Gångna veckan satte fokus på karismatisk kristendomstyp och på sin bloggsida har vännen Jonas Melin skrivit bra och insiktsfullt om både möjligheter och risker. New Wine har framgångsrikt genomfört en konferens för ledare. En rad bloggar och kommentarer finns kring detta.
För mig personligen var mötet med Den Karismatiska Förnyelsen på sjuttiotalet helt livsförändrande. Jag behöver inte här gå in på alla konsekvenser det förde med sig, men det innebar omfattande konsekvenser i mitt sätt att förstå lärjungaskapet, församlingens roll och ledarskapets funktion.
Femton år senare, då jag arbetade som pastor i en församling i USA fick vi uppleva en våg av ett liknande slag, som vi sedan kom att förstå berörde många sammanhang runt om i Västvärlden. Från den syamerikanske evangelisten Rodney Howard-Browne´s tjänst i Florida spred sig ”skattväckelsen” och slog ner i vår församling liknande det som skedde i Vinyard-församlingen i Toronto, vilken blev en central hub för Toronto-väckelsen. Vår församling hade under flera år erfarenheter av människor som kommer under Andens påverkan, föll och låg som fastnitade vid golvet, skrattade och jublade, profeterade och drömde, hade änglasyner och upplevde helanden. Vi var inte på något sätt kopplade till Toronto, men då vi hörde om deras erfarenheter var de likartade. Även i Europa kom det konsekvenser i liknande former. I Helsingborg medverkade jag i Väckelsevindar,en sommarkonferens 1995 och -96, där Mark DuPoint, Hans Johansson och andra med kopplingar till Vineyard-rörelsen medverkade. I Sverige fanns under åren i slutet av 90-talet en öppenhet, inte minst för det profetiska. I de sammanhangen där jag fanns, i USA, Europa och Sverige var jag med om hur vi kunde profetera över många tiotals människor i varje gudstjänst. Jag skulle utan överdrift säga att att jag hörde profetiska tilltal över tio tusen människor under de tio åren 1993-2002.

Jag har dock idag några frågetecken som jag, likt Jonas Melin, vill lista för eftertanke:

1. Det är sällan profetior känns så där ”farligt falska” som om det vore ”Anti-krist” i farten, men däremot upplevs de sällan så där 100%-igt rätta och riktiga. Jag tror det finns en överdriven farhåga att det ska bli så hemskt fel, så att man måste pröva profetior utifrån ”sant-falskt”-kriterier. Fast allt ska prövas. Ett profetiskt ord måste dels inte lägga ut framtidens kartbild för de närmaste tjugo åren för en person, men måste inte heller ha så mycket med förutsägelse att göra över huvud taget tror jag. Att genom ett tilltal få veta att Gud ser mig, bryr sig och vill mitt väl tycker jag är perfekt nog. Det måste inte förklara ondskans problem eller demonernas existens, inte om predestination är sant eller falskt. En hälsning som ger en hint om hur nästa steg i Gud ska tas är bra nog.

Å andra sidan tänker jag att många blir väldigt imponerade av att någon med hjälp av profetia beskriver nu-läget ganska exakt. Då tänker man ”Wow, det måste vara Gud, för han så precis som det var”. Men det är ju fortfarande inte det viktiga. Tröst, förmaning, uppmuntran - hjälp att ta ett steg till i vandringen med Herren Jesus. Hur många av dessa tusentals som profeterats över har fått den hjälpen? Det är alltid uppmuntrande när någon kommer fram och säger: ”Du profeterade över mig, och det var mitt i prick”. Ännu hellre: ”Du profeterade över mig för två år sen, och sen dess är mitt liv sig inte likt”.

