Föreningen Dreems International

Nu börjar så sakta konsekvenserna av skiljandet av Svenska Kyrkan från Staten gå upp för makthavare och politiska ledare. Moderaternas partisekreterare Schlingman drar slutsatser i en artikel i Dagen. För de flesta av oss med frikyrklig tradition är det häpnadsväckande men hoppfullt att de sista resterna av monopolkyrkan och den inskränkta religionsfriheten från förr är på väg att försvinna i Sverige.

Det samhälle i vilket Jesus växte upp och var verksam fram till sin död c:a år 30 flätade samman personlig tro, officiell religion och politisk makt till ett statskyrkligt system. Jag använder här “kyrka” på ett medvetet sätt, men menar då naturligtvis officiell religionsutövning i tempel och synagoga och den koppling detta hade till den officiella statsapparaten. Det fanns så vitt vi vet inget samhälle vid den här tiden som kopplade loss tron från det offentliga samhällslivet. Kopplingen mellan religion och samhällets funktion sågs som en självklarhet. Ingen samhällsledare kunde ta risken av att låta religionen leva ett fritt liv. Tanken att den enskilde skulle kunna välja trostillhörighet utifrån personlig övertygelse, inklusive friheten att välja att inte tillhöra någon religiös grupp alls var en samhällsvision som ingen hade vågat sig på. Den skulle ju innebära en statsmakt som var livsåskådningsmässigt neutral, som saknade sanktionsmöjligheter mot dem som hade en annan världsbild och som saknade möjlighet att i guds namn samla folket runt fanan och nationen för att strida mot en gemensam fiende. En sådan risk vågade inget samhälle ta.

Men även religionen skulle ju förlora sin kontroll över människor, ekonomin och samhället genom att acceptera en sekulariserad stat. Det ömsesidiga beroendeförhållandet hade framstått som självklart i de samhällsbyggen som ägt rum under tidens gång. Israel skulle utgöra Guds unika, annorlunda rike.

I de historiska böckerna i Gamla Testamentet framträder möjligheten till en bild av en helt annorlunda relation mellan Gud, människa och samhälle. Här beskrivs en Gudstro som i första hand är en trons personliga relation till Gud baserad på kärlek och överlåtelse. Människan kallas att ha en Gudsrelation, inte som en utifrån påtvingad lagreligion utan som ett kärleksfullt vänskapsförhållande hon själv väljer att säga ja till. Det samhälle som formades av dem som kommit genom öknen och in i landet var inte byggt på tanken av en tvingade religion, men på personlig efterföljelse och lydnad i kärlek till den himmelske Fadern.

Det skulle inte dröja många generationer innan den radikala synen på ett fritt samhälle skulle gå under. När religionen förstatligades blev det ett uttryck för att israeliterna ville bli som alla andra folk. Att dra ut i strid med en bredaxlad kung i första ledet kändes mer betryggande än att efterfölja den gamle profeten. Kungen skulle ta över från hjärtats man Samuel och en ordning inrättas som byggde på statsmakten skulle ta, och ta, och ta… Detta alternativ var dock mer intressant för det folket som förlorat hjärtats relation och man bad om att få en religion som var kopplad till statsmakten och dess främste representant kungen. Med öppna ögon gick man in detta och Saul blev den förste i en lång, oändligt lång, rad av kungar av vilka några få var gudsmän, men de flesta var despoter som använde sig av religionen som maktfaktor. Vid Jesu födelse var den ordningen så väletablerad att ingen ifrågasatte den. Inte före Jesus. Om regenten hette Herodes, Pontius Pilatus eller Ceasar var mindre viktigt. Deras övertygelse var att stat och religion var så sammanväxta med varandra att det varken var möjligt eller önskvärt att skilja dem åt.

