Föreningen Dreems International

En magnet (från grekiskan μαγνήτις λίθος magnḗtis líthos) är ett material eller föremål som producerar ett magnetfält. Detta är osynligt, men skapar den mest påtagliga effekten hos en magnet; en kraft som drar i andra järn-magnetiska föremål och attraherar eller stöter bort andra magneter. En permanent magnet är ett föremål gjort av material som är magnetiserat och skapar sitt eget permanenta magnetfält. Material som attraheras starkt av magneter kan själva bli magnetiserade.

Sommartid lägger jag märke till att många kristna dras till konferenser och kristna arrangemang med nästan magnetisk kraft. “Det blir inte sommar utan Hönö”. “Det var vår 27e midsommar på Torp”, etc.  Det finns en konferenskristendom som kunde beskrivas som en slags magnetism; “Tänk om det alltid var som på Nyhem hemma i våran kyrka”.

Aktiviteterna som kristna initierar har ofta betraktats som ett  magnetfält som ska dra till sig sökarna. Då gäller det att vara kreativ, hitta på nya aktiviteter hela tiden som kan konkurrera ut alla utbud som också har en  påverkan på människor. Om det inte fungerar kan vi endera skylla på aktiviteten (inte attraktiv nog) eller marknadsföringen (vi når inte ut) eller mottagarna (allt för likgiltiga). Vad vi ofta glömmer är att det utbud som finns runt om;  TV och media, Internet, underhållning, fritidsutbud, semester och skollov, har en dragningskraft som under de senaste trettio åren ökat dramatiskt. Många av dem som finns i ledningen i kyrkorna växte upp i 2 kanals-tv-sverige, kan minnas när Ingemar Stenmark stoppade Sverige och är fortfarande nervösa för att använda datorn.”Hur kommer man ut på Internet?” Deras perspektiv på attraktion är därför inte relevant för dagens situation. Om kyrkorna fortsätter att vilja ligga kvar i nischen av attraktionskonkurrens är utgången ganska given. Förutom några få som har kunskapen, resurserna och visionen av att ta upp kampen och konkurrera för att slå ut media så är slaget redan förlorat för de flesta. I stället blir det något patetiskt och vemodigt över det hela, typ lågbudget-kristen-TV med reminessenser från 70-talet i fråga om språkbruk, världsbild, teknik och budskap. Om magneten ses som liggande inom kyrkan och den ska magnetisera de som är utanför tror jag vi har missförstått kärnan i Jesu budskap.

I fråga om Jesus var det påtagligt att magneten fanns utanför, hos de andra, de som inte räknades. De kallades “tullindrivare och skökor”, de hade straffats ut av systemet och ingen av dem fick ta del av religionens välsignelser. På de flesta av dem hade inte ens magneten någon dragningskraft. Tempel och synagoga, rabbin-grupper och religiösa aktiviteter, Skrift-läsning  och fastställda bönetider hade de helt avmagnetiserats ifrån. Det fanns ingen dragningskraft alls.

Jesus attraherades av dom. Han blev känd som “syndares vän”. När det fanns sådana i närheten var det där han höll till. De som trodde de var avmagnetiserade visade sig ha en stark dragningskraft på Jesus. De var som kraftiga magneteter. De hängde i träd – Sakaios, de kom till vattenkällan vid “fel tid” – Kvinnan i Samaria, de var totaldemoniserade – mannen från gedarsenernas land, de hade spetälska och var därför förbjudna att komma till kyrkan – mannen som vill bli berörd, de var invandrare och fick inte räknas – den romerske hövitsmannen. De var hela tiden starkt magnetiska. Och Jesus var magnetisk. Guds kärlek hade satt sig hos honom som en reagens på deras dragningskraft som var föremål för Guds kärlek, som Fadern sökte.

Problemet med attraktions-evangelisation är att den egentligen ofta avspeglar att vår kärlek tillmänniskor inte är vad den skulle vara. Om det vore så skulle vi bryta upp och gå för att möta dem. Det står att Jesus var tvingad att gå till Samarien, stannade vid vägen och såg upp på Sakaois och sa: “Jag måste bli gäst i ditt hus”! Vårt uppbrott, tvingad av Kristi kärlek, skulle få oss att ifrågasätta alla attraktionsförsök som inte förde oss till äkta mötesplatser med människor.

