Bro, Sundsvall, Kroksbäck, Uddevalla, Tullinge, Brandbergen, Linköping, Jutatorpet mfl.) skulle leda till församlingsbildningar. Han ansåg att detta skulle motverka den inre förnyelse av kyrkorna i Sverige som han i det läget ansåg vara den överordnade frågan. Många andra ledande gestalter var i princip av samma uppfattning, och en viss spänning med hänsyn till dessa framtidsfrågor kunde märkas i den karismatiska konferensen i Stockholm hösten 1978. Där medverkade pastor Ern Baxter, en av den amerikanska karismatiska förnyelsens mest namnkunniga och kontroversiella ledare med ett budskap om Israels uppbrott från Egypten till löfteslandet som kunde tolkas som en uppmaning att lyda Andens röst om att gå vidare, samtidigt som den andre huvudtalen, Sven Nilsson, framhöll vikten av att förnyelsen stannade kvar inom samfunden, för att där vara ett salt och ett ljus.

Signalerna som på detta sätt kom var otydliga, och från 1979 och framåt är det påtagligt hur det skedde en stagnation i den karismatiska förnyelsen. Karismatikens uttrycksformer blev nu mer oklara, och vissa grupper som gick vidare i församlingsgrundande riktning marginaliserades och kritiserades ganska hårt. Det fanns ett uppdämt behov av att något skulle ske. En frustrerad skara som berörts djupgående av det karismatiska skeendet i Sverige under mer än 10 år väntade på någon slags signal från ledargestalter de lärt sig lyssna till: Sven Nilsson, Stanley Sjöberg, Kjell Sjöberg, Ylva Eggehorn, Helge Fosseus, Colin Erquart, Harry Månsus och Johannes Facius för att nämna några. Under tidigt 80-tal blev det påtagligt att de inte hade för avsikt att samlas för att ge ett gemensamt tilltal in i situationen. Ett slags vakum hade uppstått.
Jag tror detta är en viktigt bakgrund till varför Livets Ords konferenser, och Ulf Ekmans framträdande fick det genomslags det fick från 1982 och framåt. Besökte man de tidiga konferenserna i Uppsala, liksom undervisningskvällarna i Södermalmskyrkan, Stockholm, var det påtagligt att här samlades den efter-karismatiska skaran. Faktum var att innehållet i förkunnelsen hade nästan helt andra rötter än i den karismatiska förnyelsen.

enhetstanken i den karismatiska rörelsen stod mot exklusiviteten i LO
ledarsynen i LO stod mot Kristi-kropps-tänkandet inom karismatiken
förtröstan som grundhållning stod mot rationaliteten och det personliga ansvaret i LO
ödmjukheten, som kännetecknade den karismatiska rörelsen stod mot självmedvetenheten inom trosrörelsen.

Detta tycktes inte ha någon avgörande betydelse. Delar av den aktiva gruppen runt Jesusfolket från Jutatorpet kom att tidigt bli en viktig stödgrupp för framväxten av Livets Ords bibelskola och TV-verksamhet. Detta skedde trots att den kulturella skillnaden mellan Livets Ords vit-skjorta-och-slips-tvång och Jesusrörelsens provokativa hippie-kultur nästan tog andan ur en!
I Sverige var det något oklart att kunna utröna Livets Ords teologiska rötter. På den amerikanska scenen var det däremot mycket tydligt att “trosförkunnelsen”, Word of Faith-sammanhangen nästan helt saknade koppling till den karismatiska förnyelsen. Likaså var den brittiska house church-rörelsen med Bryn Jones, Arthur Wallis, Gerald Cotes, Tony Morton m.fl. en helt annan rörelse och det var först sedan Colin Urquart förenat sig med Trosrörelsen och Sven Nilsson gått i samma riktning som en slags brygga slogs mellan vissa delar av trosrörelsen och den inomkyrkliga karismatiska förnyelsen.

