Preacher Man reflekterar

Obesvarad kärlek

Obesvarad kärlek
av
Peringe Pihlström

Något av det mest gripande att läsa om eller höra talas om är en människa som älskar med en ren och hög kärlek, men som livet igenom blir förnekad gensvaret. I berättelsen om den stornäste poeten och kadetten Cyrano de Bergerac möter vi mannen som utmanar sin omgivning både med sitt skarpa svärd, och sina vassa ord. Men sin stora kärlek till Roxanne vågar han inte avslöja. Han tror inte att hon kan älska honom på grund av hans mycket framträdande näsa. Han vet dock att Roxanne älskar poesi, och genom den fagre men obildade Christian låter Cyrano sina lyriska kärleksförklaringar framföras till henne. Men då Roxanne uppfattar orden som Christians egna förälskar hon sig i honom i stället. Cyrano´s lidande men samtidigt osjälviska kärlek visar sig i hans stöd till Christian och det är inte förrän vid livets slut som det står klart för Roxanne att den kärlek hon fick besjungen egentligen var Cyrano´s, men då är det för sent.


Påsk handlar om osjälvisk kärlek

Påsk handlar om osjälvisk kärlek. Jesus drivs av hängiven gudomlig kärlek till oss. Den obesvarade kärleken, utryckt i rop om att korsfästa honom som inget ont gjort, är ända in i döden själva mysteriet. ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, kan bara sägas av en kärlek som är beredd att bli försmådd. Detta slag av kärlek går villigt in i lidandet för den som är föremål för kärleken. ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom!”

Vår samtid har en nästan obefintlig förståelse av denna slags kärlek. Det har skett en allvarlig glidning i förståelsen över till sexualitet, lusta, begär, kortfristig behovstillfredsställelse, känslomässig upptändhet, förälskelse. Därigenom har kärlekens djupare väsen blivit bortskymd. Föremålet för kärlek har flyttats från att vara riktad mot någon annan, till att bli jag-fokuserad. ”Vad kan jag få ut av detta?” Kontraktet som skrivs på har klausuler som gör det ogiltigt om du inte möter mina behov, ger mig vad jag önskar, inte skänker mig tillfredsställelse. Den kärlek som är så stark att den är beredd att vara obesvarad för resten av vårt liv anses sakna värde. Den har ersatts med självkärlekens egenfokus.


Egenkärleken

Till och med bibelord om det högsta budet har förvanskats. Jesu ord om det högsta budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din kraft” följs av ett liknande bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

I ett psykologiserande tolkningsförsök har detta bibelord kommit att förstås som om det finns tre bud

1. Älska Gud helhjärtat, och därefter
2. Älska dig själv väldigt mycket så kommer du att kunna
3. Älska din medmänniska, som du älskar dig själv.

Om det är så vi förstår Jesu ord leder det till att egenkärleken placeras på en farlig andraplats. Det är uppenbart, om man läser sammanhanget att Jesus inte är ute efter att peka på hur viktigt det är att älska sig själv. Det finns i och för sig skäl att tro att en människa som hyser en sund självuppskattning och inte ständigt plågas av mindervärdeskänslor och självförakt också har ett sundare perspektiv på omgivningen. Denna omtolkning av Jesu ord missar trots allt poängen i Jesu ord.

Självkärleken är i de flesta fall inte omdiskuterad. Den kommer självklart, som en del av självbevarelsedriften. Att söka tillfredsställa den egna personens behov är legitimt i samhället. Att älska sig själv – bekymra sig för mat och kläder, se till
mina egna behov – är inget vi ifrågasätter, även när det går till sådana påtagliga överdrifter som girighet och rofferi. Det är med egenkärleken som utgångspunkt som en stor del av svenska företagsledare, riks- och lokalpolitiker med flera på egen hand tilldelar sig själva stora, omotiverade lönelyft, som vi driver löneförhandlingar eller vänder ryggen åt de miljoner i världen som lider nöd.


