Preacher Man reflekterar

Måste man karikera?

Då är det igång igen - bråket om Muhammed med bomber i turbanen, för att nu inte tala om "Muhammed som rondellhund". Väntar fortfarande på klargörande ifråga om vad en rondellhund beetyder i Iran. Yttrandefriheten står på spel tycker många, men få kan förklara vad det egentligen är som behöver yttras.
Att få yttra sig är en sak - att vara tvungen att yttra sig, en annan. Det tycks vara ett stort behov av att få teckna på en del tidningsredaktioner. Kvaliteten på det tecknade är ju si och så, men uppenbarligen gäller frågan inte alls om man kan teckna - men om man får publicera det man ritat. När skandalbilder av en homo-Jesus inte ledde till förväntat resultat - ingen mördad - är steget inte så långt till Muhammed. Varför blir inte kristna lika upprörda - kan man undra. En del kanske anser oss som slappa, och att vi borde reagera som vissa extrema muslimer, med våld och dödshot. Jag tror det är viktigt at förstå att Jesu undervisning och liv / död tog med förföljelsen och förlöjligandet som en del av livsvillkoret för den som vill leva ut Gudsriket här i tiden. Mästaren fick gå igenom det, och sa till sina efterföljare att inte bli förvånade att de skulle få gå igenom det samma. Därför har vi kristna en inbyggd reflex. Betyder det att kristna inte blir sårade av karikatyrer av vår älskade Ledare. Tvärtom, det är med djup smärta vi ser hur han dras i smutsen av dem som vägrar att sätta sig in i hans liv och lära på djupet. Men går vi då till motattack? Ja, förbönens och tjänandets motangrepp, enligt hans egen undervisning och föredöme. Det är därför det inte år så spännande att förlöjliga kristna och deras ledare. Mycket mer stimulerande med lite ambassadbränningar och fatvor, Ska vi inte ta och växa upp lite grann här i västvärlden?