Preacher Man reflekterar

Inte mycket att lära

Wilgot Fritzon fortsätter att http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=212218" target="_blank">skriva i Dagen på temat, anslaget av Håkan Arenius för en tid sedan: Vad vi kan lära oss av tredje världens kyrkor? De ger oss många tänkvärda synpunkter om hur det är ställt med efter-kristendomens kyrka i Väst. Samtidigt visar han på vad som sker i andra delar av världen. "Låt mig också få ta ett exempel från den unga kyrkan i Mongoliet. Den har under de senaste 20 åren vuxit från några få till 50000. Församlingen i Erdenet har under de senaste dryga 15 åren växt från 14 unga tonårsflickor till närmare 1000 personer. Denna församling har under de senaste åren utbildat och sänt ut 300 missionärer i Mongoliet, Kina, Ryssland och muslimska länder. ...Är det någon som kan påstå att vi inte har en hel del att lära från kyrkan i tredje världen?" skriver Fritzon.

Med risk för att anses som kärringen mot strömmen skulle jag vilja svara på den retoriska frågan som kommit fram i samtliga artiklar i ämnet med: "Nej, jag tror inte vi har så mycket att lära av kyrkan i tredje världen. Jag tror den har mycket att lära av kyrkan i Europa!" Jag tycker det svaret framstår som självklart efter att ha läst artikelserien om teologin från södra halvklotet. Fritzon visar också han, att materialismen, världfärden, sekularismen och individualismen skapat ett samhälle som är oerhört svårpenetrerat för de kristna. Kyrkan i tredje världen har inte alls det samhället framför sig. Det innebär att deras uppdrag ser helt annorlunda ut, och vi kan inte genom att tillämpa deras metoder omskapa vårt samhälle till att likna deras. Vad tredje världens kyrkor behöver ta sig en ordentlig funderare på är hur de kan fungera så som kyrka i sina samhällen att de undviker de tragiska konsekvenserna som maktkyrkan, monopolkyrkan, kontrollkyrkan har lett till hos oss.

