Föreningen Dreems International

Ännu en gång har jag kollat en dokumentär som berör mig djupt, fast den kanske inte borde – längre. Dansk TV har följt Evangelist, Christian Hedegaard´s verksamhet och visar hur ledarna tvingar ett ungt par att bryta sin relation då killen blir med i sekten, en familj splittras då maken omvänds till Evangelist´s lära, en ung man bryter all kontakt med sin mor och två jämnåriga bröder för att “tjäna” Evangelist och en psykiskt sjuk blir fråntagen sin medicin efter att Evangelist befriat henne från demoner.  Samma tema: Knutby, KCS-Kingdom Center, CLF. Massor av vittnesbörd som jag lyssnat till; böcker jag läst; filmer jag kollat. En hel massa dokumentärer. Självupplevda minnen. Samma tema. Margareta Sturessons vittnesbörd i “Om det så skulle kosta mig livet” kommer för mig medan jag kollar. När en vidbrättad cowboy-hatt syns i rutan inser jag att den nära koppling jag anat – mer än vetat – mellan KCS-Kingdom Center och Evangelist är verklig. Konferensen besöks förstås av Cowboypastor Segerliv himself. Här för att lära sig att bli bättre på allt. Metoder, tänkesätt, värderingar, “philosophy of ministry”, människosyn, demonologi, ledarskap är gemensam för alla dessa ledare, men det är ingen överraskning. Efter åratal av undersökningar har jag slagits av den brist på variation som råder i sekter. “Carbon copy” råder. Byt namn: Gud i Knutby, Gud i Kirksville, Gud i Gutemala, Gud i Höör och sen kan du köra samma dokumentär, samma artikel. Inte art-, bara gradskillnad. Med tanke på all högröstad retorik om att representera det nya Gud är i färd med att göra tycker jag det är förunderligt hur stereotypt likartat det alltid låter.

En mamma står där med tårade ögon och ser sin personlighetsförvandlade son / dotter vända henne ryggen och störta i sin nya fadersgestalts armar, offra allt, lägga ner hundratals frivilliga timmar, tro på Gud för sin ekonomi eller prostituera sig som i “Familjen – Guds barn” för att få pengar och vinna nya anhängare. En hustru / man ser sin älskade slukas av den nya rörelsens pytonormsliknande ledare som kramar och slukar sina offer. Han sa ju det i programmet, Christian Hedegaard: “Jag älskar er, ni är såna underbara människor, jag skulle kunna äta er till frukost!”

Kanske allra värst dessa som sätter en avlopps-arbetare som chef för ett hem med ett 20-tal psykiskt sjuka och överlägset flinande berättar om hur absolut ingenting de känner till om hur man vårdar schizofrena, men det behövs inte för efter tre dagars bön och fasta är de alla friska – och de har aldrig hört talas om att någon inte blivit frisk! De som återfaller i sjukdom faller ner i glömskans djup där ingen minns dom längre. Så bekvämt – och så ondskefullt.

Förtvivlan i de närståendes ögon handlar ju ofta om den radikala personlighetsförändringen, det nya språkbruket, att andra auktoriteter utifrån nu har tagit över kontrollen. Den kloke bankmannen / pappan blir en auktoritetsälskande mes som följer ledarens diktat och utsätter dem som han tidigare visade kärlek och hänsynsfullhet mot för de mest bisarra och brutala behandlingar; aga, demonutdrivning.

Men man är ju fri att lämna när som helst. Det sa Christian Hedegaard tydligt och klart: ”Det är bara att vägra lyda order, att låta bli att göra som man blir tillsagd, så åker man ut ur församlingen.”  Det är inte svårare!

- Men vänta nu ett tag. Vi talar om Kristi kropp, Jesu församling. Inte en paramillitär gerilla. Lyda order? Göra som man blir tillsagd? Åka ut ur församlingen?

Är det ingen av alla dessa dyrkare av starka ledare som känner obehaget när ni hör detta? Är det bara de som varit under psykopaternas maktutövning och som flytt till de andliga frizoner som fortfarande finns kvar; frikyrkliga församlingar med en demokratisk struktur så att det – åtminstone på papperet – finns en rimlig möjlighet att avsätta den sjuke missdådaren; de kyrkor som präglas av traditioner från långt tillbaka där man kan reglera sitt engagemang helt på egen hand – som känner isvinden? De som råkat i klorna på dessa “andliga ledare” och lyckats fly för sitt liv får alltför ofta känna av andras blickar, insinuationer och ifrågasättanden. Det är nog tyvärr så att det inte handlar om Gud…