Schleitheim

Schleitheim-bekännelsen


Intro



Fyra och ett halvt århundrade har nu passerat sedan den ”Broderliga Föreningen” – det som kommit att kallas ”undret i den Mennonitiska kyrkan” – ägde rum 1527 i Schleitheim, Schweiz. Till detta avgörande möte samlades Anabaptist-ledare i Schleitheim för att arbeta sig igenom fundamentala åsiktsskillnader och kom genom samsyn fram till sju trospunkter.
Den slående omedelbara och långsiktiga konsekvensen av detta möte var en bekräftelse av tron, uttryckt med enkla ord som kunde förstås av alla. Schleitheim-bekännelsen blev ett mäktigt vittnesbörd om att en fredens livsstil är den enda framkomliga vägen för dem som söker leva i trohet som ett Guds folk.
Schleitheim kom att fungera som en trosbekännelse för de tidiga Mennoniterna, både som ett uttryck för ett kristet sätt att leva i gemenskapen och som ett vittnesbörd och ett uppdrag till alla folk. Dokumentet sändes ut överallt som en inbjudan att söka gemenskap med detta Guds-skeende bland Herrens folk.
Schleitheim-bekännelsen gav innehåll åt en rörelse som fram till dess hade saknat form, en rörelse som tycktes lika variationsrik som de individer som tog sig an dess sak. Schleitheim förde med sig struktur och fokusering.
Mennoniter på 1970-talet kan förstå något av den tvååriga konflikt inom den Anabaptistiska rörelsen som föregick Schleitheim-konferensen. Vi har gått igenom Vietnam-erans extrema händelser och kom ut sårade och stridströtta. I sökandet efter svar har vi tagit till oss ny modeller med ursprung i många olika sammanhang, en del av dem motsägelsefulla, en del av dem på kollisionskurs med troendeförsamlingens grundläggande tro på att leva i gemenskap och frid.
Vi har tenderat att galoppera iväg i olika riktningar – och frågan kvarstår fortfarande; Var finns vår identitet? Vad är själva substansen i centrum av nuvarande uttryck för det som är vår tro? Vad är det vi kan bekänna oss till? Vad tvingas vi förkasta av alla de valmöjligheter som ställts fram för oss? Var finner vi, som bekänner oss vara en liten men viktig del av Guds Rike, mening och inriktning för framtiden?
De flesta av oss känner knappast till trosbekännelsen från Schleitheim, hur den uppstod, och effekterna som den kom att få på 1500-talets fortsättning – och på den Mennonitiska rörelsen genom århundradena. Schleitheim är rätt plats att starta, även om det kan tyckas ironiskt för många som brottas med frågan om Mennoniternas dagsläge i världen.
Vi kunde ha nytta av att fundera på de ord som Dale W. Brown, från the Church of the Brethren yttrat: ”Idag tycks det som om en del av de så kallade frikyrkorna är trötta på at höra om den Anabaptistiska Visionen, samtidigt som den blir levande i andra cirklar och sammanhang. Samtidigt som människor från frikyrklig tradition håller på att hamna i en allmänkyrklig strömfåra upptäcker andra glädjen i den Anabaptistiska visionen”. (Kingdom, Cross and Community sid. 271, 272).
Vilken tro bekänner vi oss gemensamt till som en brödraskapskyrka? Samtidigt som vi hålls samman av ett 450-årigt arv hör vi idag många olika svar bland Mennoniter. Därför framstår det som rätt att reflektera över arvets karaktär, och lägga märke till på vilka punkter det skiljer sig från de traditioner andra som kallar sig kristna håller fast vid. I denna process söker vi efter att se vad som är sant, samtidigt som vi ser på de inslag i vår historia som lett oss bort från Jesus och Hans kyrka.
Kanske är det tre bärande idéer, centrala i de Sju Artiklarna från Schleitheim, som då de förs samman ger karaktär åt den tidiga Anabaptismen: Den kristna lydnadens väsen, hoppet om ett förenat Gudsfolk och den kristna Kärlekens konsekvenser.
Vi måste gå varsamt då vi tänker på vårt förflutna. Vi lever inte längre på det hårda 1500-talet när Anabaptister stod i stark motsatsställning gentemot andra kristna i fråga om de övertygelser jag just angav. Idag accepterar kristna från många traditioner tanken på de troendes församling; även Mennoniter söker ett bredare kristet uttryckssätt då de idag söker vara trogna Guds kallelse. Kristen förnyelse följer inte strikta samfundsgränser. Vårt gemensamma sökande och vårt vittnesbörd övergår rigida traditioner och teologier. Vi har fritt lånat från andra kristna kyrkor; vi har generöst delat med oss av vårt eget djupa arv.
Vi vill ändå reflektera över vårt förflutna. Genom denna blick på vårt arv får vi perspektiv som hjälper oss att möta den framtid Gud har planerat för oss.
Det finns goda anledningar att åter se på Anabaptismen som en del av Guds verk i historien och söka oss närmare en konsensus om tron. Att studera Schleitheim-bekännelsen kan mycket väl komma att hjälpa Mennoniter till en större enhet idag.