En annan i centrum

Om Jesus alltså ställer denna slags egenkärlek i kontrast till kärleken till medmänniskan och hävdar att du i stället för dina önskningar ska ställa en annans på samma självklara plats då får ordet osedvanlig, revolutionerande kraft. En annans behov av mat, kläder, trygghet, frihet, hälsa, livskvalitet, utbildningsmöjligheter, lika rättigheter blir på det sättet en radikal utmaning till oss alla. ”Alla andra tänker bara på sig – det är bara jag som tänker på mig” skämtar vi, men skrattet fastnar lätt i halsen när vi inser sanningen bakom orden.
I sin offerdöd ställer Jesus ”sin nästa” i centrum. Evangeliet som de första kristna predikade hade sitt centrum i övertygelsen om att det var för min och din skull han dog. Det förändrade villkoren för de mest utsatta i deras samtid. Och vi som blir föremål för en sådan osjälvisk kärlek, hur skulle vi kunna göra annat än älska vår nästa – även om vår kärlek aldrig blir besvarad?

Logos dör och uppstår



Och Ordet blev kött. Detta LOGOS går hela vägen till en smärtsam död på Skallen, smakar avrättningsredskapets fasansfulla smärta. Ordet dör. Skaparordet. Det eviga LOGOS har nått sin slut. På sjunde dagen, fullkomlighetens dag. Efter sju kommer inget mera. Det är över. Det är tyst - Ordet har tystnat.

Det börjar vid dagbräckningen. Uppståndelsen och Livet talar. Skaparordet som utgår av Fadern träffar döden och den dör. Den förstfödde från de döda framträder och har ett ord som vi måste hålla fast vid då allt annat går under.

Det är inte så underligt att kriteriet för att bli accepterad i de första vittnenas skara var att man sett Jesus levande efter utståndet lidande. De såg Ordets kött återväckt och levande. Det var deras budskap. Det är förkunnelsens centrum. Christos och Anastastis var så intimt förknippade i Paulus predikan att de som hörde honom trodde han talade om ett gudapar.

Sektoffer - regeringsmedlem

SEKTOFFER – REGERINGSMEDLEM
Peringe Pihlström

Media har bevakat en avgången statsminister och partiledare som aldrig förr under de senaste veckorna. Smart drag från SVT! Kommentarer om brister och förtjänster i bevakningen samt starka eller svaga sidor hos Göran Persson har mött oss i en strid ström. Perssons ledarstil kan man väl bara ana sig till efter Leif Parotsky´s kommentar när han möttes av påståendet att det verkade ganska tufft i regeringsarbetet. ”Tufft. Ni skulle ha varit med när kamerorna
inte var på plats!”
Det är ganska märkligt att tänka sig att vårt lands statsminister under dryga 10 år verkar ha utövat ett maktfullkomligt ledarskap och hållit sina underordnade under tummen på samma sätt som psykopatiska företagsledare och religiösa sektledare brukar göra. Jag har på grund av ganska tråkiga personliga erfarenheter en aning om hur detta känns att vara med i sådana sammanhang.

NÅGRA REFLEKTIONER
Om det vi sett är sant har Göran Persson själv ett allvarligt problem. Den psykopatiske ledaren hamnar i den fällan på grund av personliga problem som är av ganska djupgående karaktär, grundlagda i barn- och ungdomsåren. Att lyssna till intervjuerna tecknar bilden av en alltmer ensam person som har svårt att utveckla djupa vänskapsrelationer och förlösa en känsla av frivilligt team-engagemang. Bilden av den kontrollbenägne ledaren som högpresterande, hårt arbetade, intellektuellt framstående, arbets- och lojalitetskrävande som saknar den empatiska förmågan som krävs för att arbeta i team verkar framträda ganska klart i de långa intervjuerna. I Patrick Lencioni´s bok: ”
Fem felfunktioner i en grupp” hade de tidigare regeringsmedlemmarna, och inte minst teamledaren själv, ganska lätt kunnat läsa sig till var problemen satt i regeringsgruppen.
I grunden handlar det om FÖRTROENDEKLYFTOR som uppstår (tydligt skildrat av Persson visavi flera av dem som skulle stå honom nära). Dessa klyftor fördjupas om KONFLIKTRÄDSLA härjar i gruppen. Är man karriärmässigt, yrkes- och ekonomiskt beroende av sin chef blir rädslan för konflikt förlamande. I spåren av detta följer de MENTALA RESERVATIONER som de enskilda teammedlemmarna gör sig, som de inte talar om, men som kommer fram i efterhand. ”Jag var aldrig överens med Persson”. ”Jag gjorde en annan bedömning”, men det framkommer inte under arbetets gång; kanske är man inte ens medveten om det. Skuldkänslor för ”illojala” samtal man fört bakom ledarens rygg plågar samvetet.
Det fjärde steget på vägen utför är ANSVARSFLYKTEN. Obehaget av att ställas till ansvar förstärks av den hårdhänte teamledarens konfronterande stil. Ingen vill ta ansvar. Man blir ”ja”-sägare, pekar på de andra. ”Det var Lailas fel. Det var Nuder som sa…”. Och som ett slutligt steg kommer man då till RESULTATBLINDHETEN. Teamets gemensamma resultat kraschar under trycket av egenintressen, skyddsbehov, egoism, status, egna behov som kommer i förgrunden. Därför ser man inte att man är på väg att förlora förtroendet gentemot befolkningen och valförlusten kommer som ett brev på posten.