2. Den profetiska formen som vi ofta tillämpar den förutsätter en viss - västlig - form av församling, gudstjänst och ledarskap. Det är framifrån, uppifrån och från några få som det hela kommer. Mötena eller konferenserna bygger på en talarstols- och plattformsuppfattning av hur gåvorna ska fungera. Under många årtionden i den karismatiska rörelsens sammanhang har jag varit på tusentals möten och konferenser, men sällan hört det profetiska ifrågasätta formen för den verksamhet som fötts av Andens gåvor är i bruk. Visst talar Anden om att vittna, vinna, gå ut, nå ut, men i formen förutsätts på något vis att vi fortsätter med det som vi alltid gjort det: i kyrkan, från talarstolen, med plattformspersoner. Lätt gjort att församlingar som vill leva i den karismatiska förnyelsen blir plattformsbyggare åt estradörer i Jesu namn.

Å andra sidan fattar jag ju att det måste finnas mötesplatser, tillfällen ska ges när gåvor kan komma i bruk. Det måste finnas språkrör, personer som står till förfogande etc. Men jag är orolig när det sägs att ”nu är det dags igen för en ny karismatisk våg, för vi var på den där konferensen och där hände det”. Om konferensen funkar som en start-kabel är det väl bra, men när jag läser att de som varit på konferensen i Stockholm i mars redan anmält sig till konferensen i Vänersborg i juli blir jag fundersam. Konferenskristendom tycks ha en stark koppling till karismatisk kristendom.

3. Pingströrelsen, född i Topeka och Azuza Street, har under hundra år blivit en gigantiskt stor rörelse över världen, därom råder ingen tvekan. Den har vunnit många för Kristus. Den karismatiska rörelsen och Toronto-välsignelsen har fått ett större fokus på de redan kristna i de redan existerande kyrkorna som blivit förnyade i sin tro. Ja, jag vet, det är en sådan där trist argumentation som jag själv, då jag varit mera aktivt involverad i ”rörelserna” viftat bort, eftersom jag inte tycker det är relevanta invändningar. Men samtidigt måste jag ju erkänna att det finns en poäng i det.
Det går liksom mot Andens verk och väsen att stanna i kyrkan, välsigna redan omvända och lämna den större delen av befolkningen oberörd. Att förpacka sina gåvor i en sådan form att det måste vara i kyrkan, i en viss mötesform och under karismatikens former som det ska ske utestänger ju bums en stor del av befolkningen för vilka kyrkan är främmande, vad vi gör där känns konstigt och där karismatiken lätt göms under ett slags Kaanans tungomål-täcke.

Å andra sidan kanske den måttstocken är helt fel? Kanske inte Anden delar upp människor i sektens svart/vita mönster utan möter alla som vill, och i kyrkan finns kanske redan väldigt många av dem som vill? Och man kunde ju argumentera att någonstans måste man få öva på gåvorna, för att sedan ta dem ut i vardagsmötena på jobbet, i skolan och köpcentrat. Problemet är att det är ganska lång väg från konferensen till köpcentrat ibland.