- Leonard Gross, Executive Secretary
Mennonite Historical Committee
Goshen, Indiana

15 maj, 1977

Schleitheim-bekännelsen



En skara av Guds barn i broderlig förening angående sju frågor

Inledande brev
Må glädje, frid och nåd från vår Fader genom Jesu Kristi försonande blod, genom den helige Andes gåva – som är sänd från Fadern till alla troende för att ge dem styrka och tröst och uthållighet i alla prövningar till änden, Amen, vare med alla som älskar Gud och alla ljusets barn, som finns kringspridda överallt, varhelst de kan ha placerats av Gud vår Fader, där de samlas i Andens enhet genom en Gud som är allas vår Fader; nåd och hjärtefrid vare med er alla. Amen.
Älskade bröder och systrar i Herren; först och främst har vi alltid omsorg för att trösta er och skänka det samvetets visshet (som ibland blivit förvirrat), så att ni inte alltid är åtskilda från oss som främlingar och nära nog helt utestängda, men att ni ska vända er till de sanna inympade lemmarna i Kristus, vilka har utrustats genom tålamod och kunskap om sig själva, och på detta sätt åter bli förenade med oss genom kraften i en gudagiven kristen ande och nitälskan för Gud.
Det är uppenbart med vilken mångfaldig slughet djävulen har fått oss att vika åt sidan, för att kunna fördärva och bryta ner Guds verk, som nådefullt har påbörjats ibland oss. Men våra själars rätta Herde, Kristus, som så har begynt i oss vill leda och lära oss att fortsätta till slutet, för Hans ära och vår frälsning, Amen.
Kära bröder och systrar, vi som har samlats i Herren här i Schleitheim vid Randen, tillkännager i punkter och artiklar för alla dem som älskar Gud, att så långt som det gäller oss har vi förenats att stå fasta i Herren som hans lydiga barn, söner och döttrar som har och skall fortsätta att vara avskiljda från världen i allt vad vi gör och avstår från och (lov och ära till Gud allena) oemotsagda av alla bröderna i fullkomlig fred. I detta avseende har vi känt enheten i Aden och om Kristus som vi gemensamt delar såsom fullt ut närvarande med oss i Anden. För Herren är Fridens Herre och icke av argumenterande, såsom Paulus ger vid handen. För att ni skall förstå vid vilka punkter detta inträffat bör ni lägga märke till och förstå (det som följer):
En mycket stor motsättning har förts fram av några falska bröder ibland oss, genom vilken åtskilliga har vänt sig bort från tron i tanke att praktisera och ge tillfälle att leva i Kristi och hans andes frihet. Men dessa har därigenom avvikit från sanningen och (till deras eget fall) har fallit offer för lustbarhet och köttets strävan. De har fattat det så att tro och kärlek kan göra och tillåta allt och att intet kan skada eller fördöma dem, då de är ”troende”.
Lägg märke till, ni som tillhör Gud genom Kristus Jesus, att tron på den himmelske Fadern inte är utformad på det sättet, den ger inte uttryck för och skapar något sådant som dessa falska bröder och systrar praktiserar och lär. Se upp med sådana människor och ta varning, ty de tjänar icke vår Fader utan sin fader, djävulen.
Men med er förhåller det sig inte så; för de som är i Kristus har korsfäst sitt kött tillika med alla dess lustar och begär. Ni förstår mig väl, och känner till de bröder som vi avser. Avskilj er från dem, ty de är fördärvade. Bed till Herren att de må få kunskap som leder till omvändelse, och för oss att vi får uthållighet till att fortsätta konstant på den väg vi slagit in på, till ära för Gud och Kristus Hans Son. Amen.