Wilgot Fritzon fortsätter att skriva i Dagen på temat, anslaget av Håkan Arenius för en tid sedan: Vad vi kan lära oss av tredje världens kyrkor? De ger oss många tänkvärda synpunkter om hur det är ställt med efter-kristendomens kyrka i Väst. Samtidigt visar han på vad som sker i andra delar av världen. “Låt mig också få ta ett exempel från den unga kyrkan i Mongoliet. Den har under de senaste 20 åren vuxit från några få till 50000. Församlingen i Erdenet har under de senaste dryga 15 åren växt från 14 unga tonårsflickor till närmare 1000 personer. Denna församling har under de senaste åren utbildat och sänt ut 300 missionärer i Mongoliet, Kina, Ryssland och muslimska länder. …Är det någon som kan påstå att vi inte har en hel del att lära från kyrkan i tredje världen?” skriver Fritzon.

Med risk för att anses som kärringen mot strömmen skulle jag vilja svara på den retoriska frågan som kommit fram i samtliga artiklar i ämnet med: “Nej, jag tror inte vi har så mycket att lära av kyrkan i tredje världen. Jag tror den har mycket att lära av kyrkan i Europa!” Jag tycker det svaret framstår som självklart efter att ha läst artikelserien om teologin från södra halvklotet. Fritzon visar också han, att materialismen, världfärden, sekularismen och individualismen skapat ett samhälle som är oerhört svårpenetrerat för de kristna. Kyrkan i tredje världen har inte alls det samhället framför sig. Det innebär att deras uppdrag ser helt annorlunda ut, och vi kan inte genom att tillämpa deras metoder omskapa vårt samhälle till att likna deras. Vad tredje världens kyrkor behöver ta sig en ordentlig funderare på är hur de kan fungera så som kyrka i sina samhällen att de undviker de tragiska konsekvenserna som maktkyrkan, monopolkyrkan, kontrollkyrkan har lett till hos oss.

En skara välmeriterade, kunniga och praktiskt engagerade personer från de tre som ska bli en Samfundskyrka (suck!) (får GF pengarna tillbaka från konsulten, nu när förslaget skrotats?) skriver idag om behovet av nya församlingar i tidningen Dagen. Absolut läsvärt och mitt i prick. Sakta, sakta börjar samfundsskutorna svänga ut ur det bakvatten man hamnade i under 50- och 60-talens panikångest inför tanken att det skulle behövas nya församlingar. Själv blev jag med kraft utputtad ur SMF (nu SMK) i slutet av 1970-talet eftersom jag dristade mig till att tillsammans med ett ekumeniskt gäng starta en ny församling. En rejäl uppgörelse med vår historia, vår negativa inställning till församlingsplanterare mm. tror jag vore nyttigt. Det är fortfarande så att man i våra församlingar möter en tveksamhet inför behovet av nya församlingar. En läsning av artikeln är en rejäl ögonöppnare. För att bibehålla vår synnerligen låga församlingstäthet behöver vi starta 80 församlingar årligen fram till 2020!  En pastorsutbildning med speciell statusinriktning på att kunna ordineras till församlingsplanterare skulle kunna få pastorer att se församlingsplantering som en väsentlig gren på tjänsteträdet, inte som idag där det ofta ses med stor skepsis att någon jobbat med församlingsstarter.
Författarna påpekar det som för många av oss känts oroande. I dokumenten inför GF-kyrkans start (Gemensam Framtid) nämns inte församlingsplantering eller uppdraget att starta nya kyrkor med ett enda ord! Frapperande, eller rent av skrämmande inte minst med tanke på att, som artikelförfattarna påpekar, våra samfundsledare i ett gemensamt uttalande för två år sedan underströk betydelsen av församlingsplantering. Är den historiska, paralyserande rädslan fortfarande kvar inför utmaningen att starta nya församlingar?