I samtal och intervjuer kunde det framkomma att karismatiker kände sig ganska främmande i den betydligt mer militanta Livets Ord-kulturen, men “det hände trots allt någonting”. Detta resultatorienterade tänkande är ganska vanligt i våra frikyrkliga sammanhang, och gör att förmågan att på ett bra sätt pröva vad som sker blir begränsad. Man kanske har frågetecken:”...men det växer ju”, “....men de lyckas ju”, “....men folk blir ju frälsta”, alltså, det händer ju något. Speciellt sårbara blir vi för dessa argument i tider av stagnation och tillbakagång.
Ulf Ekman beskriver det själv som att Livets Ords uppdrag under denna period var att ge trons ord till Sveriges kristna, och att detta måste ske på enhetens bekostnad. Det fanns inga andra möjligheter. Det var Andens önskan, och endast Livets Ord var de som lyssnade in detta tilltal och var lydiga. Kan man alltså dra slutsatsen att en mera frimodig karismatisk förnyelse, som även tagit andra slags initiativ än uppbyggelsekonferenser kunde ha medverkat till att den kristna stagnation inom samfunden som kom under 1980-talet, bland annat som en följd av konflikten med Livets Ord då hade undvikits, eller är det som så ofta en historieomskrivning? Var det inte så att agendan var ganska fast etablerad redan innan Ulf åkte till Rhema? Jag minns t.ex. ett möte med medarbetare för tidskriften Logos som hölls i Sollentuna Pingstkyrka i början av 1980 där Ulfs svärfar Sten Nilsson deltog och berättade om det utveckling han såg på gång i Uppsala redan då kring sin svärson och SESG-gruppen, och han gav redan då uttryck för stora förhoppningar om att detta var en begynnande ny andlig rörelse i Sverige.
ÖM-pastorn Sven Nilssons totala omsvängning i sin syn på Livets Ord, som ledde till att han förenade sig med trosrörelsen fick, tillsammans med sådana förgrundsgestalter som profetrösten Roger Larsson, stor del i att en hel del från den tidigare karismatiska förnyelsen kom att uppfatta att trosrörelsen på något sätt var en fortsättning - samma andas barn - som den karismatiska förnyelsen. De båda har i senare skeden valt olika vägar, men ingen av dem har på något speciellt öppet sätt belyst vad som varit bevekelsegrunderna för deras olika ställningstaganden i olika skeden.

Den läromässiga grunden för trosrörelsen, med amerikanska rötter i en slags tros-förnufts-lära om “mind over matter”, Kenyons och Hagins skrifter, en slags logikens andliga lagar har under senare tid, i samband med närmandet till den svenska pingströrelsen, blivit otydligare. Nu är det uppenbart andra frågor som står i förgrunden, bland dem enheten, och åter är det Livets Ord som hör från Anden och står i förgrunden i en slags andens-enhets-rörelse. Men det förefaller ändå viktigt tycker jag att vi är medvetna om att en rörelses grundläggande övertygelser och läror inte så snabbt försvinner. Den karismatiska rörelsen hade inte samma rotsystem. Deras grundsyn var i och för sig påverkad av reformert teologi, men på grund av dess osedvanliga bredd när det gällde sammanhang där den slog ned gjorde den till en betydligt mer mångfaldig rörelse.


Ett uppdämt handlingsbehov

Det fanns i den 15-åriga svenska karismatiska förnyelsen ett slags uppdämt handlingsbehov. Det gick att höra detta uttryckas på olika sätt i konferenser och samlingar. Det fanns helt klart en stor risk att “förnyelsen” höll på att bli ganska inåtvänd. De som tidigare kommit från USA - Full Gospel Business Men, representanter för Jesusfolket och andra grupper, förde ofta med sig en konkret evangelisationsiver som det visade sig svårt att finna tillämpning för i den svenska sekulariserade miljön. Däremot kom en hel del “församlingsförnyande” initiativ igång ganska tidigt. Djupare Liv-konferenserna, Katarinakonferenser och Förbönskonferenser avlöste varandra. De hade inriktning på att förnya den enskilde kristne, och de församlingssammanhang där man fanns, men det var svårare att utkristallisera vad som egentligen kunde tas till praktiskt förverkligande och som skulle kunna leda till församlingsutveckling. Signalerna från samfundsledningarna var försiktigt avvaktande under 80-talets uppstart. Det karismatiska ledarskap som stått i spetsen för de stora konferenserna framstod nu som alltmer splittrat och impulserna gick i många olika riktningar.
Här fanns utåtriktade och mera inåtvända rörelser. Jesuskonferenser och Ashrams, Church Growth-impulser och den internationella förbönsrörelsen, Women Aglow, och många andra rörelser som drog karismatikens folk i olika riktningar. Jag personligen tror - utan att kunna bekräfta detta på något annat sätt - att det fanns en stark önskan hos många svenska kristna om att kunna lyssna in ett gemensamt tilltal som kunde ta utvecklingen till nästa nivå - en slags nästa steg i processen. När detta inte kom fanns det ett handlingsbehov, en frustration och ett hopp om att något kunde hända som skapade grogrund för “väckelsen” som utlovats och som många hoppades på.
Tidningen Expressen redovisade nära mitten av 80-talet en karta över Sverige där olika “Livets Ord”-anknutna grupper placerades ut. Jag tror det var c:a 125 församlingar, gemenskaper och mer informella grupper som kopplades till L.O. Det som var påfallande i denna förteckning för oss som levat med i karismatikens utveckling var att det största antalet grupper inte hade uppstått med Livets Ords framväxt utan snarare funnits där under ett tiotal år, Nu kom de med mer eller mindre rätt att kopplas ihop i Ulf Ekmans intressesfär.
Det skulle dock ganska snart visa sig att dessa grupper inte i någon större utsträckning hölls samman av en gemensam vision eller bekännelse och 10 år senare skulle de flesta av dessa grupper ha försvunnit, upplösts, anslutit sig till andra sammanhang etc. Längtan efter att något skulle hända hade inte i alla fall förverkligats, en hel del splittrade grupper lämnades kvar och i de här sammanhangen möter man ofta de som farit illa av Livets Ords behandling.