Med Jesus föds den revolutionära tanken om en sekulär stat, om ett samhälle byggt på den enskildes tro och gudsrelation. Han såg för sin inre syn en nation där tron inte delades av alla men där vem som helst som önskade skulle få en levande gudsrelation genom personlig förvandling och pånyttfödelse. Rakt igenom samhället, hemmen, arbetsplatserna och den sociala gemenskapen skulle sekulariseringen löpa. De som inte hade tro skulle vara med om att “solen gick upp över onda och goda” eller att “det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga”. Genom hemmen löpte spänningen som en stubintråd. Far och son, mor och dotter, sonhustru och svärföräldrar; alla var påverkade av sekulariseringen. Svärdet skulle löpa genom dessa nära mänskliga relationer och skapa spänningar. För Jesus var detta en självklar konsekvens av att tron inte handlade om ett försanthållande eller ett åtlydande av lagen men om en vald hjärterelation med Gud. Detta kunde ingen ärva eller ta till sig som ett socialt arv.

Jesus introducerade sekularismen som en total nyhet i sin tid. Hans radikala samhällsvision hotade samhället. Den skulle bli relativt kortlivad. Hans liv var hotat eftersom stat och “kyrka” var i behov av varandras stöd. Påskveckan som slutar med hans avrättning utanför Jerusalem visar hur de två makterna samverkar för att döda honom, Hans efterföljare bar med sig visionen och förkunnade ett glädjebud att varje människa kunde få leva i en fri gudsrelation. Första generationen av omvända förstod det som om att man lät döpa sig på grund av personlig tro och omvändelse och formade en gemenskap av Gudsrikets annorlunda gemenskap. Men snart började en socialiseringsprocess, där tron går i arv. Av utvecklingen blir det en nödvändighet. Med Konstantinianismen och Augustinus introduceras en Gammaltestamentlig Gudsstat där barndopet som introduktion och lagiskheten som drivkraft föder fram en maktkyrka som går i ok med Statsmakten. Sekulariseringen under kristendomens första århundraden ersätts med kristenhetserans Statskyrkosystem. Tanken på religionsfrihet ut ur bilden för de närmaste 1600 åren.

Väst-Europas reformrörelse, med Martin Luther som mest välkända affischnamn, men egentligen inte dess innovativa skapare, ledde till att reformationens styvbarn anabaptisterna återuppväckte sekulariseringen. Man förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt förnyare av Jesu uppfattning att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.

Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och George Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich. Anabaptismen spred sig snart över stora delar av den europeiska kontinenten. Anabaptisterna ansåg att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både “revolutionärer” och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare; bl.a. blev Felix Mantz dränkt och Balthasar Hubmaier bränd på bål. Maktkyrkan visade sitt fulaste ansikte under den förföljelseperiod som uppstod under efterreformationen och exempelvis i Sverige levde till 1800-talets senare del, med tvångslagar, konventikelplakat, tvångsdop av baptisters barn mm. I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952.Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Genom en successiv juridisk process med dissenterlagar kom så småningom kristenhetseran till sin avslutning och sekulariseringen kom igång.

Som 16-åring satt jag Missionskyrkan i Forshaga vid en gudstjänst som annordnades i samband med en SMU-aktivitet i Värmlands distrikt. Vi hade besökt hem och delat ut trycksaker samt försökt att få samtala med människor om tron på Jesus. Något nedslagna över likgiltigheten och svårigheten att få respons återvände vi för att lyssna till pastor Ben Benson, då ungdomssekreterare i distriktet. Jag minns med skärpa denna predikan, trots att det nu gått mer än 45 år sedan jag hörde den. Inte för dess stilistiska finess eller retoriska kraft, men jag minns den på grund av att Ben Benson slog fast att sekulariseringen, som under det tidiga 60-talet bara var i sin tidigaste begynnelse, var det samhälle i vilket kristendom i Jesu tappning skulle ha bästa förutsättningar att återkomma. Min frikyrkliga uppväxtmiljö gjorde mig sekulariserad. Jag förstod det som att den tydliga skilsmässan inte bara var mellan kyrka och stat, men ändå ner på ett individuellt plan. Men anabaptismen hade ingen stark förankring inom Svenska Missionsförbundet. Det fanns visserligen influenser som innebar att många valde troendedop, vapenvägran och utträde ur Svenska Kyrkan. Det skulle ändå dröja till slutet av 1970-talet innan jag själv kom att intressera mig för anabaptistiska idéer. Pastor Ern Barxter, ledande i den karismatiska förnyelsen i USA, gav mig en bok i samband med att jag besökte hans hem: Verduin´s “The reformers and their step children”. Den boken förde mig i kontakt med det radikala sekulariserade tänkandet hos de tidiga anabaptisterna. Den visade hur grundläggande skillnaden är mellan konstantinianism och jesuskristendom. Den ena kan inte existera tillsammans med den andra.

