Föreningen Dreems International

Nu börjar så sakta konsekvenserna av skiljandet av Svenska Kyrkan från Staten gå upp för makthavare och politiska ledare. Moderaternas partisekreterare Schlingman drar slutsatser i en artikel i Dagen. För de flesta av oss med frikyrklig tradition är det häpnadsväckande men hoppfullt att de sista resterna av monopolkyrkan och den inskränkta religionsfriheten från förr är på väg att försvinna i Sverige.

Det samhälle i vilket Jesus växte upp och var verksam fram till sin död c:a år 30 flätade samman personlig tro, officiell religion och politisk makt till ett statskyrkligt system. Jag använder här “kyrka” på ett medvetet sätt, men menar då naturligtvis officiell religionsutövning i tempel och synagoga och den koppling detta hade till den officiella statsapparaten. Det fanns så vitt vi vet inget samhälle vid den här tiden som kopplade loss tron från det offentliga samhällslivet. Kopplingen mellan religion och samhällets funktion sågs som en självklarhet. Ingen samhällsledare kunde ta risken av att låta religionen leva ett fritt liv. Tanken att den enskilde skulle kunna välja trostillhörighet utifrån personlig övertygelse, inklusive friheten att välja att inte tillhöra någon religiös grupp alls var en samhällsvision som ingen hade vågat sig på. Den skulle ju innebära en statsmakt som var livsåskådningsmässigt neutral, som saknade sanktionsmöjligheter mot dem som hade en annan världsbild och som saknade möjlighet att i guds namn samla folket runt fanan och nationen för att strida mot en gemensam fiende. En sådan risk vågade inget samhälle ta.

Men även religionen skulle ju förlora sin kontroll över människor, ekonomin och samhället genom att acceptera en sekulariserad stat. Det ömsesidiga beroendeförhållandet hade framstått som självklart i de samhällsbyggen som ägt rum under tidens gång. Israel skulle utgöra Guds unika, annorlunda rike.

I de historiska böckerna i Gamla Testamentet framträder möjligheten till en bild av en helt annorlunda relation mellan Gud, människa och samhälle. Här beskrivs en Gudstro som i första hand är en trons personliga relation till Gud baserad på kärlek och överlåtelse. Människan kallas att ha en Gudsrelation, inte som en utifrån påtvingad lagreligion utan som ett kärleksfullt vänskapsförhållande hon själv väljer att säga ja till. Det samhälle som formades av dem som kommit genom öknen och in i landet var inte byggt på tanken av en tvingade religion, men på personlig efterföljelse och lydnad i kärlek till den himmelske Fadern.

Det skulle inte dröja många generationer innan den radikala synen på ett fritt samhälle skulle gå under. När religionen förstatligades blev det ett uttryck för att israeliterna ville bli som alla andra folk. Att dra ut i strid med en bredaxlad kung i första ledet kändes mer betryggande än att efterfölja den gamle profeten. Kungen skulle ta över från hjärtats man Samuel och en ordning inrättas som byggde på statsmakten skulle ta, och ta, och ta… Detta alternativ var dock mer intressant för det folket som förlorat hjärtats relation och man bad om att få en religion som var kopplad till statsmakten och dess främste representant kungen. Med öppna ögon gick man in detta och Saul blev den förste i en lång, oändligt lång, rad av kungar av vilka några få var gudsmän, men de flesta var despoter som använde sig av religionen som maktfaktor. Vid Jesu födelse var den ordningen så väletablerad att ingen ifrågasatte den. Inte före Jesus. Om regenten hette Herodes, Pontius Pilatus eller Ceasar var mindre viktigt. Deras övertygelse var att stat och religion var så sammanväxta med varandra att det varken var möjligt eller önskvärt att skilja dem åt.

