Preacher Man reflekterar

En karismatisk våg

I samband med årsskiftet förmedlades nyheten om att den amerikanske lutherske prästen Harald Bredsen dött 88 år gammal. För många säger kanske namnet inget, men för andra som har rötter inom den karismatiska förnyelsen är hans namn intimt förknippat med denna världsomfattande väckelse som under 1960- och 70-talen möblerade om radikalt i västvärldens andliga miljöer. Tillsammans med ledargestalter som Pat Robertson, Dennis Bennett, John Sherill och Kevin Ranaghan har Bredesen gjort en inteckning i en rörelse vars påverkan, omfattning och konsekvenser är svårt för oss att fullt ut omfatta. Jag har försökt att sammanställa en del fakta och reflektioner.

Harald Bredesen har ofta refererats till som "den karismatiska förnyelsens fader". I slutet av 1950-talet gick han och hans medarbetare Pat Robertson offentligt ut med vittnesbördet att de upplevt "andedop" med åtföljande "tungotal". Det som var speciellt påtagligt var att de trots detta inte hade för avsikt att lämna sitt kyrkosamfund utan fortsätta. De kom på det sättet att tillhöra en växande grupp kristna som bars av en övertygelse om att de skulle stå för den "karismatiska väckelsen", som Bredesen kom att kalla den, i de gamla kyrkosamfund som ditills ställt sig avvisande till pingströrelsens erfarenheter.
En av dem som på ett ganska tidigt stadium skulle komma att vittna om sin upplevelse var prästen i episkopalkyrkan St. Marcus, i Van Nuys, Californien. 4 april 1959 stod han i talarstolen i sin framgångsrika, växande kyrka och berättade om sitt just inträffade andedop. Hans medarbetare slet av sig prästdräkten och stegade mittgången ut. Folk grät uppgivet i bänkarna. Efter några dagar fick han meddelande från biskopen att han inte längre var välkommen som pastor i hans stift. Fader Dennis Bennett var utestängd, trots att han med övertygelse framhöll att han ville vara kvar och förätta tjänst inom episkopalkyrkans sammanhang.
Hans, och andras vittnesbörd, började höras runt om i landet. Det visade sig att det vid samma tidpunkt, opåverkade av varandra fanns tusentals människor inom de traditionella kyrkosamfunden som berättade samma sak. De hade gjort en erfarenhet med den helige ande. Som svar på deras längtan efter mera av Andens kraft och liv hade de blivit döpta i Anden, och de flesta omvittnade också manifestationer som tungotal, profetia och stark glädje. En journalist och författare, John Sherrill, började att dokumentera vad som skedde. I boken "They Speak With Other Tounges" berättade han om sitt möte med den karismatiska förnyelsen.
Något av det mest uppmärksammade var kanske den väckelsens inträde vid Notre Dame-universitetet, den katolska högborgen där teologerna Kevin & Dorothy Ranaghan först ställde sig mycket skeptiska till vittnesmålen. Det skulle dock inte dröja förrän de själva blev fyllda av den helige ande, och starka ledare för förnyelsens utveckling inom den katolska kyrkan. Kommuniteter växte upp och påverkade det andliga livet inom kyrkan.
Ett profetiskt löfte om en världsomfattande andevåg bars först fram till pingstpastorn David duPlesis av den mycket välkände pingstpionjären Smith Wigglesworth, vid ett av hans besök i Sydafrika år 1936. Hans budskap löd att det skulle komma en andevåg över världen som skulle få pingstväckelsen att förblekna i jämförelse. De gamla kyrkorna skulle öppna sig för en ny besökelsetid och pastor DuPlesis skulle få vara en av förgrundsgestalterna i detta skeende. Wigglesworth förutsade också att detta skulle inträffa först efter hans egen död.
Pastor DuPlesis hade svårt att tro att detta skulle kunna inträffa. I hans teologiska världsbild var samfunden en del av "skökan" i Uppenbarelseboken. Han skulle dock få både bevittna och betjäna stora mängder av kristna i de kyrkor han tidigare tagit avstånd ifrån. Samtidigt skulle han få vara med om att hans eget samfund, Assemblies of God, ställde sig avvisande till honom på grund av dessa kontakter. Men rörelsen växte i styrka och omfattning. Den skapade helt nya förutsättningar och omständigheter i stora delar av kyrkan, men främst naturligtvis i Nordamerika och Västeuropa. Hur det kunde gå till berättar exempelvis pingstpastorn och missionären Sven Levin i sin vittnesbördsbok "Fasten Your Seat Belts". Han befann sig i Bangladesh på uppdrag av diakonia under inbördeskriget 1971. Det handlade om att organisera hjälparbetet efter de svåra katastrofer landet utsatts för. Men det var inget ofarligt uppdrag. En kväl då han befann sig i en stad blossade stridigheterna upp. Han saknade någonstans att bo, och knackade på hos de katolska munkarna i klostret. Den amerikanske prästen som tjänstgjorde som ledare bjöd in honom, och efter middagen ombads Sven att leda kvällsandakten.
Striderna blev svåra den natten och förbipasserande gäng sköt vilt genom fönstren. Placerade på madrasser på golvet sökte man skydd från kulorna, och där började prästen berätta för Sven om oroande brev som kommit från hans katolska vänner i USA. De berättade om en upplevelse de gjort som de kallade "dopet i den helige Ande" och sa att "de talade med nya tungor". Han var nu mycket bekymrad och undrade om de hade hamnat i någon riskfylld sekt. Hade möjligen gästen hört talas om något sådant?
Under nattens timmar fick Sven med Bibelns hjälp visade sin värd det som berättas om den helige Andes verk i människors liv, och innan morgonen grydde la han händerna på prästen och bad att han skulle fyllas av Anden, vilket också påtagligt skedde.
Sådana här skildringar tillhörde vanligheten och medverkade till att sprida denna rörelse.
Jag befann mig vid Teologiska Seminariet på Lidingö för pastorsutbildning vid den här tiden. I skolans bönerum sökte många elever en förnyelse i den helige Ande. Många besökte också de ollika sammanhang i Stockholm där möten arrangerades som förmedlade den karismatiska välsignelsen. Harry Greenwood, en namnkunnig evangelist från England kom till Blå Salen i Stockholm vid många tillfällen. Citykyrkan hade också under Stanley Sjöbergs ledning fått en öppnare, mer karismatisk inriktning. På Söder fanns Ebeneser, med ett omfattande arbete bland Mariatorgets narkomaner, och med pastor Göte Sohlberg som initiativtagare. Deras möten gav också utrymme för konkret kristet tjänande. I Katarina kyrka hölls bön- och lovsångskvällar.
Den karismatiska förnyelsen var också Jesus-rörelsens förelöpare och de båda företeelserna kopplades samman både internationellt och här i Sverige. Unga, hängivna Jesusefterföljare med stora biblar och frimodigt vittnesbörd fyllde kyrkorna. Amerikanska ungdomar på besök i Sverige inspirerade. Prästen Harald Bredesen dök upp med grupper av ungdomar och gjorde omfattande resor i landet.En sådan grupp från Californien under Bill Lovrey's ledning besökte oss i Kiruna 1972 då jag var pastor i Missionskyrkan där. Deras besök väckte stor uppmärksamhet och Kiruna kyrka fylldes till sista plats vid de två gudstjänster de höll där. En annan rörelse som också betydde mycket var Full Gospel Businessmen, en internationell sammanslutning av kristna lekmän som kom på besök och bar med sig vittnesbördet om den karismatiska förnyelsen. Deras tidskriften the Voice - Rösten, blev en viktig inspirationskälla för karismatiska grupper.
I Stockholm, Umeå, Göteborg, Jönköping och flera orter anordnades Karismakonferenser från slutet av 1960-talet och en tid framåt. Här kom talare som professor Gösta Höök, författarinnan Ylva Eggehorn, pastorerna Stanley Sjöberg och Sven Nilsson samt biskopen Helge Fosseus att spela stor roll. Den enkla gemenskapen och den ekumeniska samhörigheten var påtagliga kännetecken i den rörelse som påverkade mera på djupet än vad vi kanske idag är helt medvetna om i kyrkorna.
Dagen-journalisten Ivar Lundgren gjorde under 1969 en studieresa i USA och publicerade sina erfarenheter av den karismatiska väckelsen i ett 10-tal artiklar i tidningen. Ett år senare publicerades boken "Ny Pingst" där han mera utförligt berättade om väckelsens spridning bland såväl protestanter som katoliker. Han gjorde också en fyllig kartläggning av hur ollika kyrkosamfund reagerat på väckelsens spridning, och de teologiska ställningstaganden som det medfört.