Om SD och kyrkan

Nu är det dags att reflektera kring kristnas förhållningssätt gentemot Sverigedemokraterna. I tidningen Dagen finns två intressanta artiklar. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=226868" target="_blank">Docent Magnus Hagevi redogör för undersökningar som visar på några viktiga fakta:
1. SD är "underrepresenterade" bland frikyrkliga, KD starkt "överrepresenterade. Det innebär att den av media ibland insinuerade konservativa samsynen mellan KD och SD inte föreligger. Kristdemokraterna är inte ett vägröjarparti för främlingsfientliga krafter. Det är viktigt att slå fast. Den marginalisering som skett av frikyrkan under senare årtionden har också lett till att ökad okunskap, och därmed följande fördomsfull rädsla. Intervjuer med unga i Väst-Europas storstäder pekar på omfattande fördomsfullhet mot kristna. Så tror t.ex. 91 % av 16-29-åringarna att kristna är emot homosexuella. Kristna är fördömande tror 87%, och 85% anser att kristna är hycklare. Denna okunskap, som även gäller andra trosgemenskaper, muslimer, Jehovas Vittnen, buddister etc. bäddar för de fördomar som vi nu ser slå rot över hela Europa. Sekularismens agenda har ett högt pris, något som även Humanisterna borde beakta i det offentliga samtalet.
2. SDs negativa syn på frikyrkliga framkommer kanske också genom att de avser att återinföra statskyrkan i Sverige, om de får makten. Det finns en obehaglig koppling från nazi-tiden mellan de stora nationskyrkorna och rasismen. Det skulle dröja länge innan de stora tyska kyrkorna började uppbåda något motstånd alls mot nazismen. I efterhandskonstruktioner hävdar man visserligen att det fanns ett motstånd, och man gör stor sak av de framstående kristna ledargestalter som likt Dietrich Boenhoeffer gjorde aktivt motstånd, men faktum är att han representerar en verklig minoritet. Katolska kyrkan tillät exempelvis Adolf Hitler att behålla sitt medlemskap i kyrkan till sin död. I sin bestseller http://www.imdb.com/video/wab/vi631374617/" target="_blank">"Constantin´s Sword" går den tidigare katolske prästen James Carroll på ett svidande sätt till angrepp på den våldsspiral som i korsets tecken drabbat inte minst judarna.
Den radikala vapenvägrande tidiga baptismen sågs som ett hot mot statens våldsanvändning i Jesu namn och med kyrkans välsignelse. Där uppstod en konflikt, där kyrkor som såg våldsvägran som en naturlig del av efterföljelsen av Jesus blev hårt trängda.
I eftertänksamhethttp://www.imdb.com/video/wab/vi631374617/" target="_blank"> http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=226869" target="_blank">lyfter Håkan Arenius fram den rädsla och det obehag som nu kryper in på bara skinnet, men som nu inte får lamslå oss i samtalen människor emellan. Det är viktigt. Jag efterlyser ett snabbt och starkt initiativ från kyrkor på lokalplanet. I de kommuner som nu stirrar det faktum i ögonen att mellan 10-20 % av innevånarna beslutat sig i främlingsfientlig riktning behöver kyrkorna ställa sina krafter och erfarenheter till förfogande för att tillsammans med politiker som baserar sina ställningstaganden på en humanitär grund skapa fora där  samtal kan föras och trygghet återställas. De som känner en stor oro idag, när partier med en agenda som innebär att man åter vill kasta dessa människor in i en oviss framtid vinner insteg både på riksplanet och i kommunerna behöver de kristnas stöd. Våra politiska företrädare står nu inför en stor utmaning. Kyrkorna är en viktig regional tillgång med erfarenhet av att skapa mötesplatser, leva i våra församlingars mångfald samt arbeta med attitydförändringar och skapa en fast värdegrund.

om Församlingstukt

Nu har debatten som http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=241701" target="_blank">Pelle Hörnmark initierade häromdagen naturligtvis rullat vidare och avslöjar på många sätt det den vilsenhet som känns påtaglig i efterkristendomens Sverige. Ordet "församlingstukt" används nu som om vi alla vore överens om vad det innebär, vad Bibeln säger i ärendet och hur det har urholkats på ett negativt sätt idag. Men är det verkligen på det sättet?  Hur skulle pastor Jesus Kristus utöva "församlingstukt" i sin skara av synnerligen blandat slag? När jag läser diverse bloggares inlägg så noterar jag att det är en infallsvinkel på frågan som synnerligen sällan blir behandlad. Blir man inte lite undrande när http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=242447" target="_blank">DAGEN använder rubriken "Swärd positiv till församlingstukt"? Vem kan vara det? Positiv? Eller för den delen negativ?
I Hörnmarks resonemang kring vart Pingströrelsen tänker ta vägen i fråga om församlingstukt ligger självfallet också en uppgörelse med den församlingstukt som innebar omfattande uteslutningar ur församlingar på grund av syndbegrepp som var ganska snäva, trångsynta, kulturellt betingade etc. Låt mig ta ett exempel från 60-talets början. En 17-årig tjej uppväxt i ett fromt hem blev frälst i pingstkyrkan, döptes och blev medlem. Sjöng som en näktergal och älskade såväl solistrollen som att sjunga i musikföreningen. När hennes två jämnåriga kompisar i församlingen drog iväg med henne och lät klippa håret hade synden gjort sitt inträde och på nästa väckelsemöte pekade sångledaren från plattformen ut de tre och sa att de inte fick komma fram och sjunga. De fann sig i detta och försökte rätta in sig i ledet, men när hon någon månad senare dök upp i sällskap med en ofrälst, andligt sökande grabb i hennes ålder var måttet rågat. Att han ville prata med någon omsin själs frälsning glömdes bort i sammanhanget och i ett samtal med äldstebröderna fick hon välja: grabben eller församlingen. Hon bröt med grabben, men när hon ändå, trots utväxt hår och pillerburk på huvudet inte blev godtagen i sångarskaran tackade hon och lämnade. Jovisst, det är 50 år sen, men de gånger hon satt sin fot i en pingstkyrka efter det är lätträknade. För henne och tusentals andra i Sverige som under 1900-talet fick möta församlingstukt är det säkert så att man är tacksam för att inte behöva vara med i Stefan Swärds kyrka eller alla de andra pastorerna som i olika inlägg är positiva till församlingstukt.