Med Jesus föds den revolutionära tanken om en sekulär stat, om ett samhälle byggt på den enskildes tro och gudsrelation. Han såg för sin inre syn en nation där tron inte delades av alla men där vem som helst som önskade skulle få en levande gudsrelation genom personlig förvandling och pånyttfödelse. Rakt igenom samhället, hemmen, arbetsplatserna och den sociala gemenskapen skulle sekulariseringen löpa. De som inte hade tro skulle vara med om att “solen gick upp över onda och goda” eller att “det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga”. Genom hemmen löpte spänningen som en stubintråd. Far och son, mor och dotter, sonhustru och svärföräldrar; alla var påverkade av sekulariseringen. Svärdet skulle löpa genom dessa nära mänskliga relationer och skapa spänningar. För Jesus var detta en självklar konsekvens av att tron inte handlade om ett försanthållande eller ett åtlydande av lagen men om en vald hjärterelation med Gud. Detta kunde ingen ärva eller ta till sig som ett socialt arv.

Jesus introducerade sekularismen som en total nyhet i sin tid. Hans radikala samhällsvision hotade samhället. Den skulle bli relativt kortlivad. Hans liv var hotat eftersom stat och “kyrka” var i behov av varandras stöd. Påskveckan som slutar med hans avrättning utanför Jerusalem visar hur de två makterna samverkar för att döda honom, Hans efterföljare bar med sig visionen och förkunnade ett glädjebud att varje människa kunde få leva i en fri gudsrelation. Första generationen av omvända förstod det som om att man lät döpa sig på grund av personlig tro och omvändelse och formade en gemenskap av Gudsrikets annorlunda gemenskap. Men snart började en socialiseringsprocess, där tron går i arv. Av utvecklingen blir det en nödvändighet. Med Konstantinianismen och Augustinus introduceras en Gammaltestamentlig Gudsstat där barndopet som introduktion och lagiskheten som drivkraft föder fram en maktkyrka som går i ok med Statsmakten. Sekulariseringen under kristendomens första århundraden ersätts med kristenhetserans Statskyrkosystem. Tanken på religionsfrihet ut ur bilden för de närmaste 1600 åren.

Väst-Europas reformrörelse, med Martin Luther som mest välkända affischnamn, men egentligen inte dess innovativa skapare, ledde till att reformationens styvbarn anabaptisterna återuppväckte sekulariseringen. Man förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt förnyare av Jesu uppfattning att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.

Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och George Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich. Anabaptismen spred sig snart över stora delar av den europeiska kontinenten. Anabaptisterna ansåg att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både “revolutionärer” och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare; bl.a. blev Felix Mantz dränkt och Balthasar Hubmaier bränd på bål. Maktkyrkan visade sitt fulaste ansikte under den förföljelseperiod som uppstod under efterreformationen och exempelvis i Sverige levde till 1800-talets senare del, med tvångslagar, konventikelplakat, tvångsdop av baptisters barn mm. I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952.Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Genom en successiv juridisk process med dissenterlagar kom så småningom kristenhetseran till sin avslutning och sekulariseringen kom igång.

Som 16-åring satt jag Missionskyrkan i Forshaga vid en gudstjänst som annordnades i samband med en SMU-aktivitet i Värmlands distrikt. Vi hade besökt hem och delat ut trycksaker samt försökt att få samtala med människor om tron på Jesus. Något nedslagna över likgiltigheten och svårigheten att få respons återvände vi för att lyssna till pastor Ben Benson, då ungdomssekreterare i distriktet. Jag minns med skärpa denna predikan, trots att det nu gått mer än 45 år sedan jag hörde den. Inte för dess stilistiska finess eller retoriska kraft, men jag minns den på grund av att Ben Benson slog fast att sekulariseringen, som under det tidiga 60-talet bara var i sin tidigaste begynnelse, var det samhälle i vilket kristendom i Jesu tappning skulle ha bästa förutsättningar att återkomma. Min frikyrkliga uppväxtmiljö gjorde mig sekulariserad. Jag förstod det som att den tydliga skilsmässan inte bara var mellan kyrka och stat, men ändå ner på ett individuellt plan. Men anabaptismen hade ingen stark förankring inom Svenska Missionsförbundet. Det fanns visserligen influenser som innebar att många valde troendedop, vapenvägran och utträde ur Svenska Kyrkan. Det skulle ändå dröja till slutet av 1970-talet innan jag själv kom att intressera mig för anabaptistiska idéer. Pastor Ern Barxter, ledande i den karismatiska förnyelsen i USA, gav mig en bok i samband med att jag besökte hans hem: Verduin´s “The reformers and their step children”. Den boken förde mig i kontakt med det radikala sekulariserade tänkandet hos de tidiga anabaptisterna. Den visade hur grundläggande skillnaden är mellan konstantinianism och jesuskristendom. Den ena kan inte existera tillsammans med den andra.