Församlingsplanteringsrörelsens vägröjare?

Det har framkommit i artiklarna från tidningen Dagen, samt i en del av kommentarer från bloggare och kommentatorer, inklusive Ulf Ekman själv, att Trosrörelsens framväxt i Sverige under sina första period hade stor betydelse för att bana väg för en större öppenhet för församlingsplantering. Jag tror det är en felaktig tolkning av händelseutvecklingen under 70- och 80-talen i Sverige.
Det är riktigt att vi idag har en helt ny situation idag när det gäller öppenhet för församlingsstarter. Jämfört med 70-talet är det en skillnad som natt och dag. De många svåra splittringar som skett i Sverige under 1900-talet (Pingströrelsens framväxt, Örebromissionen, spänningar i samband med Marantaväckelsen mm.) hade lett till att det fanns en utbredd misstänksamhet mot de motiv som drev människor att starta nya församlingar. Det fanns inom Pingströrelsen en absolut dogmatisk syn på stadsförsamlingen roll, vilket inte tillät bildande av nya pingstförsamlingar. Konflikterna mellan Stockholm Filadelfia och Järfälla Pingstförsamling, samt de två pingstförsamlingarna i Sandviken, i folkmun P1 och P2 eller Murgårdskyrkan, blev riksbekanta uttryck för den negativa hållning pingströrelsen höll mot nystarter. I det nyekumeniska klimat som kom fram i samband med försök att bilda en kyrka av Baptist- och Missionsförbundet samt Metodistkyrkan hördes ofta utryck som att “vi har för många kyrkor i Sverige”. Det var - och kan även idag vara - svårt för en del medlemmar i kyrkan att förstå vårt stora behov av nya församlingar.