När jag arbetade som pastor på en ort i Sverige där Pingst och Missionskyrkan hade kommit varandra nära och hade mycket gemensamt, bl.a. en stor härlig ungdomskör drömde många av oss om en framtid där församlingarna kunde förenas. Döm om mångas förvåning när en av pingströrelsens gamla pastorer kom för att predika, och i sitt budskap gick till hårt angrepp på pingstvännerna som enligt hans förmenande hade svikit sina ideal genom att nu ha gemenskap med de liberala, obibliska och farligt öppna missionarna. Han ställde äldstebröderna inför ett ultimatum som handlade om att följa Gud eller samarbeta med Djävulen (Missionskyrkan och mig som pastor). Beviset för att jag var farlig var min vänskap med Kjell Sjöberg (då bojkottad inom pingst för att han startat en ny församling i Järfälla). Resultatet blev att allt samarbete upphörde. Ryktesspridningen i trakten blev otroligt hätsk. Ungdomskören upplöstes, det gemensamma evangelisationsarbetet med café på lördagarna fick ställas in. Flera av församlingsungdomarna som börjat sällskapa över församlingsgränserna ställdes inför ultimatum och deras föräldrar tvingade fram brytningar, ett ungt par var t.o.m. förlovade. Jaja, länge sen säger du. Nja, det var församlingstukt enligt sent 70-tal. Sår finns fortfarande kvar bland en del som upplevde detta.

Jo, jag förstår att du tänker att "ja men det är ju inte så vi menar när vi är positiva till församlingstukt, det här är ju extrema fall du tar upp!"
Nåväl, om nu begreppet står för personligt lärjungaskap och en kristen livsstil med konsekvenser blir det ju betydligt mera intressant att fundera över hur det ska gestalta sig i vår tid. Det finns ju betydligt mera fog för att fundera över hur vi skapar en andlig miljö där vi hjälper varandra att följa Jesus och hans undervisning än att hävda att pastorer och äldstebröder ska med tuktans ris och käpp få in folk i fållan. Jag tror att vi behöver ledas med kärlek, i tålamod och med en fast, vänlig vägledning fylld av uppmuntrande ord. Och jag tror faktiskt att det är här någonstans vi skulle kunna mötas om vi så ville. För medlemskapsbegreppet i församlingarna finns det olika vägar att gå inför framtiden. Ingen av de vägarna innebär en absolut klar lösning. Men när det gäller ett lärjungaskap och ett växande i att vara en Jesu efterföljare tror jag att vi alla faktiskt ändå är ganska överens - det behövs!

Om inte #2

Vid bildandet av en ny kyrka, GEMENSAM FRAMTID. Många av oss har en förhoppning att ett lärjungaskap med missionell iver ska gripa denna nya gemenskap. Om inte har den förmodligen inte mycket mera av framtid än de tre kyrkorna var för sig, som tagit initiativet till bildande. Min artikel "OM INTE..." pekar i den riktningen. Vid Baptistsamfundets konferens höll jag och Mattias Neve tillsammans ett seminarium med rubriken "Utan ett missionellt engagemang är det ingen idé". För att försöka tydliggöra utmaningen visade vi Sverigeundersökningens analys av 2020, samt lekte med tanken att GF lagts ner runt 2030. Vi "intervjuade" en av dem som medverkat till nedläggningen. Tyvärr hade vi tekniska problem att visa intervjun, men nu har jag lyckats bearbeta den. Se alltså: "GFs nedläggning <2030" med pastor Lennarth Nilsson som pigg pensionär.

