Föreningen Dreems International

Det kom ett nödrop från en god vän igår. Så här löd mailet:

“Brukar inte kolla detta men idag gick jag in på Evangelists hemsida. Där kan man nu läsa att de kommer att ha en sommarfestival i juli 2010. Medverkar gör Ron Kenoly, Johannes Amritzer och Ulf Christiansson. Man skriver också och kommenterar (eller snarare vägrar kommentera) att svensk TV sände programmet Gud i Görlöse – så klart var det helt fel på Tv folket!!!!!!!!! Snälla ni vad ska vi göra för att dessa tillresande gäster inte ska bara ge sanktion åt det som pågår i Danmark??? Man känner sig ju helt maktlös och vet att det sätter väldiga ”positiva” krafter i rörelse i en församling när de får besök av gäster av det här slaget. Ser de inget, läser de inget? Vad kan vi göra? Det känns så oerhört svårt att pastorer från kända svenska sammanhang hjälper till att sanktionera ett arbete där många människor blivit skadade för lång tid framåt. Ungefär som katolska kyrkans arbete för att dölja pedofili osv.”

För den okunnige: mailet handlar om en av Danmarks fränaste sekter under Christian Hedegaardhs ledning, Evangelist i Gerlöse. Den står i kontakt med liknande sammanhang; Faderhuset, Kingdom Center m.fl. Det min vän skriver om är att sommarkonferensen kommer att ha Ron Kenoly – amerikansk lovsångsartist (vilket märkligt ord!) – Johannes Amritzer och Ulf Christiansson från gamla rockgruppen Jerusalem – som huvudattraktioner. Detta trots larm om vad som händer i Gerlöse. Några tankar till min vän – och till dig som läser:

1. Det som offren för sekten råkat ut för, mår dåligt av och reagerar på är samtidigt det som många “starka kristna ledare” attraheras av. Starkt dominerande, kompromisslöst, fundamentalistiskt manligt ledarskap är spännande för många, och framstår för del kristna predikanter som vägen till väckelse; en väg man inte vill ifrågasätta, utan kopiera. De uppfattar det som om behovet av stöd för denna sorts verksamhet är synnerligen viktigt och har inte i första hand en känsla av detta ska korrigeras. Tonen från Görlöse finns i många sammanhang, och kan lyssnas in bakom kulisserna.

2. Socialt engagemang, ovanliga arbetsformer för att nå nya, många som arbetar osedvanligt mycket och gör stora frivilliginsatser skapar en känsla hos många kristna av att här har denna grupp fått fatt i något som övriga borde efterlikna. Om det nu skulle vara något som är “lite snett” i läran, så är ju ingen av oss ofelbar och vi borde inte kritisera dem etc. En vecka i en sluten grupp skapar ofta en översvallande positivitet hos besökaren: vilken atmosfär, vilket engagemang, vilken lojalitet…. Det är först efter en längre tid när du fått se de drivkrafter som är i verksamhet som det blir tydligt att vi talar om en sekt.

3. Martyrskapet är något som de sekteristiska grupperna skickligt utnyttjar, och som även blir en av orsakerna till att en hel del kristna utifrån ställer upp för att ge sitt stöd åt. Det är synd om Segerliv, Hedegaardh, Rut Evensen och de andra ledarna för sektgrupperna. De är kristna martyrer, står upp för “sanningen” och får därmed betala ett högt pris. Vi måste åka dit och stödja dem, tänker eller säger kanske Amritzer och Christiansson m.fl. Att de därmed ställer sig på de makt- och kontrollutövandes sida, mot de maktlösa, skadade och drabbade har de sällan en tanke på.