För många inom samfunden och kyrkorna blev trosrörelsen en bekräftelse på hur negativt det kan vara med församlingsplanteringar. Här förekom allt det som bekräftade för tveksamma att vi måste vara oerhört försiktiga med församlingsplanteringar.
Strategiskt tänkande lyste med sin frånvaro, Det församlingsgrundande som skedde handlade inte i någon större utsträckning om evangelisation och kontaktskapande med nya människor. Det var snarare det trista mönstret från andra liknande pingströrelsebildningar som återigen kom i dagen. Det handlade om oförmågan att brygga över tolkningsfrågor, visa generositet mot dem som läste Bibeln annorlunda än jag själv. Det blev fråga om vilka uttrycksformer som var andligare än andra, ofta med en karikatyrteckning av “de andra”, som gjorde det närmast omöjligt att fortsätta gemenskapen. Grupper splittrades, och splittrades igen.
I sanningens namn ska väl också sägas att fördomsfullhet mötte också från andra hållet. De som ville pröva att starta nya församlingar karikerades ofta som “andliga nomader”, “sådana som aldrig blir nöjda”, “andliga luffare” och många andra tillmälen som drev processen i olycklig riktning. Om det från L.O.s sida fanns någon slags strategi för församlingsplanteringar under den inledande perioden kom det nästan aldrig fram. De församlingar som startades tycktes främst uppstå ur spontana, lokala initiativ som väckts till liv genom Livets Ords bibelskola eller konferenser och det är först på senare tid som en mera skönjbar strategi visat sig i exempelvis Jönköping och Göteborg. Om L.O. stöttat församlingsplanteringar praktiskt eller ekonomiskt vet man litet om. Göteborgsförsamlingarna som var kopplade till Livets Ord under 80-talet upphörde båda. Som jag nämnt tidigare angavs i mitten av 80-talet att det fanns mängder av församlingsgrupper och gemenskaper med L.O.koppling. Man kan bara ana sig till de många besvikelser och tragedier som utspelats i efterdyningarna av de många krascher som uppstått. Personliga skuldsättningar, relationsproblem, kallelsehaverier och mycket annat är alltför ofta omvittnat för att de ska kunna viftas bort, och att med detta som bakgrund hävda att Livets Ord röjt väg för församlingsplantering är snudd på övermod.
Det som jag tror hade en trendbrytande effekt i större utsträckning för församlingsplantering var den strategiska fokusering som nybildande Evangeliska Frikyrkan, och dess föregångare Nybygget visade under Manfred Rusners ansvar. Här hämtades impulser in från den internationella församlingsgrundande rörelsen. DAWN. Norska exempel plockades fram, besök av internationella auktoriteter som Stuart Murray-Williams skapade trovärdighet, bildandet av det ekumeniska nätverket för församlingsgrundande skapade ekumeniska kontakter och EFK kunde en bit in på 2000-talet visa vilken betydelse det haft för samfundet att starta nya församlingar. Pionjärkonferenserna från 1997 och framåt samlade eldsjälar och förmedlade konkreta lösningar. Sakta men säkert bröts tveksamheten ner och ett viktigt historiskt dokument presenterades 2008 där svenska samfundsledare uttalade sin gemensamma strävan efter att se församlingsplanteringar i Sverige. THS, Bromma erbjöd 2004 som första teologiska högskola en kurs i församlingsplantering. Jag är övertygad om att Livets Ords församlingsplanterande under 80-talet haft liten påverkan i positiv riktning på denna utveckling, som snarare letts av andra.


Tid för trosförkunnelse - tid för enhet

Det profetiska inslaget i trosrörelsen har i Sverige varit mycket tydligt sammankopplat med Ekmans egen tjänst, och är inte något som präglat den amerikanska moderrörelsen. Där var inte det karismatiska speciellt framträdande, utan snarare en bekännelseinställning, en slags andlig rationalism som jag berört tidigare.
I redaktör Jaktlunds artiklar i Dagen under maj / juni 08 har det framgått tydligt att Ulf Ekman uppfattade att hans uppdrag var att förmedla trosbudskapet till svenska kristna. Detta var mandatet, alltså en inomkyrklig förnyelserörelse. Att förmedla detta var av sådan avgörande betydelse att eventuella återverkningar på kyrkor som inte ville ta emot fick anses som försumbara. Detta var skador man fick tåla. Det var helt enkelt den profetiska tiden “kairos” för ett “rhema”, och inte en allmän tid för ett allmänt ord. Ansvaret för konsekvensen ligger då också på uppdragsgivaren, Anden, och kan inte tillskrivas den budbärare, L.O. och Ekman själv, som är de vilka mest klart har hört Andens röst för sin tid. De kan inte dömas utifrån andra kriterier än att de varit lydiga, och kritiker kan bara dömas utifrån att de inte lyssnade in tilltalet.
Nu är det, återigen utifrån vad som framkommit av Ulf Ekmans förkunnelse och intervjuer de senaste fem åren, Enhetens TId. Återigen har Anden sagt det, och det får prioritet över allt annat. Den som nu ifrågasätter detta, befinner sig i samma situation som de vilka ställde sig avvaktande till trosförkunnelsen under 1980-talet. Och den som har hört tilltalet är Ekman och Livets Ord. De har fortfarande rätt tajming, är synkroniserade med Anden. De har inte missat något. De som i Ulf Ekmans uttalanden har väntat på någon form av avbön, erkännande av misstag etc. har, enligt mitt synsätt, inte satt sig in i den här tolkningsmodellen. En sådan förväntan är att bergära något av honom som inte är aktuellt. Det är inte så att Ekman saknar samvete eller förmåga att förstå de problem som skapas för dem som inte är i takt med Anden på samma sätt som andra. Det handlar i stället om en form av dispentionalism, där Anden under olika tidsepoker betonar olika läror. Liknande har hörts om tjänster: 70-talet var lärarens period, 80-talets profeternas etc.
Problemen med synsättet är många. Här ska jag bara lista några av de mest uppenbara:
Hela Guds rådslut kommer bort i en form av “en-fråge”-betoning.
Vilken fråga som är viktig, och i vilken del av världen den är viktig, avgörs av vem?
Framgång för en viss fråga, lära, betoning blir kriteriet som avgör vad Anden säger nu.
All eventuell kritik kan avfärdas på detta sätt.
I “skarven” mellan vad Anden betonar i olika tider kommer många att tappas bort.
Listan kunde som sagts göras lång, och har ingen som helst förankring i Skriften. Det är ändå ett synsätt som har en förankring inom pingst-, tros- och karismatisk teologi, och som jag tror medverkar till att man inte har velat ställa offentliga, besvärande frågor till Livets Ord. Även redaktör Jaktlund är försiktig när han trippar runt den här problematiken. En katolsk biskop på LIvets Ords plattform, omöjligt på 80-talet, fullt möjligt på 2000-talet, förklaras inte med en svängning i teologiska tolkningar utan som ett Andens verk, där Han har ändrat betoning.


