Apostlanätverk
Ledarskap – apostolisk stil
Av
Peringe Pihlström
Inget nytt under solen
Det pågår i Skandinavien en ganska omfattande diskussion omkring kristet ledarskap.
Orsakerna är många. Diskussionen har sina rötter i att en rörelse i tillbakagång ofta
vänder sig inåt, blir självkritisk och ifrågasättande. Detta är ingen nyhet, och inte
heller något direkt negativt. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det ledarskap vi
ser i församlingarna i vårt land idag, med rötter i statskyrkosystem eller
föreningsrörelse inte är källan till alla problem vi har. Det innebär även att en
förändring av församlingsledningsmodellen inte omedelbart löser alla problem. Å
andra sidan är det naturligtvis så att modellen är underställd växtkraften på det sättet
att om en region upplever ett andligt uppvaknande så fungerar många modeller. Det är
ju inte så att David Cho´s Söul-kyrka är den enda växande församlingen. Idén om att
Gud välsignar modeller är en riskfylld villolära.
I samband med den karismatiska förnyelsen under 1960- och 70-talen i västvärlden
kom en våg av smågrupper, bönegrupper och husförsamlingar att växa fram. 1980-
talet blev i USA ett församlingsbildandets decennium utifrån dessa grupper. I spåret
av detta kom också en diskussion om ledarfunktioner baserat på ett informellt,
gåvobaserat och tjänsteinriktat mandat att föras. När professorn C. Peter Wagner
(Church Growth) under 90-talet fångade upp att denna trend var på gång hade den
redan existerat på ett informellt sätt under många år. Han talade om ”the postdenominational
era” kännetecknad av nätverksbyggande utifrån apostoliska
tjänstegåvor. Experiment hade redan gjorts med apostoliska nätverk, t.ex. inom
engelsk house-church-movement eller discipleship-rörelsen i USA, eller den
argentinska lärjungaskapsrörelsen med rötter i Juan Carlos Ortiz´ ledargemenskap. I
spåren av dessa experiment fanns främst avskräckande exempel på maktmissbruk,
kontroll och manipulation och dessa nätverk dog till största delen ut under de
närmaste åren. En del bestående resultat finns också som kan förtjäna att nämnas, till
exempel New Frontiers International under aposteln Terry Virgo’s ledning och med
några tusen församlingar i samverkan.
Under Wagners ledning och i samarbete med flera apostoliska ledare kom en nystart
på ungefär samma idémässiga grund, där den australiensiska pingströrelsen kom att
bli ett av flaggskeppen, men där även G12-ledaren Ceasar Castellanos´ verksamhet,
apostel John Eckhardt, Chicago med många andra ingår. Det idémässiga innehållet är
ganska likartat och nu har vi även i Sverige fått ett nyväckt intresse för den
apostoliska ledarskapsmodellen.
Under de senaste trettio åren har jag följt med i den karismatiska rörelsens interna
diskussioner och på nära håll samarbetat med apostoliska nätverk, sett deras
idéutveckling och marknadsföring, främst i USA och England, men även på många
andra håll. Jag har under ett antal år arbetat i USA, i ett team som såg sig som
apostoliskt, med en apostel som ledare. Jag har rader av utländska pastorskollegor
som betecknar sig som apostlar eller av andra ses på det sättet.
Jag kan inte undgå att dra paralleller med den företagsledar-ideologi som vi såg under
de två sista årtiondena av 1900-talet, som inom företagssektorn fick en allvarlig knäck
i samband med krascher, orimliga avtal och bonus- och optionsprogram etc. inom
företagen, men som lever kvar i en ”kristnad form” i apostla-ideologin. Jag ser
tendenserna i svensk debatt att som så ofta gå till extrema ståndpunkter och kasta ut
barnet med barnvakten. Sverige är så litet att vi inte klarar av att ha mer än en fråga på
sammanträdesbordet åt gången. Jag tror det är angeläget att vi kan vidga perspektiven
och föra en seriös debatt om de här frågorna.