De sju artiklarna



De artiklar vi tagit oss an och som vi har enats om är dessa: dop, församlingstukt, brödsbrytelse, avhållsamhet från orenhet, herdar i församlingen, svärdet och edssvärjandet.

Antecknat angående dopet. Dopet skall bli givet till alla dem som har lärt omvändelse och ett överlåtet liv och vilka i sanning tror att deras synd har avlägsnats genom Kristus, och till alla dem som önskar att vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravda med Honom i hans död, så att de kan uppstå med honom; till alla dem som genom denna förståelse begär det av oss; härigenom exkluderas allt barndop, påvens främsta och största orättfärdighet. Beviset för detta finns i skrifternas lära och vittnesbörd samt apostlarnas handlande. Vi önskar att enkelt men fast och med övertygelse hålla fast vid detta.

Vi har förenats omkring följande som gäller församlingstukt. Uteslutning skall tillämpas på alla dem som, efter att ha överlämnat sig till Herren för att vandra med Honom i allt vad han befaller, de som blivit döpta till att utgöra en kropp i Kristus, och blivit kallade bröder och systrar, men ändå på något sätt slinter och faller i villfarelse och synd och så blivit övervunna utan återvändo. Dessa skall först varnas två gånger privat och tredje gången offentligen bli förmanade inför hela församlingen enligt Kristi befallning (Matt 18). Med detta skall göras i överensstämmelse med Guds Andes ordning innan brödsbrytelsen så att vi alla i en ande och i kärlekens enhet bryter och äter av det ena brödet och dricker från den ena bägaren.

Angående brödsbrytelsen har vi nått enhet och en överenskommelse som lyder; alla de som önskar bryta brödet till minne av Kristi sönderbrutna kropp och alla de som önskar dricka av den gemensamma kalken till minne av Kristi utgjutna blod, de måste innan så sker ha förenats med den ena Kristi kropp, det vill säga Guds församling, vars huvud är Kristus, och detta har skett genom dopet. För som Paulus uttrycker det, så kan vi inte samtidigt ta del av Herrens bord, och av de onda andarnas. Inte kan vi heller ta dricka av Herrens bägare och samtidigt dricka de onda andarnas. Det betyder; alla de som har delaktighet med mörkrets döda gärningar saknar delaktighet med ljuset. Det förhåller sig alltså så att alla som följer djävulen och världen inte har någon delaktighet med dem som kallats ut ur världen till Gud. Alla de som är delaktiga i ondskan saknar delaktighet med det goda. Så måste det förhålla sig att vem som helst som inte delar kallelsen från den ende Guden till en tro, till ett dop, en ande, en kropp tillsammans med alla Guds barn, inte kan vara ett brödstycke tillsammans med dem, vilket är en förutsättning om man i sanning önskar bryta brödet i överensstämmelse med Kristi befallning.

