Apostoliska Nät # 2
BLIR APOSTLAR ANNORLUNDA I SVERGE?
Av Peringe Pihlström
I min förra artikel om apostoliska nätverk beskrev jag det jag ser som utvecklingen i USA. Nu
ser vi att även Sverige har blivit en marknad för dessa nätverk. En del av dem kommer in
genom svenska församlingars utlandskontakter, andra tillkommer genom att svenska
förkunnare anammar samma verksamhetsmetod. Jag tror att vi kan få se en något annorlunda
utveckling här, men jag skulle ändå vilja peka på de stora problem som jag ser.
Introduktionen av ett USA-baserat nätverk in i svenska sammanhang är inte alls så
okomplicerat som de till att börja med verkar. Den amerikanska organisationsform som
nätverken har sätter en man, apostel eller ej, i spetsen och hans självklara auktoritet över sin
sfär ifrågasätts inte. Det tänkandet är så grundmurat i den amerikanska kristenheten att
nätverket med detta omedelbart har en given beslutsgång och resurshantering. Ledaren och
hans närmaste utgår ifrån att de har givits auktoritet över dem som finns med i nätverket.
Detta tänkande ifrågasätts inte när man går kors-kulturellt. Det faktum att svenskar tänker helt
annorlunda, med plana besluts- och ledarstrukturer där insyn och medinflytande är en
självklarhet för oss, men helt främmande för de flesta andra. Detta leder till några viktiga
konsekvenser.
a) Nätverksledaren utgår ifrån att ha ett mandat från Gud för praktiska beslut, inklusive
verksamhet och ekonomi, samt insyn och påverkan in i den lokala församling som
ansluter sig. Detta bör man ha klart för sig innan man ”går med” i nätverket. Det
kommer inga ekonomiska rapporter från huvudkvarteret, du har ingen möjlighet till
insyn i hur aposteln och hans team hanterar olika församlingssituationer.
b) Resurserna i nätverken anses mer eller mindre tillhöra nätverkets topporganisation.
Min gode vän Scott hade byggt upp ett fint församlingsarbete. Han kom i kontakt med
en Ohio-baserad apostel som erbjöd att han kunde bli med i nätverket. Scott gick med.
När han ifrågasatte ledarens direktiv i en situation kom några av ledarna på besök,
bytte ut låsen i kyrkolokalen, tog församlingens bilar i beslag etc. ”Undantag”, säger
du kanske. Tyvärr förekommer liknande förtryckande tendenser inom många nätverk.
c) Nätverkets utveckling blir sådant att det utestänger tjänster som inte underordnar sig
det eller liknande, nära anknutna nätverk. Därmed upprepas den gamla partiandan.
Cellkyrkor lyssnar till cellkyrkotalare, Willow Creek till Willow Creekare,
pingstkyrkor till pingstpredikanter etc. Det uppstår en allvarlig begränsning.
d) Nätverkets ledning ser en nationell kontakt i ett land som deras andliga branschkontor
och brohuvud. Det innebär att den som ansluter sig förväntas ”sälja” nätverkets
speciella produkt, nisch, andliga erfarenhet etc. Därför är en kontakt viktig för
nätverket och förväntas stå till förfogande för att sprida vidare vad man har importerat.
En företagarstrategi
Nätverksbyggandet, liksom samfundsuppbyggnaden, är inte något speciellt gudomligt nytt.
Det är relativt enkelt för en kreativ person att se möjligheterna. Då svenska förkunnare startar
personliga ministries och missionsorganisationer kommer de ungefär till samma slutsatser. De
kan med resurser och uppfinningsrikedom snabbt samla några hundra församlingar i sitt ”nät”
och på den internationella marknaden bli något. De kan få det att se ut som en väckelse, men
ofta är det mest fråga om ”transfer growth”, ”hostile take-overs” eller ”adoptions”. Det är inte
så mycket konstigare än ICA-handlarna.
Strukturen har följt oss sen 200-talet. När andelen kristna ökar kommer frågan om resurser i
förgrunden. Möjligheten att kapa åt sig marknadsandelar och genom ett omfattande nätverk
kunna planera sin ekonomiska bas bättre leder till behovet av en form av organisation.
Bli något
Den strategi som används och som Paulus attackerar i 2 Korintierbrevet under namnet
”superapostlar” handlar helt enkelt om att bygga något på andras grund. De flesta nätverk jag
kommit i kontakt med växer genom övertagande av redan existerande församlingar, inte
genom evangelisation och nyplantering. Men även om det skulle vara så att det är genom
direktevangelisation som tillväxten sker måste man ändå ställa sig några frågor. Vem äger
församlingen? Om evangelist/missionären kommer till stan, leder 2000 till Herren och startar
en eller flera församlingar, innebär det självklart att han kan hävda en äganderätt som gör att
dessa församlingar ska ingå i hans nätverk?
Det som kännetecknar apostolisk smörjelse är inte bara frågan om att lägga grund, bygga,
träna, ge råd, finnas som en far. Det finns en sista, viktig ingrediens. Det är att kunna säga
”farväl”. På väg till Jerusalem samlar Paulus ledarna i Efesus, påminner dem om deras
framgångsrika arbete tillsammans under tre år. En region genomevangeliserad, församlingar
startade, under och tecken. ”Välkomna med i aposteln Paulus international minstry”! Nej, det
fantastiska är att aposteln säger farväl, Apg 20:17-28. Han framhåller för ledarna att det nu är
dags för dem att stå på egna ben. Snarare än att erbjuda sina fortsatta tjänster om de troget
skickar sitt understöd säger han: ”Vi ses i himlen!”
Det finns alltid en längtan att kunna visa upp jordiska resultat av vår verksamhet. Nätverket är
en frestelse att fastna i världsligt tänkande. Himlen är den plats där resultatet av vårt verk
kommer att visa sig.
Det finns så vitt jag kan se inga bibliska belägg för nätverk. Den konflikt som fanns i arbetet i
Korint handlade om att en skara ”övermåttan höga apostlar” nästlat sig in i församlingen för
att avskärma de troende. Det finns stora risker att vi hamnar i samma situation en gång till.
Samfundens era kanske är slut – måtte de i så fall ersättas av starka lokalförsamlingar endast
sammanfogade med varandra genom kärlekens band.