Få i Svenska Kyrkan delar tron

Lite uppseendeväckande får man väl säga att nyheten om http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=262573">ett brev från Svenska Baptistsamfundets ledning till EFK verkar. Det tycks som om det funnits (8 mars) en oro över processen som om bara några dagar kommer till sitt slutliga avgörande vid de tre bildarsamfundens årsmöten. http://klassiskbaptism.se/" target="_blank">Nu har ju bara ett brev läckts till klassisk baptism, andra brev, tidigare brev t.ex. kan ju finnas som det kunde vara av intresse att läsa. Kan det exempelvis vara så att det funnits en överenskommelse mellan EFK och SB vid EFKs bildande för något årtionde sedan som SBs ledning då mottog och behandlade så att man lovade att respektera det nya samfundets önskan - och samma begäran riktas nu åt andra hållet men förbigås med tystnad - och/eller läcka? Kanhända kan någon som är intresserad leta i arkiven och finna ett eventuellt sådant brev, men kanhända ligger det inte riktigt i deras intresse som velat släppa det här brevet? Kanske man skulle undersöka saken. För övrigt tycker jag att kyrkopolitik i alla sammanhang och riktningar är en ganska tråkig historia. Jag tycker det borde handla mer om kärlek och missionell iver än om vilka som som kan tvingas vara kvar med de andra i GF-kyrkan. Den princip Jesus verkade arbeta efter var "ska inte ni också gå?". D.v.s. om ni kan hitta ett skäl att lämna som är starkare än viljan och kärleken till att bli kvar - snälla ni, sök er då till något annat sammanhang. Inte vill väl GF-kyrkan ha församlingar kvar i sitt sammanhang som bara väntar på att den överenskomna tidsgränsen på två år ska infalla så att man kan få välja att gå någon annanstans. Jag kan i alla fall säga att det skulle kännas tungt att jobba med sådana församlingar!

Ett brev kan betyda så mycket

Lite uppseendeväckande får man väl säga att nyheten om http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=262573">ett brev från Svenska Baptistsamfundets ledning till EFK verkar. Det tycks som om det funnits (8 mars) en oro över processen som om bara några dagar kommer till sitt slutliga avgörande vid de tre bildarsamfundens årsmöten. http://klassiskbaptism.se/" target="_blank">Nu har ju bara ett brev läckts till klassisk baptism, andra brev, tidigare brev t.ex. kan ju finnas som det kunde vara av intresse att läsa. Kan det exempelvis vara så att det funnits en överenskommelse mellan EFK och SB vid EFKs bildande för något årtionde sedan som SBs ledning då mottog och behandlade så att man lovade att respektera det nya samfundets önskan - och samma begäran riktas nu åt andra hållet men förbigås med tystnad - och/eller läcka? Kanhända kan någon som är intresserad leta i arkiven och finna ett eventuellt sådant brev, men kanhända ligger det inte riktigt i deras intresse som velat släppa det här brevet? Kanske man skulle undersöka saken. För övrigt tycker jag att kyrkopolitik i alla sammanhang och riktningar är en ganska tråkig historia. Jag tycker det borde handla mer om kärlek och missionell iver än om vilka som som kan tvingas vara kvar med de andra i GF-kyrkan. Den princip Jesus verkade arbeta efter var "ska inte ni också gå?". D.v.s. om ni kan hitta ett skäl att lämna som är starkare än viljan och kärleken till att bli kvar - snälla ni, sök er då till något annat sammanhang. Inte vill väl GF-kyrkan ha församlingar kvar i sitt sammanhang som bara väntar på att den överenskomna tidsgränsen på två år ska infalla så att man kan få välja att gå någon annanstans. Jag kan i alla fall säga att det skulle kännas tungt att jobba med sådana församlingar!