Vi har enats om hur vi skall avskilja oss från det onda och den ondskefullhet som djävulen placerat i världen enligt följande; vi har ingen gemenskap med dem och löper inte iväg tillsammans med dem i deras ondskefulla förvirring. Så förhåller det sig; eftersom alla som inte har trätt in i trons lydnad och inte har förenat sig med Gud så att de gör Hans vilja är en styggelse inför Gud, och därför kan inget växa upp från dem annat än sådant som är en styggelse. Alltså finnes inget annat i världen och hela skapelsen än gott eller ont, tro eller otro, mörker eller ljus, världen och de som lämnat denna världen, Guds tempel eller avgudar, Kristus eller Belial, och ingen har delaktighet med den andre. För oss står därför Herrens befallning klar, då Han befaller oss att vara och att bliva skild från den onde, så att han kan vara vår Gud och vi kan bli hans söner och döttrar. Ytterligare uppmanar Han oss därför att lämna Babylon och det världsliga Egypten, så att vi inte blir delaktiga i deras plåga och lidande, som Herren kommer att lägga på dem. Av allt detta kan vi lära oss att allt det som inte är förenat med vår Gud i Kristus inte är något annat än en styggelse som vi ska undfly. Med detta avses alla påvliga och nypåvliga gärningar och avguderi, sammankomster, kyrkosamlingar, vinstugor, garantier och löften givna av otro, och annat sådant som världen sätter högt men som är köttsliga och helt enkelt står emot Guds befallning efter det orättfärdighetens mönster som finns i världen. Från allt detta ska vi avskilja oss och inte ha någon del i sådant, eftersom de inte är något annat än styggelser, vilket leder till att vi blir hatade inför Kristus Jesus, som har frigjort oss från att tjäna köttet och gett oss i uppgift att tjäna Gud och den Ande som Han har givit oss. Därvid skall också falla ifrån oss det ondskefulla våldets vapen – såsom svärdet, rustningar och annat liknande och all deras användning till att skydda vänner mot fiender – i överensstämmelse med Kristi ord: ” stå inte emot det onda.”

Vi har kommit överens om vår uppfattning angående herdar i Guds församling. En herde i församlingen skall vara en person i överensstämmelse med Paulus regler, helt och fullständigt, som har ett gott rykte om sig bland dem som står utanför tron. En sådan persons uppgift skall bestå i att läsa och förmana och undervisa, varna, förmana, eller utöva församlingstukt, och att på ett värdigt sätt leda bland syskonen i bön och vid brödsbrytelsen och att på allt sätt vaka över Kristi kropp, att den byggs upp och utvecklas, så att Guds namn blir ärat och upphöjt av oss, och smädarnas mun tillstoppas. Han ska få stöd på allt sätt där han har behov, genom församlingen som utvalt honom, så att den som tjänar evangeliet också kan leva av det, såsom Herren har befallt. Men om en herde gör något som förtjänar en tillrättavisning får det inte ske utan två eller tre vittnens ord. Om de syndar skall de offentligen tillrättavisas så att även de andra fruktar. Men om herden fördrivs eller går till Herren genom korset, så skall vid samma timma en annan avskiljas i hans ställe, så att de minsta i Guds lilla hjord inte fördärvas, men räddas genom tillrättavisning och tröst.