Jag skulle vilja sammanfatta i några få punkter det jag tror är varaktiga förändringar på grund av den karismatiska väckelsen:

1. PIngsterfarenhetens spridning ledde till en förnyad iver för andlighet, församlingsliv och evangelisation.
2. Enheten, medvetandet om att vi alla är lemmar i Kristi kropp ledde till en praktisk enhet på lokalplanet.
3. Bönegrupper blev en naturlig uttrycksform för väckelsens liv, och fick sin fortsättning i cellkyrkor och andra smågruppsbaserade verksamheter.
4. Genom påverkan på församlingsväxtrörelsen vid Fuller och Institute for Church Growth kom målinriktad förbön och evangelisation inriktad på 10/40-fönstret att få starkt genomslag.
5. Den extremt starka tillväxt som skett inom världskristendomen för karismatisk kristendom, neopentacostalism, har direkt koppling till den karismatiska väckelsens inflytande.
6. En explosionsartad utveckling skedde av nya kyrkor, ibland p.g.a. konflikter, men även av strategisk motivering och idag utgör mer än hälften av USAs kyrkor icke-samfundsanslutna kyrkor.
7. En ny förståelse för "five-fold-ministry"-gåvor har lett till en breddning, där heredegåvan kompletterats och andra gåvor kommit att erkännas; apostlar, evangelister, profeter.

Jag tror att dessa är några av de mest signifikativa och uppenbara effekterna. Det är nu snart 50 år sedan de första av väckelsens mest välkända personer stod fram med sina vittnesbörd, och var beredda att betala ett pris. Idag känner jag en personlig tacksamhet över deras frimodighet.