Föreningen Dreems International

Händelser, personer och idéer som påverkat kyrkan mest under 2000-talet. Temat har slagits an av DAGEN och har ju sitt intresse. För min del finner jag det dock ganska anmärkningsvärt att de undersökningar som gjorts om kyrkornas numerära utveckling inte platsar som det som åtminstone borde påverka kyrkornas syn på sig själva under perioden mer än något annat. 60-70,000 årligen lämnar Svenska Kyrkan. Samfunden fortsätter med något undantag sin kräftgång. Dop och konfirmation avtar.  Sverigeundersökningen som gjorts av NFU visar att 220 frikyrkoförsamlingar lades ner under de första fem åren av 2000-talet. 110 ytterligare försvann i ekumeniska sammanslagningar. 23 startade. Behovet av församlingsplantering bara för att bibehålla kyrktätheten på den låga nivå vi har idag kräver församlingsplantering på en nivå som vi egentligen aldrig sett i Sverige. 3000-4000 församlingar behöver startas fram till 2020. Det finns de som brinner för frågan. Församlingsgrundande nätverket, ett antal nätverk för missionell församlingssyn, enkla organiska församlingar etc. Men från de etablerade kyrkornas sida är det ganska tyst. Resurser som avsätts för att träna arbetare, stödja församlingsplanteringar och utbilda nya församlingsplanterare är synnerligen marginella. Den påverkan på kristenheten som Dagen anser vara den mest betydelsefulla är den ekumeniska. Intressant, men ur missionell synpunkt nästan helt ointressant. Inget tyder på att samgående, sammanslagningar, ekumeniska initiativ eller annat påverkar utvecklingen. Glädje finns över att OAS-rörelsen, Pingströrelsen, Trosrörelsen och andra blivit kompisar och pratar. Men svenskens möjlighet att bli räddad är på ett avgörande sätt relaterat till församlingstätheten, närheten till en levande kristen gemenskap och inget annat. Frågetecknen om den nya tresamfunds-konstallationen hopar sig också. I de angivna skälen för varför detta är ett viktigt projekt förekommer inte begreppet församlingsplantering vid ett enda tillfälle. Energi och pengar spenderas  - men kräftgången fortsätter oförtrutet i svensk kristenhet.

Vi behöver en församlingsplanterande pionjärrörelse i Sverige. Inget annat fungerar.

