Preacher Man reflekterar

Haggard och ledarhaverier

Haggard och ledarhaverier
07/11/06 11:42 Kommentarer
Katastrofer i ledarskap

Finns det så stora skillnader mellan svensk kyrkokultur och amerikansk megakyrka att en ”Haggard”-händelse är avlägsen? Det finns skäl att fundera över det uttalandet som gjorts av Stefan Gustafsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, liksom EFKs ledare Anders Blåberg som hävdar att det bara är en tidsfråga innan det händer i Sverige. Ted Haggard, symbolen för en framgångsrik ledare i den amerikanska evangelikala kyrkan, 5-barnsfar och med inflytande ändå in i Vita Huset. Stark abortmotståndare, och stark motståndare till erkännande av homorelationer, i dagarna avslöjad som drogmissbrukande homsosexuell under många år. Amerikanska pastorers kommentarer på en del blogsidor pekar på att man knappast ställer sig de grundläggande frågorna: hur ser vår kyrkostruktur ut, vad är vår ledarideologi, vad gör vi med makt- och framgångskulten etc? I stora drag håller man sig till diskussioner kring privatmoraliska frågor och ”accountability”, ett slags kontrolltänkande som knappast har hindrat dem som velat bryta mot de etiska reglerna att också kunna göra det i det förgångna.

I den utsträckning ”superledar-modellen” får spridning hamnar många ledare i riskzonen. Jag tror det finns ett antal skäl att se upp:

- Det har redan skett i Sverige. Knutby är naturligtvis det senaste och ojämförligt mest omvälvande. I ett sektsammanhang med rötter i svensk pingströrelse har ledare getts oinskränkt makt över sina efterföljare med mord, mordförsök, anstiftan till mord som de mest uppseendeväckande konsekvenserna. Men envisa rykten gör gällande att promiskuös sexualitet, maktmissbruk och utnyttjande av medlemmar förekommit i stor omfattning. Det är alltså inte så långt från oss. Samtidigt tycker jag att det ödesmättade ”det kan hända hos oss också” behöver nyanseras. Kyrkan har överlevt personliga misslyckanden och syndafall hos ledare genom historien. Jag vet inte vad som ska läggas till Knutby för att tänka sig något värre, mera uppseendeväckande?

- Spridningen av maktstrukturer typ apostoliska nätverk. Det angivna skälet till att skapa apostoliska nät är att försöka hindra katastrofer a la Ted Haggard. Problemet är dock att man i många av dessa strukturer ser hierarkiskt och kontrollerande på ledarstrukturen. Det blir en riskfylld situation om ”starka ledare” drar till sig beroendesökande ledare. Du fyller mitt behov av att se ut som en framgångsrik ledare, så fyller jag ditt behov av någon som bekräftar dig och försöker hjälpa dig att övervinna dina svagheter. Detta ömsesidiga beroendeförhållande är ytterst riskfyllt. Att Lotsa Ledare är en delikat uppgift för inte får sammankopplas med en auktoritetsställning. Vi har stort behov av apostoliska personer i kyrkan idag, men vi behöver vara uppmärksamma på vilken inflytandeposition de får.

- Enmans-ledarrollen ser ut att tilldra sig fortsatt intresse, inte minst bland unga pastorer som tappat respekt och förtroende för den församlingsledningsmodell vi haft, som byggt på kombinationen av anställda och frivilliga, församlingsmötesbeslut och verkställande funktioner för dem som anställts. Denna långsamma, ibland plågsamma, och sällan visionärt öppna modell är skapad för säkerhet och delat ansvar, men kan lätt tolkas, och fungera, som ett motstånd mot Andens tilltal genom en karismatisk entreprenörledare som inte har tålamod eller är intresserad av att invänta hela församlingsflocken innan han går framåt. Det finns viktiga experiment som görs för att pröva nya möjligheter för församlingsbyggande, men den ”företagsledarform” som vi hittills sett växa fram är inte speciellt förtroendeingivande.

- Mediafokus är också något som lätt drabbar svenska ledare, och som är baserat på ett framgångstänkande. Kristen TV, personal ministries, ”kändis”-kultur i största allmänhet drabbar ledare med stor kraft. Det kan få som konsekvens att ledaren kommer att uppfatta sig själv som ”större än livet”, och den idoldyrkan som efterföljare grips av distanserar ledaren från verkligheten. Han kommer att uppfatta sig som en som spelar enligt egna regler. Hans ministry visar bilder på honom framför 10,000-tals lyssnare. Under och mirakler flödar kring honom när han ber för sjuka. Hans artiklar andas självsäkert kunnande på alla livets områden; bön som ger skuldfrihet, familjelivsprinciper som fungerar, tolkning av profetia och hur man går över kulturgränser; inget är honom främmande.

Behöver vi inte en svensk diskussion där frågan om ”andligt ledarskap” blir belyst lite mera på bredden? Kallelsefrågan, personliga kvalifikationer, gåvoutrustning, handledarskap och många andra viktiga frågor skulle behöva pratas om i en öppen förtroendefull gemenskap, där erfarenheter från gamla och nya sammanhang finge blandas