Preacher Man reflekterar

Vad borde alliansen ha lärt sig av Equmeniakyrkan?

I dagarna är det kickoffer och konvent som signalerar till oss svenskar att tiden för ett förstående val närmar sig. Vi behöver besluta oss, och på podiet står olika konstellationer av politiker och säger: ”välj oss!”
Alliansens fyra ledare; Göran, Fredrik, Jan och Annie försöker att käckt berätta om sin härliga gemenskap; fika på Fredriks rum, i hans slitna soffa och med godisskålen på bordet för Annie och Janne att slåss om. Få av oss känner att vi köper bilden av mysgänget.

Equmeniakyrkans arbetskonferens

Nu har Equmeniakyrkan genomfört sin första riktiga vardagskonferens med beslut, val och gudstjänster och omdömet kanske kan vara lite gäsp, och lite trist och lite vanligt. Men det är ju precis så det måste bli. När Equmeniakyrkan började sin resa - eller fortsatte en som påbörjades 1905 - stod tre samfund långt från varandra. Man tyckte olika, var olika stora, hade skild teologi på flera punkter och hängde ihop med olika kompisar internationellt. Ett nästan oräkneligt antal försök hade gjorts under årens lopp att få ihop det. Minns själv när Gösta Nicklasson, missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet 1969 mötte oss blivande pastorer på Teologiska Seminariet och förklarade ungefär: ”Nu har vi kommit så nära ett samgående så ni kommer förmodligen inte att hinna bli ordinerade Missionsförbunds-pastorer!” Det skulle gå nära 40 år innan hans vision blev verklighet. Baptister, metodister och missionare väntade, ibland med förväntan och ibland med skräckblandad oro, att någon skulle hitta nyckeln, för man insåg att det behövdes något nytt. Och så skedde det!
Samfundsledarna for på trivselresa till Pisa, deras svar på Alliansens Högfors. Och de återvände uppenbart taggade. Nu handlade det om att de gillade varandra; Karin Wiborn berättade gripen om hur det kändes att dagligen be för sina samfundsledar-kompisar och veta att de bad för henne. Det var nu inte heller fråga om att gå samman. Målet var att bygga något helt nytt. Känns det igen?

Alliansens mål; en samverkan där alla skulle få ta del, oavsett storlek, alla skulle vinna på att jobba tillsammans och inte splittras. Nu var det gemenskap och omsorg om varandra som gällde sen man tumlat runt i Mauds badtunna.

Ur samfundsledarnas initiativ föddes rader av förnyade initiativ. Det var rader av dokument, många årskonferens-beslut och samtal som skulle föra fram till målet. Många kände sig uppgivna vid olika lägen. En del klev av, andra på. Men Gemensam Framtid kom till, och Equmeniakyrkan, och nu är vi ett nytt trossamfund i Sverige. Vi har inte stannat förrän vi var där.

Självklart kan mycket sägas om det som återstår att göras, och siffrorna om medlemsutveckling pekar fortfarande dystert åt fel håll. Men ändå finns det en energi och livskraft som ungdomsförbundet equmenia dragit igång och kyrkan följt efter i, som känns hoppfull. Man stannade inte halvvägs, framställde inte bara dokument om strategi och teologi. Equmeniakyrkan är en ny kyrka, där bildarsamfunden beslutade sig för att gå hela vägen i efterföljelse, där det inte var färdigt förrän man blivit ett och därmed upphört. Ja, samfunden finns faktiskt kvar av praktiska skäl, men det är inte precis i den riktningen hoppet riktas.

Det kanske är därför det känns lite trött och gäspigt att se Annie, Göran, Fredrik och Jan köra sina kompis-piruetter på scen, för alla vet vi ju; de tänker inte gå längre, de vill inte detsamma, de tänker inte bli ett. De funderar mer på vad man förlorar än vad man vinner på gemenskapen. Det känns, precis som det känns då Löwén står på samma sida som Miljöpartisterna och Vänsterpartiet, trött och energilöst trots peppande tillrop och långa applåder. Ingen är beredd att ge upp något för att vinna något större.
För att vinna något måste man vara beredd att offra sitt eget - det är en biblisk lärdom. Equmeniakyrkan visar vägen.