Skulle Jesus ha kunnat dömas till döden och avrättas i ett sekulariserat samhälle? Man kan tänka sig trakasserier och förföljelser, men en dödsdom för hädelse skulle inte kunna utdömas i ett sekulariserat samhälle.

Jag lägger märke till att frågan om tillhörighet är komplicerad att hantera oavsett var man står i sin dopsyn. Samtidigt som debattörerna som företräder barndopet påpekar en slags rationalitetstanke i baptistdopet, d.v.s. att det är först vid en medveten tro som man döps, har man själv lika svårt att reda ut vem som hör till – och vad man hör till – som spädbarn. Det är uppmuntrande i mina ögon att vi står inför frågor som glider oss ur händerna och ständigt tvingar oss till ödmjuk självprövning.

Inkonsekvenserna

I flera inlägg i debatten ser jag att de som idag ser barndopet som det sanna kristna dopet samtidigt inte vill ta steget fullt ut och hävda att det nyfödda barnet är förtappat. Till och med de som – med en viss rätt – påpekar det inkonsekventa i att baptister kan acceptera att som medlemmar i församling och vid nattvardsbord hälsa dem välkomna som inte är döpta enligt baptistisk syn, d.v.s. spädbarnsdöpta, visar samma inkonsekvens ifråga om barnets ställning. Jag förstår familjekyrkotanken, d.v.s. att man som förälder med en levande Kristusrelation vill inkludera ens älskade barn, och därför låter döpa det. Men om man ställer frågan om var det barnet befann sig före spädbarnsdopet kommer svar som visar att ingen kan harmonisera en barmhärtig, kärlekens och räddningens Gud med tanken att helvetet skulle fyllas av icke-döpta spädbarn. Deras enda skuld i sammanhanget skulle vara att deras föräldrar underlät att döpa dem i tron att de skulle komma till en personlig tro senare i livet. Även spädbarndöpande tänker sig ju att detta ska ske genom föräldrars, gudföräldrars och kyrkans kristna fostran som leder fram till konfirmationens bekräftelse av att en medveten tro nu finns hos ungdomen. De lutherska präster som idag tvekar inför att döpa spädbarn, eftersom de inser att ingen kristen fostran kommer att ske i den aktuella familjen, bekräftar därmed den baptistiska dopuppfattningen.

Var bor jag?

De heliga handlingar som vi i kyrkan utför därför att de har initierats av Kristus innefattar  dop och nattvard. Dopet påbjuds av Jesus (Matt 28:18-20) men utförs inte av honom. Barnvälsignelse påbjuds inte men utförs av Jesus. I det sammanhanget betygar han att “Guds rike hör barnen till” och vid ett annat tillfälle ställer han ett barn i lärjungsagruppens som ett exempel på hur man tar emot Kristus.

Flera har i den senaste tidens debatt använt uttrycket “jag bor i Guds Rike och vill att mitt barn också ska bo där” som ett argument för behovet av att döpa barnen så att man skulle vara delaktig i samma rike. Enligt Jesu undervisning borde detta snarare vara ytterligare ett argument för det baptistiska dopet, eftersom det är de vuxna som behöver komma till Guds Rike såsom barn.

