Föreningen Dreems International

Johannes Baptisten, skulle ha kunnat hamna inför samma anklagelser från religionens etablerade ledning i sin tid som anabaptisterna råkade ut för i Europa på 1500-talet. Eller som svenska baptister även idag får höra: ”Omdop är inte acceptabelt”. Johannes var en slags omdöpare. Häng med på resonemanget en stund så tror jag du förstår vad jag menar, och att det är en synnerligen relevant tolkning av Johannes-berättelsen.

Midsommarsöndagens centralgestalt i kyrkoårs-texterna är Johannes. Tillägget och namnet Döparen fick han långt senare som en beskrivning av det centrala i hans gärning. ”Vem är han?” ”Han är den som döper!” Johannes Baptisten.
Judarnas Palestina, där han var verksam, präglades av mono-religiositet. Nationen var ockuperad men Rom lämnade det till förvaltarna av de judiska angelägenheterna att reglera religionens villkor. Under många hundra år hade nationen och religionen levt i en stark symbios på det ofta sedvanliga sättet vi även kan se i vår tid. Visserligen hade kungamakten avskalats viktiga sakrala funktioner från förr, monoteismen var grundfäst och etik och moral nära förknippat med tron. Men den av staten sponsrade religionen var ”all inclusive”. Som tecken på tillhörighet till Gudsfolket och Nationen bar varje judisk pojke omskärelsemärket på sin snopp – äh, kropp. Kvinnorna räknades inte, så de saknade förbundstecken. De hängde liksom bara med. Alla judar var delaktiga och förpliktade. Personlig gudstro eller ej, viktigt men inte avgörande, i viss mening oväsentligt. Tanken på valfrihet helt främmande. Tron var aktiv genom att föräldrarna underkastade sig under religionens normsystem och företrädare. De bar fram den späda sonen till omskärelseplatsen vid 8 dagars ålder. Visserligen skulle barnet senare konfirmera sin tro vid en vuxenlivs-rit, men fram till dess var barnet inneslutet i föräldrarnas och nationens tro. Efter konfirmerandet förutsattes tron som aktiverad och skulle leda till konsekvenser. ”Kyrka” i samverkan med ”Stat” ägde represaliemöjligheter mot dem som inte lydde.

Sekularisering var otänkbar i det judiska samhället. Att ha icke-religiösa möjligheter som medborgare, att kunna höra till nationen utan att dela judisk tro var otänkbart. Stat och ”kyrka” samverkade för att hålla samman nationen och religionen. “If you scratch my back, I´ll scratch yours!”

Detta sätt att förhålla sig rådde givetvis även när Johannes Döparen växte upp. Världen var uppdelad i två läger: innanför eller utanför. Svart / vitt. Judar / Hedningar. Sekterism på det globala planet. En smal spång hade skapats för att ta sig över från hedningarnas område till judarnas. Proselyter = de gudfruktiga hedningar som kunde komma in i Gudsfolkets gemenskap genom att aktivera tron och bli judar. Proselyter gick helt in under judiska förutsättningar och villkor. De omkullkastade inte principen – de bekräftade den snarare. Proselytmakeriet sa inte att tro och nation var åtskilda, snarare tvärtemot. De tog vid vuxen ålder, får vi förutsätta, på sig omskärelsetecknet och bekräftade därmed religionens rättmätiga krav på varje område av deras liv. Och allt var lugnt – men så kom Johannes!

I Johannes egen tolkningsvärld var tro och samhällstillhörighet tydligt skilda åt. Det finns ett sekularistiskt drag hos Johannes. Han såg tron som personlig och något man tog ett eget moraliskt andligt ansvar för.I hans ideologi hade ”Kyrka” som maktorganisation inte mycket stöd att räkna på, vare sig så som judarna utformat det i synagoga och tempel eller som kyrka skulle komma att bli om något århundrade, då ekklesia omvandlades till kyriakä.

När man kom till Johannes för att lyssna till hans budskap och låta sig påverkas fick man veta att personlig gudstro och dess praktiska konsekvenser i livet var något helt annat än tillhörighet till en viss etnisk grupp, social struktur eller ett folkslag. Till alla – judar och hedningar – riktades omvändelsekravet. Men speciellt allvarligt var det att bära omskärelsetecknet men inte visa dess frukt i ett heligt liv.