Kärnfrågor vi behöver ställa oss
Här är några av kärnpunkterna i den apostoliska församlingsledarmodellen, som jag
har uppfattat det:
Man hävdar att
Guds modell finns i Bibeln, och överträffar i effektivitet de människogjorda modeller
för kyrkoledning som vi ser i kyrkan idag. Börjar vi tillämpa den bibliska modellen
får vi Guds välsignelse och därmed kommer väckelse och tillväxt.
Denna Gudsmodell baseras på några nyckelord och centrala tankar som ex. Ef 4:11f,
1 Tim 3:1f, hela Apostlagärningarna, och tar speciellt fasta på
- att Gud utväljer och människor tar emot
- att vision ges till en och förmedlas till andra
- att lydnad och underordnande under ledaren är lydnad för Gud enligt principen
om delegerad auktoritet, ex. profeten Samuel som leder folket å Guds vägnar
- att Guds ledarmodell bygger på en man med vision, omgiven av ett
understöds-team som förverkligar hans vision
- att ledarens tjänande består i att leda, fatta beslut och styra
- att församlingens tjänande består i att underställa sina gåvor och resurser till
ledarskapets förfogande
Jag har efter åratal av studier och relationer till dessa apostoliska nätverk kommit
fram till en del slutsatser om deras funktion, effektivitet och utveckling som jag tror
kan vara av intresse för en del andra än mig själv. Jag ställer dessa tankegångar till
förfogande för debatt utan anspråk på någon som helst fullständighet. Jag vill också
säga att jag har stor sympati för åtskilligt inom den apostoliska rörelsen. Även om
denna första artikel tar fasta på en rad missförhållanden och anledningar till
varningssignaler måste jag säga att den apostoliska rörelsen också frigjort mycket
energi i Kristi Kropp som inte de traditionella samfunden lyckats med. Som jag ser
den har rörelsen mera rätt än den har fel. Dessutom tillhör jag dem som är övertygade
om behovet av en reformation, vilket även bland annat måste leda till förändringar på
djupet i kyrkan.
Samtidigt har jag på nära håll fått se en hel del av de problem som finns med den
apostoliska modellen och jag vill här nedan peka på några farhågor jag hyser när det
gäller missbruket av den apostoliska begreppsapparaten och de konsekvenser läran får
på en rad områden. Samtliga punkter är baserade på personliga, i vissa fall mycket
smärtsamma egna erfarenheter.
- Apostlar och apostlar…..
Vid undervisning om den apostoliska ledarmodellen förekommer mycket ofta, för att
inte säga vanligtvis, att vad som tillskrivs den apostoliska tjänsten mera är baserat på
önsketänkande, lösryckta bibelcitat eller managementundervisning från 1980-talets
företagskurser, snarare än bibliska förebilder. Vad en apostel verkligen är i Nya
Testamentet kan lätt studeras i Paulus’ och Petrus’ liv. Man får göra maximalt våld på
bibeltexterna för att passa in den ”apostoliska rörelsens” föreställningar om en apostel
i dem. Nutida apostlar är mera att uppfatta som biskopar, administratörer och
management-ledare, som har ansvar för omfattande kyrkoresurser, ekonomiska och
personella resurser samt en stor verksamhetsapparat. Hur dessa entreprenörer skulle
liknas vid ”denna världens avskum”, Nya Testamentets apostlar, som under stora
personliga uppoffringar och risk för sina liv reste runt som evangeliserande,
självfinansierande förkunnare utan anspråk på varse sig bestämmande över, eller
finanser från församlingarna är svårt att förstå.
Samma argument kan användas om att t.ex. hävda att ”Gud är demokrat” och att
svensk frikyrkas demokratiska församlingsledningsmodell skulle ha sin förebild i
Apostlagärningarna. Alla inser det ganska naiva i den typen av argumentation. Då vi
ska diskutera de här frågorna måste vi alltså lösgöra dem från föreställningen att den
ena modellen är Guds, den andra djävulens.