Profetietolkning

Det profetiska har, som sagts ovan, spelat en stor roll. Flera bloggare har kommenterat Dagen-artiklarna och nämnt de profetiska förutsägelser som levererades från Livets Ords Nyårskonferenser med samma förutsägbarhet som tåget. Ulf Ekman profeterade och lade ut nästkommande års gudomliga planer. VId vissa tillfällen fanns en påtaglig samstämmighet mellan Andens planer och Livets Ord konferensplanering. Allmänna, övergripande tendenser i kyrkan och samhället beskrevs och utgjorde en slags förväntansgrund för de troende. Känslan av spådom var ibland svår att befria sig från.
För den som vill tro att Anden kan uttrycka sig på detta sätt även i vår tid finns trots allt en del riktlinjer att hålla sig till.
En ödmjuk Herrens tjänare ställer sina ord till öppen prövning och är den förste att inbjuda till korrigering och ett erkännande av misstag. Naturligtvis är det många olika orsaker som kan göra att profetiska tilltal inte går i fullbordan. Men ett stort problem med nyårsprofetiorna var enligt mitt sätt att se, att de var offentliga, nationella och generella. Det innebär att de också borde ha kunnat underställas en bedömning som även den kunde vara offentlig, nationell och generell. Om en personlig profetia ska bedömas behöver man även lyssna in de förutsättningar som anges. Det innebär att man oftast hör ett “...om du är villig att...så ska jag göra....”, säger Anden. Omvändelse, öppenhet för Gud, ödmjukhet under Andens ledning och många andra förutsättningar är nödvändiga.
Förutsättningslöst profeterande där emot - så här kommer det att bli oavsett vad du/ni/folket/kyrkan/Sverige gör - kan då också prövas enkelt. Har det skett var det Gud eftersom det inte inkluderade några krav på mänskligt gensvar. Har det inte skett var det inte Gud. Det fanns enligt mitt förmenande villkorslösa löften eller uttalanden om vad skulle komma att hända under det närmaste året vid många tillfällen. Raul Wallenbergs-förutsägelsen har nämnts, men jag tror det är ett av de mindre viktiga misstagen. Nationella attityder, svepande uttalanden om vad som skulle komma att hända i form av generella andliga skeenden etc. har aldrig prövats i offentligt ljus. Inte minst varningar om straffdomar över sammanhang, ledare, politiska ideologier etc. skulle ha tagits upp till prövning. Nu ligger tystnaden och glömskan som en dämpande sprängmatta och “den förlorade sonen” har återvänt till gemenskapen, vilket överskyler en myckenhet av misstag.
Bibelns princip för profetietolkningar av det generella slaget är att “om det händer så är det Gud - om det inte händer var det inte Han!” Andra riktlinjer är att “pröva allt - behålla det som är gott!” vilket redan det visar att det i profeterandet finns en blandning som alla, inte minst profeten själv, måste vara vaken över. En viss vaksamhet är därför på sin plats. Att göra det till en tradition att profetera vid ett visst tillfälle innebär i sig en frestelse. Vad händer om jag inte får något att frambära det här nyåret? Alla väntar sig ju något. Det brukar ju alltid vara så - traditionen kräver.