Lite av det akuta vågskvalpet runt kyrkomötets beslut om könsneutral vigsel har lagt sig och det kanske är dags att börja dra lite slutsatser och kika på det större och mer långsiktiga perspektivet i bakvattnet av detta, på många sätt olyckliga, beslut. Det är uppenbart att intresset för debatten var mera uppblåst än själva konsekvensen; möjligheten till vigsel.  Först en undran: har prästyrket i Svenska Kyrkan blivit lesbiska kvinnors yrkesval #1 på senare tid? Anledningen till min fråga är att det i media förekommit en rad positiva kommentarer om beslutet: “Det bästa som har hänt S.K. Historiskt! Ett beslut som visar att S.K. återigen är en föregångskyrka. Jag är så lycklig!” Vid ett överväldigande antal tillfällen, ja nästan 100%-igt, då man hör dessa kommentarer får man sedan veta om den intervjuade att: “N.N. är präst i Svenska Kyrkan, lesbisk och lever sedan några år tillbaka tillsammans med Y.Y. som är präst i en grannförsamling”. Om det förhåller sig så som media ger intryck av kanske det inte är så obegripligt varför kyrkomötet så skyndsamt, så teologiskt och ekumeniskt obearbetat och mot nära hälften av sina biskopars uppfattning forcerade igenom beslutet. En stark och viktig grupp att vårda sig om i Kyrkan för att framstå som trovärdig i jämställdhetsdebatten. Ja, jag förstår att det har sitt speciella värde att just intervju lesbiska präster i den här frågan men att de verkar vara så många gör mig helt förvånad. En andra undran: Sen när i senmodernismens Sverige blev äktenskap något så hett eftertraktat som debatten tycks ge vid handen? Jo, jag vet att trenden under senare tid varit fler vigslar – men äktenskapet? Sen Eva Moberg, Alva Myrdahl, Gudrun Schyman m.fl. gått fram som ångvältar över äktenskapets plats i samhället finns ju inte mycket kvar att vurma för eller värna om, kan tyckas. Med införande av sambo-lagstiftningen och partnerskapslagen har äktenskapets exklusiva plats ruckats. Det är sant att heterosexuella fortfarande juridiskt tjänar på äktenskap, men det samma gäller för samkönade i registrerat partnerskap. Hur har HBT-rörelsen resonerat för att få sina medlemmar att succesivt bli äktenskapskramarna nummer 1 i Sverige? Vid varje reportage i TV om debatten har man visat upp samkönade brudpar i bröllopsutstyrsel och allt. Det skapar känslan av att det utanför kyrkportarna i landet trängs tusentals par som inget högre vill än att gå in i den samlevnadsform som annars beskrivs som kvinnofälla, våldsplatsen nummer ett i samhället. En del forskning har pekat på att samkönade par tycks dras till mera traditionella könsroller ju mer legaliserade deras samlevnadsform har blivit. En typisk mans- respektive kvinnoroll växer fram. Vem är intresserad av det bland de samkönade paren eller i HBT-rörelsen? Är det inte ett sätt att slå fast “könsroller” i en del av befolkningen som mest livfullt ifrågasatt dem? Det om något verkar ju kontraproduktivt sett ur deras perspektiv. Det blir naturligtvis intressant att följa statistiken i ett land där mer än hälften av äktenskapen slutar i skilsmässa. Finns det ett uppdämt vigselbehov bland samkönade par så kommer vi väl att få se en vigselboom under de närmaste 6-9 månaderna, men sedan förmodar jag att vi kommer att ha en mycket marginell andel samkönade vigslar i Svenska Kyrkan. Ska vi gissa på något hundratal per år? Mycket väsen för lite ull, sa bonden som klippte grisen. Men de som hävdat att kyrkan inte borde böja sig har fått böja sig, och det kanske är skäl nog? Har HBT-rörelsen en samhällsvision som sträcker sig bortom