Tags: Karismatisk, Andens verk

Jag tycker Bengt Malmgrens blogginlägg som handlar om de risker omvända löper om de utvisas sätter fingret på en viktig fråga. Okunskap är naturligtvis en brist i sig, och när man förväntas uttala sig i en fråga där man saknar kunskap visar sig detta. Hur ofta har jag inte läst artiklar om trosfrågor, församlingsliv och andliga rörelser, skrivna av journalister som visar sig helt sakna kunskap i ämnet. De lägger i dagen generande stor okunnighet i språkbruk, beskrivningar och slutsatser. Jämför med om jag - närmast en sportens analfabet - skulle bli anlitad som sportjournalist hos Aftonbladet! Om inte redaktionens omdömeslöshet i att anlita mig skulle tvinga mig att lämna uppgiften borde läsarnas reaktioner göra det.
När jag som kristen expert, med såväl teologisk, historisk som personlig livserfarenhet (detta säger jag inte som skryt utan som en faktisk omständighet jag delar med tusentals pastorer och präster och andra i svensk kristenhet), lyssnar på Migrationsverkets och migrationsminister Tobias Billströms resonemang om hur människor som konverterat ska bedömas blir jag mörkrädd. Det allvarligaste är naturligtvis inte att de är så okunniga och har så fel. Det är konsekvenserna för dem som blir offer för deras bedömningar som måste känna sig skakade.
Jag hör om människor som drabbas av läkares brist på förmåga att ställa korrekt diagnos. En god vän hade en svart hudförändring på sin axel. Vid läkarbesöket försäkrade man honom att det var en ofarlig infektion under huden och sände honom hem. Fem månader senare genomgick han en omfattande, hastigt påkommer operation där det konstaterades att den stora fläcken var malignt melanom och han gavs bara en kort tid att leva. Lyckligtvis har läget ändrats, men ändå står det klart att en livshotande okunnighet höll på att kosta honom livet.
Så är läget för alla dem som uppriktigt vänder sig till Gud genom Jesus Kristus för att bli frälsta och som kan komma att utvisas till ett land där ett sådan beslut ses som svek mot ens tidigare tro. Deras tillstånd kan vara livshotande, men om diagnosställarna inte kan göra en rätt bedömning utsätts de för stor fara.
Det skulle vara klädsamt om Migrationsverket och regeringen insåg hur litet man egentligen känner till om kristen tro i efterkristenhetens Sverige och lyssnade noggrant på dem som skulle kunna hjälpa till en djupare analys av frågorna.

Claes Göran Bergstrands inlägg i Dagen berör frågan om ”frikyrkomodellens” framtid på ett betydligt mer djupgående sätt än Öholm / Deminger tycker jag. De har i så stor utsträckning tagit fast på den där timman varje vecka att de övriga 167 timmarnas kristenliv helt osynliggörs. Det vi gör mellan 11 och 12 på söndag har fyllts med en förväntad betydelse som är helt orimlig, och kritiken har kommit att gälla musikstil, predikokonst, decibel och klädsel denna del av veckan, en dryg halv procent av den tid du ska efterfölja Jesus.

Claes Göran fokuserar i sin artikel på efterföljelsen, det vardagliga lärjungaskapet, vittnesbördet och gemenskapen i vardagen mellan alla som tror. Det känns betydligt viktigare att vi tar itu med de frågorna för att få till stånd en förnyelse av tron i vår tid. Jag tror faktiskt inte att programkommiteer och gudstjänstprogramsförnyelse är det som åstadkommer en vitalisering av det andliga livet i våra församlingar. Det är fokus på efterföljelsen av Jesus det är fråga om. Detta var den icke-religiösa rörelsens kännetecken under den första tiden. De hade inte riter, musik och retorik som sitt huvudsakliga kännetecken, men snarare ett aktivt lärjungaskap, byggt på mötet med den uppståndne Jesus, en berättelse som de nu skulle sprida vidare. Om vi skulle ”mäta” frikyrkans framgång i förmågan att bära vittnesbördet vidare snarare än i hur vi klarar av att ordna strömlinjeformade gudstjänster kanske vi skulle få ett riktigare perspektiv på hur vi har lyckats.