- Kulturell och historisk okänslighet
Den oerhörda och ofta helt avgörande skillnaden i syn på ledarskap som finns mellan
länder, kulturer och kontinenter glöms bort i den debatt som pågår. Att komma från en
Sydamerikansk macho-kultur och hävda att Guds enda modell är deras och att
svenska kyrkor måste anamma den för att nå framgång är naturligtvis naivt och
ganska lätt genomskådat. Problemet uppstår när det hävdas att den modell som en
grupp tillämpar är Guds enda – och slutgiltiga. Detta har till exempel uttalats om vissa
rörelser på senaste tiden. Om vi ser det så blir metoden inte längre en tjänare, den blir
herre, och lydnad mot modellen blir samstämmigt med lydnad för Gud. Det är ett
farligt tänkande enligt min uppfattning, och en utveckling bort från kulturell
känslighet och lyhördhet!
Det är naturligtvis så att det finns principer som är överordnade kulturen.
Församlingens kallelse att leva i kärlek och förlåtelse mot alla är exempelvis en
radikal utmaning mot en vendetta-kultur som vägrar att försonas. Då talar vi om
principer – men hur försoningens gemenskap ska fungera i vardagslivet måste få
kulturellt rota sig på plats efter plats.
Tajmingen i apostel D. Cartlidge´s besök vid den Göteborgs-konferensen må med
tanke på Knutby varit olycklig. Samtidigt är hans uttalanden i pressen tydligt
nedlåtande mot den svenska kulturen, inklusive den frikyrkliga. Ett apostoliskt
tjänaresinne visar sig snarare i principen att söka att bli som ”en jude för judar”, d.v.s.
att söka kontextualisering, inte konfrontation i fråga om metoder. I en intervju i
tidningen Trons Värld i okt. 04 intervjuas Ron Johnson, inspiratör till de svenska
apostoliska nätverksbyggarna. Ett av hans uttalanden är att den svenska demokratiska
församlingsmodellen är så obiblisk att ”Jesus inte vill anförtro nyfrälsta till en sådan
församling”. Här lyser den kulturella känsligheten med sin totala frånvaro. Det saknas
både ödmjukhet, förståelse för kulturen och intresse av att kunna bli en tjänare bland
Guds folk i en annan kultur än sin egen.
- Tillväxtmantrat
Det är förklarligt att vi efter 50 år av tillbakagång inom svensk frikyrka idag vänder
oss i alla riktningar för att få tag i något som kan vända trenden. Därför blir det lätt så
att det som lyckats i en annan del av världen inte debatteras eller ifrågasättas, endast
anammas. Den karismatiska och pingstapostlarörelsen tystar sina kritiker med just
detta argument. ”Ni svenskar har inget att säga, för era kyrkor växer inte!” Det är ett
tillplattande argument.
Samtidigt kunde det få framhållas att många kyrkor på de kontinenter som idag ser en
övergång till en apostolisk modell fick evangeliet sig anförtrott genom
livsuppoffrande insatser av enkla svenska missionärer som lämnade allt och gick ut
för att i praktiken var apostoliska, men vägrade att använda sig av de förtryckande
titlarna, av längtan att få se inhemska ledare resa sig upp i Brasilien, Kongo eller Kina
för att bli ledare bland sitt eget folk. Är det inte en önskvärd situation i vårt land att
Sverige får ledare som har en stor känslighet för vår egen kulturs ledarsyn och –
filosofi, även om den inte passar i USA eller Kina? Vi är ett folk, vana vid medansvar,
platta organisationsformer och öppen dialog, varför inte vårda det och använda det
som en grund för kristet ledarskap?