vigselrätt för samkönade, frågar man sig då, med tanke på att detta inte kan vara deras stora vision. Att tvinga en fördomsfull kyrka på knä inför kraven om tolerans och likabehandling må vara väl så viktigt, men ändå får man intryck av detta ju inte kan vara det hela. Tidigare har det varit så att bläcket inte hunnit torka på avtalsdokumentet om lagändring och reform förrän man fört fram nästa krav, och efter en opinionsbildande storm fått igenom sin önskan. Vad kan vi vänta oss nu? Gentemot kyrkan är väl i stort sett slaget vunnet. Möjligen måste man tänka sig en attack på samvetsklausulen, så att kyrkan inte längre kan ha vädjningsplikt för dem som hävdar samvetsbetäkligheter inför att viga samkönade. Men det är väl den mindre frågan. Hur ser det samhälle ut som HBT-aktiva blickar fram emot? Frågan behöver ställas tycker jag, eftersom den känsla av osäkerhet om färdriktningen som idag råder på många håll oftast bara spelar extrema rörelser i händerna. En totalindividualisering som avskaffar all form av sexuell identitet kopplad till manligt eller kvinnligt kön? En livsstil där sexuella partnerbyten oavsett kön, swingers etc. blir gängse? Ska sexualiteten göra halt för ålders- eller artgränser? Vilka svaga grupper kan man anse behöver lagligt skyddas i den utveckling som visioneras fram av Bard, Rosenberg och andra? En sak tror jag mig kunna förutspå som en nästa stora anstormning: legalisering av månggifte, införande av en polygamisk äktenskapslagstiftning. Polygami som livvstil och samlevnadsform kan försvaras utifrån såväl sexuell identitet som kulturell tolerans. Den kan även anses ha vissa kulturella rötter, med hänvisning till en “storfamiljs”-idé från tidigare generationer. Om flera jämställda individer önskar leva samman i äktenskapsliknande form måste det vara svårt för det värdeneutrala postmoderna samhället att argumentera emot. Visserligen är alla medvetna om att den som drabbas hårdast av månggiftet är de svagaste, d.v.s. kvinnorna och barnen, men detta kan förmodligen betraktas som övergående, och även vara ett argument för legalisering så att samhällets lagstiftning kan skydda de svagaste och mest maktlösa. De som kan förväntas att i media uttala sig för månggifte och att äktenskapslagstiftningen ska ändras i deras riktning kommer självfallet inte att vara muslimska män eller kvinnor i burka, men svenska framgångsrika Stureplans-kvinnor som symboliserar jämställdheten och friheten och talar sig varma för den polygama livsstilens fördelar. Man får dock se upp med motreaktionen. På 1700-talets långtgående frihetsideal följde 1800-talets konservativa reaktion. Redan nu tror jag det finns en sådan begynnande tveksamhet som kan komma att blossa upp betydligt kraftigare än väntat. Pendelrörelserna i historien kunde även ha gett Svenska Kyrkan anledning att försöka få tid på sig för rådrum. De övriga samfunden likaså, inte minst Baptistsamfundet vars stora Stockholms-flaggskeppskyrka Norrmalmskyrkan blev först till målsnöret för att godkänna samkönade viglsar. I tradition med hur Sverige såg ut före religionsfrihetens införande så sent som tidigt 1950-tal skulle det vara lätt att återaktualisera sekulariserad äktenskapsregistrering med åtföljande religiös rit för äktenskapets ingående inför Gud. Det skulle dessutom tydliggöra ett moraliskt ansvar som kyrkan avsäger sig och samhället påtar sig. Detta kunde vara av stort värde för samhälle och kyrka i framtiden. Det kan visa sig att framtida generationers bedömning av samhällsvisionen HBT-rörelsen arbetade utifrån blir ganska hård.

