Preacher Man reflekterar

13 March 2016

Baptisterna ut i marginalen

Baptisterna ut i marginalen
Avtalet ”Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan” är på väg ut till församlingarna. Vid läsningen ligger det nära till hands att ge teolog Sune Fahlgren rätt då han i Sändaren (23 februari) säger att ”baptisterna är de stora förlorarna” vid bildandet av Equmeniakyrkan.
Man anar den förlusten i biträdande kyrkoledaren Olle Alkholms kommentarer i Dagen och Sändaren (2 mars och 3 mars). Han uppges inte se några stora skillnader mellan överenskommelserna från förr och det nya förslaget. En del formuleringar har däremot blivit tydligare, tycker Alkholm, till exempel vad gäller vuxendop av redan barndöpta. Biskopsmötet ska bland annat vilja förtydliga villkoret för lokala avtal just när det gäller nattvardssyn, behörighet för tjänst och omdop. ”De Equmeniaförsamlingar som praktiserar omdop kommer inte att kunna sluta lokala avtal med Svenska kyrkans församlingar”, säger Olle Alkholm.
Tidigare avtal mellan Svenska kyrkan, Missions- och Metodistkyrkan slöts mellan tre samfund vars syn på dopet i stort sett sammanföll. När nu den nya kyrkan, med församlingar och pastorer ur baptismen och där Equmeniakyrkan är medlem i Baptist World Alliance, fört samtal med Svenska kyrkan hoppades många av oss att detta skulle ske utifrån nya förutsättningar. Nu skulle baptisternas speciella bidrag till helheten få komma till uttryck.
Det är därför överraskande att finna att slutligen ”inga skillnader föreligger” mot tidigare. De som representerat Equmeniakyrkan vid överläggningarna har tydligen inte räknat in den tredje parten, Baptistsamfundet, som speciellt bidragande till innehållet.
De frågor som inte kunde lösas vid överläggningar mellan Svenska kyrkan och Baptistsamfundet har inte heller nu lösts. Till överläggningarna har man tagit med sig de begrepp som sedan länge legat till grund för spänningar mellan de två synsätten på dop.
Nedsättande omdömen som skapar avstånd och under långa tider medfört förföljelser mot baptismen används överraskande nog fortfarande. Då man vill förstå hur diskriminerade grupper upplever deras språk som har makt är det den diskriminerade gruppens erfarenheter som måste beaktas särskilt. Den måste få företräde när man vill rena språket från nedvärderande ord och uttryck. Aktuell svensk debatt om samernas situation, ”n-ordet” inom konst och litteratur etcetera visar hur olyckligt det blir annars.
En kyrka med makt som Svenska kyrkan borde ha satt sig in i hur deras vokabulär fungerar innan den vid överläggningarna kräver tolkningsrätt för deras uppfattning om ”omdops”-begreppet. De borde veta att en baptistpastor inte ”döper om”, en baptistförsamling erbjuder inte ”omdop”.
Vi verkar ha inte ha rört oss framåt nämnvärt i dopfrågan de senaste 200 åren i Sverige. Den församling jag är pastor i har rötter i en baptistisk ungdomsväckelse under 1850-talet, där förföljelse var vardagsmat och fängelsestraff för ”gäckeri med sakramenten” utdömdes till fem unga kvinnor. Det har gett mig tillfälle till en inblick i det maktmissbruk som utövades.
En försoningskommission borde ha tillsatts och kyrka och samhälle bett om förlåtelse för flagranta övergrepp. Att detta aldrig kommit på tal från Svenska kyrkans sida gentemot baptismen kan tydas som att man fortsätter att tolka sin historia utifrån maktperspektiv.
Sune Fahlgren menar i insändaren jag nämnt att ”baptisternas särart inte var så markant efter årtionden av ekumenisk samverkan då Equmeniakyrkan bildades”. Detta kan tolkas som kritik mot baptismen i Sverige. Man kan också se det som ett uttryck för mognad och förmåga att skilja väsentligt från oväsentligt hos baptismen i vårt land och vilja lära av den. Faktum är att det inom den stora världsbaptismen väckt beundran och intresse att följa svenska baptisters resa genom ett öppet ekumeniskt landskap där man varit beredd att för enhetens skull öppet ompröva sin ställning.
Denna inställning tycks dock inte väcka någon större respekt eller ett intresse för att söka en ny, mer relevant position i dopfrågan i samtalen med Svenska kyrkan.
Tvärtom får vi som läser avtalsförslaget intrycket av att gruppen av ”omdopsförsamlingar” ska särbehandlas och placeras där de hör hemma – i marginalen. ”Församlingar som tecknar ett lokalt avtal är överens om att sådan praxis som Svenska kyrkan kan tolka som omdop inte förekommer. I de fall där förutsättningar saknas för ett lokalt avtal i överenskommelsens bemärkelse, kan församlingar samverka i den bredare ekumeniken på orten.”
Det framgår tydligt av avtalet att Svenska kyrkan kräver absolut tolkningsföreträde och ges detta av Equmeniakyrkan. De kräver en auktoritativ, ensidig rätt att upphäva ett avtal vars villkor baseras på deras egen doptradition som oförändrad hävdas som normen. Endast då vill Svenska kyrkan bejaka en annan kyrka och samverka med denna. Uppseendeväckande!