Angående svärdet har vi enats på följande sätt. Svärdet är en Guds ordning utanför Kristi fullkomliga vilja. Det straffar och dödar den som är ond och skyddar och bevarar den som är god. Genom lagen är svärdet insatt över den som är ond till bestraffning och död, och de världsliga härskarna har i uppdrag att använda det på sådant sätt. Men inom Kristi fullkomliga hushållning skall endast församlingstukt användas för förmaning och uteslutning av den som har syndat, utan köttets död, men helt enkelt en varning och befallning om att inte synda mera. Nu frågar många, som inte förstår Kristi vilja för oss; om en kristen får eller bör använda svärdet mot den som är ond till skydd och försvar av det som är gott, eller för kärlekens skull. Svaret är enhälligt uppenbarat; Kristus lär och befaller oss att lära av Honom, för han är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, och då skall vi finna vila för våra själar. Kristus säger ju till kvinnan som blev tillfångatagen i äktenskapsbrott, inte att hon skulle stenas, i överensstämmelse med hans Faders lag (och ändå säger han; ”det som fadern har befallt mig, det gör jag”) men med barmhärtighet och förlåtelse och med en varning om att inte synda igen; ”Gå, och synda inte mer!” På samma sätt ska vi gå fram, enligt församlingstuktens ordning. För det andra frågas om svärdet: om en kristen skall fälla avgöranden i dispyter och kamp om världsliga frågor, så som de otrogna har det sinsemellan. Svaret; Kristus önskade inte att besluta eller fälla en dom mellan bröder angående arvsrätt, utan vägrade att göra så. Så skall vi också handla. För det tredje, frågas om svärdet: om en kristen ska vara en överhetsperson om han väljs därtill. På detta ger vi följande svar; Kristus skulle göras till kung, men han flydde och betraktade inte detta utväljande som något som kom från Fadern. Så ska vi också handla och efterfölja Honom och vi skall inte vandra i mörkret. Ty Han säger själv: ”Den som vill efterfölja mig, han ska försaka sig själv och ta på sig korset och följa mig.” Han själv förbjuder bruket av svärdet med våld då han säger; ”denna världens härskare uppträder som herrar etc. men bland er ska det inte vara på det sättet.” Paulus säger också: ” Den Gud har känt, har han förutbestämt för att bli hans Sons avbild” etc. Petrus säger också; ”Kristus har lidit (inte regerat) och gett oss ett föredöme för att vi skall följa i hans fotsteg”. Till sist kan man se utifrån följande punkter varför det inte passar en kristen att vara en överhetsperson; deras styresskick är i överensstämmelse med köttet, den kristnes är enligt Anden.. Deras hemvist och boende är i denna världen, den kristnes hemvist är i himlen. Deras medborgarskap är i denna världen, den kristnes i himlen. Deras stridsvapen är köttsliga och enbart riktade mot köttet, men de kristnas vapen är andliga, mot djävulens fästen. De världsliga är rustade med stål och järn men kristna är beväpnade med Guds vapenrustning, med sanning, rättfärdighet, fred, tro, frälsning och med Guds Ord. Summan är: såsom Kristi, vårt Huvuds sinnelag är, så är också de till sinnes som är lemmar i Kristi kropp, så att det inte finns någon splittring i kroppen som skulle fördärva den. Eftersom Kristus är såsom det står skrivet om honom, så ska också hans lemmar vara så att hans kropp kan förbli hel och förenad så att det kan gå framåt och byggas upp. För varje rike som är delat i sig självt kan inte hålla stånd.