ETT DOKUMENT

Sitter med ett märkligt dokument framför mig och läser: ”Ur Justitiekanslersämbetets arkiv EIIIcc:1447 Fånglistor 1858. Kronobergs län och Jönköpings län. Förteckning över fångar uti Växjö läns cellfängelse för juni månad 1858.” I dokumentet beskrivs hur Bendedicta Jonasdotter hamnade i fängelset. Hon var ”ogift piga från Issjöa i Hamneda socken, född där 24/9 1833. Fadern bonde, lever, Modern lever även. Ostraffad. Ordinär till växten, med gult hår, blå ögon, trubbig näsa, ordinär mun, rundlagt ansikte, 5 fot 2 1/2 tum lång. Avsitter böter, kronolänsman Wettermark.”

Hur hade denna bondpiga, 167 cm lång, med sitt runda, vänliga ansikte omgivet av ett blond hårsvall, kunnat bli en sådan samhällsfara att hon behövde spärras in på Växjö cellfängelse – denna nymodighet i tiden? Där hade de gamla fängelsernas stora salar bytts ut mot små celler för fångarna, och vid inspärrandet fick Benedicta som alla andra ta av sig sina egna kläder och efter badning bli iförd fångdräkt. I två veckor levde den fattiga pigan sedan på vatten och bröd innan hon släpptes den 4 juli och fick gå till fots de 80 kilometrarna hem till Issjöa igen. Protokollet vet att berätta mer om Benedicta och några andra unga flickor i samma ålder; Maria, Kryck-Johanna, Anna Grann, Kajsa och Petronella att de begått ett allvarligt brott i Sverige vid denna tid; gäckeri med sakramenten!

EN RINGA BÖRJAN

Ljungby Baptistförsamling berättar på sin hemsida: ”Under mitten av 1800-talet framträdde baptismen som en av de första frikyrkorörelserna i Sverige. Tidigt i dess historia kom den också att beröra människor i Sunnerbo. Baptisterna tog på många punkter avstånd från det ordinära kyrkolivet och kom därför i konflikt med både samhällets och statskyrkans regelverk. År 1857 hölls den första rättegången i Sunnerbo mot några av baptisterna. Sju unga kvinnor från Issjöa baptistförsamling döms till bötesstraff och fem av dessa måste – för att de inte kunde eller ville betala bötesstraffet – underkasta sig vatten- och brödstraff i Växjö cellfängelse. Dessa personer och denna församling var upprinnelsen till det som år 1880 blev Ljungby baptistförsamling.”

Protokollet med kronolänsman Wettermarks namn klarlägger tydligt vad Benedicta var straffad för: ”Dömd vid Sunnerbo härads hösteting 1857 under nr 208 fastställt av Kungl. Göta hovrätt den 19 mars 1858, för det hon låtit sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden att böta 16 riksdaler 32 skillingar banko eller under 14 dagars fängelse vid vatten och bröd.”  För en piga i fattigdomens Smålandsskogar var 16 riksdaler ett astronomiskt belopp, motsvarande en oxe och två tunnor råg, eller tre månadslöner för en rättare på en gård, förmodligen nära en halvårs lön för en piga.

För att hon låtit sig omdöpas och för att hon genom obehöriga personer anammat = mottagit den helige nattvarden.

ANKLAGELSERNA

Ändå var Benedicta välsignad, som hennes namn betyder, och lyckligt lottad. Samma höst som höstetinget hölls i Sunnerbo hade den vederstyggliga landsförvisningslagen upphävts. Annars hade pigorna från Issjöa med största sannolikhet drabbats av samma öde som baptismens svenske förgrundsgestalt. Under ledning av Fredrik Olaus Nilsson (ofta kallad F.O. Nilsson) bildades 1848 den första baptistförsamlingen i Sverige.

Under sin första tid utsattes baptisterna för svår förföljelse från de svenska myndigheterna. Att samlas till egna gudstjänster var förbjudet enligt konventikelplakatet och att leda sådana var straffbart. Rörelsens ledare blev bötfällda och fängslade, och F.O. Nilsson själv blev slutligen landsförvisad. Baptister förvägrades att gifta sig och deras barn betraktades som oäkta. När föräldrarna vägrade att låta döpa sina nyfödda barn med hänvisning till att de skulle få välja själva senare i livet, genomförde myndigheterna i flera fall tvångsdop.