4. Sektidentifikationen avtar med avståndet. Amritzer, på 15 mils avstånd från Knutby, skulle kanske dra sig för att åka till Åsa & co. för att medverka. Inte för att det råder någon större åsiktsskillnad i synen på ledarskap mellan Knutby och Gerlöse, men det är trots allt 75 mil till Sjaelland, ett annat land etc. Minns ett personligt möte med Juan Carlos Ortiz i Stockholm i slutet av 1970-talet. Den då kände predikanten från Buenos Aires var i Sverige för ett kort besök och berättade att han var inbjuden till Arne Imsens då ganska lilla slutna krets. Vi var flera, bl.a. Kjell Sjöberg, som starkt avrådde honom. Han viftade bort det som interna svenska konflikter och åkte dit. När Kjell senare ville försöka få Ortiz mottagen i Svensk Pingst var dörren stängd. För Ortiz var det kanske svårt att förstå – han satt i Argentina – på så långt avstånd från problemet. Många av mina danska prästkollegor skulle säkert hoppas att Evangelist´s verksamhet inte fick detta stöd utifrån med tanke på de offer som drabbats och de många själavårdsfall som genererats.

5. Jag kan också föreställa mig att de talare som åker till Evangelists sommarkonferens ser sig själva i ljuset av att vara en del av lösningen snarare än av problemet. “Ja, ja”, tänker de nog, “om det nu är något lite som är snett hos vännerna så kommer min bibelförankrade förkunnelse att rätta till det”. Samtidigt tänker Christian: “Ja, ja, om de nu kommer hit, om och med lite tveksamhet, så kommer de efter det här inte att kunna kritisera oss och ta avstånd, för nu är de en av dem som finns i kretsen och vars namn kan nämnas för att ge kredibilitet åt vår verksamhet”. Och handen på hjärtat – en liten predikan på en sommarkonferens, vilken makt har den att förändra ett sammanhang som varje dag, varje dag, året runt står under ledarens oavbrutna förkunnelse och praktik? Kom igen nu! det är inte att förringa sitt eget inflytande, men att se realistiskt på det hela.

Så tyvärr – alla mina sektdrabbade vänner runt om – räkna i första hand med att rädda dig själv och hämta kraft att leva i ljuset i friska relationer med andra. Så här långt i mänsklighetens historia har ingen hittat något bra botemedel mot sekterismen. Humorn är det närmaste vi kommer.

Nu börjar så sakta konsekvenserna av skiljandet av Svenska Kyrkan från Staten gå upp för makthavare och politiska ledare. Moderaternas partisekreterare Schlingman drar slutsatser i en artikel i Dagen. För de flesta av oss med frikyrklig tradition är det häpnadsväckande men hoppfullt att de sista resterna av monopolkyrkan och den inskränkta religionsfriheten från förr är på väg att försvinna i Sverige.

Det samhälle i vilket Jesus växte upp och var verksam fram till sin död c:a år 30 flätade samman personlig tro, officiell religion och politisk makt till ett statskyrkligt system. Jag använder här “kyrka” på ett medvetet sätt, men menar då naturligtvis officiell religionsutövning i tempel och synagoga och den koppling detta hade till den officiella statsapparaten. Det fanns så vitt vi vet inget samhälle vid den här tiden som kopplade loss tron från det offentliga samhällslivet. Kopplingen mellan religion och samhällets funktion sågs som en självklarhet. Ingen samhällsledare kunde ta risken av att låta religionen leva ett fritt liv. Tanken att den enskilde skulle kunna välja trostillhörighet utifrån personlig övertygelse, inklusive friheten att välja att inte tillhöra någon religiös grupp alls var en samhällsvision som ingen hade vågat sig på. Den skulle ju innebära en statsmakt som var livsåskådningsmässigt neutral, som saknade sanktionsmöjligheter mot dem som hade en annan världsbild och som saknade möjlighet att i guds namn samla folket runt fanan och nationen för att strida mot en gemensam fiende. En sådan risk vågade inget samhälle ta.

Men även religionen skulle ju förlora sin kontroll över människor, ekonomin och samhället genom att acceptera en sekulariserad stat. Det ömsesidiga beroendeförhållandet hade framstått som självklart i de samhällsbyggen som ägt rum under tidens gång. Israel skulle utgöra Guds unika, annorlunda rike.

