Preacher Man reflekterar

Min pinsamma sorti

På hemväg igen efter fyra stekheta dagar i Göteborg. Göteborgsmötet 2008 är över för min del. Tusentals besökare och massor med seminarier, långa men fina debatter om svåra frågor, härliga möten, goa gudstjänster, Shane Claibornes obetalbara skratt och kärlek till Jesus, ja visst blr det ett möte att ta med sig in framtiden. En av Shanes bästa berättelser - han är en riktigt duktig story teller, var när han till sist blev insläppt på en konferens när man insåg att han var en av talarna (dread locks och T-shirt hjälpte inte, så att säga). Pastorn påpekade då de var på väg in att två män slunkit in på konferensen, och nu satt och höll varandras händer längst fram. "Du får gärna kommentera det om du vill", sa pastorn. Och Shane säger att han svarade: "Vad vill du jag ska säga?" Han visste nämligen att det helst var ett fördömmande pastorn hoppades på. "Ska jag säga att jag är glad att din kyrka är så öppen att de homosexuella vågar sig hit?" frågade han, och innan han fått svar gick han vidare: "Kanske jag ska be dom gå? Och ska jag kanske be alla i salen som är frånskilda eller omgifta gå samtidigt? Och de som skryter och varit högmodiga, ska vi be vaktmästarna låta bli att släppa in dem? Då är det nog inte så många kvar i salen, och förresten i så fall har ju de flesta av dem ljugit också så då får väl dom också lov att gå?" Vi skrattade gott på Göteborgsmötet, för såna där fördömande, hycklande kristna är ju inte vi - eller.... Visst fastnade skrattet i halsen efter ett tag? Tyvärr blev min sista konferensupplevelse av det mindre roliga slaget. Vi missionsekreterare som jobbar i Baptistsamfundets Sverigearbete skulle få "förhoppningsvis" sa chefen Karin, femton minuter att berätta vad vi håller på med. Några timmars ihärdigt knåpande på datorn, en PowerPoint kom till och vi var taggade - Tomas och jag. Och mycket riktigt - där under överläggnignarnas sista skälvande minuter, då de flesta ändå dragit vidare till grönare konferensmattor, blev vi uppropade med namn och allt. Nu skulle dom få se - vi ville verkligen gärna få berätta för våra uppdragsgivare om alla nystarter och omstarter och församlingsutvecklingar som pågår i Sverige. Med tanke på den låååånga debatten på förmiddagen kändes det motiverat. Där var frågan om vi skulle ta av vår Utvecklingsfonds många miljoner och satsa i nya pionjära projekt. Mycket okunskap om vad vi faktiskt gör med pionjära ny- och omstarter ventilerades där och det kändes verkligen viktigt att få rätta till vissa missar. Mötet skickade frågan vidare till Missionsstyrelsen, så vi får väl se om de vågar. Fast så lovande verkade det inte för Tomas och mig och presentationen. Redan på väg framåt mot talarstolen poängterade ordföranden att det inte fick bli långt. Efter några ögonblick, medan vi vntade i kö på vår tur, sa hon "en minut", och steg sedan fram till mig och pekade irriterat på min dator: "har du en powerpoint där?" "Jaa", stammade jag lite ängsligt. "Vad är det för dumheter? Ja, det kan du bara glömma!" sa hon och pekade argt på mig inför hela skaran av konferensdeltagare, som förundrat kikade på. Höra vad som sades kunde de ju inte Och därmed var min första allmänna konferens som missionssekreterare i Svenska Baptistsamfundet till ända. Tack för mig, sa jag och tog 2:ans spåvagn till Centralen. En god sallad och en timme med min dator kändes befriande. Nu har adrenalinnivån lagt sig på lämplig nivå, så nu kan jag nog ha lite nyanserade synpunkter om nån vill höra dom. Dessutom kan du se vår presentation under fliken Presentation! Men i grund och botten - så får man inte behandla sina medarbetare tycker jag. Jag kan absolut ta tidsbegränsningar, after all, jag har jobbat i mer än fyrtio år som offentlig talare. Jag klarar lätt att man säger, tyvärr det finns inte tid, du får stå tillbaka, jag är proffs på offentliga framträdanden. Nemas problemas. Vad jag reagerar på är kränkningar och maktspråk, härskarattityder, vare sig jag eller andra är offer. Offentlig förödmjukelse inför några hundra personer är jag dålig på. Under mina 43 år i tjänst i kristna sammanhang på massor av ställen i hela världen kan jag bara påminna mig två-tre gånger när någon pekat ut mig inför alla och kränkt mig. Och jag har inte reagerat bra på det. Jesus har fortfarande mycket att jobba på i mitt liv. Men annars då? Jo, jag for till Göteborg mest för att höra Shane Claiborne, Den supertunne, Jesus-look-aliken från Philly, med dread-locks och iförd vit T-shirt. Och jag tyckte inte att han gjorde mig besviken. Annars har jag ofta det problemet. Läser en superbok, åker och hör författaren och önskar att jag aldrig gjort det. Men Shane höll ända in i kaklet. En Jesusupptagen enkel medmänniska som fortfarande inte har fångats av att han har blivit "a force to reckon with", så kändes han. Fast signalerna fanns, som får en gammal cyniker som jag att ängslas lite för hans själ: han talade om den grupp av kommuniteter som nu finns i hans nätverk runt "the Simple Way", en sfär där han säkert har apostlastatus. Han nämnde i förbigående att Barak Obama läser hans bok "Jesus for President" och....ja, jag vet att makt korrumperar. Jag vill inte få rätt, så jag ber Jesus bevara hans själ. Inte minst för de hundratals ungas skull som samlades i Tabernaklet fram till midnatt och hängde vid varje ord han sa. De söker goda förebilder, och jag tycker Shane Claiborne är en sådan. Han passade bäst där - snarare än som megastarpredikant inför 3-4000 konferensare där inte inte obetydlg skara sågs i pastorskragar.