Hur förankrar man en profetia om Sverige i Bibeln? Undran väcktes när jag tog del av ett profetiskt budskap som framburits nyligen, och förmedlats via mail för uppläsning i kyrkor. Ett utdrag: “Frukta inte. Se er inte ängsligt om. Fråga mig inte ängsligt: har du glömt oss? Ni ska inte längre fråga mig om jag har glömt Sverige för jag har alls inte glömt detta land, säger Herren. Jag har haft planen klar sedan världens grundläggning och i dessa dagar så lyfts den upp och den läggs på det himmelska altaret och jag ska ge mina änglar befallning om detta land som aldrig tidigare. De ska få ta ritningen från urminnes tid och den ska sänkas ner och ni ska få del av mitt eviga rådslut, säger Herren. Ja, jag ska utgjuta, sannerligen ska jag utgjuta av en uppenbarelsens Ande och mina tjänare och mina vittnen, ja, mina lärjungar säger Herren och mina barn säger Fadern, ska få del av det gudomliga rådslutet och i det gudomliga rådslutet ska ni finna mig, för sannerligen, den som söker mig uppriktigt kommer också att finna mig.”

Gamla Testamentet kände profeter som gick till nationen med bud. I Nya Testamentet finns inget sånt. Bortom “Jerusalem, Judeen, Samarien” handlar det om “jordens yttersta gräns”, och att gå till alla folk. Aposteln Paulus snuddar vid frågan när han på Areopagen säger: “Av en enda människa har Gud skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud…” (Apg 17:26f) Den starka sammankoppling som skett mellan kyrka och nation och som kommer till uttryck inte bara i statskyrkosystemet utan även i väckelsekristendomens tankematerial har rötter i en kristenhetsepok som sträcker sig från kejsar Konstantin på 300-talet fram tills idag. Den har inga starka rötter i evangeliernas och de första kristna förkunnarnas skrifter. I profetian ovan sägs att Gud har haft Sverige planerat från urminnes tider. Hos Jesus tycks inte finnas mycket som pekar på att nationalstaterna skulle ha särskilt stor betydelse, men att ur alla “Etnoi”=etniska grupper ska lärjungar kallas fram för att lyda Kristi befallning. Så här lyder den ovannämnda profetian vidare: “Ni kommer att höra rapporter från den ena platsen efter den andra om att mina härolder ropat ut samma budskap. Frukta Herren! Ge Honom äran! Tillbe Gud, ty stunden för hans dom har kommit!
Ja sannerligen på domarnas vägar ska jag gå genom detta land men på grund av ett folk som lever i tillbedjan, ett folk som lever i kärlek, på grund av ett folk som lever i mina strategier ett folk som har släppt taget om sina egna gärningar och funnit trons vila i mig, så ska jag skona städer, ska jag skona bygder, jag ska skona hela län från att komma under domen och ni kommer att se en sådan tydlig skillnad på de orter där man hörsammat kallelsen och ställt sig inför mig i denna tillbedjan och på de orter där jag blivit avvisad. Över de orter där jag blivit avvisad kommer mina tårar att falla som domsvatten, säger Herren, men på de orter där jag blivit välkomnad skall min härlighet bryta fram och människor kommer att fly från dessa spökstäder till de orter där min härlighet är rest. Jag skall resa ett tempel på denna ort. Jag ska resa ett tempel i dessa bygder och till detta tempel kommer människor att ta sin tillflykt när domarna börjar drabba jorden och dess invånare skall lära sig rättfärdighet.”

Den dubbla koppling som görs mellan det andliga tillståndet i kyrka och nation blir ganska underlig i sina konsekvenser. Just nu upplever vi ju en slags panikstämning på många håll. Samkönade äktenskap, liberal Jesus-förkunnelse à la Gardell och liknande tolkas som en allvarlig risksituation för nationen. Det kan säkert finnas fog för mycken oro, även om jag undrar om inte annat är av större angelägenhetsgrad i Guds ögon: nationens rasistiska tendenser, främlingsfientligheten, livsfientligheten, själviskheten som gjort oss likgiltiga för världens svältande miljoner eller miljölikgiltigheten?

Jag kan tänka mig att jag axlar ett ansvar för min familj, mina barn och släktingar. Kanske de vänner som står mig nära i livet och arbetskamraterna. Kanske till och med en granne i kvarteret vars vänskap jag vunnit. I Jer 29 uppmanades de som deporterats att söka den stads bästa ditt de förts bort för “om det går den staden väl, går det er väl!” Det kunde tyda på en koppling mellan det andliga tillståndet i staden och de troendes aktiviteter. I den mån jag tar ansvar för de andra medlemmarna i min kyrka är det ett uttryck för medvetandet om Kristi Kropp.

Men fortfarande har jag svårt att förstå: hur hänger mitt skånska andliga ansvar ihop med glesbygdsboende norrbottningar, förortslevande Stockholmare eller främlings-tveksamma Vellingebor? Har jag ett ansvar för dem bara för att de bor inom samma nationalstatliga gräns, har samma sorts pass och ett personnummer som gör dem skattskyldiga i Svea Rike? Eller har deras val av livsstil och värderingar någonting med mina val att göra, eller mitt andliga tillstånd. Paulus uppmanar oss att be “för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen. “ “Bed för Sverige”, “Dom över Sverige”, “Väckelse i Sverige” – är det snarare mänskliga påhitt än en Guds plan? Var de första lärlingarna i Jesu träningsgrupp inte föremål för en undervisning från Jesu sida som syftade till att bryta ner instängd nationalism och öppna deras perspektiv för hela världen? När frågan kom om Rikets upprättande för Israel avvisade Jesus det med att hänvisa till Andens kraft som skulle ge dem kraft att vittna till jordens yttersta gräns.

Kraven som kunde ställas på nationalstatens invånare ur andlig synpunkt är knappast de som gällde under kristenhetsimperalismens tider, då när medlemskap i staten ansågs som lika med medlemskap i kyrkan. Då var varje svensk pliktig att gå i kyrkan, gå till nattvard, inte starta egna små bönegupper etc. Allt i respekt för nationalkyrkans monopol. Väckelserörelserna, med baptismen i spetsen, attackerade denna syn genom att hävda personlig tro, och ansvar för denna tro i livet, i konfrontation mot samhällets icke-tro. Endast om människor tog emot tron och inlemmades i trons gemenskap, “de troendes församling”, kom det att förväntas en livsstil i överensstämmelse med tron. En av nådesförkunnelsens mest framstående predikanter idag, Terry Virgo, använder ett levande bildspråk: “Att förvänta sig kristet beteende av en icke-troende är som att säga till en gris: flyg!” Då behöver vi dra slutsatsen av det. Världen – hela världen – väntar på vårt vittnesbörd.