Skulle Jesus ha kunnat dömas till döden och avrättas i ett sekulariserat samhälle? Man kan tänka sig trakasserier och förföljelser, men en dödsdom för hädelse skulle inte kunna utdömas i ett sekulariserat samhälle.

Varför har evangeliska kristna, speciellt på den pingst/karismatiska sidan, så lite att säga om miljöhoten? Det tycks som om man blir mest upprörd över att en kristen tidning inte blir erkänd på mötet. Det gäller naturligtvis inte enskilda tidningar eller kristna bloggare, men jag menar så här i största allmänhet? De närmaste veckorna samlas tusentals människor i vårt sydliga grannland för att delta i det en del kallat “mänsklighetens viktigaste möte någonsin”. Copenhagen 09 kan bli en milstolpe i kampen för miljöns överlevnad, den globala uppvärmningens vågbrytare och ytterst sett mänsklighetens fortsatta möjligheter att existera på det här klotet, det tredje från solen. Och visst finns det kristna röster i kampen för miljön. Sveriges Kristna Råd har hört av sig i en uppmaning till vår regering att ta mer kraftfulla initiativ. På deras förslag ska Sveriges kyrkor delta i en klockringning 13 dec för att mana till besinning. Påven har gjort uttalanden, och en rad kyrkoledare har hört av sig. Men ibland tycker jag det är förvånansvärt tyst bland kristna på den evangeliska sidan, däribland även pingst- och karismatiska kristna, eller har jag fel? Har kristna som vill ta sin tro på allvar, som tror på Bibelns samlade budskap och som förväntar sig Guds Andes verksamhet på en daglig, upplevelsebar nivå inget att säga om den katastrof som hotar att spola landmassor ut i havet, översvämma områden där jordens fattigaste redan kämpar för sina liv eller orsaka förödande torka i områden där barnen och kvinnorna står i första ledet att drabbas? Finns det orsaker till denna tystnad så kanske den ligger i teologin. När jag samtalade med en kristen ledare från en kyrka i det här ledet häromsistens fick jag, lite oväntat, som svar: “Det enda jag vet är att varje gång jag läser och hör om miljökatastroferna känner jag mig tacksam över att veta att Jesus snart kommer tillbaka!” Det kanske kan ses som en extrem ståndpunkt, eller finns det en undergångsteologi i vissa kretsar som liksom blir en bindel för ögonen på människor i de sammanhangen? Jag har mött unga kristna som sagt till mig att de känner det sorgligt att de, när deras kompisar ivrigt och engagerat diskuterar framtidsfrågorna och är beredda att gå till aktion, inte tycker de har något att säga som kristna. De har inte utrustats med argument för varför en kristen människa med evangelikal bakgrund kan vara djupt engagerad förmorgondagens viktigaste frågor.  Jesus ska komma tillbaka, men var det så han menade med de orden om att lyfta sitt huvud och vänta på befrielsen? “Jorden och mänskligheten må gå under, bara jag och de mina klarar oss?” Finns det möjlen inte ett mer kreativt förhållningssätt? Här är några ganska självklara skäl till evangeliska kristnas miljöengagemang

1. Skapelsetro

“Vi tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Den tron innebär en syn på den existerande skapelsen i dess ofattbara skönhet, vidd och kraft som djupt andlig. Varför  är det främst vetenskapsmän med oklar eller ateistisk livsuppfattning som suckar av återhållen rörelse eller får tårar i ögonen när Hubbles-teleskopet avslöjar nya, okända världar eller när en blommas sköna kronblad avbildas? Miljökampen är djupt andlig för många som inte sitter i kyrkan en söndagsmorgon, men väl på en kobbe i skärgården med termosen och Helly Hansen-jackan och upplever soluppgångens andlösa – men inte andelösa – skönhet. Varför har vi så få skapelsemässor, gudstjänster vid solens uppgång, månvarvsandakter? Tror vi inte länge att Gud, oavsett tillvägagångssätt, är den som öppnade sin mun, sade och det “vart”?