I de historiska böckerna i Gamla Testamentet framträder möjligheten till en bild av en helt annorlunda relation mellan Gud, människa och samhälle. Här beskrivs en Gudstro som i första hand är en trons personliga relation till Gud baserad på kärlek och överlåtelse. Människan kallas att ha en Gudsrelation, inte som en utifrån påtvingad lagreligion utan som ett kärleksfullt vänskapsförhållande hon själv väljer att säga ja till. Det samhälle som formades av dem som kommit genom öknen och in i landet var inte byggt på tanken av en tvingade religion, men på personlig efterföljelse och lydnad i kärlek till den himmelske Fadern.

Det skulle inte dröja många generationer innan den radikala synen på ett fritt samhälle skulle gå under. När religionen förstatligades blev det ett uttryck för att israeliterna ville bli som alla andra folk. Att dra ut i strid med en bredaxlad kung i första ledet kändes mer betryggande än att efterfölja den gamle profeten. Kungen skulle ta över från hjärtats man Samuel och en ordning inrättas som byggde på statsmakten skulle ta, och ta, och ta… Detta alternativ var dock mer intressant för det folket som förlorat hjärtats relation och man bad om att få en religion som var kopplad till statsmakten och dess främste representant kungen. Med öppna ögon gick man in detta och Saul blev den förste i en lång, oändligt lång, rad av kungar av vilka några få var gudsmän, men de flesta var despoter som använde sig av religionen som maktfaktor. Vid Jesu födelse var den ordningen så väletablerad att ingen ifrågasatte den. Inte före Jesus. Om regenten hette Herodes, Pontius Pilatus eller Ceasar var mindre viktigt. Deras övertygelse var att stat och religion var så sammanväxta med varandra att det varken var möjligt eller önskvärt att skilja dem åt.

Med Jesus föds den revolutionära tanken om en sekulär stat, om ett samhälle byggt på den enskildes tro och gudsrelation. Han såg för sin inre syn en nation där tron inte delades av alla men där vem som helst som önskade skulle få en levande gudsrelation genom personlig förvandling och pånyttfödelse. Rakt igenom samhället, hemmen, arbetsplatserna och den sociala gemenskapen skulle sekulariseringen löpa. De som inte hade tro skulle vara med om att “solen gick upp över onda och goda” eller att “det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga”. Genom hemmen löpte spänningen som en stubintråd. Far och son, mor och dotter, sonhustru och svärföräldrar; alla var påverkade av sekulariseringen. Svärdet skulle löpa genom dessa nära mänskliga relationer och skapa spänningar. För Jesus var detta en självklar konsekvens av att tron inte handlade om ett försanthållande eller ett åtlydande av lagen men om en vald hjärterelation med Gud. Detta kunde ingen ärva eller ta till sig som ett socialt arv.

Jesus introducerade sekularismen som en total nyhet i sin tid. Hans radikala samhällsvision hotade samhället. Den skulle bli relativt kortlivad. Hans liv var hotat eftersom stat och “kyrka” var i behov av varandras stöd. Påskveckan som slutar med hans avrättning utanför Jerusalem visar hur de två makterna samverkar för att döda honom, Hans efterföljare bar med sig visionen och förkunnade ett glädjebud att varje människa kunde få leva i en fri gudsrelation. Första generationen av omvända förstod det som om att man lät döpa sig på grund av personlig tro och omvändelse och formade en gemenskap av Gudsrikets annorlunda gemenskap. Men snart började en socialiseringsprocess, där tron går i arv. Av utvecklingen blir det en nödvändighet. Med Konstantinianismen och Augustinus introduceras en Gammaltestamentlig Gudsstat där barndopet som introduktion och lagiskheten som drivkraft föder fram en maktkyrka som går i ok med Statsmakten. Sekulariseringen under kristendomens första århundraden ersätts med kristenhetserans Statskyrkosystem. Tanken på religionsfrihet ut ur bilden för de närmaste 1600 åren.

Väst-Europas reformrörelse, med Martin Luther som mest välkända affischnamn, men egentligen inte dess innovativa skapare, ledde till att reformationens styvbarn anabaptisterna återuppväckte sekulariseringen. Man förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt förnyare av Jesu uppfattning att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.

Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och George Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich. Anabaptismen spred sig snart över stora delar av den europeiska kontinenten. Anabaptisterna ansåg att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både “revolutionärer” och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare; bl.a. blev Felix Mantz dränkt och Balthasar Hubmaier bränd på bål. Maktkyrkan visade sitt fulaste ansikte under den förföljelseperiod som uppstod under efterreformationen och exempelvis i Sverige levde till 1800-talets senare del, med tvångslagar, konventikelplakat, tvångsdop av baptisters barn mm. I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952.Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Genom en successiv juridisk process med dissenterlagar kom så småningom kristenhetseran till sin avslutning och sekulariseringen kom igång.

Som 16-åring satt jag Missionskyrkan i Forshaga vid en gudstjänst som annordnades i samband med en SMU-aktivitet i Värmlands distrikt. Vi hade besökt hem och delat ut trycksaker samt försökt att få samtala med människor om tron på Jesus. Något nedslagna över likgiltigheten och svårigheten att få respons återvände vi för att lyssna till pastor Ben Benson, då ungdomssekreterare i distriktet. Jag minns med skärpa denna predikan, trots att det nu gått mer än 45 år sedan jag hörde den. Inte för dess stilistiska finess eller retoriska kraft, men jag minns den på grund av att Ben Benson slog fast att sekulariseringen, som under det tidiga 60-talet bara var i sin tidigaste begynnelse, var det samhälle i vilket kristendom i Jesu tappning skulle ha bästa förutsättningar att återkomma. Min frikyrkliga uppväxtmiljö gjorde mig sekulariserad. Jag förstod det som att den tydliga skilsmässan inte bara var mellan kyrka och stat, men ändå ner på ett individuellt plan. Men anabaptismen hade ingen stark förankring inom Svenska Missionsförbundet. Det fanns visserligen influenser som innebar att många valde troendedop, vapenvägran och utträde ur Svenska Kyrkan. Det skulle ändå dröja till slutet av 1970-talet innan jag själv kom att intressera mig för anabaptistiska idéer. Pastor Ern Barxter, ledande i den karismatiska förnyelsen i USA, gav mig en bok i samband med att jag besökte hans hem: Verduin´s “The reformers and their step children”. Den boken förde mig i kontakt med det radikala sekulariserade tänkandet hos de tidiga anabaptisterna. Den visade hur grundläggande skillnaden är mellan konstantinianism och jesuskristendom. Den ena kan inte existera tillsammans med den andra.

Skulle Jesus ha kunnat dömas till döden och avrättas i ett sekulariserat samhälle? Man kan tänka sig trakasserier och förföljelser, men en dödsdom för hädelse skulle inte kunna utdömas i ett sekulariserat samhälle.

Ännu en gång har jag kollat en dokumentär som berör mig djupt, fast den kanske inte borde – längre. Dansk TV har följt Evangelist, Christian Hedegaard´s verksamhet och visar hur ledarna tvingar ett ungt par att bryta sin relation då killen blir med i sekten, en familj splittras då maken omvänds till Evangelist´s lära, en ung man bryter all kontakt med sin mor och två jämnåriga bröder för att “tjäna” Evangelist och en psykiskt sjuk blir fråntagen sin medicin efter att Evangelist befriat henne från demoner.  Samma tema: Knutby, KCS-Kingdom Center, CLF. Massor av vittnesbörd som jag lyssnat till; böcker jag läst; filmer jag kollat. En hel massa dokumentärer. Självupplevda minnen. Samma tema. Margareta Sturessons vittnesbörd i “Om det så skulle kosta mig livet” kommer för mig medan jag kollar. När en vidbrättad cowboy-hatt syns i rutan inser jag att den nära koppling jag anat – mer än vetat – mellan KCS-Kingdom Center och Evangelist är verklig. Konferensen besöks förstås av Cowboypastor Segerliv himself. Här för att lära sig att bli bättre på allt. Metoder, tänkesätt, värderingar, “philosophy of ministry”, människosyn, demonologi, ledarskap är gemensam för alla dessa ledare, men det är ingen överraskning. Efter åratal av undersökningar har jag slagits av den brist på variation som råder i sekter. “Carbon copy” råder. Byt namn: Gud i Knutby, Gud i Kirksville, Gud i Gutemala, Gud i Höör och sen kan du köra samma dokumentär, samma artikel. Inte art-, bara gradskillnad. Med tanke på all högröstad retorik om att representera det nya Gud är i färd med att göra tycker jag det är förunderligt hur stereotypt likartat det alltid låter.