TV4s Nyhetsmorgon hade som huvudinslag idag hur de svåra åren slår mot familjers ekonomi. En av deras experter relaterade till Bibelns skildring av Egyptens ekonomiska kris enligt 1 Mos 41:1-7: “Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden. Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden. Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao. Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden; och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.”

Egyptens svåra sjuårsperiod var klimatorsakad. Ungefär som sydvästliga Australien under de senaste 7 åren endast fått en bråkdel av sin vanliga nederbörd så drabbades Egypten. De regelbundna översvämningar som gjorde Nilens stränder och delta till en veritabel lustgård och försåg regionens invånare med överflöd av livsmedel upphörde plötsligt. Lika överflödande rika som de föregående sju åren varit, lika brännande torra och fruktlösa blev de följande. Men katastofen var större än så. en regional, närmast global missväxtperiod inträffade. Klimatflyktingar blev ett bekant begrepp. Människor tvingades iväg från sina hem i förtvivlad jakt efter bröd. Känner du igen detta från dagens orosfyllda bilder av vad som kan komma att hända i klimatförändringarnas tid och när den globala uppvärmningen berövar millioner människor livsmedel, vatten och säd?

En enda visste att förutse konsekvenserna av denna miljökatastrof som kom att drabba hundratusentals. Josef hade genom tydningen av Faraos dröm kommit att hamna i den politiska hetluften. Ett nytt jobb väntade en man, vars CV innefattade herde, matdistributör, betjänt, kriminalvårdare och drömtydare. Hans befordran innebar att han nu var Faraos närmaste man, ansvarig för att förbereda sin tids supermakt för den värsta tänkbara katastrofen. Och hans planer var framgångsrika: “Hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt. Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.» När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land; och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

Josefs lösning var enkel men effektiv: “Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land. Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring. Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.”

Katastrofens återverkningar kom dock att fortsätta och ledde Josef att experimentera med en social omstrukturering av hela samhället. Ett socialt experiment av sådan omfattning att hela supermakten förvandlades i grunden. Läs berättelsen och tänk själv:

Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av hunger. Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och Josef lät föra penningarna in i Faraos hus. Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd; icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga penningar mer.» Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några penningar.» Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap. Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt min herre än våra kroppar och vår jord. Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.» Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem. Så blev jorden Faraos egendom. Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av Egyptens område till den andra. Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin jord. Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder jord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden. Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao; men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till föda för edra barn.» De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.» Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao. Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.

En dramatisk händelsekedja och utveckling, typ klimatförändring, öppnar möjligheten eller risken av omfattade konsekvenser som kommer att i främsta rummet drabba de maktlösa, de svagaste och mest utsatta. Josef hade säkert folkets bästa i sikte. Samtidigt känner jag stor tveksamhet inför det totalitära samhälle som skymtar i texten. Allt ägt av en man – Farao – kontrollerat av hans närmaste man Josef . Total folkomflyttning, mer vidlyftig än en arbetsförmedlares häftigaste dröm. Total urbanisering genomfördes på ett år eller så. Allt beskattat rakt av med 20%, ungefärlig moms-sats, men med tanke på att arbetarna jobbade enligt slavmodellen så var Faraos kostnad för arbetskraft noll och inget, och slavarna hade själva ansvar för att ordna sitt uppehälle.

Det är viktigt för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter att politikerna i Köpenhamn, vilka inte är där för sin egen skull, utan som valda representanter för oss alla, kommer fram till ett djärvt beslut som gör att miljökatastrofer drabbar så minimalt som möjligt. Ett skräckscenario skulle annars vara att vi tvingas överlämna våra liv i händerna på beslutsfattare som har mindre hjältemodiga och rena motiv än Josef.