Men kan inte också synen på tillväxt som bevis för ”rätt modell” ifrågasättas på
samma grund som den apostoliska rörelsen argumenterar? Om Guds modell är
oemotsägbar och inte ställer upp på människors val eller beslut, då måste väl även den
gudomligt styrda växten, (”Gud gav växten”, 1 Kor 3) vara ovidkommande som bevis
för rätt modell eftersom vi inte kan påverka växten?
I annat fall är det ju så att så fort statistiken i församlingsmatrikeln viker neråt så får
ledarna upphöra att tala och borde avgå. Denna extrema tillväxtfokusering är det svårt
att finna fog för.
- En mans vision
Apostelns vision för församlingen och dess framtid är i rörelsen det helt avgörande för
utvecklingen, framåtskridandet och organisationen. Detta innebär att samtliga
medlemmar i hans team och församling finner sin personliga vision och fullföljandet
av denna, inom ramen för ledarens vision. Detta får några viktiga konsekvenser som
jag tror det är angeläget att fundera över:
- apostoliska församlingar tenderar att bli ”svarta hål” som drar till sig
ledaraspiranter, pastorer som kört fast eller ambitiösa karriärister som kommer
till apostlaförsamlingen med förväntan att aposteln skall upptäcka dem och
hjälpa dem framåt i karriären. Jag tror att det flockas många personer med
kallelse runt apostlarna och hoppas på en karriärmöjlighet hos dem, snarare än
de ser till Gud för ledning och uppdrag.
- apostelns vision innebär att han blir kontrollanten av hela verksamhetssfären
som församlingen håller på med, och understödsgruppen runt om honom får
sin huvudsakliga uppgift i att administrera det som är apostelns sfär.
- det aposteln inte får ge modell åt kommer inte att tillåtas. De apostoliska
ledarna kan ofta ha stort perspektiv och en bred erfarenhet, men är ju trots
detta begränsade på grund av sin mänsklighet. Det finns mycket stor risk att
apostelns teologiska tolkning, musiksmak eller kulturellt färgade syn på etik
kommer att prägla hela verksamheten, med mycket stora begränsningar som
följd. Det som är god smak i New England, blir det på Hawaii också. Det som
är synd i Kina blir synd i Rwanda. McDonalds eller IKEA må ha haft
framgång runt om i världen genom en kulturell bulldozerattityd, men Guds
Rikes framgång beror på förmågan hos dess företrädare att leva i spänningen
mellan Riket och rikena. En enmanssfär hotar att förlora den dynamiken. En
svensk församlingsplantering i Göteborg under en amerikansk apostels ledning
kunde i värsta fall bli mera av ett amerikanskt brohuvud, ett litet USA, snarare
än en kulturellt relevant församling för dem som bor i Göteborg, svenskar eller
invandrare.
- apostelns storlek är måttet på hur högt andra kan växa. Eftersom det är fråga
om en mans tjänst blir uppväxande ledare med egna ambitioner och visioner
alltid ett hot mot apostelns maktställning. Till sist leder det nästan alltid till en
konflikt och en abort av starka ledare ur apostlaledarnas krets. En koll på hur
sund miljön är runt en apostel är t.ex. att se om det, liksom hos Paulus och
Petrus, kan få finnas andra apostlar också. Om teamet bara består av en apostel
är det svårt att förstå att modellen kan betraktas som biblisk eftersom Paulus i
sin arbetsgemenskap räknade in en hel rad apostoliska personer, Titus,
Timoteus etc.
- Ägande och kontroll
Den apostoliska församlingsmodellen innebär i nästan samtliga fall att det är aposteln
– och möjligen hans supportteam – som har kontrollen över församlingens resurser.
Det betyder pengar, byggnader, fordon, inventarier, TV-utrusning, personal etc.