Två anklagelsepunkter låg till grund för den fällande domen mot pigan Benedicta: Omdop och ovigda förrättare av nattvard. Detta var hennes allvarliga brott i sin tid. Hon hade låtit döpa sig med det baptistiska dopet eftersom hon inte längre kunde anse att det av den lutherska kyrkan förmedlade spädbarnsdopet var ett kristet dop, och hon hade tagit emot nattvardens gåvor, vin och bröd, ur händerna på en lekmannapredikant som inte var vigd till präst av den lutherska kyrkan. För detta kunde hon och hennes pig-kollegor ha fått lämna Sverige för alltid, böta motsvarande nära en halv årslön eller – som det nu blev – sitta av 14 dagar i Växjö cellfängelse på vatten och bröd.

EKUMENISKA SAMTAL

När Svenska Baptistsamfundet för samtal med Svenska Kyrkan i 2000-talets Sverige får vi som inte är inbjudna att närvara intryck av att frågorna fortfarande rör sig om samma saker: omdop och ämbetssyn. Exakt 150 år efter att Issjöa lilla baptistförsamling byggde sitt missionshus som fortfarande finns bevarat har vi inte rört oss nämnvärt – eller snarare så har inte Svenska Kyrkan rört sig nämnvärt inom ramen för de här två anklagelsepunkterna. Det heter fortfarande att baptister gör omdop – och för att kunna få till stånd ett samarbetsavtal med Svenska Kyrkan måste ett dyrbart löfte ges att inte göra omdop d.v.s. att inte döpa dem som spädbarn-döpts. Så länge den frågan är olöst är också synen på vigning en konfliktfråga mellan baptister och svenskkyrkliga. En pastor med likartad utbildning som sin prästkollega och långvarig tjänst inom Svenska Baptistsamfundet får fortfarande stå vid sidan om när nattvard ska förrättas i ekumeniska gudstjänster, och hoppas på att prästerna ser mellan fingrarna. För Svenska Kyrkan officiellt är han eller hon en obehörig person. Om en pastor från Baptistsamundet önskar gå in i tjänst i Svenska Kyrkan föreligger en omfattande procedur för att behöriggöra den obehörige. Anklagelser leder inte till fängelse på vatten och bröd idag, och inte till landsförvisning, men de finns kvar i de ekumeniska samtalen som mörka monster från en svunnen tid.

VI BER OM FÖRLÅTELSE

Idag kan vi höra från olika delar av vår värld om grupper av människor, kyrkor och rörelser som vill ta initiativ till försoning. Biskop Tutus kraftfulla ledarskap för att rädda Sydafrika från konsekvenserna av apartheid-systemets bittra rötter har lett till efterföljelse på många håll. När BWA – världsbaptistalliansen – för några år sedan höll sin stora världskonferens på Afrikas västkust möttes man på en av slaveriets mörkaste platser där tusentals och åter tusentals slavar hållits fångna för att skeppas över Atlanten. Här uttalade man en bön om omvändelse och bad om förlåtelse för dessa brott. Samma sak har skett med företrädare för trossamfund i USA, representerande svarta och vita. Den anglikanske prästen Russ Parker, ledare för Acorn Christian Healing Foundation, och en av initiativtagarna till att utbilda lyssnarteam till försoningsdomstolarna i Sydafrika, Rwanda m. fl. länder har gett uttryck för den djupa betydelse dessa handlingar – symbolhandlingar om du så vill – har för fortsatt befrielse och en ny utgångspunkt för samtalen. ”It is the call of the Body of Christ to bring healing to our land through reconciliation”, uttryckte han vid en konferens i Danmark nyligen.