En mamma står där med tårade ögon och ser sin personlighetsförvandlade son / dotter vända henne ryggen och störta i sin nya fadersgestalts armar, offra allt, lägga ner hundratals frivilliga timmar, tro på Gud för sin ekonomi eller prostituera sig som i “Familjen – Guds barn” för att få pengar och vinna nya anhängare. En hustru / man ser sin älskade slukas av den nya rörelsens pytonormsliknande ledare som kramar och slukar sina offer. Han sa ju det i programmet, Christian Hedegaard: “Jag älskar er, ni är såna underbara människor, jag skulle kunna äta er till frukost!”

Kanske allra värst dessa som sätter en avlopps-arbetare som chef för ett hem med ett 20-tal psykiskt sjuka och överlägset flinande berättar om hur absolut ingenting de känner till om hur man vårdar schizofrena, men det behövs inte för efter tre dagars bön och fasta är de alla friska – och de har aldrig hört talas om att någon inte blivit frisk! De som återfaller i sjukdom faller ner i glömskans djup där ingen minns dom längre. Så bekvämt – och så ondskefullt.

Förtvivlan i de närståendes ögon handlar ju ofta om den radikala personlighetsförändringen, det nya språkbruket, att andra auktoriteter utifrån nu har tagit över kontrollen. Den kloke bankmannen / pappan blir en auktoritetsälskande mes som följer ledarens diktat och utsätter dem som han tidigare visade kärlek och hänsynsfullhet mot för de mest bisarra och brutala behandlingar; aga, demonutdrivning.

Men man är ju fri att lämna när som helst. Det sa Christian Hedegaard tydligt och klart: ”Det är bara att vägra lyda order, att låta bli att göra som man blir tillsagd, så åker man ut ur församlingen.”  Det är inte svårare!

- Men vänta nu ett tag. Vi talar om Kristi kropp, Jesu församling. Inte en paramillitär gerilla. Lyda order? Göra som man blir tillsagd? Åka ut ur församlingen?

Är det ingen av alla dessa dyrkare av starka ledare som känner obehaget när ni hör detta? Är det bara de som varit under psykopaternas maktutövning och som flytt till de andliga frizoner som fortfarande finns kvar; frikyrkliga församlingar med en demokratisk struktur så att det – åtminstone på papperet – finns en rimlig möjlighet att avsätta den sjuke missdådaren; de kyrkor som präglas av traditioner från långt tillbaka där man kan reglera sitt engagemang helt på egen hand – som känner isvinden? De som råkat i klorna på dessa “andliga ledare” och lyckats fly för sitt liv får alltför ofta känna av andras blickar, insinuationer och ifrågasättanden. Det är nog tyvärr så att det inte handlar om Gud…

Två dagar på Lidingö med ett 40-tal engagerade NFU-handledare. Naturlig FörsamlingsUtveckling är ett projekt som rullat på ganska många år. Hundratals svenska församlingar har varit med och gjort undersökningar som skapat NFU-profiler där församlingarna fått veta vilka starka och svaga sidor de har. Övertygelsen är att en frisk församling växer. Därför är det också dags för NFU att ta ett nytt steg framåt och bjuda församlingar in i en ambitiös process kallad Fler Friska Församlingar. NFU är faktiskt ett av våra bredaste ekumeniska projekt där man gör något konkret för att lokala församlingar ska utvecklas. På deras hemsida kan du stifta närmare bekantskap med NFU. Här är det inte bara fråga om fina ord. Jag har blivit imponerad de här dagarna över den ambitionsnivå som finns hos NFUs anställda, ledningsgrupp och handledare. Man vill att våra svenska församlingar ska bli en naturlig mötesplats för de många i vårt land som längtar efter en djupare andlig dimension. Det är en lovvärd ambition, och e här dagarna har jag fått många goa berättelser till livs om församlingar som spränger sina begränsningar och vågar pröva något nytt.