Preacher Man reflekterar

om Församlingstukt

Nu har debatten som http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=241701" target="_blank">Pelle Hörnmark initierade häromdagen naturligtvis rullat vidare och avslöjar på många sätt det den vilsenhet som känns påtaglig i efterkristendomens Sverige. Ordet "församlingstukt" används nu som om vi alla vore överens om vad det innebär, vad Bibeln säger i ärendet och hur det har urholkats på ett negativt sätt idag. Men är det verkligen på det sättet?  Hur skulle pastor Jesus Kristus utöva "församlingstukt" i sin skara av synnerligen blandat slag? När jag läser diverse bloggares inlägg så noterar jag att det är en infallsvinkel på frågan som synnerligen sällan blir behandlad. Blir man inte lite undrande när http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=242447" target="_blank">DAGEN använder rubriken "Swärd positiv till församlingstukt"? Vem kan vara det? Positiv? Eller för den delen negativ?
I Hörnmarks resonemang kring vart Pingströrelsen tänker ta vägen i fråga om församlingstukt ligger självfallet också en uppgörelse med den församlingstukt som innebar omfattande uteslutningar ur församlingar på grund av syndbegrepp som var ganska snäva, trångsynta, kulturellt betingade etc. Låt mig ta ett exempel från 60-talets början. En 17-årig tjej uppväxt i ett fromt hem blev frälst i pingstkyrkan, döptes och blev medlem. Sjöng som en näktergal och älskade såväl solistrollen som att sjunga i musikföreningen. När hennes två jämnåriga kompisar i församlingen drog iväg med henne och lät klippa håret hade synden gjort sitt inträde och på nästa väckelsemöte pekade sångledaren från plattformen ut de tre och sa att de inte fick komma fram och sjunga. De fann sig i detta och försökte rätta in sig i ledet, men när hon någon månad senare dök upp i sällskap med en ofrälst, andligt sökande grabb i hennes ålder var måttet rågat. Att han ville prata med någon omsin själs frälsning glömdes bort i sammanhanget och i ett samtal med äldstebröderna fick hon välja: grabben eller församlingen. Hon bröt med grabben, men när hon ändå, trots utväxt hår och pillerburk på huvudet inte blev godtagen i sångarskaran tackade hon och lämnade. Jovisst, det är 50 år sen, men de gånger hon satt sin fot i en pingstkyrka efter det är lätträknade. För henne och tusentals andra i Sverige som under 1900-talet fick möta församlingstukt är det säkert så att man är tacksam för att inte behöva vara med i Stefan Swärds kyrka eller alla de andra pastorerna som i olika inlägg är positiva till församlingstukt.

När jag arbetade som pastor på en ort i Sverige där Pingst och Missionskyrkan hade kommit varandra nära och hade mycket gemensamt, bl.a. en stor härlig ungdomskör drömde många av oss om en framtid där församlingarna kunde förenas. Döm om mångas förvåning när en av pingströrelsens gamla pastorer kom för att predika, och i sitt budskap gick till hårt angrepp på pingstvännerna som enligt hans förmenande hade svikit sina ideal genom att nu ha gemenskap med de liberala, obibliska och farligt öppna missionarna. Han ställde äldstebröderna inför ett ultimatum som handlade om att följa Gud eller samarbeta med Djävulen (Missionskyrkan och mig som pastor). Beviset för att jag var farlig var min vänskap med Kjell Sjöberg (då bojkottad inom pingst för att han startat en ny församling i Järfälla). Resultatet blev att allt samarbete upphörde. Ryktesspridningen i trakten blev otroligt hätsk. Ungdomskören upplöstes, det gemensamma evangelisationsarbetet med café på lördagarna fick ställas in. Flera av församlingsungdomarna som börjat sällskapa över församlingsgränserna ställdes inför ultimatum och deras föräldrar tvingade fram brytningar, ett ungt par var t.o.m. förlovade. Jaja, länge sen säger du. Nja, det var församlingstukt enligt sent 70-tal. Sår finns fortfarande kvar bland en del som upplevde detta.

Jo, jag förstår att du tänker att "ja men det är ju inte så vi menar när vi är positiva till församlingstukt, det här är ju extrema fall du tar upp!"
Nåväl, om nu begreppet står för personligt lärjungaskap och en kristen livsstil med konsekvenser blir det ju betydligt mera intressant att fundera över hur det ska gestalta sig i vår tid. Det finns ju betydligt mera fog för att fundera över hur vi skapar en andlig miljö där vi hjälper varandra att följa Jesus och hans undervisning än att hävda att pastorer och äldstebröder ska med tuktans ris och käpp få in folk i fållan. Jag tror att vi behöver ledas med kärlek, i tålamod och med en fast, vänlig vägledning fylld av uppmuntrande ord. Och jag tror faktiskt att det är här någonstans vi skulle kunna mötas om vi så ville. För medlemskapsbegreppet i församlingarna finns det olika vägar att gå inför framtiden. Ingen av de vägarna innebär en absolut klar lösning. Men när det gäller ett lärjungaskap och ett växande i att vara en Jesu efterföljare tror jag att vi alla faktiskt ändå är ganska överens - det behövs!