EN FÖRSONINGENS HANDLING

När jag satt häromdagen med utdraget ur Justitiekanslersämbetets arkiv insåg jag att det aldrig skett någon sådan försoning i Sverige. Tusentals landsförvisade, fängslade, ekonomiskt bestraffade svenska baptister, som tvingades att bevittna tvångsdop av sina barn, förvägrades att gifta sig, hade barn som fick heta oäktingar eller lämnade landet frivilligt undan förföljelsen för att söka sig en andlig fristad i USA har aldrig själva hört en bön om förlåtelse. Deras efterlevande inte heller. Detta hände i Sverige när slaveriet sedan länge varit avskaffat i många europeiska länder och det amerikanska slaveriet precis var på väg att avskaffas (1866). Men så vitt jag vet har vi aldrig i Sverige haft en försoningens uppgörelse med vår historia på den här punkten. Det är en viktig fråga.

I den karismatiska förnyelsens genombrottstid i början av 1970-talet stod Stanley Sjöberg, då pastor i Citykyrkan, Stockholm, i en nationell Carisma-konferens och bad svensk kristenhet om förlåtelse för den hårdhet och de fördömanden som svensk pingströrelse visat mot övriga kristna i Sverige. En del pingstvänner blev upprörda: ”vem har gett honom ett sådant mandat?” frågade man sig.  Men många kände Andens uppvind under vingarna, och faktum är att det öppna förhållningssättet mellan Pingströrelsen och övriga samfund i Sverige som råder idag vittnar om att försoning och förlåtelse är viktigt.

Och samtidigt fortsätter diskussionerna om omdop och obehörig samkramentsförvaltning. Kanske Benedicta skulle känna igen sig alltför väl i de frågorna, även om mycket annat har hänt som positivt förändrat det ekumeniska klimatet i Sverige.

Men vore det inte ett stort steg om representanter för den svenska staten – som fortfarande genom sin politiska partier är djupt involverade i den Svenska Kyrkan, trots att den numera är fri från staten – och representanter för den Svenska Kyrkan tog ett djärvt initiativ för att be om förlåtelse för den börda kyrkan och staten släpar på från sin historia? En bön om tillgift för hårdheten mot Benedicta? Inte för att hon hyste någon bitterhet. Nej, hon och Kryck-Johanna och Petronella och de andra  prisade sig saliga: ”Jag må i sanning säga, att det är saligt, när lekamen blir späkt och tron blir prövad. Det var visst något bittert för köttet, men däremot nästan obeskrivligt hälsosamt för anden”, skrev Benedicta i sitt brev till predikanten Jöns Andersson Hanner en vecka efter frisläppandet. Inte för hennes skull, men för Kyrkans skull, för Kristi kropps skull och kanske för det svenska samhällets skull? Ett tecken på att förlåtelse är en väg att gå på även i samefrågan, zigenarfrågan, invandrarfrågan, mobbningsfrågan eller HBT-frågan?

INBJUDAN

Jag är sedan några månader tillbaka pastor i Lagadalskyrkan, Strömsnäsbruk som idag är ägare till Issjöa Mssionshus. På något märkligt sätt har det lilla missionshuset i skogen fångat min uppmärksamhet där det ligger helt ensamt bland träden vid sjön. Dess historia lämnar ingen oberörd. Väggar och tak, nästan helt orörda sedan byggnationen, viskar om människor som tog sin övertygelse på allvar och inte lät sig skrämmas till tystnad. Där har hållits stormöten och gudstjänster, men jag tror att jag kan försäkra Svenska Kyrkans ledning och representanter för vårt politiska Sverige att det enkla baptistkapellet från 1860 aldrig skulle ha rymt en vackrare högtid än den som skulle firas om ni ville mötas där – snarare än i någon mäktig katedral – och fira förlåtelsens kraft i en försoningens handling. Då kanske dopfrågan och ämbetssynen skulle komma i bakgrunden och Kristi kärlek som överbryggar alla åsiktsskillnader skulle få stråla fram? En ny ton kanske skulle prägla ekumenikens samtal. Representanter för Svenska Baptistsamfundet, sentida släktingar till de som åkte vägskjuts till Växjö och många engagerade frikyrkliga i södra Småland skulle säkert känna stor glädje en sådan dag.

20100223