Vi har kommit överens om följande i fråga om det som gäller eden. Eden är en bekräftelse bland dem som är oense eller som avger löften. I lagen slås det fast att detta skall ske endast i Guds namn, sanningsenligt och icke falskt. Kristus, som lär oss den fullkomliga lagen, förbjuder sina efterföljare allt svärande, vare sig sant eller falskt; varken vid himlen eller jorden, vare sig vid Jerusalem eller vid vårt huvud, och detta med anledning av det skäl som avges; ”För ni kan inte göra ett enda hårstrå vit eller svart”. Därav kan vi se att all edsvärjande är förbjuden. Vi kan inte utföra något av det som vi utlovar vid svärjandet, eftersom vi inte kan förändra det allra minsta hos oss själva.
Det finns de som inte kan tro på detta enkla Guds bud och som säger: ”Men Gud svor mot själv inför Abraham, eftersom han är Gud (då han lovade honom att vara god mot honom och vara hans Gud om han höll hans befallningar). Så varför skulle jag då inte begå en ed då jag lovar något inför någon?” Svaret; hör vad Skriften säger: ”Då Gud ville visa sig överflödande mot arvingarna av hans löfte att han inte skulle förändras instiftade en ed så att genom två icke föränderliga ting vi skulle få en större tröst (eftersom det är omöjligt att Gud kunde ljuga).” Lägg märke till uttalandets innebörd: Gud har makten att göra det han inte tillåter dig, eftersom allt är möjligt för Honom. Gud svor en ed till Abraham, enligt Skriften, för att visa att hans rådslut är orubbligt. Det betyder: ingen kan motstå eller ändra hans vilja; på det sättet kan Han hålla sin ed.  Men vi kan inte, som Kristus sagt, hålla eller förverkliga vår ed, därför skall vi inte svära någon.
Andra säger att edsvärjandet inte kan förbjudas av Gud i det nya förbundet då det befalldes i det gamla, men att det bara är förbjudet att svärja vid himmel, jord, Jerusalem eller vårt huvud. Svaret; hör vad Skriften säger; den som svär vid himlen svär vid Guds tron och vid Honom som sitter på tronen. Lägg märke till: Att svära vid himlen är förbjudet, vilket endast är Guds tron; hur mycket mera förbjudet är det då att svära vid Gud själv?  Ni blinda dårar, vad är större, tronen eller Han som sitter på den?
Andra säger att om det är fle att använda Gud som sanningsvittne, då svor också apostlarna Petrus och Paulus. Svar: Petrus och Paulus vittnar endast om att det som Gud lovade Abraham som något han längtade efter skulle få.  Men då någon vittnar, är det ett vittnesbörd om det existerande, vare sig det är gott eller ont. Därför talade Simeon till Maria om Kristus och vittnade: ” Och se, denne är fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som skall bli motsagt!”
Kristus lärde det samma då han sade: ”Ert tal skall vara ja, ja och nej,nej, allt därutöver är av ondo.” Han säger att ditt tal eller dina ord ska vara ja eller nej, så att ingen kunde förstå att han tillåtit det. Kristus är helt enkelt ja och nej, och alla som i enkelhet söker Honom kommer att förstå hans ord. Amen.

Avslutning
Kära bröder och systrar i Herren; dessa är de artiklar vilka somliga bröder tidigare missförstått och på det sättet inte efterföljt dem i deras sanna betydelse. Därav har många svaga samveten förvirrats, och Guds namn blivit förtalat, vilket gjort det nödvändigt att bi skulle nå fram till en överenskommelse i Herren, så som skett. Gud tillhör pris och ära!
Då ni nu på ett överflödande sätt försått Guds vilja så som den uppenbarats för oss vid denna tid, så måste ni fullborda denna vilja, som vi nu känner den, uthålligt och utan att ge vika. Ty ni vet väl vad som är lönen för den tjänare som medvetet syndar.
Allting som ni gjort i okunnighet och som ni nu bekänner var fel, är er förlåtet, genom den troendes bön, som har betts vid vår sammankomst med tanke på alla tillkortakommanden och skuld, genom den nådefulla förlåtelse Gud ger och genom Jesu Kristi blod. Amen.
Se upp med alla som inte varandrar i den gudomliga sanningens enkelhet, som uttalats av oss i detta brev vid vårt möte, så att alla bland oss kan ledas genom församlingstukten så att därigenom falska bröders och systrars inträde ibland oss kan förhindras.
Skaffa bort det ibland er som är ont, så ska Herren vara er Gud, och ni Hans söner och döttrar.
Kära bröder, lägg på minnet det som Paul uppmanar Tituts. Han säger: ”Guds frälsande nåd har uppenbarats för alla, och fostrar oss att avsäga oss all ogudaktighet och för att rena åt sig ett eget folk, som ska vara hängivna allt gott verk”. Tänk på detta och öva er i det så ska Herrens frid vara med er alla.
Må Guds namn vara välsignat för alltid och storligen prisat. Amen. Må Herren ge er sin frid, Amen.
Upprättat vid Schleitheim, St. Matteus´ dag, Anno 1527