Beslutet som togs av av dem som hörde Johannes – och de var överväldigande många: (”Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.” Mark 1) – var att ta ansvar för en helt ny, personlig begynnelse – en ny omskärelse om man så vill. Detta kom även i Nya Testamentet att bli en referens till dopet – ett hjärtats omskärelse. Men eftersom en ”om-omskärelse”, re-circumcision, ana-omskärelse inte var möjlig, kom dopet att ta omskärelsens plats,en form av ana-baptism. Egentligen likartat som i vår tid. Eftersom spädbarnsdopet administreras tidsmässigt först kan inget nytt dop äga rum utan att det kommer att beskrivas som  ett “omdop”. Och detta är då en styggelse i deras ögon som ser dopet som ett inneslutande förbundstecken, och lämnar ingen möjlighet annat än till underkännande.  Den gammaltestamentliga tanken om omskärelsen som ett förbundstecken skulle dock inte lika självklart accepteras av den unga kristna rörelsen. Här stod Jesus-efterföljelsen i centrum. Det var radikalt lärjungaskap som var frågan, inte inkluderandet i Gudsfolket, vilket man ansåg sig redan ha. Johannes-dopet var inte ett nödvändigt tecken på att man tillhörde Gudsfolket – det tecknet ägde man redan i omskärelsen. Men det dop Johannes förmedlade var ett tecken på ett uppbrott från det allmän-religiösa tillståndet i en nation som gav munnens bekännelse men saknade efterföljelsens konsekvenser. Johannes och de som följde honom var ana-baptister, wieder-täufer, omdöpare som förklarade sig personligt ansvariga för beslut och efterföljelse.
Det skulle dröja flera århundraden innan en imperialistiskt påverkad kyrka skulle söka sig tillbaka till en omskärelsens ideologi, där spädbarnsdopet skulle ta omskärelsens plats. Den kom sedan i statskyrkans form att utveckla ett synsätt som hade stora likheter med de tankegångar Johannes skulle attackera: det viktiga är att bära det yttre tecknet på tillhörighet snarare än hjärtats förvandling. Anabaptisterna i 1500-talets Europa är radikala efterföljare till Johannes och Jesus, med ett klart underkännande av religion utan konsekvens i liv och handling.

I Sverige 2010: Svenska Baptistsamfundet och Svenska Kyrkan kan inte samverka, Kyrkan kan inte erkänna baptistpastorers ämbete och vigning; och allt hänger på att svenska baptister inte är beredda att avsäga sig möjligheten till ett dop byggt på vuxnas beslut snarare än föräldrabeslut.

Det är intressant att de biskopar och präster som reagerade så starkt på att kronprinsessan Viktoria önskade föras fram av sin far vid bröllopet för några veckor sedan inte reagerar likartat konsekvent i dopfrågan. De hävdar att någon annans handlande – i det fallet pappans, som ger bort dottern – pekar på ett patriarkaliskt synsätt som är främmande för dagens samhällsklimat. Det tycker jag också. Ingen ska besluta vem som ska överlämnas till vid bröllopet annat än kontrahenterna själva – och jag tycker i konsekvensens med detta att ingen annan än jag själv ska få fatta beslutet om att överlämna mitt liv åt Kristus när jag nått en vuxen människas mognad och kan gå till dopstället.

Händelser, personer och idéer som påverkat kyrkan mest under 2000-talet. Temat har slagits an av DAGEN och har ju sitt intresse. För min del finner jag det dock ganska anmärkningsvärt att de undersökningar som gjorts om kyrkornas numerära utveckling inte platsar som det som åtminstone borde påverka kyrkornas syn på sig själva under perioden mer än något annat. 60-70,000 årligen lämnar Svenska Kyrkan. Samfunden fortsätter med något undantag sin kräftgång. Dop och konfirmation avtar.  Sverigeundersökningen som gjorts av NFU visar att 220 frikyrkoförsamlingar lades ner under de första fem åren av 2000-talet. 110 ytterligare försvann i ekumeniska sammanslagningar. 23 startade. Behovet av församlingsplantering bara för att bibehålla kyrktätheten på den låga nivå vi har idag kräver församlingsplantering på en nivå som vi egentligen aldrig sett i Sverige. 3000-4000 församlingar behöver startas fram till 2020. Det finns de som brinner för frågan. Församlingsgrundande nätverket, ett antal nätverk för missionell församlingssyn, enkla organiska församlingar etc. Men från de etablerade kyrkornas sida är det ganska tyst. Resurser som avsätts för att träna arbetare, stödja församlingsplanteringar och utbilda nya församlingsplanterare är synnerligen marginella. Den påverkan på kristenheten som Dagen anser vara den mest betydelsefulla är den ekumeniska. Intressant, men ur missionell synpunkt nästan helt ointressant. Inget tyder på att samgående, sammanslagningar, ekumeniska initiativ eller annat påverkar utvecklingen. Glädje finns över att OAS-rörelsen, Pingströrelsen, Trosrörelsen och andra blivit kompisar och pratar. Men svenskens möjlighet att bli räddad är på ett avgörande sätt relaterat till församlingstätheten, närheten till en levande kristen gemenskap och inget annat. Frågetecknen om den nya tresamfunds-konstallationen hopar sig också. I de angivna skälen för varför detta är ett viktigt projekt förekommer inte begreppet församlingsplantering vid ett enda tillfälle. Energi och pengar spenderas  - men kräftgången fortsätter oförtrutet i svensk kristenhet.