Uttrycket som jag citerat har använts såpass ofta, att jag utgår ifrån att det är en syn som är omfattad av många barndöpande. Jag tycker det finns stora risker med att jämställa Gamla Testamentets judiska rike Israel med det Gudsrike Jesus kommer för att proklamera. Det nya riket i Jesu namn är

inte geografiskt bestämt

inte av etnisk karaktär

erbjuds alla av nåd

tas emot av de minsta, de svagaste, de utanför

är invärtes i människan

är ett rike man föds på nytt/ovanifrån/ av Anden in i

Under den Konstantinska eran från 300-talets början och framåt förändrades kyrkans roll radikalt. Kyrkan som levat sitt liv i marginalen, befann sig nu i Imperiets centrum. Den gick från att vara en minoritets- till en majoritetsrörelse. Den lämnade förföljelseläget och började åtnjuta privilegier som gjorde att man inte längre såg sig som en del av mångfalden. En bosättar-mentalitet ersatte pilgrimslivet. Nu var inte längre det enkla evangeliet och vittnesbördet om den inkarnerade Guden som blev som en av oss och dog för alla det som stod i centrum. I stället kom det att handla om den upphöjde himmelske Kristus – en Regent vars makt överträffade Kejsarens, och med hjälp av samhällets kontrollapparat började oliktänkande att rensas undan av Kyrkan. Kyrkan som institution tog över från den livsrörelse som tidigare varit den kristna rörelsens kännetecken.

Det är inte så underligt att det var lättare för Kyrkans ledare att finna exempel för kyrkobyggandet i Gamla Testamentet än i Nya. Där fanns en folk som befann sig i konflikt mot andra folk, ett Rike i konflikt med andra, ondskefulla riken. Kungar drog ut i strid, stiftade Lagar för sitt kungadöme och straffe de olydiga. Man bar omskärelsens märke på kroppen för att visa att man var del av förbundets privilegierade folk och det var viktigt att kunna bevisa sin tillhörighet till folket genom släktlistor. Ett mansdominerat, hierarkiskt, hedersrelaterad samhälle stod som modell för den framväxande statskyrkan, vars imperialistiska kyrkosyn satte sin prägel på allt, inklusive dopet, gudstjänstdeltagandet och livsstilen.

Det är enkelt

Jesu Rike är enligt honom själv: “inte av denna världen”. Det är av andlig karaktär och står öppet för alla, främst för barn, kvinnor, hedningar, rövare och syndare. De kommer in i det nya Riket omtumlande enkelt: “Tänk på mig!”, “Jag vill stå upp och gå…”, “Du är nära Guds Rike…”, “Hon har fått förlåtelse för sina många synder…” osv. De med makt och privilegier står utanför och ser dörrarna öppna sig för de andra, de som saknar makt.

Den baptistiska rörelsen har velat visa att Jesusbönen om enhet kan överordnas dopsätt och -tid. Det är skälet till att man öppnat sig för en vidare krets. För dem som vuxit upp i Missionskyrkans tradition är det på samma sätt så, att tron på Frälsaren är överordnad andra frågor. Det skapade en gemenskap där dopuppfattningarna kunnat leva sida vid sida i samma kyrka.

Att baptister öppnar medlemskap och nattvardsbord för barndöpta och baptistiskt döpta är en manifestation av att vi inte anser oss vara de som har domsrätten. Men om man därmed tror att baptismens fundament ändrat sig tar man fel. Dopet till Kristus förmedlas där, generation efter generation, till den som beslutar sig och vill. Som baptistiskt inspirerad förälder kan jag anse mig ha lyckats i min kallelse, inte genom att döpa mitt nyfödda barn, men om min son eller dotter vid mogen ålder har mött så mycket av Kristus genom mitt och kyrkans liv och vittnesbörd att de frivilligt låter döpa sig för att bli Kristi efterföljare.

Svenska Bibelsällskapet gör fin satsning http://www.bibeln.se/