Låt mig här peka på några av de etiska frågeställningar som dyker upp i samband med
detta:
1. Medlemmarna är gemensamt med om att bygga upp apostlaförsamlingens resurser
genom offrande, frivilligt arbete och trossatsningar, men saknar fullständigt inflytande
över resursernas användande eller vad som sker vid en eventuell
församlingsupplösning. Det står helt klart att om en stiftelse, kontrollerad av aposteln,
hans fru och närmaste supportteam är ägare till samtliga resurser, så har
församlingens medlemmar berikat sitt ledarskap utan någon som helst möjlighet att
påverka användningen av dessa resurser. Frågan är hur etiskt detta är. Vad var det
Jesus reagerade så starkt på då han såg hur kommersen pågick i templet? Var det i
vetskap om att översteprästen och hans familjemedlemmar stod bakom handeln som
han kallade det en rövarkula? Vad som händer om aposteln spårar ur är försäljning av
byggnader, bilar och inventarier. Pengarna kontrolleras oftast av den inre kretsen och
ingen annan har insyn i de ekonomiska uppgörelserna. Den delen av den apostoliska
modellen kanske är bra för aposteln, men inte för någon annan.
2. Det är i de apostoliska församlingarna mera en regel än ett undantag att aposteln
sätter sin egen lönenivå – och sina medarbetares. Detta har, då jag lyssnat till deras
undervisning, framhållits som ett praktiskt uttryck för apostelns speciella vishet. Att
man därigenom öppnar dörren för såväl kritik som girighet är självfallet uppenbart för
alla. Det går lätt att här dra paralleller med Skandia-affärer och andra liknande
situationer där fartblindhet och brist på intern öppenhet och kontroll banar väg för
stora misstag. Frågor om pengar och resurshantering kommer inte så ofta fram vid
undervisningen om ledarmodeller, men är av stor betydelse i vår vanliga
vardagsverklighet.
3. Aposteln – och hans team – är din arbetsgivare om du är anställd i kyrkan. Om du
jobbar i den apostoliska församlingen är du en del av de apostoliska resurserna, vare
sig du är vaktmästare, bokhandelsbiträde eller dagisfröken. Du kan vara
ungdomspastor, ljudkille eller en av teammedlemmarna, men faktum kvarstår:
aposteln är din chef.
Konsekvenserna är följande:
Din arbetsinsats värderas utifrån apostelns övergripande vision
Det är viktigt att din vision för din avdelning sammanfaller med ledningens.
Konsekvensen blir lätt en form av kommandoverksamhet, eftersom de anställda blir
rädda för att ta egna initiativ, som kunde råka ligga utanför den apostoliska visionen.
Det inskränker lätt kreativiteten snarare än förlöser gåvor.
Din möjlighet till avancemang avgörs av annat än din yrkesskicklighet
Det handlar lika mycket om att bedöma din lojalitet mot ledningen, din ev. attityd,
offervilja (hur många timmar du jobbar övertid, hur länge du är beredd att vänta på
lönechecken).
Din anställningstrygghet är helt avhängig av din relation till aposteln och din lojalitet
mot hans övergripande vision
Det är inte ovanligt att höra vittnesbörd från dem som varit i apostoliska team att de,
om de gav uttryck för kritik mot teamet, eller dess ledare, hotades med avskedande.
Det leder då lätt till att den inre miljön korrumperas och de inblandade blir rädda ”jasägare”.
Denna attityd kan också sprida sig till pastorer och ledare i andra än
apostelns egna församling, eftersom möjligheten till ”karriär” läs: kallelser,
inbjudningar, inom sfären avgörs av relationen till aposteln och hans värdering av din
arbetsinsats.
Jag har i det här kapitlet krasst tagit upp frågor som har att göra med pengar, ägande
och makt. Det har jag gjort med avsikt. De jag hör driva debatten om övergång till det
apostoliska mönstret är oftast manliga, yngre pastorer. De har naturligtvis mest att
vinna på förändringen. De är inte så många vanliga, offrande medlemmar, pastorer
nära pensionsåldern eller kvinnor som aktivt deltar på den ”apostoliska sidan”, kanske
därför att de intuitivt anar att de drar det kortaste strået.