Vi behöver en församlingsplanterande pionjärrörelse i Sverige. Inget annat fungerar.

En av Missionskyrkans ledare, Torbjörn Bådagård har skrivit i Dagen det många i tresamfunds-sammanhangen tänker: Det är för tyst, det går för sakta, det är för lite tid kvar för att hålla igen. Det finns rader av frågor som vi ställt. Här är mina, från i somras, fortfarande till största delen obesvarade. Senaste veckorna har frågetecknen hopats: Vem blir ledare, hur blir det med dopfrågan, kyrko- och ämbetssynen och mycket annat.

Låt mig bara kommentera ledarfrågan från min utgångspunkt: Tre samfundsledare och några ordföranden mm. åkte på utlandsresa och födde drömmen om en ny kyrka för en ny tid. När de kom hem och berättade smittades många av den entusiasm och personkemi som var så påtaglig. Där fanns en tro som kunde flytta – om inte berg så i vart fall – de diskussionsfrågor som i det förflutna fått processen mot enhet att avstanna. Nu kunde det gå, för det fanns ledare som trodde och kunde sprida det i sin omgivning. Men så började “processen”….

I NFU (naturlig församlingsutveckling) talar vi om åtta karaktärsdrag för växande församlingar, och de tycker jag väl kunde appliceras på “gemensam framtid”: utrustande ledarskap, gåvobaserad verksamhet, hängiven andlighet, funktionella strukturer, inspirerande gudstjänster, livgivande smågrupper, behovsorienterad evangelisation och kärleksfulla relationer. Här finns en grundstruktur som kunde hjälpa en ny kyrka att fokusera.

Nu kom en struktur som känns något stelbent att ta vid efter att visionen var väckt. Och de tre nuvarande samfundsledarna fick tydligen på något sätt binda sig för att inte stå till förfogande som “kyrkoföreståndare” för det som skulle komma. Om det stämmer – en obegriplig konstruktion! Nu har ju SMKs ledare, Göran Zettergren, klivit ur ringen. Men åtminstone en finns kvar som jag tycker borde vara ett ganska givet val; Baptistsamfundets ledare Karin Wiborn har lång erfarenhet av samfundsledning, är vida mottagen inom svenska kyrkors krets, nu ordförande i SKR. Hon har en redig och klar kommunikation, är kontroversiell  (du behöver inte gilla allt hon står för) – och kvinna. Kanske hon borde bli den förste att leda tresamfunds-kyrkan?

Spännande dokumentär om Lennart NIlssons spektakulära fotografier av “cell-staden”, de innersta byggstenarna i människokroppen visades på UR härom kvällen. Gav upphov till reflektioner kring hur man som ateist eller evolutionist kan sätta en sådan tilltro till slumpen att den under några futtiga miljarder år skulle ha kunnat slumpvis och utan ritning eller övergripande plan åstadkomma något så ofattbart underbart. Bilderna i programmet var överväldigande, men speakertextens tafatta försök att gång på gång med hjälp av evolutionsteoriens hjälp förklara att det kunnat bli på det sättet kändes taffliga. Även evolutionismens upphovsman vägrade acceptera de långgående slutsatser som hans lärjungar sedan kommit fram till. Charles Darwins och Einsteins uttalande i gudsfrågan finns återgivna i en intressant artikel i Världen idag.