2. Skapelseansvar

“Råd över…” var arbetsbeskrivningen den första människan fick när Gud placerade henne på jorden. En god förvaltare tar ett ansvar för helheten, ser till hur förvaltningen påverkar – och drabbar -dem som står under förvaltarskapets påverkan och ändrar sin strategi för att inte i onödan skapa lidande. Det förvaltarskap som mänskligheten under de senaste  150 åren visat upp, samtidigt som evangelikal kristendom svept fram över världen och har ofattbart snabb tillväxt inte minst i de underutvecklade länderna, har fört oss till en av de mest riskfyllda situationerna i mänsklighetens hitillsvarande historia. Har den väckelsekristendom som säger sig värna om den enskildes räddning gått så i armkrok med kommersialsimen och kortsiktiga materiella vinstintressen att den inget har att säga om ansvaret för att jordens många arter, av vilka människan är en, ska få en chans att leva och överleva?

3. Dessa mina minsta

Uttrycket kommer från Jesu tal i Matt 25 där det sägs att mänkligheten ska ställas till doms inför Människosonen med utgångspunkt från “vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta”. Här räknar Jesus upp ett antal kriterier: sjuk, i fängelse, naken, hungrig, och hävdar att de som likgiltigt ignorerat dessa, har struntat i Herren själv. Bilderna från de av torka och svält drabbade områdena i världen når oss i vardagsrummens julvärme och ljus, medan vi ivrigt sliter upp papperet från ännu en onödig julklapp. Vi zappar över till en mer underhållande kanal, det känns ju så jobbigt att bli påmind, för man kan ju ändå inget göra? Är det inte underligt, att kristna i de rörelser som mest ivrigt hävdar trons mirakulösa kraft till förvandling på det personliga planet nästan helt saknar tro för att människorna skulle kunna förändra den värld vi gemensamt lever i. Utanför varuhusen kokar Frälsningsarméns grytor för Sveriges hemlösa och resurslösa, men var kokar grytorna för miljöflyktingarna, de minsta barnen som drabbas ofattbart hårt av vattenbrist, torka och svält i miljöförstöringens spår? Vilka second hand-butiker i kyrkornas regi blir först med en skarp miljöprofil där vårt överflöd  och vår överkonsumtion blir utmanat med utgångspunkt från omsorgen om dem som drabbas av dem.

4. Jesu återkomst – ett hopp

Hoppet är människans största kraftkälla och tillgång. Profetians hoppfullhet får inte gå under i en överbetoning på katastrof- och undergångsteorierna. Det är möjligen Hollywood som kan få syssla med katastroffilmer och undergångsscenarier. Om världen går under är det inte Guds plan, men vårt misslyckande med att ta till oss profetians innebörd. Att lyckas, tillsammans med Gud, att vända en olyckans och katastrofens utveckling, måste vara den största segern. Därför skulle vi kristna behöva samals de här veckorna i bön för våra världsledare, samlade i Köpenhamn för att besluta om våra barns och barnbarns överlevnadsmöjligheter på den här planeten.

Vad behöver vi be om?

a) Att inte fruktan för framtiden får förlama oss som mänsklighet

b) Att inte girighet och materialism får förblinda oss så att vi inte inser allvaret i vår situation

c) Att solidaritet och kärlek till de svagaste, de mest drabbade får leda oss till osjälvisk offervilja

d) Att inte de stora statsmakternas relativt små konflikter får förlama oss i sökandet efter en hållbar lösning