Vad är sekterism i L.O.?

Det förekommer ofta att man hänvisar till sekteristiska drag inom Livets Ord, inte minst under deras första 15-årsperiod. Det är i Sverige något av det svåraste att värja sig mot, och en förlamande anklagelse som likt en paria-stämpel ställer ett sammanhang utanför. Jag tycker det är av stor vikt att vara försiktig med det begreppet och att tillåta grupper och rörelser att experimentera rejält utan att generellt trycka till med sekt-stämpeln.
När sekter beskrivs handlar om
maktmissbruk, psykisk misshandel och en sjuklig kontroll av människor, kontroll genom fruktan. Ledare med stort kontrollbehov, auktoritära och med egna psykiska defekter skapar ett skräckvälde där individens frihet går under genom gruppens inordnande under ledaren.
Men det är naturligtvis viktigt att vi är klara över att sektualiseringen av en grupp sker under en tidsföljd, där det oftast börjar på ett positivt sätt både för individen och omgivningen. De grupper som likt Knutbyförsamlingen hamnar i långtgående sektutveckling har nästan samtliga vid något tillfälle beundrats för sin hängivenhet, omsorg, enhet och kärlek. Utvecklingen går snett när ledaren i gruppen börjar glida iväg snett.
Nya rörelser har alltid perioder i sin inledning där det finns starka sektdrag. Ett svart/vitt synsätt, en vi/dom-mentalitet, en dyrkan av ledaren som leder gruppen till löfteslandet, ja, där har du i varje fall några av förutsättningarna som gör att de som inte är med inne i gruppen känner sig oroliga över anhöriga som “försvunnit in” i sammanhanget. I en sund utveckling ingår ett bredande av synsätten, en sund självprövning hos ledarna och en ökad öppenhet för att lyssna till andra röster. Idag tycks det vara så att vägen LIvets Ord valt leder mer och mer bort från sekteristiska tendenser.
Det som väcker oro är ledarsynen - den ende starke. Här har L.O. naturligtvis en del på sitt samvete, inte bara i den lokala församlingen i Uppsala, men i de grupper som funnits runt om i landet. Här har ledare som önskat vara “Ulf - look - a - likes”, människor med maktbegär och psykopatiska drag i skydd av ideologin från trosrörelsen härjat och skapat djupa sår.
Många har flytt för sina livs skull när maktgalna ledare varit på jakt efter dem. De har sökt sig till kristna sammanhang där de trott sig trygga för sådana övergrepp. Hos en del av dem som bär med sig post-traumatiska sår från dessa strider vaknar fruktan och skräck när “trygga” rörelser som Pingst, OAS, karismatiska sammanhang och andra på ett urskiljningslöst sätt öppnar dörrarna för trosrörelsens ledarideologi och Livets Ords inflytande. De känner sig förmodligen som ett barn som utsatts för övergrepp, flytt från våldsverkaren bara för att i Länsrätten få höra att förtryckaren tilldömts vårdnaden om barnet. Vad gör man - flyr igen? Maktlösheten är påtaglig, men svår att förstå för den som inte varit med om övergreppen. Överdrivet, kanske någon säger, och man är böjd att hålla med ända tills man möter berättelserna från dem som varit med.
Här finns en sekteristisk flavour, en tendens och antydan hos Livets Ord. Jag är övertygad om att de som idag möter Livets Ord i Uppsala; ekumeniskt öppna, medlemmar i kyrkornas samarbete; kan känna en viss undran inför andras ängslan. Bilden kommer att förändras även nationellt, men om Livets Ord menar allvar med en önskan att fortsätta på den inslagna vägen tror jag att en ödmjuk förståelse för de problem man varit med om att skapa skulle kunna påskynda en helandeprocess.

Avslutning

Detta är mitt eget perspektiv, jag begär inte att andra ska hålla med. Är inte speciellt Livets Ord-negativ eller så, tycker bara att det finns lite andra perspektiv att lyfta fram.