SEKTBETEENDE
Perssons ledarskap har beskrivits av hans närmast underordnade i termer som påminner starkt om hur sektledare oftast agerar.
- han väljer människor som blir beroende ”ja”-sägare, som saknar ett eget stödjande nätverk i maktens boning och där sektledaren följaktligen blir deras enda trygghetsfaktor. De framstår som relativt färglösa i sig själva, vilket inte är en bedömning av deras egentliga förmåga, utan om det klimat som är rådande i ett team som inte har kraft att förlösa de unika egenskaperna hos de olika medlemmarna.
- han väljer oftast personer som vill klättra i hierarkin och som ser möjligheterna i att slicka uppåt och sparka neråt. På det sättet förstärks ledarens utslagningsmekanismer utan att han fördenskull måste vara den ende som utför mobbningen.
- hans förtrogna är ofta med under lång tid och upprätthåller maktstrukturen. De privilegier som denna position närmast makten erbjuder gör att det tystar eventuella samvetskval. Observera att ingen av dessa träder fram i debatten som nu pågår och avslöjar några interiörer från maktens sammanhang. I ”Flugornas Herre” visar sig den grymme ledaren omgiven av hantlangare som går hans ärenden och gör ”the dirty-work”, och som ofta överträffar ledaren själv i brutalitet och grymhet, för att därigenom bevisa sin lojalitet och vinna en plats på toppen genom ledarens gillande.
- De som sviker beskrivs i termer som skapar utfrysning. Den som lämnar sekten är död. Sådana domar drabbar närstående personer till ledaren om de försöker att markera egen linje.
- Ledarens perspektiv på sin egen ledargärning beskrivs i svart/vita termer. Förföljd av de onda, sviken av de man gjort gott emot står han där ensam och kämpar mot draken. Ingen kom till hans hjälp. Till sist stupar hjälten men uppfattar det trots detta som sitt ansvar att ikläda sig martyrskapet och oförtjänt lida för att partiet ska överleva.


SYMPTOM PÅ ATT MAN ÄR SEKTOFFER
Om det nu är så att regeringskansliet varit präglad av en sektliknande atmosfär finns det vissa effekter som har drabbat dem som funnits runt om ordförande Persson. Den här delen anser jag vara av stor vikt, eftersom det är genom iakttagandet av dessa symptom som man eventuellt kan komma till viss insikt.

- Skuldkänslor
Flera av dem som varit med har under påtryckningar tvingats att agera på ett sätt som strider mot deras inre övertygelse. De har mobbat neråt därför att det varit deras enda alternativ, om de inte skulle ta konsekvensen och lämna allt. Denna känsla av skuld är svår att hantera eftersom man samtidigt känner sig smutsig och utnyttjad. Man dröjer sig ofta kvar för länge i hopp om att ”vara en del av lösningen”. Man vill stötta sina kamrater som känns svagare.
Skuldkänslan kan också handla om anklagelser över att inte ha reagerat tidigare, eller att man varit med i ”statskupps”-liknande samtal bakom ledarens rygg. Detta är sektledarens traditionella metod att hålla koll. Att anklaga gruppens olika medlemmar för att ha ”illegala – illojala” samtal då gruppledaren inte är närvarande skapar en rädsla för tystar intern utvärdering.