Jag har gått och undrat över vad det var som en gång i slutet av 1970-talatet fick mig att med största misstro mot samfund i största allmänhet tacka ”ja” när Missionsförbundets föreståndare Gösta Hedberg tillsammans med Inre Missionens sekreterare Lars Lindberg föreslog att jag nog borde lämna samfundet. Det berodde på att jag hade startat en ny församling - och se församlingsstarter var något vi missionare inte sysslade med! Vi var överens om att gå skilda vägar och sen dess har jag haft ett ganska distanserat förhållande till samfund - alla i allmänhet och Missionskyrkan i synnerhet. Nu när Missionskyrkan är historia kan det väl få sägas. Jag blev ombedd att lämna! En ung, ganska kaxig typ som jag mötte en gammal ärevördig organisation som SMF och då tog det slut.Varken mer eller mindre. Sen utvecklades jag teologiskt på ett sådant sätt att samfund inte fick plats min världsbild. Jag kunde helt enkelt inte se det! Visserligen insåg jag ett visst värde av en organisation och en samordning av resurser för att göra meningsfulla insatser, men inte mer heller. Gösta Hedberg spände ögonen i mig på sin expedition och sa provocerande: ”Peringe, kan du säga: Jag har Missionsförbundet kärt!” Det gick inte. Den gamle Gösta, med rötter i Strömsnäsbruks-myllan fick ursäkta. Hans vittnesbörd: ”min största andliga upplevelse näst efter mötet med Kristus var mötet med Missionsförbundet” klingade inte så harmoniskt för mig, som i den karismatiska förnyelsen mött Kristi-kropps-medvetandet. Mest för att det låg i frågans natur som jag tolkade det att om man säger så, måste man välja bort alla andra syskon i alla andra sammanhang. Frank Mangs berättar att han blev uppkallad till T8 (SMFs exp) och av dåvarande missionsföreståndaren Axel Andersson utfrågad om hur han ställde sig till den framväxande pingströrelsen med orden: ”Är du med oss, eller är du med våra fiender?” Mycket vatten har ömsesidigt flutit under broarna sen dessa händelser, men de är ändå verkliga och en del av resans erfarenheter. Nu står vi inför en ny tid.
Det skulle dröja till fram mot 2006 innan jag tackade ja när Svenska Baptistsamfundets föreståndare Karin Wiborn gav mig chansen att få jobba med samfundets pionjära församlingsplantering. Det kanske verkar inkonsekvent, men trots att jag aldrig tidigare varit medlem i Baptistsamfundet blev detta snabbt ett sammanhang som jag kom att uppskatta, framför allt för dess enkelhet och syn på församling, dop och ledarskap. Den hårdhända processen när 30% av oss i personalen avskedades satte sina spår men så blev det ändå 1 1/2 år till som missionssekreterare innan det hela nu definitivt är över, och det kan sägas igen: ”jag tror egentligen inte så värst mycket på samfund idag…heller! Egentligen inte. Att vara ”kyrkosamfund” ligger för oss baptister inte så rätt i munnen.

Nu går tre samfund in i historiens dimmor och det är över för den här gången. Visst kan vi känna tacksamhet och bli rörda över historien men det är ändå så att de tre behövde bli ett för att samla mer resurser. De tre samlar ett 70,000-tal medlemmar vilka var och en personligen fått uppdraget att följa Jesus, förkunna hans goda nyheter och göra alla till lärjungar. Nu gäller det. Kan Gemensam Framtid växla spår så att det blir förmöget att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd? Här är några saker som kan återställa vår tilltro till ett existensberättigande för samfund, nya eller gamla, enligt min tanke. Fredrik Wenell aktualiserar frågan om frikyrkans teologi i DAGEN, och det är en fråga som är väl värd att följa upp:

Nerifrån och upp - Det allmänna prästadömet, den vanlige troendes tjänst är prioriterat och fokus i samfundet. Beslut förankras i kyrkans ”botten” och samfundsledarnas liv levs med örat mot rörelsens nedersta. Det handlar inte bara om sociala och diakonala insatser utan om hela förhållningssättet. Kan man det? Ännu så länge hänger frågorna i luften.

Från makt till att avstå från den - En slags maktutövning blir det ju ändå fråga om för dem som sitter iledning, styrelse och är tjänstemän. Detta måste det nya beslutsamt motarbeta. Skickliggörandet av de enskilda medlemmarna tlll att utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp säger Paulus är själva syftet med enhet och tjänster. (Ef 4)

Bort från hierarkiska ledarstrukturer - pastorer, biskopsliknande tjänster och andra behöver allvarligt utmana sina egna maktpositioner och visa hur de ser sin tjänst som underst.

Från enhet till mångfald - motsägelsefullt? Javisst, men ett samfund som ska kunna relatera till ett mångfaldigt samhälle måste våga bryta med det som tidigare ansetts vara dess styrka, enhetligheten. Nu är vi ett - låt oss därför våga mångfald. Den relationsbaserade tryggheten i kärlek till varandra är det som möjliggör mångfalden. Ju mer ängsliga - ju mer ett.