- Som ett uppvaknande
Sektmedlemmar som kommer ut ur förtrycket upplever det som att vakna ur en ond dröm, att känna sig främmande både för sitt eget agerande och omgivningens. ”Hur kunde jag medverka till detta?” frågar man sig oroligt och inser att de mekanismer som exempelvis fick väluppfostrade tyskar att medverka till namnlösa grymheter under Förintelsen, eller snälla skolungdomar att ställa upp och mobba kompisar inte är så svårbegripliga trots allt. Idéen att ”jag skulle aldrig kunna bli ett sektoffer” är en av de mest riskfyllda eftersom det visar på total brist på insikt om att alla människor under vissa omständigheter kan hamna i en förtryckt grupp.

- Kritik från en oförstående omgivning
Den själsvånda som flera stadsråd och medarbetare på hög nivå förmodligen genomgår dessa dagar är nästan omöjlig för omgivningen att förstå. Det är lätt gjort att bli offer för hårdhänt kritik från dem som stått utanför. Då personerna i fråga söker anförtro sig till sin omgivning möter de sällan någon djupare förståelse för den problematik de brottas med. Den som varit offer för en psykopats ledarskap finner sig oftast vara helt ensam i sin inre vånda. Deras enda förtrogna som förstår dem, är de som själva varit med, men de saknar ofta förmåga att hjälpa varandra. Har man dessutom varit ledare på hög ansvarsnivå finns ett behov av sekretess som motverkar tillfrisknandet. Kognitiv samtalsterapi under lång tid, ibland kombinerad med anti-depressiv medicinering kan vara den enda lösningen. Tillfrisknandet sker i skov och pågår under många år.

- PTSD
Post Traumatic Stress Disorder är det svåra själsliga tillstånd som inträder för sektoffer, en åkomma som har likartade symptom som den som utsatts för traumatiska krigshändelser, sexuellt övervåld eller annan typ av våld lider av.
Förträngning, ibland allvarlig minnesförlust är ett symptom på denna sjukdom. Det kan innebära att stora minnessjok, hela tidsperspektiv helt enkelt inte går att återkalla till minnet.
Sömnstörningar, mardrömmar där personen återupplever skrämmande situationer (typ att i regeringskretsen bli föremål för allvarliga attacker från ordförande Persson för brist på helhjärtad överlåtelse, kompetent ämbetsutövning och liknande) och vaknar med svettningar och hjärtklappning. Dessa händelser spelas upp i minnet och förstärks, skapar ångestattacker som kan leda till allvarliga fysiska och mentala problem. Adrenalinutsöndringen har att göra med det imaginära flyktbehovet ur den situation man upplever hotande.
Ångest och panikattacker i situationer som påminner offret om liknande situationer i det förflutna. En konflikt med nästa arbetsgivare, som kanske inte alls har samma personlighetsstörning som sektledaren, kan aktualisera minnen från förr och utlösa kraftiga ångestattacker, med hög stress, hjärtklappning och svettningar som följd. Om inte personen kommer under behandling kan detta leda till långvarig påverkan på hela systemet med högt blodtryck och hjärt- kärlsjukdom som följd.

- Långvariga prestationssänkande symptom
Det blir svårt för den som befinner sig i dessa följdverkningar att prestera långvarigt på en hög nivå. En effekt motsvarande ”utmattningsdepression” kan drabba med mentala och fysiska symptom; fatique, oförklarbar koncentrationsförmåga och bristande uthållighet i arbetsprestationer över tid. Eftersom sjukvården är förhållandevis litet uppmärksammar ”sekt-PTSD”, speciellt om den hör samman med ledargrupper under psykopaters inflytande är det svårt att få hjälp, men samtalsterapi är så vitt vi känner till idag den enda säkra vägen till hälsa.