Från organisation till organism. Den missionella ansatsen kan bara bevisas i verklighet genom att organisationen avtar och nätverksbyggandet tilltar. Om vi mest kommer att umgås, mötas och dela på konferenser och i sammanträdesrum löper vi största risk att bli inlåsta i protokoll och propositionsordningar.

Strukturer som förminskar de växande initiativen från de små sammanhangen måste bort. När det nya samfundet presenterar sitt förslag till normalstadgar för (nya) församlingar visar den omedelbart upp en trist okänslighet för de nystartade, pionjära husförsamlingsgrupperna, komuniteterna och småförsamlingarna. Det bådar inte gott.

Från instutition till rörelse. Det var en allvarlig förvanskning av evangeliet som inträffade vid maktkyrkans introduktion genom kejsar Konstantin i början av 300. De rörelser som nu mötts för att bilda ett nytt samfund har möjlighet att rejält göra upp med makt, hierarkier och förstelnade former. Kommer man att göra det, eller fortsätter vi den gamla vanliga vägen?

Nu är det dags för en annorlunda väg - för världens skull.

Nu inleder jag en artikelserie som efter några veckor även kommer att publiceras som ett häfte med historiska fakta om det som hände i Issjöa, Hamneda socken i södra Småland i mitten av 1800-talet.

I skogarna runt Hamneda och Hornsborg var tiden runt 1850 och framåt dynamiska och fantasieggande. När man idag beger sig in i den här skogsbygden med en del rester av den bebyggelse som fanns här, en hel rad sommarstugor ägda av tyska och danska och några få året-runt-boende svenskar är det oerhört svårt att tro att det för 150 år sedan låg by vid by, gård vid gård överallt här i skogarna. Den lilla grusvägen upp i skogen från Hornsborg, passerar över några kalhyggen och rundar den vackra viken vid Tuvesjöns västra strand avslöjar knappast att skogsbygden för bara 150 år sedan sjöd av liv och aktivitet. Ett par kilometer från avtagsvägen i samhället ligger Issjöa gamla missionshus i sluttningen en bit upp till höger från vägen. Huset uppfördes 1859. Det vilar på en gedigen stengrund. Huvudingången vetter mot öster och utgörs av en dubbeldörr med lås av trä med två byglar och med en snickrad skjutbar del. Missionshuset skuggas av kraftiga bokar och inbjuder till en stilla reflektion kring de historiska händelser som ägde rum hör för nu mer än 150 år sedan. De unga människor som tog initiativet till att uppföra en så stor byggnad när de själva levde under så enkla omständigheter måste betraktas med stor respekt. Berättelsen om deras radikala tro coh vilja att påverka sitt samhälle och samtiden ger ett spännande perspektiv på hur den andliga väckelsen gestaltade sig i Sverige under 1800-talet.

Sunnerbo härad omfattade det som idag utgör Markaryds, större delen av Ljungbys och Älmhults kommuner. Under ganska enkla omständigheter levde här jordbrukande familjer och indelta soldater. Ungdomsarbetslöshet fanns inte som idag, lärlings- och piga/drängarbete var vanligt för den som skulle ut i yrkeslivet. I Stighults by fanns en skola där historien berättar att Carl Johan Pehrsson sedan 1848 var ordinarie folkskollärare som flyttade mellan tre stationer: Hamneda, Hå och Stighult. Fattigdomen delades av en stor del av befolkningen. Södra Fattig-Sverige präglades av hårda livsvillkor, missväxt och hög barndödlighet. Medel-livslängden låg runt 37-40 år och i många hem dog hälften av barnen före 5 års ålder. Ändå hade villkoren börjat ändra sig, och under 1800-talets andra hälft skulle upptäckter på hälsans, vårdens och hygienens områden drastiskt ändra livsvillkoren. Det omfattande spritmissbruket började möta motstånd i den framväxande nykterhetsrörelsen som tillsammans med väckelsen påverkade till en förändring i fråga om livsstil.